Kvarlevorna från festen blandades med rester av askan. Den fuktiga luften hade långsamt förvandlat det brännskadade området till något blött och kladdigt. Lukten av brand och rök låg tung, tillfångatagen av klimatet. Ännu värre var det hur den var klistrad i hennes nos, trots att Esseles undvikit platsen sedan händelsen.
     Ess rynkade på nosen; en gest hon ständigt upprepade sedan branden, uppenbart besvärad av doften som hemsökte henne. Tacksamt nog skulle hon snart få slippa den, för Zephyr skulle eskortera dem hem kommande dag. Det kändes fortfarande konstigt när hon tänkte på att det var hans morbror, så hon försökte att låta bli. Han var så annorlunda jämfört mot den familj hon växt upp med. Men det var väl därför han var här, som en del av Ljusets Krigare och inte i Qu.
     Sedan mordet på Aimo och Morgén hade Ljusets Krigare tagit sig an dem. De var respektfulla och gästvänliga, även om de kanske inte var så omhändertagande. De hade gett dem tillåtelse att dela sovplats med dem under templet och lovat dem skydd. Några av flockens medlemmar hade startat en eld, och Ess och Varik satt en bit bort, i enskildhet.
     Esseles blick vilade in i elden. Förr hade hon funnit den betryggande, men den känslan var en evighetslängd borta nu. Hur liten och tam den än verkade vara, stirrade hon bara på den med fasa, som om hon var redo på att den skulle flamma upp och attackera när som helst. Esseles var tvungen att se bort när hjärtat rusade så fort att det dånade i öronen. Den rostfärgade blicken sökte sig till Variks istället, som satt till synes försjunken i tankar bredvid henne.
     Medan Ess hade börjat förbereda sig inför avfärd tidigare på dagen kunde hon inte låta bli att anmärka på Variksets allmänt slöa och kanske lite disträa tillstånd. Det var i sig inte en ovanlig företeelse, och speciellt inte nu efter förlusten av deras äldre flocksyskon, men ändå kunde hon inte förbise det. Det hade gnagt i henne, fått henne att kasta forskande blickar efter honom, kanske rent av oroa sig för honom. Men det var inte förrän det var nu som hon beslutade sig för att fråga honom om det.
     “Varik,” påkallade hon hans uppmärksamhet. “Hur är det?” Det var inte en speciellt ömkande ton, men den var mjuk och len, och det för henne var det närmaste hon kunde komma.

Varikset hade varit frånvarande sedan han bevittnat sina flocksyskons död. Inte för att han sörjde direkt — sådana känslor låg inte för honom. Istället hade hans tankar kretsat kring vad han skulle göra härnäst. Eller, nej, inte ens det. Han hade redan bestämt sig. Ljusets Krigare hade till och med blivit informerade. Det som verkligen upptog honom var hur han skulle berätta för Esseles att han inte tänkte följa med tillbaka.
    “Bra.” Varikset vände långsamt blicken mot henne när hon närmade sig. “Behöver prata med dig.”
    Han nickade mot ett mer avskilt hörn, bort från folkmassan. Det här var ett samtal han helst ville ta privat. 
    “Jag följer inte med dig hem.” Hans röst var låg men stadig.

“Va?” Hon stelnade till på platsen innan de nått den avsedda platsen. De spetsade öronen vinklades långsamt tillbaka. “Vad menar du?” Den första ögonblickliga förvirringen ersattes med ilska.
      “Vadå? Tänker du bara dra? Vart exakt tänker du gå då? Du skulle inte klara dig ensam en vecka ens!” Ess tonläge matchade inte alls Variksets lågmälda. Hon fnös och vände honom kinden, tydligt med sitt missnöje. Ess trodde inte på honom - men varför var hon då så rädd?
     Den mörkröda blicken såg tillbaka på de andra, och hjärtat blev tungt i bröstet.
     “Nä,” andades hon när insikten föll. “Du tänker stanna här? Med dem?” Som med en pisksnärt såg hon tillbaka på honom; ögonen smala av avsky. “Din idiot. Din förbannade idiot. Du är helt dum i huvudet. Fattar du det?” Hon ville fortsätta svära åt honom, skrika hur urbota dåraktig han var, att han aldrig skulle klara det. Men under ilskan kom ett smärtande svek. “Svikare,” fräste hon. Hon visste att vad hon än sa skulle det inte såra honom lika mycket som det gjorde henne.
     “Varför?” frågade hon hårdare.

