Kvarlevorna från festen blandades med rester av askan. Den fuktiga luften hade långsamt förvandlat det brännskadade området till något blött och kladdigt. Lukten av brand och rök låg tung, tillfångatagen av klimatet. Ännu värre var det hur den var klistrad i hennes nos, trots att Esseles undvikit platsen sedan händelsen.
     Ess rynkade på nosen; en gest hon ständigt upprepade sedan branden, uppenbart besvärad av doften som hemsökte henne. Tacksamt nog skulle hon snart få slippa den, för Zephyr skulle eskortera dem hem kommande dag. Det kändes fortfarande konstigt när hon tänkte på att det var hans morbror, så hon försökte att låta bli. Han var så annorlunda jämfört mot den familj hon växt upp med. Men det var väl därför han var här, som en del av Ljusets Krigare och inte i Qu.
     Sedan mordet på Aimo och Morgén hade Ljusets Krigare tagit sig an dem. De var respektfulla och gästvänliga, även om de kanske inte var så omhändertagande. De hade gett dem tillåtelse att dela sovplats med dem under templet och lovat dem skydd. Några av flockens medlemmar hade startat en eld, och Ess och Varik satt en bit bort, i enskildhet.
     Esseles blick vilade in i elden. Förr hade hon funnit den betryggande, men den känslan var en evighetslängd borta nu. Hur liten och tam den än verkade vara, stirrade hon bara på den med fasa, som om hon var redo på att den skulle flamma upp och attackera när som helst. Esseles var tvungen att se bort när hjärtat rusade så fort att det dånade i öronen. Den rostfärgade blicken sökte sig till Variks istället, som satt till synes försjunken i tankar bredvid henne.
     Medan Ess hade börjat förbereda sig inför avfärd tidigare på dagen kunde hon inte låta bli att anmärka på Variksets allmänt slöa och kanske lite disträa tillstånd. Det var i sig inte en ovanlig företeelse, och speciellt inte nu efter förlusten av deras äldre flocksyskon, men ändå kunde hon inte förbise det. Det hade gnagt i henne, fått henne att kasta forskande blickar efter honom, kanske rent av oroa sig för honom. Men det var inte förrän det var nu som hon beslutade sig för att fråga honom om det.
     “Varik,” påkallade hon hans uppmärksamhet. “Hur är det?” Det var inte en speciellt ömkande ton, men den var mjuk och len, och det för henne var det närmaste hon kunde komma.