Det hade börjat skymma. Fåglarnas sång hade bytt toner och insekternas surrande hade blivit högre. Det klara och stilla vattnet som omfamnade henne hade blivit mörkt och bottenlöst av skuggor. När solens strålar inte hängde över dem blev kylan en skarp påminnelse om att det fortfarande var vinter, om än Höstskogen var en perfekt illusion.
     Ess satt i vattnet, bara tillräckligt djupt för att det skulle täcka hennes skadade has. Vattnets kyla lindrade smärtan. Förvånansvärt nog hade bettet i bakbenet gjort mer skada än eldklotet. Eldklotet hade mest bara bränt henne ytligt, utan att göra något öppet sår. Det var väl det man kallade tur i oturen. Rädslan och chocken över händelsen hade hunnit lägga sig, men den lämnade en sur eftersmak. Tystnaden var befogad, men kändes ändå malplacerad. Ess hade inte riktigt hittat tillbaka till sina ord sedan hon vaknat upp igen.
     Den roströda blicken lyftes mot Varik. Han satt på strandkanten, till synes upptagen med att inspektera och reda ut bland sina fjäderklädda vingar.
     “Har du ont?” Hon insåg att hon faktiskt inte visste om inferon lyckats skada honom också.

Varik hade alltid varit den som föredrog tystnaden framför oväsen; men nu låg de ten obekväm tystnad över de två ungvargarna. Incidenten hade satt sina spår, och det var som om de båda varit tvungna att reflektera över det själva och i tystnad först.
    Han hade rynkat pannan åt det faktum att det saknades fjädrar. Det kändes naket, fast det knappt syntes utåt.
    “Nej, det är ingen fara,” försäkrade han om. Han hade känt sig ansvarig för olyckan, trots att de båda två varit lika mycket skyldiga till att lämna reviret. Den brinnande blicken vilade på honan i vattnet.
    “Vi borde gå tillbaka.” Varikset tänkte inte ge henne något annat val än att följa med honom. De var redan i tillräckligt mycket trubbel, om han kom tillbaka själv… han ville inte ens tänka på konsekvenserna.
    Han gav henne en skarp blick. Förhoppningsvis förstod även hon allvarligt i situationen, och den fara de båda blivit utsatta för. Det kunde gått så mycket värre.

Esseles ville protestera, men hur hårt hon än försökte pressa fram motståndet kom det inte. Istället förblev hon stum. Hennes blick försökte utmana hans, men det tog inte länge för henne att ge vika under skärpan från hans ögon. Ess slog ner blicken i marken igen, öronen sökte sig bakåt över hjässan och hennes hållning sjönk ihop ytterligare. Nederlaget stod skrivet över henne. I vanliga fall hade hon mött det med ilska, men hon hade ingen ork. Hon var fortfarande rädd. Inte den sortens rädsla hon mött tidigare; den hon upplevt när hon blivit påkommen med nåt bus, eller när någon hotade med Greta. Den här kunde hon inte skaka av sig. Den hade bitit sig fast, slingrat sig under skinnet på henne.
     “Okej,” rösten en blott viskning. “Du har rätt,” känslan av misslyckande möttes av en slags lättnad. Vad som än väntade hemma, skulle hon nog för en gångs skull uppskatta det. Världen utanför kändes oändligt stor, och hon oändligt liten.

[Avslutat, Ess och Varik återvänder hem]