Det var dags. Tiden var inne för dom alla att mötas. Hans flock, hans familj. 

Himlen var vackert blå, utan ett moln så långt man kunde se. Det var helt vindstilla, inte ett blad på höstskogens träd rörde sig. En härlig vårdag och en perfekt dag för deras första flockmöte.

Terock flög, försjunken i tankar, mot deras samlingsplats, en stor grotta med en bred klippavsats precis utanför. Han hoppades att det inte bara skulle bli en samlingsplats för möten, utan även en plats där dom alla kunde umgås, träna och bara vara. Han funderade på vad han skulle ta upp på mötet och hur det skulle bli när alla möttes för första gången. Förhoppningsvis skulle det ju gå bra, men han var ändå lite nervös, det var första gången han skulle möta hela flocken, han måste visa sig från sin bästa sida och visa sig värdig ledarplatsen. 

När Terock kände den skrovliga stenen under tassarna fällde han ihop vingarna och sprang några steg innan han stannade på klippavsatsen och såg sig omkring. Ja, den skulle bli en perfekt samlingsplats, konstaterade han nöjt och log lite för sig själv. Inom kort skulle hela flocken vara där och han såg fram emot att lära känna dom mer.

Efter en liten stund tog han ett djupt andetag, höjde nosen mot himlen och ylade så det ekade i grottan och i bergen. 
Det var dags.

[Tadaaa! Då är vårt första flockroll startat! :D (Med ett väldigt kort startinlägg, men ändå startat 8) ) 
Det är bara till att svara :) När alla har svarat vars en gång kanske vi kan försöka fortsätta med den ordningen? Så får vi se hur det går ^^ Annars får vi göra på ett annat sätt, jag vet inte riktgt vilket som blir bäst, så förslag är alltid välkomna :) 

Jag, och säkert alla ni andra skulle uppskatta om det är ganska snabba svar, för när det är såhär många i rollet tar det ändå ganska lång tid innan det är ens tur igen :3 

Kan även avslöja att det kommer en liten överraskning när vi har fått igång det ;D ]

Detta väder var perfekt. Hon flög och njöt när vinden tyst vädrade hennes vingar. Det var underbart, så tyst och fridfullt.. Hon svävade lite då o då för att testa sina kunskaper. Men hon hade fortfarande inte upptäckt sina krafter riktigt än, skulle dom inte upptäckas nu eftersom hon snart skulle bli vuxen? Jaja, dom kommer väl när dom vill titta fram.. *suck*

Nu hade hon äntligen gått med i en flock som hon hoppades hon skulle trivas i och hon skulle börja vänja sig vidare vara vid folk. Men det var just den här flocken som skulle känna henne trygg.. En flock där "en för alla, alla för en". Hon var lite nervös men samtidigt väldigt nyfiken på hur de andra flockmedlemmarna skulle vara, va de många i flocken? Många valpar? Ja så mycket frågor som hon ville ha svar på nu nu nu!

Ett ylade ekade ut, hon kände igen de ylandet och började sätta sig fart mot det. Var det ledaren som kallade på flocken? Hon flög snabbare för att skynda sig mot ylet, hon skulle inte komma färsen för då skulle det inte vara en bra första intryck. Hon försökte landa mjukt men som stackars fötterna fick stryk varje gång hon skulle landa.
"Du kallade, herr Terock", sa Eori och bugade vackert med full respekt.

Hon tittade ner mot de röda träden nedan för sig. Var det här platsen hanen pratade om? Undrade hon. Hennes blick flyttade upp mot den blå himlen. Skogen i sig själv var inte intressant för henne. Hon slog med vingarna och stig upp mot himlen. Ett förnöjt leende växt på hennes läppar medan solen sken mot hennes ljusgröna päls. Efter hon hade kommet ut ur den hemska skogen med sina små invånare så hade hennes päls blivet bättre, den glänst nästan lika mycket som den gjord när hon hade kommet till fastlandet. Det hade dock taget ett bra tag att få ut bladen och kvistarna som hade fastnat i pälsen men det var nöden värd. Dock hade hon fortfarande kvar lite bränd päls som hon hade orsak kommet efter en strid.
 

Hon cirklade runt i himlen när ett ljud nådde henne. Hon vände huvudet mot ljudet. Var det ett ylande? Var det hanens ylande? Hon vekt ihop ena vingen och börja glid flyga mot ljudet. Hennes skärpa drake ögon sökt efter bergvägen efter hanen men ännu var det för långt borta. Men efter en stund så hittade det sitt mål och en till varg. Eller vad hon trodde var en varg. Hon börja slå med sitt imponerade vingbredd för att komma till hanen och främlingen. Med en duns landade hon på klipphyllan som dem stod på. Hon gick några steg fram med en nickning mot hanen. När hon stannade vände hon sin igenom trängande bärnstensgula blick mot honan. Var det här flocken? Hon kände en djup besvikelse men dolde det. Var den fulla honan hennes flock? Dock tyckt hon att alla var full jämförelse med henne, men detta var löjet. Fall hon hade tur så skulle flera komma.

