De senaste dagarna hade varit grå och tråkiga. Ett kraftigt regnoväder hade svept in över djungeln och långsamt dragit västerut. Det hade lämnat marken vattensjuk och luften var kvav i den stigande temperaturen. När uppehållet väl kommit hade det lockat Zygeria ur lyans skydd. Hon hade följt de mörka molnen till höstskogens utkant och stod nu på en mjuk höjd spejandes efter åskskurar eller något som indikerade att åskan var nära. Det plötsliga ljudet av rasslande löv och brutna kvistar fick henne att skrämt hoppa till.
    "Zygge", hälsade en röst som fick den blöta raggen att resa sig i nacken. Hon hatade det namnet. Zygeria såg sig över axeln. Så klart. "Ess", muttrade hon och synade systern med smal blick. "Vad vill du? Stick och reta fjädrarna av Varik eller något, jag har inte tid för dig." Med det såg hon bort från systerns fula hånflin och spände öronen för att fortsätta lyssna efter muller. Hon litade inte på Esseles och hennes dumma påhitt och resonerade att det bästa var att bara ignorera henne tills hon blev less och gick sin väg.

Ovädret hade lämnat skogen tung av fuktighet. Esseles päls hade blivit blöt och spretig över ryggen och ställen där buskar och annan vegetation strukit mot henne. Tristessen hade lett henne på systerns spår, men en genuin nyfikenhet hade grott när hon anat Höstskogens annalkande.
     Ess gjorde inget försök att hålla sig gömd när hon kommit ikapp Zygeria.
     “Zygge.” Man kunde höra det smala flinet i hennes röst. “Nähä, vad är du så upptagen med då?” Den spelat kränkta tonen gick snabbt över hennes sedvanliga, hånande sätt. “Prata med dina låtsaskompisar?” Ess gick lite närmare. “Är du så ensam?” hånade hon med en tillgjord ömkan.

Öronen vred sig mot ljudet av Esseles steg när hon närmade sig. Med henne i närheten kunde Zygeria aldrig helt slappna av men hon ville inte ge systern den tillfredställelsen. Hon vägrade inte titta på henne. "Är du döv? Stick, sa jag."
    Molnen hängde tunga över den gråa himlen. Men det var också allt de verkade vara. Mörka, tunga moln. Ingen åska och inga blixtar. Hennes mun blev till en bister linje. Hon var så säker på att hon hört mullret. Och nu när hon försökte lyssna efter det hade hon en babblande vrålapa i öronen som förstörde allt. "Men kan du vara TYST?! Jag försöker lyssna efter åskan." Den här gången vände hon sig om. "Jag lovar dig, Ess. Försöker du något blixtrar jag dig till en kolbit. Och då kommer du ångra alla gånger du varit en idiot", varnade hon. Sedan Zygeria upptäckt sin kraft hade hon råkat ut för otaliga stötar. Hon visste hur ont det kunde göra. Men hon var övertygad om att hon var skicklig nog för att ge Esseles en ordentlig propp om hon verkligen verkligen ville. Så himla svårt kunde det inte vara.

“Alltid tyckt du varit konstig,” fortsatte hon trots Zygerias uppmaning att sticka. “Men nu beter du dig bara bisarrt. Är du sjuk? Kanske har maskarna äntligen börjat äta sig in i hjärnan på dig? Jag visste att det skulle löna sig-” Ess överröstades av Zygerias ilskna ord. Ess bemötte henne bara med sitt smala, självbelåtna leende. Även om Ess mycket väl visste att hotet höll sanning och hon hade egen erfarenhet av det, så bet det inte på henne. Det fanns en mörk nyfikenhet i henne som undrade hur långt hon kunde få systern att gå. Ess ville att hon skulle göra något, så hon hade en anledning att ge tillbaka. På så sätt undslapp hon det värsta av utskällningen hon visste väntade när de kom hem. 
     “Jag skulle vilja se dig försöka,” log hon. Instinktivt höjdes raggen över hennes rygg och läpparna ryckte utmanande. Spänningen som tryckte mellan dem fick hennes hjärta att slå hårdare och kroppen spände sig, stålsatte sig inför vad än som skulle komma. Ess frodades i situationen, i att se Zygerias ilska. En vild iver glimmade i hennes blick.

