Solen stod högt på himlen och spred sitt sken ner över Eldskogen. Värmen var dock inte lika påtaglig som solen kanske gav intrycket av. Det märktes att det började gå mer mot höst. Det faktumet berörde dock inte den vita valpen där hon vandrade runt bland de fåtaliga döda trädstammarna som fortfarande stod upp. Hennes föräldrar hade talat om den här platsen, att en skogsbrand hade förstört den, men hon hade aldrig sett det med egna ögon, förrän nu. Hon hade på något vis föreställt sig att se mer förödelse än vad som faktiskt fanns framför henne, hade målat upp något utav ett skräckscenario i huvudet som hade fångat hennes nyfikenhet, men det var förhållandevis grönt. Till ytan såg det ut att läka, återhämta sig. Hon lade dock märke till avsaknaden på liv i de allra flesta träd och växter hon passerade, de var inte alls lika livliga som hemma, hade inte samma livsgnista. Detta var dock fortfarande stort, det var första gången som valparna tillåtits vandra iväg själva från lyan, så här pass långt åtminstone. Och hon tänkte ta till vara på det mesta av det. Hon hade börjat tappa uppfattningen om hur länge hon egentligen hade vandrat runt, nästan hänförd av alla nya intryck som hon möttes av. Det var då som doften av varg nådde henne, en doft som hon aldrig tidigare känt. Kanske var det egentligen dumt av henne att utan vidare tankar ändra sin riktning mot doften, men hon var tvungen att se vad det var för sorts varg. Nyfikenheten var alldeles för stor, kanske för stor för hennes eget bästa, det fick tiden utvisa.

| Paxat till Törne |

Den röda unga hanen vandrar ensam runt i Eldskogen. Det var ett tag sedan han och Lamia gick skilda vägar men det hade varit ett trevligt möte. Han vandrar fram med lätta travande steg. Huvudet hålls lågt och nosen nuddar nästan vid marken. Han drar in dofterna i nosen. Tänk vad förödande elden kan vara. En gång var det här väl en del av Lövskogen? Han minns att han vandrade här en gång tidigare. Men då var det en skog här. Men naturen är en förunderlig kraft. Den återhämtar sig med förnyad styrka. Det märker man. Lite i taget.

Den röda unga hanen höjer huvudet och hans intensiva gröna blick sveper över området som bereder ut sig framför honom. Förkolnade trädstammar står utplacerade här och där. Han går fram till ett av dem och nosar runt lite där en stund. Sedan vandrar han vidare. Han ser på småfåglarna som flyger omkring i skyn. Några landar på de förkolnade pinnarna som sticker upp ur marken. Unghanen stannar åter och ser på dem. Tänk att vara en fågel. Men det känns rätt bra att vara varg med. Med ett glatt skutt sätter vargen kroppen i rörelse igen och tassarna placeras ena framför den andra när han fortsätter fram mellan träden.

En stund senare får han syn på något vitt som inte ser ut att riktigt höra hemma här. En vit valp. Unghanen stannar åter upp. Öronen klipper till på hans huvud och den intensiva gröna blicken studerar nyfiket valpen. En valp som är mycket yngre än han själv. Själv är han långt ifrån vuxen men han är inte sådär liten längre. Glatt hålls svansen höjt bakom honom och den viftar från sida till sida. Så tar han sig närmare valpen. Stannar efter en stund på behörigt avstånd.
"Hej" Hälsar han med ett leende på läpparna.

