[privat roll mellan Öhld, Ivo och Flippa. Föregående roll går att läsa här]

Öhld spanade med spänning över leden som gick från snöstrand. Han var mer spänd och nästan nervös än när han befann sig mitt ute i Ken-Yak, för det här var en situation som var mer obekant för honom än att jaga zombies. Han skulle nämligen ta emot två gäster från Civitas. Han visste inte riktigt vad han skulle förvänta sig av deras besök mer än att han kanske hade lovat mer än vad han skulle kunna erbjuda. Vara deras guide i Snöslätten? Vad hade han tänkt egentligen. Vad skulle han visa ens? Jordiga zombie-lik och deras torftiga matförråd? Vilken fest. Men han påminde sig om att åtminstone Ivo redan visste exakt vad de skulle få se. Och han hade fått känslan av att Flippa var nyfiken och bara ville uppleva och få förståelse för deras verklighet, så det var nog det han skulle visa helt enkelt. De var inte här för en lyxig semester helt enkelt.

Snart kunde han se deras tydliga siluetter komma vandrande och han kunde inte hålla sig från att jogga och möta upp dem.
"Ivo, Flippa! Välkomna till Snöstrand! Det gläder mig att se er så välbehållna efter resan. Jag betvivlade faktiskt att ni faktiskt skulle ta er hit, men nog är jag glad att ni gjorde det. Har allt gått bra?" Han tog emot båda med en symbolisk omfamning och med ett stort leende som inte berättade historien om vart det suspekta blodet under hans haka som drogs ner mot bringan kom ifrån som han hade glömt att tvätta bort tidigare.
"Ni måste vara oerhört trötta, men eldarna brinner och jag har förberett lite enkel men bra mat till er så ni får börja med en vila. Ni måste berätta vilka nyheter ni har med er från Civitas också, alla här uppskattar alltid nya historier att lyssna till vid måltiderna runt eldar. Och har ni inget intressant att berätta, så kan ni hitta på, det uppskattas lika mycket, vi vet aldrig ändå vad som är sant och inte när informationen väl når oss."

De tre vandrade in i den mycket enkla utposten som till synes är inte alls lika imponerande som tvillingklipporna eller tassemarken är, men det var en plats som drog nytta av det rinnande vattnet intill som skydd. Man dragit enkla broar över vattnet intill som en zombie aldrig skulle kunna ta sig över. Närheten till Civitas gjorde också att det generellt kunde finnas fler vandrare eller byteshandlare i Snöstrand också, men för tillfället befann det sig bara trötta zombiejägare på platsen. Jägarna mötte gästerna med hälsningar när de passerade, och speciellt på Ivo som var ett känt ansikte för flera av dem, och ett känt namn för resten som hört historier berättats om honom. Alla var tydligt nyfikna på besökarna men lämnade utrymme till dem. Det skulle finnas tid till samtal senare, och de flesta höll redan på med sitt.

Öhld visade vägen till en av eldarna som hade ett enkelt draget tak av hudar bredvid sig som ett regn eller vindskydd där han hade förberett plats åt dem för deras vistelse. Köttet han skulle bjuda på hade han själv jagat tidigare och valt att tillaga sakta över elden och det gjorde att de möttes av en oväntat angenäm doft när de slog sig ner på de bekväma fällarna. Grillat, rökt eller torkat kött var vanligast att äta i utposterna, mest för att köttet höll sig längre då, och var lättare att packa med sig på längre vandringar, så Öhld hade inte ens övervägt att äta det rått. Han var helt enkelt inte van vid det längre. Dessutom så var man inte så sugen på rått kött efter att man varit iväg på en zombie-jakt heller för den delen. Känslan av att man kanske skulle råka äta zombie-smittat kött gjorde att tillagat kött blev som.. mer aptitligt.
"Ta för er, var inte blyga."