Varikset bet ihop käkarna, musklerna i ansiktet spända. Det här var vad han hade förväntat sig från Ess. Hon reagerade som hon alltid gjorde – med ilska, skarpa ord och förakt. Men djupt inne, någonstans han knappt vågade erkänna ens för sig själv, hade han hoppats att hon skulle förstå. Att hon skulle se varför han var tvungen att göra det här. Att hon ockskå kunde stanna, för hans skull. Men de förhoppningarna var lönlösa.
   “Lugna dig,” sa han, rösten ansträngt lugn trots hennes utbrott. “Tror faktiskt jag kan göra skillnad här.” Hans ord kändes tunna, som om de inte bar den styrka han ville att de skulle ha. Han visste att hon inte skulle ta det bra, men ändå kändes hennes reaktion som en kniv i sidan.
   Ess fnysning skar genom honom, men han visade inget. Han kunde inte. Om han lät sig rubbas nu, skulle allt falla samman. Det här var hans väg att gå. Han visste det. Och även om hon inte förstod det nu, hoppades han att hon en dag skulle göra det.
   Han mötte hennes mörkröda blick, såg smärtan som dolde sig bakom ilskan. Varikset svalde hårt men lät bli att säga något mer för stunden. Vad skulle det göra för skillnad? Allt han kunde erbjuda nu var samma argument som hon redan hade slagit ner.
   Jag måste göra det här, Ess, tänkte han säga, men tystnaden mellan dem kändes mer talande än orden. Hennes skarpa ord, hennes förolämpningar – han tog dem som ett straff han visste att han förtjänade. För i slutändan visste han att hon skulle känna sig övergiven.

Med en avfärdande fnysning vände hon bort blicken igen. “Idiot,” upprepade hon igen, tystare. Den första intensiva lågan av ilska hade fallit tillbaka, och låg nu bara som en hettande glöd i bröstet på henne. Hon rynkade nosen igen åt den inbillade doften som kom över henne.
      “Lämna mig till att göra allt skitgöra då,” muttrade hon anklagande och menade att behöva vara den som ensam skulle behöva möta flockens sorg, “som vanligt.” Hon sneglade bara över på honom, kanske hoppades hon att möta någon slags känsla i hans uttryck, men han stod bara där, som han alltid gjorde.
     “Hoppas du drunknar,” sade hon tomt. Hon ville säga vad som helst som kunde såra. Men det fanns en sanning i det, för det hade varit lättare att acceptera, än att han valde att överge henne. Efter allt de gått igenom tillsammans, så var hon inte mer än en flockmedlem för honom, och nu skulle hon inte ens längre vara det.

“Tänker inte glömma dig,” svarade han och försökte möta hennes blick igen. “Vi kommer ses igen.” Medan han talade kände han genast hur orden blev tyngre på tungan. Han skämdes, för det här var inte han – han brukade inte prata så här. Orden, så stora och klumpiga, var främmande för honom.. Han var ingen som använde ord på det sättet, och framför allt ingen som svävade på sina egna känslor. Han försökte istället hålla sig till tystnad, till handlingar. Men nu, i detta ögonblick, var det som om något inom honom hade brutit sig fri. Tanken att de skulle skiljas åt på ett dåligt sätt oroade honom.
    “Jag vet att du inte tror mig nu,” fortsatte han, och tvingade sig själv att tala vidare, trots att varje ord fick honom att rodna inombords, “men världen är aldrig så stor att vi går vilse för alltid.” Varikset tvekade en sekund, men bestämde sig för att chansa. “Jag hoppas att en del av mig får stanna kvar med dig, även om du lämnar mig bakom dig nu.”
    Varför hade han sagt så mycket? Det var inte som honom att tala på det här sättet. Och han visste att Esseless skulle ta varenda chans hon kunde för att ge sig på honom med sina kommentarer igen.

Kroppen hettade av ilska, besvikelse. Av allt hon ville skälla på honom om. Allt hon aldrig skulle kunna säga, för hon visste inte själv vad det var. Det var bara så mycket. Så mycket att hans ord knappt hann landa hos henne, och definitivt inte innebörden.
     “Idiot,” var det ända hon fick ur sig i svar och hon sträckte på sig. Under de arga ögonbrynen var ögonen glansiga av tårar, samtidigt som allt annat utstrålade avsky. Hon snörvlade till när hon kände hur tjock hon blivit i halsen och nosen.
     “Jag vill ändå inte ha ynkryggar som dig i mitt liv,” spottade hon hårt. Hon gav honom en sista blick med avsmak innan hon stegade därifrån. Vart hon skulle visste hon inte riktigt, men för första gången sedan de kommit hit längtade hon på riktigt hem.

[Avslutat]