Det dröjde inte alls särskilt länge innan hon kunde urskilja någonting rött längre bort som rörde sig i riktning mot henne. Mycket riktigt den varg som hon känt doften av. Nyfikenheten ökade endast då hon såg honom, det faktum att hon aldrig hade sett en varg med hans färg, eller lugg, var nog kanske det som lockade mest. Utan att stanna upp så fortsatte hon att styra sina steg i riktning mot honom. Hon var många saker, men blyg var verkligen inte en av dem. Hennes föräldrar hade åtminstone försökt lära henne att vara försiktig och inte lita på allt och alla, men det fanns ju så mycket intressant som man behövde ta reda på. ''Hej''. Stämman hon talade med var ganska vänlig och käck, vilket reflekterade hennes nuvarande sinnesstämning rätt så väl. ''Vem kan du tänkas vara?''. Hon lutade huvudet lite på sned medans hon väntade på svar, ett drag som hon hade ärvt ifrån sin moder. Trots sin ganska ringa ålder hade hon ändå ett väldigt välutvecklat ordförråd, en av fördelarna med hennes minne. Det betydde dock inte att hon alltid använde sig av det. Hon slog sig ner på marken och svepte svansen intill kroppen. Den blå blicken var fortfarande fäst vid den äldre hanens gröna, även om den då och då vek av för att granska någonting annat intressant i omgivningen.

| Haha, ursäkta derpsvaret xD |

Han har en naturligt rest hållning utan att verka dominant eller överdriven. Han ser rätt ledig ut där han står men han har en bra hållning. Sättet han bär upp sitt huvud och svansen som hålls höjd men inte rest, och den viftar glatt från sida till sida.
Den intensiva gröna blicken studerar valpen som sätter sig ner framför honom. Han håller blicken fäst på hennes läppar när hon talar.
"Mitt namn är Törne". Presenterar han sig. Han har en väldigt fin röst. Ung men man märker att den håller på att utvecklas åt en melodisk maskulin stämma.
"Vem är ni?" Han talar med artig röst. För han har fått lära sig att med artighet kommer man längre i långa loppet. Vem det än är man talar med. Valpar som vuxna. Alla är värda att behandlas och tilltalas med respekt.
Efter att ha stått kvar på sin fläck en stund så böjer han bakbenen under sig, backar bak framtassarna ett steg var och sätter sig på hasorna. Svansen sveps ut åt sidan för att inte hamna i någon obekväm spiralställning bakom honom. Nosen är inte stilla, han sniffar lätt i luften hela tiden. Försöker fånga upp främlingens doft samtidigt som han försöker hålla koll på alla dofter runt omkring. Öronen står spetsade på hans huvud och tippar bara lite lätt framåt. De rör sig inte. De bara står där. Det vilar ett lätt leende på unghanens läppar. Han är alltid glad. Han har inte gått igenom mycket i sitt unga liv som fått hans humör att sjunka. Första gången var väl när far försvann. Andra gången var när han trodde att hans bror skulle drunkna. Tredje gången när han nästan dödade Aziza. Fast det var älgen och inte han. Men det var han. Nyfiket och tålmodigt sitter han och väntar på att valpens läppar ska börja röra sig igen.

Hanen presenterade sig som Törne. Vilket underligt namn. Det fick henne att tänka på törnrosor, men han liknade inte en sådan. Hon höll dock de tankarna för sig själv, hon var inte en sådan som ville förolämpa andra, inte med avsikt åtminstone. De tankarna föstes dock snabbt undan då hanen ställde en följdfråga, undrade vem hon var. Ett leende lade sig på de vita läpparna. ''Mitt namn är Nyxe!''. Stämman var lite för entusiastisk för att det skulle gå att missa det. Hon var ganska uppspelt över att träffa någon ny varg. För även om hon älskade och hade en väldigt bra relation till sin familj, särskilt sina bröder, så var ju detta nytt och lite av ett äventyr. ''Trevligt att råkas, Törne''. Stämman var uppenbart vänlig då hon talade, om än den entusiastiska tonen fortfarande fanns kvar där i bakgrunden. Hon vände huvudet in mellan träden, bort ifrån hanen, och studerade naturen runt omkring dem. ''Vad för dig hit då?'' frågade hon och vände sedan tillbaka blicken mot honom. Det kunde tyckas vara lite skevt, en sådan valpig stämma som talade med förhållandevis vuxna ord. Det var ingenting som hon direkt tänkte över, det var endast naturligt för henne, hade nästan alltid varit det.

| Jag tänker att hon vände huvudet så pass långt ifrån honom att han inte kunde se hennes läppar, då hon inte vet att han inte kan höra henne så vore det lite intressant c: |

[Haha. x'D Inte bara att han missar henne när hon tittar bort. Hon har ju ett väldigt svårt namn med. x'D]