De hade vandrat skogen, några dagar hade gått sedan de träffat hanen, och honan, men ändå hade de inte visat sig för någon annan flockmedlem, de hade väntat på att Terock skulle samla dem alla. Det skulle bli lättare så. Att se allas reaktioner på dem samtidigt. Dock var det underligt få som faktiskt reagerat på deras udda uppsyn, det borde varit fler som reagerat negativt. De själva var den största varg de mött och de själva var den enda de mött med två huvudet, och två svansar. Två halvor av en varelse. Svart och vitt. Ett utdraget yl nådde deras öron och den enorma kroppsmassan vreds mot ylets källa. Kiera kastade en snabb blick på brodern med sina röda ögon och nickade, sedan bar det av genom skogen, för att sedan låta de stora vingarna fällas ut i en glänta. Mängden energi och kraft det tog av dem att lyfta från marken var stor, men till deras hjälp kom vinden, den fyllde vingmembranet på drakvingen och fick fjädrarna prassla mjukt mot varandra.
Stora vingtag fick dem att vinna höjd, och snart seglade över de brandfärgade träden, de hade fascinerat dem rean första gången Wynni tagit hit dem, och de fascinerade dem än. Aldrig hade de sett något så vackert, aldrig hade de varit så lyckliga.
En stilla tanke for genom Tiens huvud, hur många infann sig redan på plats? hur många skulle komma? Vad skulle dem tycka? Inte för någon av dem brydde sig om vad andra tyckte när de såg på dem, men det vore bäst om ingen i flocken skrämdes allt för mycket, och om de gjorde det fick de väl vänja sig med tiden. Så länge Wynni skulle finnas här skulle också dem göra det, och så länge flocken behöll sina avsikter så skulle de behålla sina.
En klippavsats syntes och på den några vargar, deras skarpa ögon granskade de tre individerna. De var Terock, En vit fakarg, med fågelben, intressant, och en grön drakarg. Han hörde Kiera dra efter andan, det var nu det gällde. Vingarna veks in mot kroppen och i en svindlande hastighet närmade de sig berget och avsatsen. I sista sekund fälldes vingarna ut och de landade graciöst, något de övat på mycket länge. "Ni kallade" Deras stämmor talade samtidigt, gick in i varandra och skapade ett underligt mäktigt eko i tonen. De blå blicken som tillhörde drakarg delen av varelsen, Tien, sökte över församlingen, samtidigt som hans sinne gjorde det. en osäker vit hona och en allt för självsäker drakarg. De lämnade ytter spetsen på avsatsen genom att vandra mot den mindre honan, En fakarg vid namn Eori, tydligen hetta drakargen Aniara, information hans hjärna automatiskt samlade in.
[Underligt inlägg hära ^^' Men det jag påbörjat igår var mycket bättre, men datan tog bort det D:]

Tanken om flocken var fortfarande ingenting som lät speciellt intressant för den blå varginnan. Det var endast plikter och lydnad. Hon passade inte in där, och skulle förmodligen aldrig göra det heller. Det enda, den enda rättare sagt, som höll henne kvar var Volbara. Ingenting mer än honom. Terock var visserligen en fakarg som hjälpt henne, men ingenting mer. Hon hade ingen att kalla vän här. Det här var inte hennes familj. Inte än i alla fall. Inte på långa vägar.

Valoria befann sig i luften då ett mullrande läte ekade över himlen och borrade sig djupt in i tikens öron. I exakt samma sekund som hon hörde ylet, visste hon att det var dags att träffa sin så kallade flock och familj. Den Blå slog en volt i luften och flaxade lätt med vingarna åt det håll hon hört hans röst. Det skulle ta några minuter för henne att lokalisera honom, ty än var reviret fortfarande en främling för henne. Hon hade utforskat vissa delar av reviret mer än andra, och där rösten kom ifrån..., det var alldeles nytt för henne. Det tog dock inte lång stund att hitta honom. Från luften upptäckte hon dem nästintill direkt med sin skarpa syn. En klippa stack ut mer än andra och där kunde hon skymta några individer. Två av dem kände hon igen, men de andra var främlingar för henne. Valoria landade med smidighet och graciöst på klippavsatsen för att sedan ta några steg fram emot Terock. Väl framme intog hon en plats bredvid den massiva hannen. Hon sade ingenting, yttrade inte ett ord. Bredvid honom såg hon väl ut som en dvärg, hon var inte en av de stora fakargerna. Nej. Hon tillhörde en av de mindre. Hennes familj hade bestått av relativt små fakarger. Men trots det var de farliga. De var livsfarliga.

Hon var livsfarlig.

