Det var svalt, nästan behagligt i luften och dimman låg likt ett täcke längst marken. Den var tät, men inte så tät att den för blicken blev ogenomtränglig. Det var tidig morgon men det hade lika gärna kunnat vara tidig kväll. Landskapet var grått och rått. Inte nödvändigtvis omgivet av mörker, men ingen sol fanns att kasta sina värmande strålar över platsen. Solen färgade himlen blekt orangegul bortanför bergen. Men det var som om ljuset inte orkade ta sig ända upp över bergets kam. Ett skyfall hade svept förbi under natten och lämnat den norra delen av Azhekaslätten något fuktigare än vanligt. Varför hade han begett sig hit? Istället för att bege sig mot Itrozo, vilket var hans plan från början, så hade varghanen med en omedveten instinkt vänt om och styrt stegen hit. Nu stod han här, vid den södra delen av Azhekaslätten. Här var den fuktiga och råa luften inte lika påtaglig. Gräset tyckes vara kortare och mer torrare än innan. Den enda undervegetation som existerade var några få torra buskar tillsammans med några enstaka träd. Några kilometer bort skymtade bergsfoten. Dimman hade lättat och nu låg istället en slöja av dis över platsen.
   Varghanen tittade ner på sina framtassar, kände det nästan torra gräset under trampdynorna. Varför kändes denna plats så bekant? Målmedvetet hade hans tassar burit honom hit. Men varför? Han tittade sig omkring, lät den glasklara blicken, som nästan tyckes lysa, svepa över landskapet. Vemod, ilska. Den kolsvarta varghanen tog ett steg framåt. I samma stund sköt en strålande smärta igenom hans huvud. För sin inre blick såg han en vit livlös varelse ligga i den meterdjupa snön. Ögonen var vidöppna, men tomma och kalla. Ännu en som fallit offer för kylan. Varghanen skakade på huvudet, försökte bli kvitt sina inre syner. Smärtan lättade och det snötäckta landskapet upphörde lika snabbt som det kommit till. Vad var det hans sinne försökte berätta?
   När smärtan släppt helt fortsatte varghanen sin vandring mot bergen. Han skred nästintill ljudlöst över marken. Runt om sig såg han sina egna ligga döda, stela och halvt begravda av snö. Han ignorerade sina syner. Trängde undan dem. Han var inte redo än. Men den vemodiga känslan förblev, den gick ej att förneka. Han blickade upp mot den gråa himlen, som om han sökte efter något. "Erathor, svik mig inte nu." suckade han tyst för sig själv.

Allt var vindstilla, hon "seglade" mellan var tredje gång då hon flaxade med vingarna, lugnt och stilla. Då plötsligt blev vinden arg, denna fakarg hörde inte hemma här. Vindarna ville inte ha henne här!

En stor vind blåste omkull den stora fakargen. Hon var inte riktigt beredd på den "knuffen" som vinden gav henne. Strupen ur fakargen vibrerade och hon gav ifrån sig ett brummande morr (nästan som en Björn). Varför just henne? Vad hade hon gjort mot gudarna?.

Allt snurrade snabbt, hon störtade rakt ner mot de höga gräset.
-Shit nej, sa hon för sig själv och blundade ögonen hårt.
Detta skulle göra så ont. Men... Varför rättade hon inte till sig och använde sina vingar som hjälpmedel med att INTE störta? Jadu den frågan kunde ingen svara på just nu för tillfället.

BOOOM! Lät de när den kolvarna tiken störtade med huvudet före. Hennes vingar låt platt ner på varsin sida av revbenen utsträckta och hennes huvud låg platt ner medans hennes granen låg invikta under magen o bakbenen låt utsträckta. Jäklar, det var ingen perfekt landning....