Han håller den intensiva gröna blicken fäst på hennes ansikte. Främst hennes läppar, när hon talar igen. Hon presenterar sig själv. Uttalar sitt namn... Men... va? Hennes läppar formar sig som en liten cirkel. Men han får inte ut mycket mer av det. Heter hon Y? Eller U? Nej, inte U, hennes läppar är lite mer öppna för det. Y låter mer rätt. Men hon kan väl inte heta Y? Eller? Det måste vara något mer. Något framför? Han försöker minnas hur hon format läpparna kring sitt namn. Hade inte hennes tunga rört sig lite där inne bakom framtänderna? N? Ny? Ny låter som ett lite lustigt namn.
Törne's tankar avbryts när hennes läppar rör sig igen. Trevligt att råkas. Svansen hade blivit stilla bakom honom när han funderade på hennes namn. Nu börjar den glatt vifta igen och tankarna på tikvalpens namn är bortblåsta.
"Detsamma". Svarar han glatt. När tikvalpen börjar se sig omkring gör Törne det med. Det går lite på automatik. Hörde hon något? Han höjer nosen och nosar i luften och försöker som vanligt ignorera de lätta stickningarna. Han märker inget ovanligt i dofterna. Inte heller ser han något som kan tyda på fara eller att det befinner sig fler vargar i närheten eller något. De glest placerade förkolnade träden är de enda som syns omkring dem. Den intensiva gröna blicken söker sig tillbaka till tikvalpen. Hon ser på honom som om hon förväntar sig ett svar på något. Va? Sa hon något och han missade det? Eeeehm...
"Ursäkta, jag missade nog vad du sa". Han ler generat mot henne och hoppas att han prickade lite rätt där i alla fall.

| Haha, sant xD |

Det var någonting som inte riktigt stod rätt till med hela situationen, på sätt och vis kunde hon känna på sig det, men exakt vad det var kunde hon inte sätta tassen på. Hanen verkade nästan lite frånvarande till och från, som om han inte riktigt lyssnade på det hon sade. Eller var det kanske så att han inte hörde det? Han hade sett smått förvirrad ut så snart hon hade presenterat sig, som om han behövt fokusera på vad det var hon sagt. Intressant. Trots det så var hennes uppfattning om hanen än så länge god, han verkade välvillig och lugn. Egenskaper som alltid påminde henne om hennes far, oavsett vart de kom ifrån. Han var definitionen av lugn och vänlighet, åtminstone för henne. Hon borde kanske egentligen börja bege sig tillbaka snart om hon skulle hinna hem innan skymningen, men det vore oartigt av henne att gå redan. Dessutom så innebar ju det att man kunde gå miste om en massa nya upplevelser. Då hanen påpekade att han missat det hon sagt så förstärktes endast hennes misstankar. Hon hade ju inte direkt mumlat precis. ''Jag frågade vad som hade fört dig hit?''. Stämman var, trots den vaga förvirringen, fortfarande vänlig, likt alla hennes uttryck. Det var otroligt sällan som man såg något annat hos henne. Hon drog fundersamt på munnen innan hon bestämde sig för att ändå fråga. ''Ursäkta om jag frågar, men saknar du hörsel?''. Hon hade säkert kunnat formulera det på ett bättre sätt om hon tänkt över det längre, men hon tyckte åtminstone att det lät bättre än att bara fråga om hanen var döv. Huvudet lutades ännu en gång vagt på sned medans hon väntade på ett svar, eller två, i det här fallet.

