[Privat rollspel mellan Öhld och Flippa.]

Solen stod högt på himlen och vinden var frisk och sval när Öhld, Sverkyr och Fiera anlände till staden. Det var inte första gången Öhld hade varit i Civitas, utan möjligen tredje eller fjärde, men varje gång kändes det som att den unga staden hade blivit trängre medan Öhld blivit mer folkskygg. Han brukade försöka överlåta rekrytering och byteshandel av diverse förnödenheter till andra som var mer pigga på att ge sig av och få lite ombyte, men nu var det hans tur helt enkelt. Och han hade redan ångrat sig. Civitas var verkligen inget för honom, och det kändes verkligen som den sista platsen man skulle vara på om man ville leta rekryter till de skitiga och högst oglamourösa utposterna. Han trodde aldrig att han skulle sakna leran och lukten av svedd blöt päls från när vargar nästan kröp in i eldarna från att ha varit blöta och frusna efter ett fuktigt vaktpass. Ibland undrade han vad han hade försökt undvika genom att kalla utposterna för sitt hem.

Öhld hade nästan börjat känna en panikaktig känsla av den påfallande trängseln på marknaden och lämnade kvar Sverkyr och Fienra att sköta allt själva en stund. Öhld kände att han inte skulle vara så behjälplig nu när han började bli otålig och gav sig istället iväg på en ensam upptäcktsfärd i staden. Platsen var verkligen märklig och fascinerande och han kunde medge när det inte var lika trångt längre att det till och med var kul att se och uppleva andra väggar. Nånstans kände han kanske en viss stolthet också över att deras arbete i utposterna gjorde att alla kunde leva till synes tryggt här.
"Hm. Ja då kanske det inte är orimligt att begära lite mer support också från vem som än styr det här stället." Hans tanke hade fortsätt genom att han talat ut högt till sig själv omedveten om ifall någon annan skulle råkat höra. Han ryckte sen till när han plötsligt hade sett en rosa skepnad röra sig i ögonvrån, och rent reflexmässigt efter år av zombiejägande så skyggade han bakåt i en onödigt dramatisk rörelse.
"Åh ursäkta, jag såg er inte."

Flippa hade nog inte lagt märke till främlingen om det inte varit för att han sagt något precis när hon skulle passera. Hon uppfattade bara det sista av meningen, men det väckte genast hennes intresse. Flippa hann inte hälsa innan han blev uppenbart skrämd av hennes närvaro.
     “He- åh, förlåt, förlåt,” upprepade hon nästan panikartat. “Det var inte meningen att skrämma dig. Förlåt.” Den ljusa blicken var storögd och förskräckt. “Ja-jag råkade bara höra vad du sa, och undrade om det var något vi kunde hjälpa dig med.” Hon försökte släta över hennes skärrade uttryck med en mjukt, vänligt flin.
     “Jag är Flippa av ätten Stjärnsten,” hon neg snabbt och avslappnat, “jag tillhör Tenebris, grundarna av Civitas.” Efter att ha fått en snabb överblick av honom, och hans lukt, hade hon genast insett att han och hans lite mer ovårdade uppsyn inte var härifrån. Men hans ögon var snälla, så hon försökte tänka på dem istället för den lite fräna lukten han hade.

"Stjärnsten?" Det var inte ett namn han var bekant med. Paff av hennes ord betraktade han henne snabbt uppifrån och ner. Hon var väldigt ren. Och av hennes sätt att tala och föra sig så fanns ingen anledning att tro annat än att hon talat sanning. Hade han fått gissa så hade han trott att hon aldrig varit utanför den här staden i sitt liv, men han fick påminna sig själv om att han visste bättre än att döma andra för snabbt.


