Dathomir ruskar skräp ur pälsen efter ännu en mindre lyckad jakt. Men skam den som ger sig… eller? Ännu ett busk-dyk har lämnat honom med träsmak på tungan. Han tuggar irriterat på en pinne och saliven droppar från hakan. På hasorna sitter hanvalpen och stirrar efter bytet som kommit undan. Trots att spåret redan svalnat. Efter en stund drar han ett djupt andetag och spottar ut pinnen. Han ställer sig upp och ruskar på kroppen. Skräp och droppar av saliv skvätter omkring honom. Dathomir slickar sig om munnen och försöker rätta till sig själv. Nederlag klär honom inte. Han måste fortsätta att öva för att lyckas. Det är bara hårt arbete som kan ta honom dit han vill. Just då fladdrar en fjäril förbi framför nosen på honom och valpens lekfullhet biter tag i den lilla mörka kroppen. Med vilt viftande svans skuttar den lilla hanen efter fjärilen och slår med tassarna i luften efter den. Men han kan inte flyga och fjärilen tar flykten till trädtopparna. Med en ”oh well”-suck vänder valpen helt om och skuttar istället iväg för att se vad syskonen pysslar med.
Det är en skön eftermiddag med behaglig värme. Efter en stunds sökande finner han Esseles.
”Vad gör du?” Frågar han nyfiket.

[ESSELES]

Esseless var alldeles för försjunken i sitt arbete för att lägga märke till Dathomir som närmade sig. Inte förrän hans tassar kom i hennes sänkta synfält och hon skrek till i förskräckt protest.
    “AHHHH!” Hon sköt upp från sin framåtlutade position och den kvist hon haft i munnen släpptes i backen. Dathomir hade just trampat i hennes mall för deras strategiplan som hon planerat. “Vad gör du! Nu har du sabbat allt!” Ess såg på honom med brinnande ilska i blicken och sedan ner på jorden och de tydligt ritade linjerna och cirklarna som hon gjort med kvisten.
    “Planen för Stjärnkrigarnas försvar,” väste hon till svar på hans tidigare fråga. “Varför har du så stora tassar för?” frågade hon anklagande utan att vilja ha ett svar. “Stora klumpar. Stora, feta klumpar till tassar,” muttrade hon surt åt honom utan att se upp.

Vid Esseles utrop tar Dathomir ett miniskutt tillbaka. Han finner sig förvirrad i en sekund innan han tar ett andetag och blinkar några gånger, han ser mer förvånad ut än skrämd av systerns reaktion. Erkänner inte ens för sig själv att han faktiskt nästan fick en hjärtattack. Som tur är var explosionen på insidan och utåt sätt ser han fortfarande samlat ut.
Vad är det han gör? Vad är det han sabbar. Han blinkar några gånger och tittar sedan ner på marken där han tidigare placerat sina tassar. Jorden är ärrad av linjer och cirklar som ristats ut med den kvist som Esseles släppt till marken innan hon gett honom en kort utskällning. Men det är inte slut där, Innan Dathomir hinner öppna munnen så får han svar på sin fråga. Planen för Stjärnkrigarnas försvar. Svansen reser sig bakom honom när systerns ord väcker hans intresse. Men lika snabbt faller den tillbaka mot bakbenen när Esseles utskällning visar sig fortsätta. Stora tassar? Dathomir ser ner på sina framtassar. Har han stora tassar? Klumpar... Feta klumpar? Äh Esseles är bara uppjagad över att han klampade rakt över hennes plan hennes reaktion är fullt förståelig och att hon kastar ur sig sådana ord. Ord som skulle kunna anses skadande.
"Förlåt", Dathomir ler snett.
"Jag såg mig inte för. Wow! Vilket jobb du har lagt ner. Är det något jag kan göra?" Dathomir lägger känsla i rösten för att framföra att han verkligen är imponerad av det Esseles har ritat upp i jorden. Att ha syskon är inte alltid lätt. Det inte alltid lätt att vara sams. Men Dathomir har oerhörd respekt och tillgivenhet för sina systrar och han skulle göra vad som helst för dem.

Esseles blängde på honom med åskmoln i ögonen. Vad skulle ett förlåt göra för gott? Ess hade aldrig förstått syftet med det, om än hon tvingats säga det själv ibland.
     “Förutom att hålla dig ur vägen?” snäste hon surt. “Nej,” muttrade hon. Men tankarna hann snabbt spinna vidare. “Eller,” började hon lågt, “du kan använda dina stora klump-tassar och hjälpa mig borsta rent marken här. Så kan vi- jag rita upp en bättre, utförligare plan.” Ett vasst leende smög sig långsamt fram på hennes läppar igen. Ess reste sig snabbt och skakade dammet ur pälsen innan hon med svepande rörelser började sudda ut sina tidigare ritningar.