Aa. Hon frågade vad som för honom hit. Då hade känslan av att han missat något inte varit fel då. Ibland när han missar vad någon säger får han en känsla av att ha missat något. Dels beror det på uttrycket i ansiktet på den som sagt något som han missat. Men skulle dem båda inte se på varandra så får han som en gnagande känsla inom sig. Han har oftast inte fel.
"Jag vandrade hit med en vän". Det är sant. Han hade haft sällskap av Lamia på sin vandring till Eldskogen. För hon hade varit intresserad av att se platsen och Törne kände själv för att se den igen. Sen gick de skilda vägar.
"Hon skulle åt ett annat håll så vi skildes åt". Lägger han till för att ha en förklaring till varför han nu är ensam. Fast nu har han sällskap av den här valpen. Och det är trevligt. Så rör valpen på sina läppar igen. Talar. Frågar något mer. Saknar han något? Hörsel ja.
"Jag är döv". Svarar han henne med en nickning. Han har har aldrig kunnat höra och han är liksom van vid att det är så. Det är inget han går runt och berättar för alla han möter. Han klarar sig ju faktiskt riktigt bra. Förutom när han missar vad någon säger. Då kan det bli lite svårt.
"Men jag kan läsa på läppar". Lägger han till med ett leende.

Hanen nämnde att han hade vandrat med en vän till denna plats. Hon kunde inte riktigt påstå att hon någonsin haft någon sådan, vän alltså. Hon hade ju såklart sina bröder, men det var en speciell relation, de var mer än bara vänner. Hon funderade lite över hur det var att bilda en vänskap med någon som inte hörde till ens familj, det var en tanke som intresserade henne. Att ha någon att prata med om allt mellan himmel och jord, någon att umgås med och bara vara. Det var så hon föreställde sig att det skulle kunna vara, att ha en vän. ''Åh, okej. Det låter trevligt''. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar för att förstärka uttrycket hon förmedlade. ''Jag har aldrig haft någon vän, om man bortser från mina två bröder vill säga. Är det trevligt med vänner?''. Det var fortfarande så mycket som den unga valpen inte visste om världen, men inom henne brann lusten att ta reda på så mycket som möjligt om den. Då hanen sedan svarade på hennes fråga om hans hörsel, konstaterade att han var just döv så lade sig ett smått förundrat ansiktsuttryck i hennes anlete för en kort stund. ''Så coolt. Jag har aldrig träffat någon döv varg förut vad jag vet''. Egentligen, varför delade hon med sig av sådana saker? Inte skulle väl hanen, som var så gott som en total främling för henne, vara intresserad av att veta en massa olika detaljer om vad för vargar hon träffat och inte träffat. ''Är det inte väldigt svårt att läsa på läppar?''. Frågan slank ur henne innan hon hunnit tänka över det särskilt väl. När hon blev intresserad av någonting så kunde verkligen orden flöda ur henne utan stopp, det var något som hennes föräldrar ofta brukade påpeka, att hon borde tänka efter innan hon talade ibland. ''Ursäkta om jag ställer för många frågor, men det är intressant''. Ett smått skamset uttryck infann sig hos henne då hon försökte släta över det hela. Sedan såg hon till att lägga band på sig själv och vara tyst tills dess att hanen svarat, om han skulle göra det.

Svansen viftar glatt bakom honom när han studerar valpen när hon talar. Han försöker få ihop orden. Pussla ihop dem och placera dem rätt i sitt huvud.
"Familjen är de bästa vänner du kan ha". Svarar han. Även om de en dag kommer vandra skilda vägar så vet man ändå att de fanns där när man som mest behövde dem.

Törne flinar lätt när valpen blir lite mer uppspelt över att han inte kan höra. Han skakar lätt på huvudet.
"Nej, det är inte så svårt att läsa på läppar. Fast vissa ord och namn kan vara lite svåra när uttalet är väldigt litet". Berättar han. Han skrattar lätt.
"Är man nyfiken så är det okej att ställa frågor". Lägger han till. Men han har fortfarande ett problem.

Hans leende blir lite lätt generat igen när den intensiva gröna blicken studerar valpen.
"Skulle du kunna uttala ditt namn igen?" Frågar han och hoppar hon inte tar illa upp. Nu vet hon ju faktiskt att han inte hör henne.
"Jag hade lite svårt att uppfatta det. Förlåt". Lägger han till. I en sådan här situation skulle någon annan nog ha sett  förläget ner på sina tassar. Men skulle Törne göra det så riskerar han att missa vad valpen kan tänkas säga. Så han fortsätter hålla blicken fäst på henne.