Hennes ursprungliga plan var borta. Molnen, åskan – inget spelade någon roll längre. Allt Zygeria såg var Ess och hur mycket hon ville knäppa henne på nosen. Gärna tills den trillade av. Hon skulle allt visa henne. "Jag skojar inte. Jag kommer göra det!", hotade hon över smattrandet av droppar mot blad. Regnet hade tilltagit igen och vad som börjat som ett fint duggregn hade nu blivit till ett skyfall som var nära att överrösta dem.
    Luften runt henne sprakade. Pälsen statisk när den regntyngda raggen reste sig. Hon släppte aldrig systern med blicken. Hon ville se när strömmen lamslog hennes kropp. Hon ville så gärna ge igen – se Esseles arg och ledsen för en gångs skull – och nu skulle hon äntligen få det. Det blixtrade vitt för hennes ögon. Ett gnistrande ljud. En knapp sekund, kanske två och det var över. Men det var inte Ess som låg i krämpor. Det var inte hennes tjut hon hörde, utan sitt eget.
    Hela kroppen brann. En skarp smärta som kom i stötar och hindrade henne från att ta sig upp på tassarna. Zygerias gälla skrik var bottenlöst när hon gång på gång föll till marken, och till slut blev liggandes i en vattenpöl där hon inte kunde göra annat än att vagga i takt med ryckningarna hon inte hade någon kontroll över. Elektriciteten hade bitit henne. Hennes egen kraft. Skammen var större än smärtan och den som eldade på hennes våldsamma gråt. Hon var förödmjukad och allt var Esseles fel.
     "JAG HATAR DIG! Jag hatar dig, hatar dig, HATAR DIG!", skrek hon, rösten så rå av känslor att den sprack. Regnet kunde inte tysta henne, den gälla stämman ekandes över och bortom skogen. "Ska döda dig. Jag ska DÖDA DIG!"

Ess hade fått stötar förr, men något fick henne att inse att denna gång skulle det vara värre. Hon stålsatte sig och kände sig för ett ögonblick skräckslagen när hon kunde höra sparkandet i luften runt systern. Hon förbannade sin egen stolthet, sin oförmåga att ge efter. Men hon vägrade fly och låta henne vinna.
     Men elektriciteten nådde henne aldrig. Åtminstone inte riktigt. Chockat slog hon upp ögonen och såg Zygerias krampande kropp. Ess förblev bara stående, tomt stirrande på sin kämpande syster. Skulle hon dö? Hjärtat hade kravlat sig långt upp i hennes strupe.
     Ryckningarna och tjuten avtog, men bara tills Zygge hittat sin röst igen. Ess fortsatte bara stirra på henne. Det hela hade sett fruktansvärt hemskt ut, men den initiala skräcken hade börja lägga sig. Hon kände sig ovanligt tom.
     “Du kan ju försöka, om du inte hinner döda dig själv först.” Orden saknade sin skärpa om än förolämpningen var tydlig. Hon tog ett prövande steg närmare. Hon ville inte var kvar här längre.
     “Kom nu, så går vi hem.” Hon gjorde ett försök att hjälpa Zygeria upp, men det mottogs inte. Ess klev undan och gav henne utrymme. Hon kunde inte lämna henne här.

Hon ryggade bort från systern som om hon blivit bränd. Hon behövde ingen hjälp. Lerig och blöt in till skinnet, huttrandes i pölen hon fortfarande inte tagit sig upp ur. Förödmjukad. Men värst var Esseles nonchalans; hur hennes ord inte verkade ha skrämt eller chockat henne det minsta. Det här var inget mer än ännu ett av Zygerias emotionella utspel. Tårar och tomma hot. Något Esseles kunde vända ryggen till med en suck. Något att ignorera, underskatta. 

Hon skulle aldrig—
    "Kom nu, så går vi hem."

Övriga känslor drunknade i ilskan som expanderade i bröstet; spred sig genom kroppen som en löpeld som tvingade Zygeria upp på benen. Andetagen ringde höga och ansträngda i hennes öron. Tårar utbytta mot regn. Läppar krusade över tandad avsky när Esseles vände sig bort med ett intresse lika svalt som luftens temperatur. Hon skulle aldrig vända henne ryggen. Aldrig. Den tryggheten tillhörde inte henne längre. Zygeria dök efter sin syster. En tyst attack bakifrån som landade med blottade tänder och rispande klor.

Över regnet hörde hon henne inte komma. Inte förrän luften slogs ur henne när hon plötsligt låg på den blöta marken med Zygeria över sig greppade hon situationen. Systerns tänder och klor hade avsikt. Avsikt att skada henne på riktigt.
     Ess kämpade emot, och blev tvingades parera flera bett med sina framben. Av blotta smärtan förstod hon att hon blödde.
     “Zyg-” Orden varvades med tjut och kvidande, “sluta! Lägg av! Vad håller du på med?!” Hon lyssnade inte. Ess snurrade runt under henne, försökte finna styrka mellan sina ansatser att avvärja. Ljudet av deras bett, skall och morrningar möttes. Ett bett på sidan om hennes nacke fick henne att skrika rätt ut. Adrenalinpåslaget lånade henne kraft.
     “Vad är det för fel på dig?!” Ess lyckades slingra sig ur hennes grepp, tillräckligt för att kunna knuffa undan henne och få utrymme. Avstånd. Ess flämtade hetsigt. Blicken var vild när den mötte Zygerias.
    “Du är ju tokig!” skrek hon. “Det är ju grovt fel i huvudet på dig! Vad håller du på med?” Ilska, dels sådd ur rädsla, målade hennes uppsyn. Det sved på flera ställen i nacken och frambenen.
     “Är det såhär du vill bli igenkänd, va? Som en galning som flyger på nån utan anledning? Förbannat, Zygeria! Sök hjälp! På riktigt alltså. Du är ju inte frisk!”