Det hade tagit emot lite att ge sig ut på resande fot igen så kort efter hennes hemkomst från Kawazatriskogen. Men hon tröstade sig med att det inte var en alls lika omfattande vandring och att hennes pappa var med. Även om Flippas intresse för zombiejägarna inte var oäkta, så var det nog mer för hans skull som hon gjorde det här. Det lättade också sinnesmodet en del. Det här var precis vad hon behövde, intalade hon sig själv och honom, återkoppla med sina rötter, träffa gamla vänner och bekanta. Under resans gång hade hon frågat honom mycket om zombiejägarna och hans tid med dem, i hopp om att återuppväcka gamla minnen och peppa honom.
     De kände lukten av utposten innan de såg den, men när utposten äntligen tornade upp sig i horisonten var det som att hon glömde att benen värkte och tassarna bultade. Ny energi fyllde henne och genast ökade farten. Öhld hade väntat på dem och Flippa blev förvånansvärt glad av att se honom. Hon besvarade hans omfamning med glädje. Lukten som omgav honom tog henne genast tillbaka till gången de setts i Civitas, men nu var den ännu starkare. Det var nästan som att den brände i ögonen på henne, och Flippa försökte att hålla ansiktet från att skrumpna ihop.
     “Åh, resan var inte så farlig. Visst då, pappa?” Hon såg på honom med stor blick, ögonen blanka av tårarna som doften tvingade fram. “Lite svårt att hänga med i hans tempo ibland bara,” sade hon nickade mot hans extra framben. Ett lättsamt skratt lämnade henne.
     Flippa hade alls vetat vad hon skulle väntat sig av utposten, trots att Ivo berättat för henne. Men hans beskrivningar var från länge sedan, och platsen hade förmodligen byggts om och expanderat ett flertal gånger sedan dess. Flippa såg häpet omkring sig, samtidigt som hon försökte att inte se allt för fåraktig ut. Hon ville gärna inte spä på de fördomar hon anade redan fanns bland vissa av dem. Ivo tog nog bort udden från det värsta av dem, tacksamt nog.
     Det var inte förrän Flippa slog sig ned runt elden och erbjudandet av mat kom som hon kände hur hungrig hon faktiskt var. Det riktigt vattnades i munnen och hon försökte att inte se allt för ivrig ut när hon roffade åt sig en bit. Men istället för att hugga in direkt fann hon något ta emot. Kanske var det lukten av förruttnelse som bränt fast i hennes nos, eller kanske åsynen av alla dem tilltufsade, nedsmutsade jägarna som lämnade alla hemskheter de varit med om till fantasin.
     “Det ser gott ut…” Flippa lät än mindre övertygad än hon kände sig. Hon såg upp på Öhld när tanken plötsligt slog henne. “Är det någon som någonsin blivit sjuk av att äta köttet här?”

Öhld skrattade, men mest för att frågan var oväntad, för frågan var ju helt rimlig.
"Njä, kan ju såklart inte tala för alla som någonsin ätit i utposterna för viss blir vissa sjuka ibland, men jag har inte varit med om själv att det varit kopplat till maten. Vi har alltid de som är ansvariga för mat på plats också, att den som finns ska vara i bra skick. Men det här köttet kan jag hur som helst gå i god för. Jag har jagat det själv i morse. Annars är de mesta vi äter torkat kött från Nordriket i Islagunen eller andra som väljer att sponsra oss." Det sista sa han nästan lite stolt. Det var i verkligheten relativt sällan som han faktiskt var aktivt ute och jagade mat. De hade helt enkelt inte ork eller energi över till de, men det fanns alltid de på plats som rådde om mer själva utposten så allt som behövdes fanns på plats eller tog emot varor utifrån. Men nyfångat kött blev lite utav en lyx.

Öhld vände sig mot Ivo. "Hur känns det att vara tillbaka? Är det sig likt?"

Det var annorlunda att se hennes pappa i den här miljön. Hur alla hälsade på honom med genuin glädje och värme, hur de visste hans namn. Det var inte så att Ivo var en främling i Civitas, absolut inte, men där var hans namn fäst vid något annat. Vid Aurora, Stjärnsten och Tenebris. Det här var hans eget på ett sätt, och Flippa observerade honom och den glöd hon kunde ville föreställa sig i hans ögon.
     Efter uppmuntran från både Öhld och Ivo, åt hon upp köttet. Det var inte helt utan eftertanke, men det smakade och verkade lika färskt som Öhld lovade. Men lukten av förmultning som låg limmade över Snöstrand hade en påverkan som hon inte riktigt kunde komma över, men hon var säker på att det skulle gå fort att vänja sig. Några dagar här och hon skulle äta med lika god aptit som alltid.
     Stämningen var trevlig, och Flippa lyssnade hela tiden med intresse när de två gamla vännerna bytte historier. Då och då flikade hon in med en fråga, som de båda till synes var lika ivriga att svara. Ovanför det enkla hudtaket hade himlen mörknat, och kvarlevorna från solen var bara en nyans ljusare blå på himlen i väst.
     Flippa spetsade öronen när hon hörde ett avlägset yl, nästan dolt under Ivo och Öhlds röster. Hon verkade vara den enda som hört det, när plötsligt ett till skar genom luften. Och ett till. Det hade spridit sig närmare. Tonen var spänd, allvarlig. Men Flippa anade inte själv oråd förrän hon vände blicken mot Öhld. Samtalet hade tystnat tvärt, som om någon skurit av det vid roten. Oförstående såg hon upp på sin far, som även han delade den stela hållningen. Ett yl till, och plötsligt var de båda uppe på benen.
     “Vadå?” frågade hon uppenbart rädd. Hon såg emellan dem, försökte hänga med i deras raska steg. “Vad händer?” Omkring dem hade den stilla stämningen i lägret förvandlats till ett oroligt stim. Jäktade röster, någon ropade om något som Flippa var för stressad för att registrera. Någonstans förstod hon redan vid första anblick av deras miner, men hon ville inte tro det. Någon uppe på krönet dit stegen ledde ropade så högt så hon inte kunde missa det.
     “Zombies!”