Att skoja och hålla på hade aldrig varit Variksets grej. Inte ens när han och syskonen varit små valpar hade han ägnat sig åt sådana fasoner. Han hade istället trivts bättre i utkanten av det hela, granskat och iakttagit deras reaktioner. Det var inte alltid uppskattat när någon fick för sig att skoja med honom heller, men det kunde han åtminstone leva med.
   Men, så en dag, efter att ha tjuvlyssnat och sett sin bror skoja med en av de yngre i flocken, hade han funderat på att ge det ett försök. Kanske kunde det roa honom för den här dagen, som gick hur långsam som helst. Det kändes som om solen hade varit uppe i flera dagar utan att något intressant hände.
   Den orangea blicken var därmed fäst på Esseles. Hon verkade inte ha märkt av honom riktigt än. Han hade trots allt gjort ett försök att dölja sig själv, om än han ännu inte behärskade sina krafter fullt ut. Därför hade han dessutom sökt skydd bakom en stor buske, tätt intill flodens. Den långa svansen vilade längs marken.
   Han väntade tills dess att Esseles var alldeles intill vattenkanten, innan han släppte koncentrationen och förmågan att inte synas till, och gjorde ett utfall ur busken och mot henne.

[Esseles]

En av anledningar till att Esseles trivdes i närheten av floden var för att den kunde dränka ute ljuden från omvärlden. Vattnets porlande var så klingande och klart. Ess hade spenderat förmiddagen med att leta och fånga krabbor på den steniga flodbädden. Hon hade fångat några som hon sedan placerat i ett litet, runt fängelse av stenar hon byggt nära strandkanten. Planen var att de skulle användas i en plan vid ett senare tillfälle.
Ess hade just torkat och skulle bara gå ner till vattnet igen för att se om hennes lilla inmurning för krabborna hade funkat när en kraft plötsligt slog i henne. Ess, med sin gänglighet, föll handlöst för styrkan och ramla rakt ner i vattnet med ansiktet först. Under henne föll stenkonstruktionen samman.
     Instinktivt, kastade sig Ess halvt upp igen. Hon frustade och fnös när hon under händelseförloppet dragit in ett andetag av vatten. Plötsligt knipsade något henne i svansen och ett tjut överraskat tjut av smärta lämnade henne. Blicken snodde snabbt runt och när hon höjde svansen såg hon krabban ihärdigt hänga kvar. Ess snodde om och försökte jaga rätt på krabban och sin svans, när hon såg den blåvita skepnaden i ögonvrån. Plötsligt förstod hon vad som precis hänt.
     “Varik!” skällde hon ilsket och kastade sig efter honom. Ilskan överröstade smärtan av krabban som fortfarande höll om hennes svanstipp.

Varikset visste inte vad för typ av reaktion han hade väntat sig, men det här fick duga. Han visste att skämtet var godkänt, för det såg ut som om Ess kunde explodera i vilken sekund som helst. Hon var genomdränkt av vatten, och han kunde uppfatta en litet flodkrabba hängandes i hennes svans.
   “Det är mitt namn det,” det ryckte lite hans läppar samtidigt som han tog ett par kliv ifrån henne. Han gillade inte vatten, och tänkte inte riskera att bli blöt i onödan.
   “Se inte så arg ut, har du provat att le någon gång? Tror det skulle göra dig gott.” Det var nog det mesta Varik hade sagt på hela veckan. För det mesta gick han runt i reviret, eller om han hade sällskap av någon var han nästan alltid tyst. Nu däremot, kunde han inte låta bli att reta henne stäppkorsningen lite. Kanske fanns det något busigt inom honom, trots allt.

Ett hest morrande lämnade henne när Varikset vek undan, men hon gjorde det inga mer försök. Istället fångade hon upp krabban i hennes svans med några smidiga rörelser. Det sved när hon slet loss den från svansen. Med en kvick rörelser slungade hon krabban mot honom, men brydde sig inte för att se om den träffade. Hon frustade surt när hon skakade vattnet ur pälsen.
     “Men oj! Se på Chaibos, han kan prata!” förkunnade hon med glättig sarkasm. “Hur länge har du tänkt på den där repliken då, dumhuvud?” Hon rätade på sig och det bittra uttrycket övergick i det sedvanliga självbelåtna. “Jag har en teori om att anledningen till att du inte säger nåt är för att din hjärna arbetar så långsamt att du måste ha flera timmar på dig att kunna få fram en enda mening.” Hon log ett smalt, vasst leende.

