Det hade en svårvunnen frihet, men den var slutligen hennes. Åtminstone kändes det så, när Aimo och Morgéninte längre var i sikte. De två ungdomarna hade fått tillåtelse att gå en liten bit i förväg. Tillåtelse kanske var att överdriva, men Morgén och Aimo var inte de mest konsekventa av barnvakter. Huvudsaken var den att de två hade fått sin vilja igenom, om än där fanns en hel del regler de skulle förhålla sig till.  
     “Är det där ben?” Ess hade lämnat den upptrampade stigen för att undersöka något i kärret. Redan nu hade hon brutit mot en av de regler de äldre gett henne. Esseles vände den upprymda blicken mot sin kompanjon, Varikset.
     “Tror du någon dött här? Kanske din mamma? Skulle förklara lukten. Går i släkten, vill jag bara säga. Du luktar lika surt och unket.” Ett självbelåtet flin klädde de mörka läpparna.

Varikset visste inte vad det var, den där dragningen som fick honom att vilja se mer, utforska mer än bara det som fanns i reviret. Det var inte så att han inte trivdes i Byoomi, det var bara lite… enformigt. Det var samma träd, samma fåglar som satt i de där träden och samma rådjur som stod och stirrade på honom bakom träden. Därför var det skönt nu att få komma ut igen, med tillåtelse den här gången.
    Det var inte det att han inte gillade Morgén och Aimos sällskap, men de ville småprata hela tiden vilket inte var hans största intresse. Han och Ess hade därför lämnat stigen ensamma, fortfarande med de äldre i närheten dock, och han gav henne en trött blick. Hennes vassa kommentarer var något han hade vant sig vid nu, och de lyckades inte tränga sig igenom hans sköld längre.
    “Man blir som dem man umgås med, eller vad brukar de säga?” Svarade han och besvarade hennes självbelåtna flin med ett litet leende. “Ska du inte vara lite försiktigare den här gången, vi vet ju hur det gick sist.”
    Varikset hade inte glömt den där dagen då de blivit attackerade, men han var inte rädd. Istället hade han bara blivit lite mer vaksam.
    “Det där är för övrigt inte ben, utan gammalt, ruttet trä.” Varikset gav henne en oimponerad syn. “Trodde du skulle veta bättre än så, Ess.” Han fortsatte gå, med blicken fäst på henne istället för framför sig. Innan han hunnit stanna upp, hade han trampat igenom vad han trodde var fast mossa, men vad som egentligen var ett lerig smutsigt hål. Det var inte tillräckligt stort för att hela han skulle sjunka ned, men leran och vattnet räckte ända upp till magen på honom.

Ess inspekterade fyndet nogrannare, och upptäckte till sitt förtret att Varikset hade rätt. Hon grimaserade missnöjt; det hade varit mycket roligare om det varit en bit skelett, men det var lika illa att Varik hade rättat henne.
     “Det visste jag väl,” muttrade hon lågt till svar. Innan hon hunnit tagit sig tillbaka till stigen igen hade den långsvansade vännen trampat igenom och stod nu nedsjunken till hälften.
     “Ha!” hånade Ess honom och tog tillfället i akt att ta ikapp lite mark mellan dem. “Du är för tung,” påpekade hon med ett skarpt flin. “Det måste vara jobbigt att vara född av en mamma som gillade att gänga sig med drakar. Hur känns det egentligen, att vara hälften odjur?” Det var sällan några av hennes försök till förolämpningar hade någon effekt på Varik, men de var sällan så det var ämnade. Kanske var Varik en av de få som förstod och kanske till och med, till en viss del, accepterade henne för den hon var. Varik, den enfaldiga, långsvansade, buttra tråkmånsen kanske var det närmsta hon kunde komma bästa vän. Någonstans uppskattade hon honom. Det var saker hon aldrig skulle erkänna dock, inte ens om hennes liv stod på spel.

Varikset förbannade sig själv att han valt att se på Esseles i stället för marken framför sig. Det var något med henne som fick honom att slappna av; trots att hon alltid retade och mobbade honom för allt. Var det inte hans personlighet så var det hans utseende, var det inte hans mamma så var det hans pappa.
    Ett frustande läte lämnade honom när han insåg hur djupt ned i leran han faktiskt sjunkit. Det snuddade till och med undersidan av hans mage och hans svans var dränkt i det. Det skulle inte bli enkelt att få bort och om det var något han hatade så var det att vara smutsig. Om han skulle se det något positivt så var det ju att han hade lärt sig något utifrån deras avvikelse från resten av gruppen – håll dig till leden och blicka alltid framåt.
    ”Ha – ha,” upprepade han buttert. ”Kunde lika gärna varit du!” Det var kanske en lögn, Ess var mycket lättare, smalare och smidigare än honom själv och skulle med all säkerhet inte fallit så djupt som honom.
    ”Och erkänn att du bara är avundsjuk. Jag har en drakes blod i mig, vad har du?” Varikset hade vid det här laget lyckats pressa sig upp från den djupa lergropen, och stod nu tätt intill Ess. ”Du vet inte ens vem din mamma har varit med, din pappa kanske var jätteful. Förklarar ju en del.” Han ryckte på axlarna i en obrydd gest innan han i ett försök att få bort leran skakade på sig – fullt medveten om att Ess som stod bredvid skulle få stora delar av leran på sig.
    Varik visste att hans kommentarer inte gjorde någon skillnad på henne, det var som om hon hade en mur framför sig som inte gick att bryta sig igenom. Hur hon skulle reagera på leran återstod dock att se.