Dathomir försöker att inte visa sig påverkad av Esseles snäsighet. Men han ter sig inte helt likgiltig heller. Han menar verkligen sin ursäkt. Det var han som gjorde fel genom att inte se sig för. Men det betyder inte att allt är förstört. Men han förstår att Esseles inte vill han honom i närheten just nu. Eller…?
Klumptassar… Där är det där ordet igen. Dath ser ner på sina framtassar. Så stora och klimpiga är de väl ändå inte. Kanske lite stora jämfört mot hans annars slanka kropp, men inte för stora för att de ska vara klumpiga. Dath själv tycker inte det i alla fall.
Dath ser på Essie igen och gör sedan som hon säger. Han hjälper henne att borsta rent marken med tassarna. Just som hon instruerat.
”Jag slår vad om att du har magnifik plan som bara väntar på att få komma ut ur ditt huvud”. Säger han medan han koncentrerat gör cirkulära rörelser med frambenen. Framtassarnas trampdynor åker kana över marken och samlar på sig en hel del damm.
”Vi har alla saker vi är speciellt bra på. Jag är bra på att använda mina tassar…”. Även om det inte alltid är positivt. ”…och du är bra på att använda huvudet”. När marken är renborstad tar Dath flera steg bakåt innan bakdelen sjunker ner till marken och han blir sittande. Tillräckligt långt bort för att Esseles ska få utrymme att rita upp en ny plan.

Ett självbelåtet skratt lämnade henne åt Dathomirs konstaterande. Utan att lyfta blicken från marken de sopade rent log hon nöjt och svarade:
     “Det har du allt rätt i.”
     När marken var utslätad igen började hon genast måla upp på nytt. Hon började från mitten, och ritade upp en stor cirkel som skulle föreställa deras tillhåll. Medans hon målade förklarade hon för brodern och markerade ut allting samtidigt.
     “Här är ju vårat kvarter, och vattenfallet går över såhär och huvudingången är här, men man kan även hitta stället från det här hållet, och om man är skicklig kan man klättra förbi såhär. Än så länge är det ju bara vi som vet, och vi ska hålla det så så länge som möjligt. Eller hur?” Hon gav honom en plötsligt sträng blick. Dathomir var inte hennes största oro, det var Zygeria - den största skvallerbyttan av dem allihopa - men hon visste att även Dathomir hade ett tungt samvete. Hon såg ner på ritningen igen. “Men vi borde ändå säkra stället. Förr eller senare kommer någon försöka inkräkta, och då ska vi vara redo.” Ett illmarligt flin klöv det mörka anletet itu när hon fantiserade om hur de skulle överrumpla alla som försökte ta sig fram.
     “Först och främst ska vi sätta upp larm vid alla ingångar,” hon markerade de på den provisoriska kartan. “Men vi ska också sätta upp fällor,” leendet växte sig ännu bredare. Det kittlade i magen av spänning. “Om någon närmar sig, kommer vi veta det, och de kommer ångra sig.” Den rostfärgade blicken såg upp på Dathomir igen, intensiv av iver.
     “Jag har några idéer för fällor och larm, men vi kommer behöva fler,” fortsatte hon tankfullt och blickade ner över ritningen. “Du kan få hjälpa till, om du vill.” Dathomir var kanske det syskonet hon kom bäst överens med. Han var åtminstone mest medgörlig. Till och med Donja, som inte ens kunde prata, satte sig emot henne nästan jämt.

Tyst sitter han och lyssnar på systerns förklaring och nickar då och då för att visa att han lyssnar och håller med henne.
Eller hur?
”Ja”. Svarar han på Essies fråga. Han möter hennes stränga blick och höjer på ögonbrynen. Vad? Som om han inte skulle kunna hålla saker och ting hemligt. Det här är saker och ting som rör Stjärnkrigarna och ENDAST Stjärnkrigarna. Ingen som inte titulerar sig Stjärnkrigare har med saken att göra.
Han nickar åter igen. De måste verkligen vara redo om eller när den tiden kommer att det kommer inkräktare till Stjärnkrigarnas högkvarter. De måste träna hårdare och längre och bli så starka som möjligt. Allra mest måste de hålla ihop. Dath är väl medveten om att det pågår osämja i syskonskaran. Nog för att de har samma mamma men de är helt olika personligheter. Dath speglar systerns illmariga flin. Något som han alltid har varit säker på är dock att de alltid har varandras ryggar även om de inte alltid håller sams.
Esseles fortsätter prata på om larm för att säkra högkvarteret och Dath håller fullständigt med. ”Berätta, så kan vi fundera tillsammans. Jag hjälper gärna till”. Svarar han systern.

Det hela kunde tyckas vara lite motsägelsefullt; hur Esseles med fullständig passion planerade ett försvar för sina syskon som hon kände sådan misstro för. Det var inte helt okomplicerat. Men så var även relationen till dem. Den pendlade från dag till dag, ibland timme till timme. Ändå fanns det en del av henne som kände gemenskap, och det var såhär hon uttryckte det.
     Esseles såg på brodern med tvivel i blicken, innan hon gav efter och nickade åt honom med ett belåtet, smalt flin. Hon hade bestämt sig för att lita på honom. Men bara honom.
     “Okej, men det här är hemligt mellan dig och mig. Ingen annan får veta. Inte ens Donja. Okej?” Hon försäkrade sig att han gick med på villkoren innan hon började hennes redogörelser om för larmen och fällorna. Men inte alla. Vissa bestämde hon sig för att behålla för sig själv. Mest för att ha en hållhake om de skulle bestämma sig för att bannlysa henne från Stjärnkrigarna.

[Avslutat]