Varghanen förde nosen mot marken, drog in dess doft. Den var ej bekant för honom. Han hade inte förväntat sig annat heller men någonstans fanns det ett svagt hopp om att finna svar; att på något sätt lyckas pussla ihop alla små fragment till en helhet. Varghanen vandrade vidare fortfarande med tankarna på annat håll. Gräset prasslade tyst under hans tassar. Han var så upptagen med att ta in alla intryck han fick av platsen att han inte lade märke till den bevingade varelsen i skyn. Först när en dov duns hördes längre bort bakom honom, tillsammans med ljudet av prasslande gräs, vaknade varghanen upp ur sina tankar. Han vände sig snabbt om, överrumplad över det som nyligen skett. Det var sällan han blev överraskad.
   Varghanen förbannade tyst sig själv och sitt sinne för att inte ha varit uppmärksam nog. Det kunde stå honom dyrt. Men likt den Eldar han var kunde han ej lämna vad det än var som överraskat honom obemärkt. På lätta tassar gick han emot platsen. Blicken var vaksam. Han visste ju trots allt inte vad det var för varelser som hade sitt tillhåll här och av vilket sinnelag de var.

Hennes tankar for runt i huvudet på tiken som nyss hade störtat. Hon var alltid duktig med att landa mjukt o försiktigt men denna gången var det vindens fel.

De höga, torra gräset dansade sin dans itakt med vinden och där BloodQueen hade störtat hade de höga gräset lagt sig lugnt ner som en madrass för den stackars tiken.

Det tog inte lång tid innan hon "vaknade till" och ansåg att hon hade störtat. Tiken låg kvar i samma position då hon verkligen inte kunde röra sig. En sådan landning på ca 20 meter upp var inte skön. Man kunde få värkar i kroppen i flera dagar, men BloodQueen var en "Viking". Hon tål väldigt mycket och en landning gjorde inte henne svag, hon hade ju varit med om det ett antal gånger..

De svarta tassarna förde varghanen tillbaka i norrgående riktning; den riktning han ursprungligen kommit från. Han lämnade motvilligt bergen bakom sig och den plats som hans sinne reagerat så starkt på. Men han var tvungen. Att ej undersöka vad som orsakat detta oväsen var oklokt. Det sista han ville var att bli överraskad. Det gula gräset blev längre allt eftersom han rörde sig mer norrut. Men trots de långa stråna så förde vargen inte allt för mycket oväsen. Att besitta en kroppens lätthet var ovärderligt, även om fukten i luften och gräset också gjorde sitt.
   Dimman blev allt tätare. Den omslöt varghanens långa ben medan han rörde sig allt närmare det som förorsakat den dova dunsen. Den högresta vargsiluetten smälte väl in bland det gråa landskapet. Ögonen var de som avslöjade honom, de tyckes nämligen lysa. Öronen var spetsade. Blicken var vaksam. Varghanen vädrade i luften. En varg, av något slag. Han var inte långt ifrån nu, kanske trettio meter. Det var bäst att stanna. Att uppfattas som påträngande var ej någonting han ville ge sken av. Inte heller ville han överraska henne. Ja, det rådde ingen tvivel om att det var en varghona han känt doften av. Men vem var nu denna främling till att överraska hans medvetande?

BloodQueen vakna, du måste upp med dig! Ligg inte ner sådär! Det bevisar att du är svag! Upp med dig!. Hennes tankar skrek till henne att resa sig upp, ifall det skulle komma någon främling och döda henne. Ett svagt morr gav hon ifrån sig och fnös till åt sina tankar.

Frambenen la hon framför sig och knuffade sin kropp uppåt så hon satt i sitt-position. Vingarna sträcktes ut och skakade lite smått på dom innan hon la dom på varsin sida av magen. Tungan lät hon smeka runt mungiporna men då....
En doft kittlades hennes nos, hon vinklade nosen 3 gånger åt höger o vänster medans hon lät nosen leta fram lite fakta. En hane, som var ca 8år äldre än hon själv(?). En varg i hennes ålder med andra ord.

Lugnt satte hon sig ner och sträckte ut de liknande ängla-vingarna ännu en gång och flaxade 2 gånger upp o ner innan hon la tillbaka dom och gömde dom i pälsen. Tiken passade på att vänta in denna främling för att se vad han var för typ..

