Skriver här för första gången på år för att ehm.. vet inte var jag annars ska skriva helt ärligt? Vill inte att mina vänner dömer o det känns kanske inte lika verkligt i ett inlägg på en sida om magiska vargar som det gör i en dialog med den bästa vännen.

Idag var jag på begravning, min morfar dog i början av januari o idag hade vi en liten ceremoni i Ockelbo kyrka för att säga adjö. Jag grät inte. Hade ingen större relation till honom även om jag såklart tyckte om honom. Blev mest ledsen för att hans fru var så ledsen, henne tycker jag om!
Men på bussen hem brast det. Inte på grund utav begravningen fast ändå lite på grund utav begravningen..
Hade låter say something im giving up on you i huvudet under hela begravsningmiddagen o när jag åkte hem så lyssnade jag på den o sen the funeral av band of horses.
Vi tar det från början.

Jag har en flickvän. Vi blev tillsammans för inte ens en månad sen, hånglade med varande första gången för exakt en månad sen imorgon. Det är en lustig historia, vi började hänga på det lokala prideevenemanget, hade gått o samma skola o var bekanta, o så var vi båda med i CKSCK (coola kvinnor söker coola kvinnor - den bästa dejtingsgruppen på hela fb). En dag skrev en tjej där o bah "hej, jag behöver en hångelkompis" o Tova (my gf) svarade "Jag behöver hångla med någon" så då highjackade jag tråden o undrade varför jag o tova inte bara hånglade med varandra? Så vi bestämde oss för o hångla nästa gång vi sågs.
Det skulle bli på en Silvanaspelning men hon var tvungen o ställa in så vi sågs istället på midvinter, då vi utförde en ritual tillsammans. O hånglade halva natten. O sen några dagar senare så skickade jag ut ett desperat rop efter en flickvän på snapchat o tova svarade med "ska vi bli tsm?" o jag bah "Yes plz" o så var det med det. Eller inte riktigt för sen skrev hon på fb "hallå var du seriös???" varpå jag svara "Ja! Var du det?" o sen var vi helt 100% säkra på att vi var tillsammans.
Konstig o onödig historia att ta upp här men tycker om hur konstigt mina relationer ofta börjar!

Jag är jättekär i Tova. Vi hängde på nyår o hon träffade alla mina vänner o de älskar henne. Vi har våra olikheter, typ att hon är kristen o jag har tatuerat in "SATANS BARN" o att hon tycker att alla är goda i naturen medan jag hatar folk, men vi funkar förvånansvärt bra ihop ändå!
Men här om veckan blev hon inlagd på psyk då hon börjat må jättedåligt efter en fest. Hon blev utskriven igen på någon dag men på den stunden lyckades våra bipolära borderlinehjärnor bestämma att vi skulle åka till portugal, främst för att hennes bästa vän ställt in en resa de planerat då hon tyckte Tova var för instabil. Inom två dagar var resan bokad, vi åker i början på mars.

Men skriver faktiskt inte bara för o skryta om mitt högst spontana o mycket underbara förhållande.
Tova har samma diagnoser som jag, vi är sjuka båda två o vi har därför stor förståelse för varandras mående. Men vi måste akta oss så vi inte blir en belastning för varandra. Vi har båda självskada o självmordsförsök i bagaget o förra helgen fick Tova självmordstankar igen. Jag mötte henne på psykakuten o satt där med henne tills hon skrevs in. Sen har jag hälsat på henne så ofta jag kunnat, vilket är nästan varje dag. När jag var inlagd kom bara en av mina partners o hälsade på mig en dag, o det gjorde ont. Jag ville finnas där för henne så som jag visste att jag behövt någon.
När jag vaknade i onsdag hade jag en meddelandeförfrågan på messenger. Det var en vän till Tova som var otroligt orolig för Tova hade börjat prata om självmord igen. Tova var då fortfarande inlagd men jag skrev ändå till henne för o höra hur det var, hon sa att det var pissigt o att hon rymt från psyk. Att hon hade alla planer klara o bara skulle hitta en lämplig plats o sen ta livet av sig.
Jag fortsatte prata med henne, ställde frågor, sa att jag älskade henne o uppehöll henne så gott jag kunde medan jag ringde psyk o polisen o hennes mamma. Till slut fick polisen tag på henne o hon gick med på att säga var hon var, o åkte tillbaka till avdelningen, nu med LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Det var skönt, jag åkte in så jag mötte henne på avdelningen. Vi sa att vi älskade varandra o det var himla fint, men också givetvis himla jobbigt.

Jag visste vad jag gav mig in på när jag började dejta Tova. Hon är sjuk. Vi är sjuka. Men vi förtjänar också kärlek o vi förstår verkligen varandras svårigheter.

Men det var därför jag grät. Inte för att min morfar är död. Inte för att Yiqing är förkrossat ledsen utan för att det hade kunnat vara Tovas begravning jag var på. O även om vi har framtidsplaner o drömmar så är det inte helt otroligt att det händer igen, o det är inte helt otroligt att hon lyckas.
Jag har otroligt stabil numera. Jag kan hålla distans till andras sjukdom o jag kan hantera min egen mycket bra. Även om jag ännu inte har så mycket svåra prov, har t ex inga knivar hemma och har familj väldigt nära.
Men.. Jag tror jag kan hantera det här förhållandet. Jag tror det kommer gå bra. Men jag kommer behöva ventilera mina tankar. O jag gör det med henne. Jag gör det med mitt ex. Men jag behöver kunna göra det till någon som inte antingen får skuldkänslor eller tycker jag ska göra slut. För såklart fattar jag själv att det här förhållandet kan bli sjukt skadligt för oss båda men just nu mår jag så himla bra av det o jag vill ge det en chans.

Imorgon ska vi gå hem till henne på permis o klappa katt o ha det mysigt. O lyssna på våra låtar, för sådana har vi såklart. T ex little jinders cover av sex med mig.
Vet inte vad poängen med detta är, ville bara ventilera lite o tar mer än gärna emot kommentarer o tips osv... Blir alltid så konstigt med sådana här det är jobbigt nu-inlägg för ni missar ju liksom typ allt det vackra?? Men hoppas jag lyckats förmedla lite av det nu iaf!

KOLLA VA FINA VI ÄR:


ps: till alla mina lovers där ute, vi är poly o relationsanarkister, there is plenty of me to go around :fingerguns:

Åh! GOALS!!!!

Vi är fan goals asso! Ska resa över välden o ta den med storm!