"Eh, jag är Öhld. Det här är Sverkyr och Fiera. Vi har kommit hit från tvillingklipporna. Du vet, en av utposterna kring Ken-Yak. Vi behöver tala med någon om utökat bistånd för att kunna fortsätta skydda.. det här." Han såg sig omkring och kände att hans käke spändes medan han samtidigt försökte le artigt och för att inte låta för spydig. "De har tidigare varit väldigt generösa norrifrån, men av oklara omständigheter så har kommunikationen med isbloden minskat, och likaså har deras intresse minskat. Vi får känslan av att man tar vår utposternas hjälp för givet, men jag antar att det självfallet inte är så. Det är klart att man förstår värdet i att undvika att få in zombiesmittan på en plats som denna. Det vore ju minst sagt förödande. Men det låter som att vi hittat rätt direkt?"

Det var inte första gången hon stötte på någon som hade en nedlåtande åsikt om staden, om än det var ovanligt. Nykomlingar och utbölingar brukade oftast fascinerade - hänförda - men Flippa lät inte den underliggande tonen i hans röst färga av sig på henne. Istället fortsatte hon lyssna med stort intresse.
     Zombiejägarna och deras arbete var inte något nytt för henne, men hon var inte heller speciellt insatt. Med ett medkännande leende nickade hon instämmande till hans ord.
     “Åh, så ni är zombiejägare! Så trevligt att råkas. Erat arbete är väldigt uppskattat. Självklart ska vi kunna hjälpa er, ni är ju som hjältar!” Flippa såg mellan dem, men kände inte direkt att hon möttes med speciellt mycket entusiasm. Deras något tilltufsade uppsyn sade inte direkt att de var lättimponerade eller godtrogna typer. Vilket kanske var förståeligt, med tanke på deras yrke.
    “Jag kan visa er upp till vårt högsäte och se till att ni får träffa någon som kan hjälpa er.” Dessa var personer som värderade handling, så det var lika bra att sätta igång. Med ett bländande leende visade hon vart de skulle gå.
     “Hur ser det ut där ute i Ken-Yak nu? Några förändringar?”

"Hjältar? Äsch." Öhld kunde inte låta bli att flina fånigt. Bortglömda hjältare snare tänkte han men lät bli att säga det högt. Det var ändå kul att få höra, även om det var oklart hur mycket mening det var bakom hennes ord. Det betydde om inte annat att deras resa kanske inte var förgäves. "Vi gör bara det måste göras."

Öhld var inte beredd på att Flippa skulle följa upp med småprat längs vägen. Men han kom på att det var säkert kul att få nyheter utifrån, det måste vara en del av underhållningen på en sån här plats.
"Åh förändringar? Inte direkt. Man tycker att beståndet går ner, för att det sen går upp igen. Det rullar på. Ledsen att jag inte kan ge ett intressantare svar än så. Men vi hade en större våg som höll på att bryta igenom mellan snöstrand och tvillingklipporna som vi lyckades få bukt på, men några hjältar fick betala med sitt liv." Det hade varit en dyster dag och en av anledningarna också till att de nu begett sig hit för att söka mer stöd.
"Men om du är nyfiken och vill ha ett äventyrligt resmål så kan jag varmt rekommendera ett besök till Snöstrand som ligger närmast hitåt. Det är åtminstone varmt där så här års, och jag kan vara er personliga guide på plats."

Det var svårt att föreställa sig hur deras dagar såg ut, så annorlunda från det liv hon levde här. Förskonad från de hemskheter dessa vargar mötte varje dag, och som många fick betala med sitt liv med. Det var inte svårt att känna en viss skuld över det. Här levde hon gott på bekostnaden av alla deras kamraters förlorade liv. Hon försökte att inte visa den sviktande modet, men hade aldrig varit speciellt bra på att skådespela.
     “Åh, jag beklagar,” sade hon med genuin medlidsamhet. Hon sneglade över på Öhld och dem andra, och förundrades av styrkan de utstrålade. Det hade inte något med deras kroppsmassa att göra, snarare hur de förde sig själva, hur de bar sitt huvud. När man mött döden så många gånger som hon misstänkte de hade kunde de knappast vara rädd för den själv längre.
     Hon skrattade, både ursäktande och avdramatiserande.
     “Ja, varför inte? Det känns kanske inte riktigt som min stil på semester. Men vem vet? Min pappa växte upp i Tassemark, så jag kanske har det i blodet.” Hon log skämtsamt, om än det inte riktigt nådde ögonen. Hon var rädd att de skulle ta illa upp. “Nej då, jag skulle aldrig kunna göra det ni gör. Men, åh, det skadar ju inte att besöka och se det med egna ögon.”