“Pfft,” frustade hon avfärdande och lät honom inte se förlusten hon kände. För visst lät det oändligt mycket häftigare att ha en drakes blod i sig, än någon ofullständig engångsföreteelse till pappa. Inte för att Ess brydde sig speciellt mycket om den bristfälliga fadersgestalten. Det hade aldrig funnits rum att känna någon slags saknad, omringad av familj och vänner som alla alltid varit gedigna med att finnas till hands.
     Med ansiktet vänt bort från Varikset hann hon inte uppfatta hans plan, och just som hon insåg vad han gjorde var det försent. Leran träffade henne i tunga blaffor.
     “Wuäh!” utbrast hon. Kanske var det hur överraskad hon blivit som plötsligt fick henne att skratta. Ett genuint, innerligt skratt som skiljde sig från hennes annars så hånfulla, sarkastiska ton. Det var sällan hon skrattade så numera, som om det blivit avlägsnare och avlägsnare med åldern, men hon insåg att det nästan alltid var i Variks sällskap.
     “Idiot!” skrattade hon, utan någon ilska bakom ordet. “Alltid fulspel. Du kunde bara inte låta mig komma undan, va? Dra ner mig i fallet, gö det du, jag är van.” Hon grimaserade när lukten av sumpvattnet förstärktes.
     “Vad bra, nu kommer vi komma till festen som stinkande vårtsvin,” klagade hon utan någon egentlig illvilja i tonen och blängde på Varikset. “Jättekul.” Hon försökte hitta tillbaka till sin bittra ton igen, men det var ett dåligt försök när hon istället fann sig själv le åt honom. Snabbt vände hon blicken framåt igen och tog några språng bort från honom, plötsligt obekväm.
     “Inte för att det spelar någon roll för dig. Du luktar ju redan skit.” Hennes sedvanliga jag var tillbaka igen när hon sneglade tillbaka på honom. “Men jag ville faktiskt se lite presentabel ut,” förkunnade hon med överdriven mallighet. “Tänk om man hittar någon som inte är helt dum i huvudet, helst någon lite inflytelserik som bor i Civitas kanske. Så jag kan flytta från Byoomi snart och slippa se era fula trynen igen.”

Varikset kunde inte låta bli att le enkelt åt flocksysterns reaktion. Det var bättre än vad han hade hoppats på; för i vanliga fall brukade Esseles inte ge honom eller hans bus någon större respons. Ptja, mer än spydiga kommentarer tillbaks då.
    Det var som om hennes plötsliga skratt smittade av sig på honom. Ett dovt läte av blandad glädje och förtjusning över att ha vunnit rullade ur hans bröstkorg. Det var inte likt honom, och han insåg det efter bara några sekunder och tystnade. Av någon orsak hade skratt och glädje aldrig riktigt passat in hos honom - men sen igen var han inte heller den som någonsin gav ifrån sig några som helst läten.
    “Du är fin som du är." Trots att Variks röst var seriös igen lös glimten i hans ögon. “Den som inte ser det-” Varikset hejdade sig själv. Vad hade farit i dem? De skrattade som vänner, och talade som… han visste inte vad.
    Han harklade sig stelt och skakade på huvudet,
    “Menar bara att du inte kan dölja din taskiga personlighet bakom ett fejkat yttre. Lika bra de får se dig som du är från början.”

Esseles såg bort för att dölja hennes ansiktsuttryck. Vad hade han sagt? Han måste varit sarkastisk. Ibland var han sarkasm så säker att det var svårt att avgöra om det var allvar eller inte. Detta måste varit en av de gångerna. När han fyllde ut med ett mer väntat svar släppte Esseles spänningar och hon vände ansiktet åt hans håll igen. Hon grimaserade åt honom; skrynklade ihop ansiktet och pressade ut tungspetsen mellan framtänderna.
     “Jaja, tjockskalle,” avfärdade hon honom. Bakom honom, ur den tunna dimman från sumpmarkerna, lösgjorde sig konturer från Aimo och Morgén.
     “Ess! Varik! Vänta!” Esseles suckade och öronen flöt ut på sidan av huvudet i en uppenbart missnöjd uppsyn. Så länge vara den friheten.
     “Tillbaks till fängelset med oss då,” suckade hon bittert och grimaserade åt Varikset igen. Men hon kunde bara se på honom en kort stund, för annars befarade hon att hon skulle brista ut i skratt igen. Det där obekväma, men underbara skrattet. Esseles rös till, men hon visste inte om det var av välbehag eller obehag.

[Avslutat]