Skogen med sina väldigt gamla träd, oftast äldre än vad man kan räkna, med träd så hög att de kan försvinna i skyn en natt eller en dimmig dag. Vackra brokiga lövträd av olika härstamning ger hem till mängder av djur och det kryllar av liv i hela skogen.

Det här är Ötamon. Skogen där den vandrar igenom den fridfulla stämningen som skogen ger. På dagen är skogen vacker i alla nyanser av grönt man kan eller inte kan föreställa sig där mjuka solstrålar letar sig fram mellan de höga trädkronorna. Den mysiga och lummiga skogen ger en känsla av värme. Ett behagligt klimat som sällan blir väldigt varmt. Träden ger ordentligt med skugga som alltid ger en sval känsla när man står på marken.

Den unga Krechim hanen gick med långa kliv i den stora skogen, Han var svart med en blond lugg och man som i samma färg löpte längst med hans rygg och även hans svans var lika ljus som hans lugg och man. Han hade blåa glödande tatueringar och gyllene ögon

hans öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, hans lyssnade efter ovanliga ljud i flocken, men också fåglarnas sång. han slickar sig om nosen och går vidare.

Han kommer fram till en glänta och går fram till en liten bäck i närheten, han stannar och böjer ner huvudet och börjar dricka djupa klunkar. Men hans öron rör sig hela tiden fram och tillbaka efter ljud.

[Utspelar sig innan attacken mot Måntemplet.]


Molok lunkade fram genom den välväxta terrängen. Bredvid de väldiga träden såg han liten och maktlös ut, men han kände sig starkare än någonsin. Snart var det dags att genomföra det hans syskon hade väntat på, det som skulle pratas om i hela landet.
    Törsten brann i halsen på honom och likt ett tecken från ovan kunde han höra ett porlande ljud. Nästan direkt satte han av mot den riktningen och med vinden tillkom en obekant doft. Moloks ointresserade blick landade på en ung hane i samma storlek som han själv, med brun päls och blåa tecken i ansiktet.
    “En ensam varg i dessa trakter bör vara försiktig”, började han lågmält men tillräckligt högt för den andre att höra. Han närmade sig, men den lilla bäcken skiljde dem åt.
    Långsamt sänkte han sitt huvud för att ta några klunkar av det iskalla vattnet, samtidigt som han slöt sina ögon och drack. Det var ett tecken på stolthet, och ett sätt att visa den andre att Molok inte var rädd för honom, utan att det snarare borde vara tvärtom.

Han dricker lugnt vidare men lyfter huvudet när han hör steg närmare sig och en vit bevingad varg lika stor som han själv kommer fram ur han synvinkel. Genast blir han på sin sin vakt för man kunde aldrig veta när man mötte nya vargar vilket humör eller sinne de är just då. Alla vargar är ju olika, men han hade ändå lärt sig att vara på sin vakt men ändå bemöta andra med respekt.

Han rynkar lite på nosen åt den andre hanens kommentar att han borde vara försiktigt i dessa trakter. konstigt kommentar tänkter han för sig själv, Ötamon är ju känd för att vara lugnt och harmonisk och vackert och den hade ju Måntemplet här också. - Är det inte artig att man brukar presentera sig först när man kommer? Hans röst är neutral.

han iakttog den andres hållning som visade stolthet och att han inte var rädd för honom utan det borde vara Nevrast som skall vara rädd för den vite. Han klipper lite med öronen lite lätt, han visar med sin kroppsspråk att han hade respekt för den vite.

“Är det inte artigt att man brukat presentera sig först när man kommer?”
    Molok stannade upp och blicken frös fast på den andre. Det var som om främlingen verkligen gjorde ett försök till att reta upp honom, och Molok uppskattade det inte. Under flera veckor hade han hållit sig relativt lugn och stadig, men minsta lilla gnista kunde skapa en förrädisk eld.
    En låg fnysning lämnade honom och han kände hur hans utstrålning blev mer hotfull utan att han riktigt var medveten om det.
    “Så varför presenterar du dig inte då?”, svarade han dovt och höjde på huvudet. Han reste sig upp och började sakta att röra sig med längs den smala bäcken.

Han följer den vita bevingade vargen med blicken men gör inget hastigt för att provocera honom. Han inser det vargen säger är rätt och han böjer ursäktande på huvudet mot honom. - du har rätt där, jag ber om ursäkt för min oförskämdhet. Mitt namn är Nevrast. Säger han med lugn röst.

den andre vargen började utsålla hotfullhet och han klipper lite med öronen och backar undan några steg för att att visa att han inte ville något ont.

Molok lät det dra i ena mungipan när den andra vargen ursäktande presenterade sig själv. Med en nickning uttalade han den andres namn och stannade upp.
     “Molok”, svarade han och mötte Nevrast unga blick. “Är du ensam, Nevrast?”