Det pirrade i magen. Något långt inom vargen hade vaknat till liv. Som från ingenstans hade en stor livslust brutit sig fri och fick hjärtat att dunka lite hårdare och benen kännas lite lättare. Tankarna vandrade fortfarande av och an, med ett favoritstråk vid namn Kian. Men där fanns inte längre något hopp. Tiden sedan de sist träffades var lång, och om de träffades nu skulle det inte längre vara samma sak. Åtminstone trodde Iyze det - även om hon sa till sig själv att hon visste det. Självklart hade han gått vidare med sitt liv och hon skulle enkom vara patetisk om hon inte gjorde detsamma.
Men i ett hemligt rum långt inombords viskade en röst av längtan.

Även om tankar om det förgångna fanns, var nyfikenheten på framtiden större. Kanske hade en del av henne läkt med hjälp av känslan hannen uppbådat inom henne. Hur det än låg till så skulle hon leva ut sitt liv mer, även om det fick komma lite i taget. 

Tiken tog ett glatt språng mitt ut i luften från den lilla avsats i berget som hon stod på, framtiden var här.

Den lilla valpen sprang förtvivlat runt mellan stenväggarna, nosen sniffade intensivt men efter ett tag var den enda lukt som kunde känna den av dammet som fastnat i hennes snoriga ansikte. Tårarna rann ner för hennes kinder och blötte ner både dem och hennes hals. Hon snyftade återhållsamt, försökte tränga undan gråten men lyckades inte. Kroppen darrade av ansträngningen och hon kände hur hon blev tröttare och tröttare. Snart behövde hon stanna och vila, och ännu hade hon inte funnit systern. Var gång hon stannat var det med vetskapen att syster troligen kom längre och längre ifrån henne. Och allt mer hade hon börjat inse, hur mycket det än smärtade, att hon inte hade någonting att återvända till.


[derp]

Aj. Marken var visst full av sten. Vilket egentligen inte var särskilt konstigt med tanke på att berg faktiskt var gjort av sten... Ibland insåg Iyzebel själv hur idiotiskt hon faktiskt handlade. Äsch, det fanns inte så mycket att göra åt saken vid det här laget.

Solen flämtade fram då och då bakom molnen som snabbt gled fram på himlen. Värmen den gav ifrån sig var ändå tillräcklig för att man inte skulle frysa av vindarna som rev fram längs bergen. Egentligen var platser som denna inte till hennes fördel, det var de varmare platserna som passade henne bättre. Nätterna kunde ibland bli olidligt kalla. Tanken hade kommit upp om att skinna ett byte, fällen borde ju kunna värma rätt gott.
Ett litet snyftande avbröt Iyzes tankar. Det måste ha kommit från en annan varg..? Misstänksamt skannade den skarpa blicken av området i jakt på något sorts livstecken.
"Hallå?"

Mjölksyran brände i benen och hon gav efter för snyftningarna. Snor rann ur hennes nos och tårarna svämmade över. Världen var suddig och mörk och trotts ansträngningen fortsatte hon springa. Hon rundade en klippavsats och så plötsligt avbröt en stämma hennes framfart. . Tanken på en främling skrämde henne, hittills i hennes liv hade hennes bekantskapsträff bara bestått utav familjen och hennes första möte med en främling slutade inte direkt bra. Snarare slutade det i en total katastrof, Tica försökte att inte tänka på det. Hon stannade upp och försökte blinka bort tårarna ur ögonen för att återfå sin syn. Kroppen darrade fortfarande och högljudda snyftningar lämnade den lilla varelsen. Snart kunde hon skymta en gestalt genom tårarna.
"Ha..hallå"
Snyftade hon fram och svansen försvann in under buken. Darrningarna i kroppen var inte längre på grund utav återhållen gråt eller ansträngning, nej nu var det är ren skär rädsla. Hon kände paniken växa i bröstet och små svarta prickar dansade på hennes synfält.

Nästan direkt kom svaret ekande tillbaka. Ett ynkligt litet ljud som fick det på något underligt sätt att värka i bröstet. Minnen om svunna tider sved förbi i skallen. Valpar var ju egentligen inte Iyzebels grej, inte alls. De var snoriga små saker som var patetiska. Åtminstone var det vad det lät som, och vad minnena avslöjade. Såna små saker hade faktiskt inte korsat hennes väg än. Men tänk om det hela egentligen var ett trick för att locka välvilliga vargar in i en fälla? Fast nyfikenheten vann den inre fajten och den silverne bestämde sig för att undersöka saken närmre.
"Du behöver inte vara rädd." prövade hon med litet trevande. Vad skulle man säga egentligen? Konstigt att behöva bli satt i en situation som denna. Egentligen kunde hon ju bara strunta i varför någon snyftade, men det var ju för intressant för att låta bli det.
"Hej." sades det helt sonika om blicken föll på valpen. Det kanske inte var en babyvarg precis, men något lugnande var det i att denne plutten var både yngre och mindre än henne själv.

Av rädsla kröp hon ihop till en liten boll och gömde nosen i brösthåret. Försökte torka bort tårarna och snoret med den ena tassen men det ersatte genast av nytt kladd. Hon skakade fortfarande okontrollerat, främlingens ord om att hon inte behövde vara rädd gjorde det inte det minsta bättre. När honan steg fram och sade en hälsningsfras så ryggade hon undan. Främlingen var till färgen läskigt lik den hane som hon mindes allt för väl. Var de kompanjoner? Släkt? Såg alla främlingar utanför lyan ut sådär? Men honans röst hade varit lugn och snäll, och Tica längtade desperat efter närhet. Efter tröst. Så till slut tog det behovet över och hon sträckte försiktigt fram nosen och sniffade mot främlingen. Tassarna stod stelt kvar exakt där hon var men man kunde se en nyfikenhet tändas i hennes ännu gråtande ögon.

Hjärtat smärtade till, som om något helt plötsligt gripit tag om det och tryckt till. Vad var detta? Blinkades av förvåning ruskades huvudet om lite vagt. Något med den lilla ihopknycklad i sig själv orsakade detta, gissade hon på. Något liknande hade Iyzebel aldrig varit med om, och det var smärtsamt uppenbart för ett erfaret öga. 
Uppslukad av sina tankar märkte hon inte att valpen vagt ändrade sinnesstämning. När blicken väl uppfattade vad som hände frös kroppen till, endast nosvingarna rörde sig smått. Den lilla fluffiga mini-vargen var nästan det mest skrämmande som hänt sedan hennes resa påbörjats. Men ändå stod hon där. Orörlig och tyst tillät hon ändå den lille att nosa på henne. 

Efter ett slag gick det upp ett ljus. Kanske vore det rätt att göra något liknande som valpen? Långsamt böjde vargen sin smäckra hals nedåt, och sniffade i luften strax framför den lille snorvalpen. Luktade... varg? Just det där med luktar var inte den starkaste sidan. 
"Varför snora.. gråter du?"

Blicken började flika från sida till sida och ögonen fylldes åter med ett hav av tårer..
"Fö..för"
Hon svalde
"För att jag tappat bort.. eller de har tappat bort mig.. eller nej alltså"
Stammade hon fram lite för fort med ett uttryck av absolut desperation i blicken. Hon ville inte tänka på det. Ville inte ville inte ville inte! Hon ville inte tänka på orsaken till hennes sorg.
"För.. för att mina föräldrar dött"
Kved hon slutligen fram, och det var som att det inte var förrän nu som det hela verkligen sjönk in i henne. Som att hon behövt säga det för att förstå det själv. Och hon sjönk ihop på marken igen. Gnydde och tjöt medan tårarna sprutade ur ögonen.