Det var ju i och för sig kanske sant, att familjen var de bästa vännerna, men hon kunde ändå inte låta bli att fundera hur det var annars, med andra vänner. ''Jag har inget att jämföra med direkt, men det låter rätt så vettigt''. Hon lyssnade intresserat på det han hade att säga efter det. Inte svårt? Hon själv kunde inte förstå hur det var möjligt att skilja en del ord från varandra, eller ens uppfatta andra. Var det hela en enda stor gissningslek kanske? Hon hade ingen aning annat än det hon såg med sina egna ögon, vilket för en gångs skull inte var mycket. Hon försökte studera hans läppar då han talade, men det resulterade endast i att hon tappade fokus med sin hörsel. Kanske var det lättare att fokusera på det då man inte distraherades av ljud, fast å andra sidan. kunde man höra i första taget så var det väl lite överflödigt att läsa läpparna. Hon log vagt åt sina egna tankar, men leendet passade även in bra med vad han hade sagt. ''Det är väl som med allting, när man väl har tränat på det och lärt sig det så är det lätt, någonting man knappt behöver tänka på att göra''. För henne vandrade tankarna automatiskt till trädklättringen, det hade hon alltid haft lätt med sedan dagen då hon först lyckats bemästra tekniken att ta sig upp för trädstammen. Det var den svåra biten, när man väl var uppe så var det väldigt enkelt. Ninjablodet gav henne ett otroligt bra balanssinne, bland andra saker. Hon hade alltid känt en tillhörighet till naturen och träden, exakt varför var hon ännu inte medveten om. Tanken vandrade även vidare till teleporteringskraften, den som tycktes så omöjlig att få kontroll över, men som fadern kontrollerade så otroligt väl. Hon önskade att hon en dag skulle lyckas med det. Tankarna avbröts då hanen talade igen, bad henne att återupprepa sitt namn. ''Det uttalas N-y-x, Nyxe''. Hon var noga med att artikulera bokstäverna väl då hon ljudade uttalet, för att han förhoppningsvis skulle kunna uppfatta det lättare.

Han skrattar lätt.
"Det hade inte jag heller i början. Jag trodde att jag, mina syskon och våra föräldrar var de enda i världen". Berättar han. När man är liten kan allt kännas så stort och främmande. Men ju mer man växer inser man att allt är mycket större och främmande.

Öronen klipper mjukt till på hans huvud och han nickar lätt.
"Precis. Det blir lättare ju längre tid som går och ju mer man övar". Därför tycker Törne det är så kul att möta nya vargar. För även om han inte kan höra någonting så tycker han väldigt mycket om att ha någon att samtala med. Han har aldrig riktigt uppskattat ensamheten. För då känns tystnaden så mycket större och mörkare. Det känns som att han behöver vargar omkring sig för att inte bli galen.

Han ser fokuserat på tikvalpens läppar igen när hon uttalar sitt namn. Han härmar hennes läpprörelser samtidigt som hon gör dem och försöker se namnet framför sig.
"N-y-g...". Han skakar på huvudet. Det låter inte riktigt som ett namn.
"N-y-j...". Han ruskar på huvudet. Nej, det är inte riktigt rätt.
"N-y...". Han försöker komma på fler bokstäver som passar in med just den sista rörelsen... x...?
"N-y-x...". Det låter i alla fall som ett namn. Ett fint namn. Han ser hoppfullt på valpen och svansen viftar prövande bakom honom.