Det Esseles skrek åt henne gick inte fram. Det var samma dumma ord hon alltid ropade och missbrukade. Zygeria var less. Hon sänkte huvudet och spände blicken i Esseles.
    "Bryr mig inte", flämtade hon, matchandes sin systers andetag. Det var en lögn. Hon brydde sig väldigt mycket om vad andra tyckte. Men vad skulle Ess göra? Berätta för mamma och skylla allt på Zygeria? Alla visste att Ess alltid var den att provocera och starta saker. Hon gick inte att lita på. Aldrig. Det här var hennes eget fel.
    "Vill bara att du ska dö." Var det så mycket begärt? Hon var fortfarande andfådd när hon kastade sig mot systern på nytt. Högg blint efter allt som kom i hennes väg. Inte ett ljud lämnade henne utöver de ansträngda andetagen när hon motade attack efter attack. Inte ens när hon själv fick bett och klor riktade mot sig.

Ljudet av gälla, unga röster blandat med smärtsamma tjut som bröt igenom regnets smatter hade fått Sleazoid att skynda på stegen. Han hade hunnit måla upp diverse mardrömsscenarion i huvudet innan han till slut lade blicken på de båda barnbarnen. Allt från att de blev attackerade av något djur, till skadade av en annan varg. Men istället fann han de båda honorna brottandes och huggandes mot varandra. 
''NOG!'' röt han till och från till synes ingenstans flammade en mörk vägg upp mellan valparna som sedan fysiskt föste dem längre ifrån varandra. Han spände blicken i dem en efter en och en morrning undslapp honom, för att tydligt visa sitt ogillande till deras beteende.
''Vad har flugit i er?!''. Stämman var fortfarande skarp och uppenbart uppretad. Han sänkte väggarna framför dem något så de kunde se varandra, men höll dem kvar för att förhindra dem från att hoppa på varandra igen.
''Det finns tillräckligt med faror här i världen utan att en syster ska behöva ingå i den skaran''. Han brydde sig inte om vem som startat det hela, de båda var säkerligen lika skyldiga och delaktiga, som det brukade vara med den kullen, men han tänkte inte acceptera sådant beteende i flocken.

En del av henne relaterade till systern. Den där outhärdliga frustrationen. När Zygeria kastade sig emot henne igen gjorde Ess ingenting för att fly undan. Istället mötte hon hennes hugg med egna. De bet och slet i varandra med grepp som egentligen inte gjorde så stor skada som de ville.
     Det var som den plötsliga rösten slet dem isär. Omtöcknad av mörkret tog det henne ett ögonblick innan hon hann förstå vad som hände. Sleazoids skarpa stämma fick hennes egna att fastna i halsen. Esseles visste inte vad hon skulle säga. Det skulle inte spela någon roll. Regnet och slagsmålet hade gjort hennes päls spretig och smutsig. De röda ögonen blängde med tyngd på systern på andra sidan. Hon fnyste med en tydlig min av avsky.
     “Jag vill gå hem,” muttrade hon. Hon såg på Sleazoid med blick färgad av både besvikelse och frustration. “Kan jag få gå hem bara, snälla?” Även om hon för tillfället inte kände den så kröp uppgivenheten långsamt över henne.

Syskonen särade tvärt på sig och Zygeria ryggade skärrat av Sleazoida hårda stämma. Den rev genom regnets smattrande som en kraftfull åskknall. Hon hade aldrig hört honom låta så. På väg tillbaka vandrade systrarna i hans skugga under tystnad. Esseles blick brände henne men Zygeria motstod frestelsen att blänga tillbaka. Istället snyftade hon ljudligt, rösten tjock av skam. "Morfar, j-jag försökte varna henne! Hon retade mig och till slut fick jag nog. Och när jag väl sa till blev hon jättearg o-och högg efter mig. Blev rädd. Det... det kändes som att hon ville döda mig."

''Hem ska vi allt gå, och eran mor ska få höra om era upptåg''. Stämman något stel och allvarlig då han talade innan han gestikulerade till valparna att följa med honom. Han såg till att hålla dem på var sin sida om honom för att minska risken för ytterligare påhopp. Ibland visste han inte vad han skulle ta sig till med deras attityder, han kunde inte minnas att hans egna valpar någonsin varit lika hetsiga och motstridiga. Fast å andra sidan så var det väl heller inte omöjligt att han mest bara lagt de bättre stunderna på minnet.
Då Zygeria talade så gav han henne en menande blick. ''Jaså? Så du var inte den som sa att du bara ville att hon skulle dö?''. Ingen av dem var någon ängel för stunden. ''Jag tror ni båda eggade på varandra precis lika mycket om jag ska vara ärlig''. Blicken vändes kort mot Esseles innan den riktades framåt igen, och fortsatte att styra stegen hemåt. Gjorde det klart för dem att han inte var intresserad att lyssna på diverse bortförklaringar och gnäll.