Esseles ville protestera, men hur hårt hon än försökte pressa fram motståndet kom det inte. Istället förblev hon stum. Hennes blick försökte utmana hans, men det tog inte länge för henne att ge vika under skärpan från hans ögon. Ess slog ner blicken i marken igen, öronen sökte sig bakåt över hjässan och hennes hållning sjönk ihop ytterligare. Nederlaget stod skrivet över henne. I vanliga fall hade hon mött det med ilska, men hon hade ingen ork. Hon var fortfarande rädd. Inte den sortens rädsla hon mött tidigare; den hon upplevt när hon blivit påkommen med nåt bus, eller när någon hotade med Greta. Den här kunde hon inte skaka av sig. Den hade bitit sig fast, slingrat sig under skinnet på henne.
“Okej,” rösten en blott viskning. “Du har rätt,” känslan av misslyckande möttes av en slags lättnad. Vad som än väntade hemma, skulle hon nog för en gångs skull uppskatta det. Världen utanför kändes oändligt stor, och hon oändligt liten.
[Avslutat, Ess och Varik återvänder hem]