Öhld ryckte förvånat till till. Den här sessans pappa var alltså en före detta zombiejägare? Det hade han verkligen inte förväntat sig på en plats som denna. "Din pappa var en zombiejägare? Vem? Jag har ju säkert träffat honom då om det inte var allt för längesen. Alla zombiejägare träffar på varandra förr eller senare där ute." Men det är klart, visst finns det väl de som gärna skulle byta ut leran där ute mot bekvämligheterna som fanns här. Men Öhld själv kunde verkligen inte föreställa sig att byta ut hans liv mot flärden här. Det var inte hans grej. Och Tassemarken om något var väl det närmsta ett hem han hade haft. Och han trivdes.

Han var förvånad över att Flippa verkade vara seriös med att faktiskt besöka Snöstrand, för Öhld hade väl inte direkt varit seriös med förslaget. "Att bara se är en erfarenhet. Vi, eller jag, uppskattar ditt öppna sinne. Och självfallet skulle jag stå vid mitt ord då att vara er guide på plats."

     “Ivo,” svarade hon med ett leende. “Det var länge sen, långt innan jag var född. Men, åh, jag tror även att vår farfar var aktiv i eran verksamhet. Esk?” Flippa hade svårt att avgöra åldern på gruppen. De såg unga och friska ut kroppsligt, men ögonen var åldrade, förmodligen på grund av allt de hade sett.
     De kom upp till den högsta etappen av staden när Flippa stannade upp.
     “Om ni fortsätter höger här så kommer ni till ett öppet forum. Där finns det garanterat någon som kan hjälpa er få tag i någon av våra diplomater.” Flippa hade kunnat hjälpa dem den sista biten, men kände istället en brådska i att hitta sin pappa. Även om han gjorde sitt bästa för att dölja det så blev hans nedstämdhet allt mer påtaglig. Men kanske att få återuppta kontakten med gamla vänner, gå tillbaka till sina rötter, skulle få honom att komma på andra tankar ett tag.
     “Ni får ursäkta mig,” började hon avrunda försiktigt. “Jag tänker leta upp min pappa och berätta om er vistelse,” erkände hon. “Jag hoppas ni känner er välkomna här. Även om det är annorlunda från vad ni är vana vid är ni minst lika berättigad till denna stad som vi. Jag ska prata med någon och se till så ni får goda sovplatser och äta fritt utan kostnad under ert besök.” Det kanske var ett häftigt lovande, och Flippa kunde inte låta bli att känna ett stygn av oro att Tenebris kanske inte skulle gå med på det. Men Flippa bad inte om mycket, varken lyxiga fällar eller dyrbara ädelstenar, så kanske kunde morfar Grendel åtminstone bevilja henne det. I värsta fall fick hon stå för det själv, och sälja av några av Malvas utstyrslar.
     “Det är det minsta vi kan göra.”

Öhld skrattade till. "Åh gamle Ivo! Han minns jag allt. Det vore en ära att få återse honom igen. Esk känner jag bara till namnet, det var även före min tid, men du måste visa oss till Ivo senare så vi hinner se honom innan vi far hem igen."

Flippas generösa gästfrihet och vänlighet gjorde att de tre zombiejägarna generat tittade på varandra, alla lika förvånade över bemötandet. Öhld som fört deras talan hittills vände sig igen mot Flippa. "Eh, vi tackar, ödmjukast. Ni är mycket vänlig, mer än vad ni hade behövt vara. Vi blir nog inte kvar så länge så oroa er inte, men vi tackar inte nej till en natts vila och mat innan vi återvänder. Mer än så kan vi inte begära."

De avslutade samtalet och när Flippa lämnade alla tre såg efter henne förundrat. Oavsett hur deras möte med diplomaten skulle gå nu så kände Öhld en lättnad och ett hopp igen.

[Avslutat]