Det var kanske så, att man som liten trodde att världen endast bestod av sin familj och närmaste omgivning. Fast, hon kände inte riktigt så. Av någon anledning så kände hon snarare att hon inte kunde vänta tills hon fick ge sig ut och se vad världen hade att erbjuda. Hon hade hört föräldrarna berätta om så många platser i landet, och utanför. Det hade väckt hennes äventyrslust och nyfikenhet redan som väldigt ung, och nu när de mer och mer fick ta sig bort ifrån lyan så ökade den endast. Det fanns ju så mycket att se, liksom, hur kunde man inte hänföras av det hela? Det förstod hon inte. Hon valde dock att inte kommentera det vidare annat än att nicka och le lite åt hans ord. Hon kände inte för att dra igång en diskussion om ämnet. Hanen talade igen, svarade på det hon sagt om att träning ger färdighet. ''Det kanske är svårt ibland, men som min far alltid brukar säga, man måste fortsätta försöka för att nå dit man vill''. Alltid då hon talade om sin far så var det med en enorm respekt och kärlek, det var tydligt i såväl hennes röst som uttryck. Det var sant om hela hennes familj, men hon hade alltid haft ett särskilt band till fadern av någon anledning. Hon lade uppmärksamheten på hanen igen då han talade, försökte härma uttalet på hennes namn. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar då han till sist lyckades få det rätt. ''Precis, det stämmer. Det sista du sade är rätt''. Livet kunde inte alltid vara lätt som döv verkade det som, särskilt när det kom till namn.

Det låter som att valpens far är en person som betyder mycket för henne. Törne kan inte låta bli att känna viss avundsjuka. Han skulle verkligen vilja känna sin egen far bättre. Det var så länge sedan han såg sin far senast.
"Din far verkar vara en vis varg". Svarar han. Fortsätta försöka för att nå dit man vill. Det är det Törne själv levt efter sen han var liten. Det går bara man vill det och kämpar för det. Annars hade han själv förmodligen inte förstått en endaste varg i hela numoori på grund av att han inte hör någonting alls. Eller så hade han blivit någons byte för länge sedan. Det är inte lätt att hålla koll på omgivningen när man inte hör någonting alls. Han får lita på luktsinnet och synen. Men är det något han behöver hålla koll på så har han ryggen oskyddad. Och är vinden inte till hans fördel så är han i farozonen. Därför blir det lätt så att han litar på att den han samtalar med kan hålla bättre koll på omgivningen än honom själv. Det är väldigt dumt. Speciellt när den han samtalar med är en valp yngre än honom själv. Även om denne mycket väl kan vara kapabel till att ta hand om sig själv.

Svansen börjar vifta ivrigare när hon säger att han fick hennes namn rätt.
"Nyx. Det är ett fint namn, Nyx". Säger han glatt. Glad över att han fick hennes namn rätt så han var tvungen att testa det några gånger extra.

Ett leende lade sig på hennes läppar och hon nickade då hon hörde hanens ord. Fadern betydde väldigt mycket för henne, vilket troligen syntes i hennes uttryck. Enligt henne så skulle det vara svårt att hitta en lika god, tillitsfull och vis varg, men så var hon kanske lite partisk också. ''Ja det är han verkligen''. Leendet hängde sig kvar ett tag innan det sedan sakta mattades ut allt eftersom hennes tankar flöt iväg på annat håll. Den blå blicken vändes in mellan träden, studerade omgivningen omkring dem utan att egentligen finna någonting som fångade hennes uppmärksamhet, för ovanlighetens skull. Alltid brukade det finnas något. Hanens ord avbröt hennes tankegångar och fick uppmärksamheten att vändas tillbaka till honom. ''Tack'' svarade hon med en glad stämma på hans komplimang om namnet. Ja, det var ett fint namn, hon själv älskade det. Det var modern som hade kommit på det namnet, och det tackade hon henne för. ''Törne, vart kommer du ifrån? Om jag får fråga?''. Nyfikenheten flammade återigen upp inom den unga honan då hon satt och väntade på ett svar från honom.

| Hade noll idéer till det här rollsvaret, sorry. Vad tror du om att kanske snart börja avrunda det lite? c: |

Han ler lätt mot henne.
"Själv vet jag inte så mycket om min far. Han stack när jag och mina syskon fortfarande var små". Berättar han. Han bara kände för att nämna det även om Nyx kanske är helt ointresserad. Men när de ändå var inne på ämnet.
"Var jag kommer ifrån? Tja, jag har vandrat så länge att jag knappt minns det. Numoorislätten kanske?". Han har tidiga minnen från slätten i alla fall. Sen när han lekt med syskonen i Byoomi och Höstskogen. Törne ruskar lätt på huvudet för att komma ur minnena igen.