Han glider tyst genom luften. De röda ögonen spanar vaket ner över höstskogen vars röda löv täcker marken. Kan han verkligen kalla Höstskogen hans hem nu? Det var nästan en ovan tanke, att ha en fast boplats. Sedan han och Valoria lämnat vad som han tidigare kallat hans hem, hade de varit på vandrande fot i flera månader. Från Benkusten mot öknen, till lavaöknen där de skildes åt och där han senare kom att vandra längre norrut, mot den öppna Numoorislätten.

Han hade under kort tid fått se mycket av Numoori, men att vara så bunden kändes lite ovant efter de långa resorna. Samtidigt var det väldigt bekvämt. Han hade en hel flock bakom sig, och en ledare att se upp till. Och Valoria. Trots att de hade återförenats och stridit mot hans bror tillsammans, kändes det oerhört stelt mellan dem. Något fattades. Volbara hade ännu inte fått en chans att be om ursäkt, eller ens förklara sina verkliga känslor. Han visste inte om han någonsin skulle få modet att öppna munnen och uttrycka sina innersta tankar för henne. De var vänner, hade alltid varit vänner, aldrig varit något mer. Han var, helt uppriktigt, rädd att tappa det band dom hade.

Terocks kallelse, ett mäktigt yl som sträcker sig långt, får honom att klippa med öronen och låta blicken vändas mot det håll ropet kommit ifrån. Han samlade flocken. Som flockens betahane var det hans plikt att närvara. Med en lättare kraftansträngning byter han riktning, slår med vingarna ett par gånger för att stiga i höjd och flyger med högre hastighet i riktning mot samlingsplatsen.

Volbara landar på mjuka tassar inte långt ifrån den samlade flocken och viker ihop vingarna vid hans flanker med ett mjukt prassel och börjar röra sig mot platsen bredvid alfan - hans plats. Han kunde se att Valoria redan var här, och han hälsar som snabbast på henne med ett vagt leende. De övriga som är samlade har han inte hunnit samtala med - han känner faktiskt knappt till deras namn, en sak han måste ändra på.

Väl framme, snett nedanför Terock där han står på stenen, sänker Volbara blicken och huvudet i en respektingivande gest innan han vänder sig ut mot flocken och slår sig ner, betraktar alla tyst med sin genomträngande röda blick.

[Ni kan bortse från detta svar då jag istället låter Auzora lämna flocken ~]

Den lilla hikiokikorsningen hade hopsjunket sovit djupt på en klipphylla, mumlande och pratandes i sömnen. Hon hade drömt - ljuva drömmar om regnande blomblad, på ett fält som bestod av vita prästkragar. I dess ände stod Kiera och Tien leende, välkomnade henne då hon trippade fram och förnöjt tog ett varv runt dem. De som hade gett henne ett hem. För henne var det udda att kalla de mor och far, men ingenting kunde hindra det faktum att dem var hennes föräldrar. Trots att de.. Satt ihop likt en ensam individ hade de två medvetanden och likaså två själar. Två själar som hon beundrade mer än få saker. 

Omedvetet pustade hon ut, vände sig på rygg och sträckte ut tassarna i luften. Viftade med dem som om hon tänkte fånga en fjäril. Sådana fanns det gott om i sömnens rike - bevingade små insekter i alla färger. Hon skrattade till, rullade runt för att lägga nosen i blöt. Bokstavligt talat.
Hastigt drog Wynni tillbaka huvudet, ryggade bakåt och kände hur kotorna värkte efter att ha sovit på den hårda stenen. Hon kved högljutt till, öppnade det ena ögat för att betrakta den vattenkälla hon hamnat i - en pöl som skulle ha torkat för dagar sedan i hettan, men som låg kvar i en grop på grund av det bastanta och täckande taket ovanför.

Valpen satte sig upp. Hennes öron ringde och en avlägsen stämma trängde sig in vid hennes viloplats. Ett yl, en kallelse. På någon, några.. En bekant röst. Hon spetsade öronen något mer för att försökte koppla den, och då hon äntligen kom på var hon allt för mycket på efterkälken. Terock. Volantis. Kiera och Tien! Hon nästan hoppade upp på alla fyra då hon gav sig ut i solskenet. Ljuset träffade henne och bländade henne, men utan att stoppas slog hon ut sina vingar och störtdök. Gjorde en tvär sväng för att undvika att krossas emot en bergsvägg och styrde uppåt. 

Något förvirrad lyckades hon orientera i miljön och hittade snart nog till samlingsplatsen. Flertalet individer var redan där, men hennes blick söktes endast till sitt mål, det hon letade efter. Gladlynt pep hon till då de tornade upp sig över alla, och hon vinglade till i luften, bromsade in. Med en försiktig duns landade hon på sina adoptivföräldrars rygg, den säkraste platsen av de alla - sedan såg hon ut blygt över resten av gruppen. Noterade detaljer hon tidigare glömt. En hade.. Fågelben! En annan Tien-vingar.
De rosalila ögonen glittrade fascinerat till.