Varghanen studerade den mörka gestalten som satte sig upp ur gräset. Trots den täta dimman var hans blick för skarp för att missa främlingen. Detta var verkligen ett land olikt hans eget. Denna varelse var nämligen bevingad. Under sina långa levnadsår hade han haft nöjet att bekanta sig med ett flertalet olika raser och arter, men aldrig hade han haft nöjet att träffa en bevingad varg. Man skall aldrig sluta förvånas. Varghanen log kort för sig själv.
   Men varför hade hon inte uppmärksammat honom ännu? Eller rättare sagt, varför väntade hon in honom? Att hon missat hans doft fanns det ingen tvekan om. Det var nästintill vindstilla. Hon verkade inte på något sätt försöka ta ögonkontakt, försöka läsa av honom. Det gjorde varghanen vaksam. Han tog några få steg till innan han ännu en gång stannade. Blicken vilade på främlingen framför sig. "Jag måste säga att er plötsliga ankomst överraskade mig ..." talade den mörka röst som tillhörde varghanens. "... och jag är inte lätt överraskad."

[Sorry för kort och pissdåligt inlägg, haha]

BloodQueens blick fastnade på varghanen som hon såg komma fram ur dimman. Hon släppte inte blicken, varenda rörelse han gjorde hade hon koll på, han verkade skum på något sätt.

Hans röst talade helt plötsligt. Mungiporna blev bredare och hon flinade till.
"Inte lätt överraskad, jaså du minsann, och du är..?, frågade hon mörkt.Överraskad?Hon var alltid den personen som överraskade, men mer tystare än detta..

Hon satt kvar i samma position och rörde sig inte ur fläcken. Kroppen värkte lite smått fortfarande efter krachsen men började sakta men säkert läka. Men sålänge tiken höll sig lugn, vilket hon gjordeen var fortfarande på sin vakt..

"Jag är blott en vandrare i ert land." började varghanen. Hans röst var melodiös med en klang som var medfött mystisk och seriös på en och samma gång. Han stod fortfarande på samma ställe. Främlingen verkade vaksam och inte alls säker på honom. Det var bäst att hålla sig på avstånd. Han ville inte få henne att känna sig trängd. Han satte sig lugnt ner bland gräset och lät dimman omsluta delar av hans kropp. Kanske kunde detta lugna varginnan. Han var fortfarande väl synlig, dimman täckte inte ens halva honom ty han var en högrest varg som mätte närmare 150 centimeter vid manken.
   "Mitt namn är Erathor af Séragon." presenterade sig varghanen. Han studerade den bevingade främlingen, men inte för intensivt. Blicken vilade endast lugnt på henne. Det uppstod en tystnad, en tystnad han personligen inte ansåg vara tryckande, snarare lugnande. Tillslut bröt han tystnaden. "Och vad må ert namn vara, narmo?"

Den tysta vinden dansade tillsammans med gräset och tikens kolsvarta päls dansade i takt. Hon blev en aning lugnare när hon kunde känna hanens energi, han ville henne inget illa. Eller?

Då hanens tonstämma lik en melodi presenterade sig nickade hon lugnt. Konstigt namn, men det dög.
"Mitt namn är BloodQueen, blodets drottning", sa hon lugnt med en mörk stämma.
Hon reste sig upp och gick runt hanen för att granska honom lite mer, hon hoppades inte att han skulle känna sig hotas utan hon var bara lite nyfiken. Han verkade intressant.

Den kolsvarta nosen drog in dom dofterna som hanen bar med sig. Hon fick lite info om honom, vilket var bra.

Så lugn som denna hane var, va lite skrämmande. Men ändå lugnande. Inte för hetsig, för på eller något sådant. Utan bara lign. Vilket smittade av sig på BloodQueen och hon blev också genast lugn.
"Så vad fick dig att komma hit?", frågade hon nyfiket och la sig ner mittemot hanen.

