[Vänligen svara inte i den här tråden]

På himlen dansade bleka moln. Solen kämpade långsamt över horisontens rand och spred sitt varma sken över landskapet. Det glimmade av fukt i gräset och träden darrade vid vindens beröring. Snårets blad prasslade mjukt, viskade om en ny dag. I träden sjöng ett par fåglar sina morgonsonetter. Ute på slätten frustade gnuer och viftade bort flugor med sina svansar. Över dem cirkulerade redan rovfåglarna på varma vindar. Invid ett vattenhål, nu fyllt av efterlängtat regnvatten, trängdes en hjord elefanter med zebror och krokodiler. Genom vattenhålet flöt en lerfärgad flod som sträckte sina översvämmade fingrar mot de närliggande snåren och taggiga träden. En savannens skog. Regnet hade fallit för några dagar sedan, och livet frodades. Gräset och träden var gröna. Luften var fylld av hundratals blommors aromer och tusentals insekters mjuka surr.
     Bland snåren låg Bivlinde med huvudet vilande över tassarna. Den ljusa pälsen stack inte ut lika mycket bland de blekgrå stammarna, men passade ändå inte lika bra här som i norr. Tungan fuktade gång på gång nosen. Hans ögon var slutna, men öronen ryckte vaket. Då och då öppnade han det ena ögat för att kisa åt det håll ljuden kom ifrån. Han lyssnade inte till fåglarnas sång eller insekternas hummande. I en lya endast ett par språng bort kunde han höra Cuywendz. Hon ville vara i fred och hade jagat bort honom när han kommit för nära. Det hindrade honom inte från att stundom krypa några tum närmare. Långsamt. Svansen viftade och låg stilla om vartannat. I hans kropp dansade fjärilar, som molnen på himlen. Han höjde huvudet en aning och såg åt lyans håll. Tungan hängde utanför munnen när han andades. Värmen var för honom redan påtaglig, även om morgonen ännu inte var långt gången.
      Efter en stund reste han sig upp. Han ruskade på kroppen. Fällen var fortfarande tjock, trots att det kändes som att han hade fällt halva sin vikt i päls redan. Med långsamma, lufsande steg och sänkt huvud tog han sig bort till lyan igen. Öppningen såg inte mycket ut för omvärlden. Den var utgrävd ur en låg kulle där ett träds delvis ihåliga stam utgjorde en del av ingången. Runtom växte blommande snår och gräs som höll platsen skymd. Han kunde höra henne andas redan innan han kröp ihop och kikade in. Ett lågt, vänligt gnyende lämnade honom. Hon låg vänd med ryggen mot honom, men vände på huvudet när hon hörde honom. Hennes tunga for in i munnen och hon spände ögonen i honom. Hans öron vändes bakåt. Svansen viftade mellan benen. Hon drog ett par djupa andetag utan att släppa honom med blicken. När han lade sig ner med huvudet i öppningen morrade hon kort, vilket fick honom att resa sig lika snabbt igen. Han höjde huvudet och såg sig omkring, osäker på vad han borde göra. Han önskade att han kunde hjälpa till på något vis, men kände sig mest i vägen. Tungan hängde åter utanför käkarna. Med en kort blick mot öppningen vid hans tassar vände han om. Snabbt travade han ut mot de öppnare delarna av platsen där floden rörde sig bland stenar och jord.
 
På himlen dansade bleka moln. Hon kunde se dem när hon vände sig i lyans dunkel. Morgonsolens ljus hade inte hunnit bryta skuggorna där hon låg, men det gjorde henne inget. Hon kände sig trygg. Utanför kunde hon höra savannens alla ljud, men hennes egna andetag överröstade det mesta. Hon flåsade tungt. Musklerna drog ihop sig. Hon frustade och lät huvudet sjunka till marken. Bröstkorgen höjdes och sänktes i djupa andetag. Det var dags nu. Hon kände det.
     Den första valpen var liten. En son. Hennes ansikte klövs av ett brett leende. Hon sträckte sig efter honom och slickade varsamt över den lilla kroppen. Hon drog in hans doft. Han rörde på sig. Så liten. När musklerna i hennes kropp åter drog ihop sig lade hon tungt huvudet mot marken igen. De nästkommande två valparna var något större än den första. En dotter och en son. Hon tvättade även dem varsamt. Gnydde mjukt och mumlade tyst till dem. Försiktigt hjälpte hon dem närmare sin buk innan hon åter lade sig ned. Hon kunde känna sina egna hjärtslag. Kände valparnas dofter. Doften av blod och födelse. Ljudet av steg fick henne att se upp mot lyans öppning. Bivlindes tassar avslöjade honom innan han sänkte huvudet för att se in. Hans svans viftade kraftigt. Det droppade vatten ur hans päls. Hon viftade på svansen, kunde inte sluta le, men såg bort när kroppen sade åt henne att nästa valp ville ut. En tredje son. Hon tog honom till sig, tvättade honom och strök med nosen över den runda valpbuken. De andra små klättrade redan mot hennes buk, trampade med sina små tassar och sökte med darrande huvuden.
     En sista gång lade hon huvudet mot marken och frustade. Hon sparkade långsamt med bakbenen. Höjde gång på gång huvudet för att stryka tungan och nosen över de fyra små. Hon kunde känna den femte, men visste redan innan den var född att det var fel. Det tog för lång tid. Den var för stor. När hon sträckte sig för att tvätta den hade den redan lämnat det liv den fick. För ett ögonblick falnade hennes leende. En andra dotter. Bakom sig hörde hon Bivlindes krafsande när han tog sig in i lyan. Hon såg på honom och han stannade upp i öppningen, liggandes på framtassarna. Han log och viftade på svansen. Med sänkt nacke försökte han se runt henne. Hon kunde inte låta bli att le. Värmen i hennes bröst överröstade förlusten flera gånger om. Hon skulle be Bivlinde att flytta den döda sen. För stunden orkade hon inte, och kunde inte. Hon såg på de fyra liven. Hennes huvud sänktes och hakan placerades så att hon vidrörde den närmsta av dem med nosen.
     ”Välkomna”, viskade hon mjukt. Välkomna till livet.