Varikset var för långsam för att undvika den lilla krabban som kom farandes i rask fart. Den slog mot hans bröstkorg, och lyckades knipa sig fast vid hans mörka päls. Turligt nog lyckades den inte få tag i hans hud, för det visste han skulle göra ont. När han varit yngre hade han lärt sig den hårda vägen, han hade gått i floden utan att tänka sig för och blivit attackerad av små, arga krabbor. Mato hade fått hjälpa honom hela kvällen att få dän dem.
    Han ruskade långsamt på huvudet och krabban föll av, samtidigt som han vände blicken mot Ess. Kanske borde han ta åt sig av hennes klipsa kommentarer, men han kunde faktiskt inte bry sig mindre. Det var inte en nyhet för någon att han var tyst av sig.
    “Det kan du säkert ha rätt i,” instämde han. Förhoppningsvis var inte det här reaktionen hon ville ha, och han skulle lyckas dra i ytterligare några svaga trådar. På något vis var det faktiskt roligt, det var han tvungen att erkänna, att se irritationen hos Esseles. Var det något han skulle ägna varenda vakna minut till att göra? Nej. Men då och då kanske han skulle få för sig att genomföra lite bus. Om han kände att han fick ut någonting av det, vilket han ansåg ha fått nu.

“Det är klart jag har rätt,” fyllde hon snabbt i och gav honom ett vasst, självbelåtet leende. “Alla andra håller med mig också, för den delen. Något är ju riktigt fel i huvudet på dig, men det är ju skönt att veta att du också fattar det. Det måste ju betyda att det finns nånting kvar där inne som fungerar lite iallafall.” Det spelade ingen roll att Varik nästan aldrig käftade emot, Ess hade inga problem med att fortsätta spy ur sig förolämpningar. Det var nästan som hon kunde plocka ord ur luften ibland. Kanske var det något hon lärt sig från att ha en stum syster.
     Varikset intetsägande uttryck fick henne att se bort igen och hon blev påmind om krabborna vars fängelse rasat och som nu var fria igen. En hel förmiddags arbete förgäves. En bitter rynka bildades mellan hennes ögonbryn.
     “Ville du nåt eller kom du bara för att visa din totala värdelöshet?” Hon kastade skarp blick mot honom. Irritationen var tydlig igen, nästan som ett surrande över henne. Men hämnden hade redan börjat planerats.
     “Hjälp mig leta krabbor,” fortsatte hon utan att vänta på ett svar. Tonen var befallande, medveten om att den var lika effektiv som om hon skulle be honom snällt. Varik brukade varken vara medgörglig eller hjälpsam. Han verkade för det mesta bara följa sin egen vilja. Åtminstone hade de det gemensamt.
     “Så kan du få veta vad jag ska ha de till.” Ett rävaktigt flin blottade sig.

Varikset förblev tyst medan hon talade på, om hur han var efterbliven och värdelös. Han tog inte åt sig, inte av någon som henne. 
    “Jag är ju så värdelös, hur ska jag kunna hjälpa dig med något?” Han tippade huvudet på sned, en liten antydan till ett flin hade spridit sig på hans läppar. “Men jag är faktiskt lite nyfiken på vad du ska ha alla de där krabborna till. Ska du reta Zygge igen? Tror du måste ge henne en liten paus.” Varikset hade precis som resten av flocken hört deras konstanta tjafsande, och helt ärligt förstod han inte hur de orkade hålla på. Bara av att hålla igång det här samtalet så var han utmattad.
    Han närmade sig henne långsamt, noga med att se till att hon inte skulle göra någonting dumt. Att bli blöt var inte någonting han uppskattade, och han hoppades att hon inte skulle försöka välta ner honom i vattnet. Om hon gjorde det, skulle han med all säkerhet få med henne också.
    “Vad ska jag göra?” Frågade han henne samtidigt som han såg ner på det grumliga vattnet. Han kunde skymta små rörelser i vattnet, men visste inte om det var reflektioner från ovan eller faktiska krabbor som rörde sig därnere.

“Äsch,” fnös hon avfärdande åt hans kommentar om att låta systern vara. “Hon behöver härdas om hon överleva den riktiga världen.”
     När Varikset slöt upp bredvid henne ryckte hon plötsligt till, som om hon skulle attackera honom. Om än hans reaktion var svag, så fick den henne att belåtet brista ut i skratt. Hon retade bara honom en liten stund, innan hon insåg att hennes chans att faktiskt få hjälp blev tunnare och tunnare. Planen som egentligen varit menad att utfärdas på kusinerna, ändrades och tillsammans kom de på en roligare måltavla: Hilleri. Att samla ihop krabborna gick mycket fortare när man var två, och när de satt upp fällan skickade Varikset Ess att hämta offret. Ess trodde bara han var mesig när han insisterade att hon skulle göra det, men insåg sen att han gjort det för att slippa all skuld.
     Hilleri gick inte på Esseless fälla. Istället bröt det ut ett krig dem emellan där de kastade krabbor fram och tillbaka på varandra. Det var förvånansvärt roligt, när det inte gjorde fruktansvärt ont. Kriget utvecklades så småningom till att kasta krabbor på andra, intet ont anande. Det var en rolig eftermiddag.

[Avslutat]