*pet*

Hon verkade mer avslappnad, åtminstone tillräckligt för att delge honom sitt namn. Han nickade kort mot honan, en vänlig gest för att göra henne uppmärksam på att han uppfattat hennes namn. BloodQueen, han skulle lägga det på minnet. Medan honan studerade honom och vandrade runt honom så satt han lugnt kvar. Kanske var det ren idioti från hans sida att inte vara mer försiktig vid mötet med främlingar. Men lugnet segrade alltid över vaksamheten. Åtminstone enligt honom. Det fanns ingen anledning att misstro vargar man ej gett sig i kast med, så länge inte instinkten sade annat. Förblev man lugn kunde man få den mest reserverade att slappna av. Med det sagt så betydde detta inte att Erathor aldrig var beredd på det oförberedda, inte heller att han tänkte gott om alla.
   När honan rundade honom lät han blicken falla på vingarna som vilade längst med sidorna. Detta var ej någonting han skådat tidigare, åtminstone inte där han kom ifrån. Detta var en intressant varelse han gärna velat studera närmare. Det verkade som om han fått honan att känna sig något mer bekväm i hans sällskap. När hon lade sig ned log han kort emot henne. "Jag vet knappt själv, främling ..." sade Erathor svävande och tittade sig omkring. Vad var det egentligen som fört honom hit? Omedvetet men samtidigt instinktivt hade tassarna styrt honom till denna plats, denna karga och råa plats. "Instinkt, antar jag." svarade han efter en stund och fäste blicken på den bevingade varelsen framför sig. "Och ni? Är detta landskap ert tillhåll eller är ni på vandring som jag?"

[Två examinationer är förbi så nu lär jag nog kunna svara lite snabbare! :D]

Hans röst verkade så avslappnade, hon hade nog aldrig mött på en sådan lugn hane som honom. Tänk om hon hoppade på honom? Hon kunde göra det hur snabbt som helst utan att hanen hade reagerat(?). Men hon är inte en sådan jävlig person som hon var när hon var i ungdomen. En riktig jävel, hatade allt o alla. Dödade varenda individ hon såg, och bekom därefter allas fiender.. Men nu har hon förändrats totalt. Hon har blivit äldre och mycket mer mognare. Det är som en liten frukt som nyss har blivit mer mogen och lärt sig att ta ansvar osv.

Hennes vingar behövde sträckas ut en aning. Lite stela va dom och det skulle vara skönt för dom om de fick sträckas ut lite. Nackdelen var att hennes vingar är så fruktansvärt stora, ifall hon skulle råka slå till hanen. Men hon hade koll på dom.
Tiken ställde sig upp och lät sina massiva vingar sträckas ut. Varenda fjäder sträcktes och vingarna fick henne att se ännu större ut än vad hon redan var.
Hanens röst fångade hennes uppmärksamhet och hon la tillbaka vingarna på plats.
"Jag är precis som du, vandrar och letar efter äventyr. Men annars håller jag mig vid Raukakedjan, sa hon lugnt och nickade kort.

Raukakekedjan. Blicken fördes mot bergen bakom honom. Så det var så de kallades. Det måste varit dessa berg främlingen talat om. Vad fanns bortom dem? Kroppen var otålig, ville fortsätta sin vandring. Det var en Eldars nyfikenhet och en vandrares otålighet som stred emot varandra. Men han tvingade sig själv att stanna en liten stund till. Den bevingade varelsen fascinerade honom och han ville åtminstone ta reda på lite mer om denna art innan han drog sig vidare.
   "Genom mina långa levnadsår har jag sett mycket och mött desto fler. Men aldrig har jag mött en som er, du bevingade." sade han och nickade mot de fjädertäckta som vilade längst med hennes sidor.

[Noll inspiration, sorry för kort svar.]

Efter att den mörke talat log han kort mot främlingen innan han reste sig upp ur dimman. Han ruskade på sig för att bli kvitt eventuella grässtrån och kvistar i hans nattsvarta fäll. Kroppen var rastlös, likväl som hans sinne. Otålig. Det nästan värkte inombords - han ville fortsätta sin vandring mot bergen hon talat om. Att förmå sig själv att stanna var omöjligt och Erathor tog några steg i riktning mot bergen innan han stannade. "Ni får ursäkta mig, men det har blivit dags för mig att bege mig vidare." En stilla tystnad omfamnade dem för en stund innan han lät blicken falla på BloodQueen en sista gång. "Namárië, narmo." Farväl, varg. Och med de orden uppslukades den mörka kroppshyddan av dimman.

[Nu har detta roll stått stilla ett bra tag så jag tar och avslutar det nu. Om du vill kan de alltid mötas senare :)]

AVSLUTAT