[Kortis. :P Aa, kan börja runda av. :3]

Hon hade svårt att föreställa sig hur det skulle vara att växa upp utan en av sina föräldrar, eller båda för den delen. Hennes uppväxt hittills var väl egentligen rätt så idyllisk, och hon tänkte sällan på att det fanns valpar som inte hade haft samma tur som hon i livet. Det var så främmande, konstigt. Om man inte tillbringade sina dagar med att leka och träna med sina bröder för att sedan komma hem till lyan där far fällt något byte åt dem och mor sedan fanns där vid deras sida när de somnade, vad fanns det annars? Fanns det valpar som behövde somna hungriga, rädda och ensamma? Blotta tanken fick en rysning att ila längs med hennes ryggrad. Det var en ordentlig tankeställare för den unga valpen. ''Jag är ledsen för det. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min far...'' Hon valde att avbryta sin mening där istället för att fortsätta då hon insåg att det kanske var ohövligt. Kanske saknade Törne sin far, eller åtminstone det som han kunde ha varit för han och hans syskon? ''Numoorislätten. Där har jag aldrig varit. Fast, jag har knappt varit utanför Acherati, så det är inte så konstigt''. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar. ''Är det fint där, på slätten?''.

Törne har alltid saknat sin far. Och han brottas desperat med glömskan som åren för med sig. Och det var väldigt längesedan som han mötte mor och syskonen. Saknaden har alltid varit enorm och han har lärt sig att leva med tanken att de kanske aldrig kommer mötas igen. Men Törne säger inget mer om det. Han är glad över att den här unga vargen får växa upp tillsammans med sin familj. Törne ler lätt.
Han är sedan tacksam över att Nyx fortsätter på annat ämne.
"Slätten är enormt stor. Och den är landets mittpunkt. Det är en väldigt fin plats". Svarar han och viftar lätt på svansen.

[Förlåt för supersegt svar men jag har inte haft någon ork alls för numoori på länge].

Enormt stor sade han. Väldigt fin plats. Det fick hon lägga på minnet inför framtida upptäcktsfärder då det lät som en bra destination. Troligen skulle det dock dröja ett tag innan mor och far släppte iväg dem så pass långt hemifrån, men en valp kunde ju drömma. ''Jag får ta och besöka slätten någon gång då'' sade hon samtidigt som ett leende drog sig på de vita läpparna. Blicken vändes sedan upp emot himlen, letade sig mellan trädkronorna och begrundade molnen och solskenet. Hon hade troligen varit borta längre än hon borde ha varit. Kanske undrade de vart hon var? Hade de börjat leta? Det var nog bäst att börja vända hemåt igen så hon hann hem innan solen gick ner. Hon vände tillbaka blicken mot hanen samtidigt som hon reste sig upp. ''Jag borde nog börja gå hemåt igen, så att min familj inte börjar undra vart jag tagit vägen''. Ett visst missnöje kunde skymtas i hennes anlete. ''Det var trevligt att träffa dig Törne, jag hoppas vi ses igen någon gång''. Hon dröjde kvar en kort stund innan hon sedan vände sig om och började styra sina steg hemåt. Vem sade att det behövde gå fort?

| Haha, ett år sen idag som vi skapade rollet, så snabba vi är xD 
Avsluta efter ditt inlägg? c: |

Besöka slätten. Ja, det är något man borde göra någon gång under sin livstid. Den lilla tikens leende smittar av sig på honom, som det gjort under hela deras korta möte. Törne smittas lätt av leenden. Förmodligen för att han har så lätt till ett leende själv. Kanske är det förvånande hur han har lyckats behålla den där barnsliga oskyldigheten trots allt han varit med om.
Så börjar Nyx tala om hem. Förmodligen är det dags för henne att dra sig hemåt. Förståeligt. Hon har trots allt en familj som väntar på henne. Törne nickar lätt.
"Det var väldigt trevligt att träffas". Svarar han och viftar glatt på svansen. Det vore kul att mötas igen någon gång. Kanske när de båda är lite äldre. Törne står kvar en stund när den vita vargen rör sig hemåt. När han inte längre kan se henne mer så vänder han själv om och börjar röra sig bortåt.

[AVSLUTAT!]