Den mörka tiken vandrar fram över marken. Växterna böjer sig ur vägen för henne så att hon inte kliver på dem. I och med att hon har ett så starkt band till naturen så vill hon inte skada den om hon kan undvika det. Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet för att fånga alla ljud som finns runt omkring. Tiken har ett målmedvetet steg. Hon vet vart hon är på väg. Hon känner av vart sonen befinner sig och hon har något att säga till honom. Något som hon vill fråga honom.

Valparna har blivit så stora nu. Hon måste ofta påminna sig om att de inte är just valpar längre. Även om de alltid kommer vara hennes valpar. Hon minns själv hur det var i den åldern. Hur gärna hon ville se sig omkring i landet. Samtidigt minns hon även skräcken. Kanske är även hennes valpar i fara för vad hon gjort men hon vill inte missunna dem chansen att få se sig omkring i landet. De är unga och nyfikna. Hon kan bara hoppas att de kommer komma tillbaka hem välbehållna.

Snart får hon syn på den yngste sonen borta vid bäcken. Den äldste sonen har redan gett sig iväg. Tiken vet att hon inte kunde få honom att stanna. Även hans likasinnade syster verkar ha stuckit med honom. De där två är hon inte så orolig för. Hon är bara orolig för vad de kan bli. Rädd till och med.

Men det är yngste sonen som har hennes fokus just nu. Hon traskar fram till honom. Tiken är alltid lätt i steget och rör sig ljudlöst. Det är bara något som hon inte riktigt kan vänja sig av med. Hon smyger hellre fram än klampar på. Hon ser på sonen. Han har blivit så stor, liksom sina syskon.
"Aki". Hon säger hans namn med en moders kärlek i stämman. Av valparna är hon säger på att Aki kommer bli en stor tillgång till flocken. Men även han är äventyrslysten.
"Hur är det?" Hon går fram och sluter upp vid hans  vänstra sida. Då lägger hon märke till ärren över hans öga. Oron griper henne.
"Vad har hänt?" Vem har gjort så här mot hennes älskling!

Han dricker långsamt men höjer huvudet och slickar bort resterade vattendroppar från mungiporna. Tankarna for igenom hans huvud, han undrande vart hans bror och syster gjorde nu? hade de hittat egna äventyr nu? Han själv trivdes bra i sina föräldrars flock men även han hade äventyrslystnad. Ett leende spelande på hans läppar, han skulle visa sig värdig, göra dem stolta. En dag!

Han klipper med öronen och han är så inne i sina egna tankar att han inte varken hör eller ser den mörka tiken som ljudlöst närmar sig honom. Inte förrän han hör sin mors välbekanta röst återvänder han till verkligheten och han vrider på huvudet och ler mot henne, ett leende som är identiskt med sin fars. - Var hälsad mor, jag hörde inte att du kom! säger han vänligt. Hans guldbruna blick följer modern när hon traskar fram mot honom. - Jag mår bara bra, hur är det med dig och far? han lägger huvudet på sned så den långa mörkblåa luggen faller ner över hans ansikte.

Men när hans mor kommer upp vid hans vänstra sida och får syn på hans ärr, så ser han oron i hennes ögon. han stryker sitt huvud mot hennes hals, lugnade. - Det är ingen fara mor! Det var bara jag som gjorde en felbedömning Han ger ifrån sig en djup suck. Hans mor skulle oroa sig tills hon fick reda på vad det var. Samtidigt var han inte den som kunde ljuga för dem, han ville inte oroa någon av dem, så han bestämde sig för att berätta. - Jag stötte på min faster Hyacint, hon var på väg ut från Ötamon, för att finna sin egna väg och lära sig mer om Numoori. han sneglade på sin mor, han är ändå orolig att Wami skulle bli ledsen att ännu en lämnade flocken nu när Akira och Sora hade lämnat.

han tog några djupa andetag innan han fortsätter - jag slog följe med henne för att se till så hon klarade sig fram till revirets gräns, allt var bra när vi kom fram vid gränsen och vi sa adjö och lovade att ses igen. jag vänder mig om och hinner gå in i skogen och sen hör jag hennes skrika på hjälp.

hans guldbruna blick mörknar och hans kroppshållning blir stel. - Så jag springer tillbaka och jag ser henne bli attackerad av någon främmande varg. Jag blir arg och tänker inte mig för utan springer emot vargen och börjar slåss med den för att skydda henne. Han ruskar smått på huvudet. - Jag lyckades ge honom några omgångar men hans sista attack missbedömde jag och han rev mig över vänstra ögat.

han tar någon paus, han hade aldrig pratat så mycket förut.- Till slut drev jag bort vargen från området, men jag blödde rejält och skrämde slag på Hyacint, så jag var tvungen att lugna ner henne ett bra tag och försäkra henne att jag är okej. Han drog lite på munnen. - Vi skiljdes åt i Itrozo där jag stannande kvar tills såren var läkta, lyckligtvis förlorade jag inte min syn.

han böjer på huvudet i en lätt bugning mot sin mor och säger med en ursäktande röst. - jag ber om förlåtelse över att ha oroat er över mig!

Han är så lik sin far. Och nu har de båda ärr över sitt vänstra öga. Hon kan i alla fall inte låta bli att oroa sig. Även om han ser ut att må bra. När Aki stryker sitt huvud mot hennes hals så lutar hon sig mot honom och lägger sin haka över hans nacke. Han säger att det inte är någon fara. Bara en felbedömning. Wami sitter stilla och tyst när han berättar. Hur han gav sig i slagsmål med en främling för att rädda Hyacint. När sonen tystnar reser den mörka tiken på sig och sluter avståndet mellan dem och hon stryker försiktigt med tungan över hans ärr. Sedan gömmer hon nosen i pälsen på hans hals så hans långa blå man lägger sig i hennes ansikte.
"Ditt hjärta är lika stort och modigt som din fars. Det ska du vara stolt över. Och jag är stolt över dig. Men jag kommer alltid vara orolig för vad du och dina syskon kan råka ut för". Säger hon. Ögonen är slutna och hon lyssnar på hans andetag, på pulsen under hans skinn.
"Världen är en farlig plats". Hon drar sig tillbaka och ser på Akihiro. Hennes vackra son. Hon drar ett djupt andetag och andas sedan ut oron.
"Jag har tänkt fråga dig om du skulle vilja ge dig ut i landet och se dig omkring. Jag vill ge dig ett uppdrag att försöka finna fler som vill ansluta sig till oss. Få familjen att växa". Hon känner sig torr i munnen och den blå tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Hon vill inte förlora honom. Hon vill inte förlora någon av hans syskon.
"Jag vill att du ska få se sig omkring i landet. Finna din egen väg". ...och hoppas att du kommer tillbaka till mig.