“Har du ångrat dig än?” Ess såg tvärt på honom med en min som var både chockad och förolämpad.
     “Har DU ångrat dig än?” svarade hon kvickt, utan ansats att dölja förödmjukelsen. Men den ersattes snabbt av hennes sedvanliga sarkasm. “Det är väl därför du frågar? Tro inte att jag är rädd för vad som kommer hända när vi kommer hem. Om vi kommer hem.” Ett smalt, slugt leende blixtrade över hennes läppar. “Jag har spenderat mer tid med Greta som barnvakt än alla ni andra tillsammans. Flera gånger om. Och det är nog värre än att ligga väntades i Chaibos grottor. Så jag är inte rädd. Inte det minsta.” Hon fnös och längde på stegen, ökade avståndet mellan dem. Varikset var inget bra sällskap, men inte det värsta heller. Det skulle hon aldrig erkänna för honom dock.
     Det började skymma, och Höstskogens eldiga färger tappade långsamt sin glöd. Kvällens annalkande var inget avskräckande för Esseles, snarare tvärtom. Hon visste inte vad Varikset tyckte, men brydde sig inte heller om att fråga. Om de skulle hinna komma någon vart innan deras frånvaro blev alldeles för alarmerande skulle de behöva fortsätta gå långt inpå natten. Avsaknaden av plan från hennes egen sida var inget som störde henne.
     För att göra den enformiga sysslan av att vandra lite roligare tog Ess varje tillfälle att hoppa upp på stenar, klättra på rotvältor och balansera över fallna träd. Men det mest effektiva för att bota tristessen var nog att munhuggas med Varikset - inte för att det var mycket att munhuggas emot. Men det gjorde henne inget. Ess var duktig på att hålla låda för sig själv. Kanske lite för bra.
     “Vet du,” började hon tankfullt när hon balanserade över en ny stock, “du är bortskämd. Ni kommer undan med så mycket bara för att ni inte är morbrors riktiga barn. Fattar du hur lyxigt det är egentligen? Om du gjorde samma saker som mig lovar jag att du inte ens hade fått hälften av all skit jag fått.” Ess klarade balansövningen och sträckte på sig en segrande gest innan hon hoppade ner och skyndade ikapp det lilla Varikset hunnit vinna i avstånd.
     “Hur känns det egentligen? Att de inte är dina riktiga pappor?” Ess log mot honom, ett leende alldeles för vasst för att framstå som vänligt.

Varikset hade ingen egentligen anledning till att vilja lämna reviret, mer än att han ville se vart gränserna egentligen gick. Att ha med sig Esseles var inte heller bara av ren slump, utan det låg ändå lite taktik bakom det hela. Om, och vilket de förmodligen skulle, bli påkomna, kunde han enkelt skylla på henne. Han var trots allt en bra skådespelare, och kunde lätt komma på några lögner hur hon hade tvingat med honom och nästan hotat honom om han inte följde med.
        Medan Ess hoppade upp och ned på stenar eller andra föremål, rörde sig Varikset med långsamma rörelser på plan mark. Den långa svansen drogs längs med den fuktiga marken, och vingarna vilades längst hans sidor.
    “Alltid lika kvick i käften,” mumlade han lågt mer för hans eget öra än för hennes. Under tiden de rört på sig var det hon som hade talat och slängt ur sig allt från förolämpningar till helt ointressanta kommentarer. Varik själv var mest uppmärksam på sin omgivning, och försökte lyssna så att de inte var förföljda.
    “Det stämmer nog,” det drog vagt i hans läppar. “Jag lever åtminstone lyxlivet medan du får kämpa  med de andra, lite mindre kunniga sådär.” Han gav henne en blick. “Du vet, obegåvade. Om du inte förstod.”
    Egentligen borde han bara försöka ignorera hennes pladdrande, men han kunde inte låta bli att reta henne ibland också.
    Ess vassa leende fick honom inte att reagera, men hennes fråga fick honom ändå att fundera.
    “Spelar ingen roll.” Hans svar var kort, och visade tydligt att det inte var något han ville prata om nu. De fick inte tappa fokus. “Du vet, om du inte passar din tunga kanske jag dumpar dig här själv. Vet faktiskt inte om du är tillräckligt intelligent för att hitta tillbaka själv.”

Ess skrattade, ett nöjt läte mer än ett roat. Men hon var road. För henne var det ständiga kastande av förolämpningar och glåpord en lek mer än något annat. Visst hade de en udd till sig, men ingenting hon egentligen la någon vikt vid. Det var därför Variks ord inte heller bet på henne. Det var som att hälla vatten på en gås. Hon såg snarare hans verbala mothugg som en vinst, då han oftast var så fåordig.
     “Ja, den här leden är ju väldigt svår att följa,” kommenterade hon obekymrat och slog blicken ned på den upptrampade jorden. Ess hade vandrat här förr, men i sällskap av de äldre. Men hon hade aldrig följt den ut ur Höstskogen. Vad som väntade bortom den till synes ändlösa mängden brinnande lövträd visste hon inte. Namn på platser som aldrig hållit någon betydelse för henne snurrade i tankarna. Vilket håll var de på väg åt egentligen? Det spelade ingen roll.
     En stunds tystnad förflöt medans Ess försvann in i tankar med blicken fäst på Variks svans. Den rörde sig rytmiskt sida till sida.
     “Du har förbannat stor svans,” bröt hon tystnaden med. “Är du säker på att du inte är hälften drake? Du har iallafall andedräkten som en. Du vet, sådär ruttet det kan lukta när bytena legat ute i solen för länge.” Med ett retsamt flin travade hon förbi honom, tog ett smidigt språng upp på en stenbumling och vidare på en annan mindre. Ess vände blicken ut i skogen, planlöst spanande. En rörelse i utkanten av synfältet fick henne att stelna till.
     “Vänta,” den plötsligt låga tonen avslöjade allvaret, “det är någon där.” Hon vred på huvudet i riktning för att visa Varik. Hjärtat började slå. Hade de redan blivit påkomna? Hade någon redan hunnit ikapp dem?

Mörkret började långsamt lägga sig och den färgsprakande skogen tappade långsamt sin eldsprakande glöd. Lite besviket tittade Bushi upp mot dom vackra trädkronorna som påminnde henne om mor och hemma. Ett hem som tillslut brann ned med allt i det. Saknaden av Iwaku och Nuru fick henne att må lite illa, skriken och paniken från dom som brann inne. Skrik och panik som hon själv orsakade senare men dom kändes bättre. Befriande från den plåga hon själv fick känna, som hon själv fick orsaka. Led hon så skulle alla lida. Ett slugt elakt leende vilade på dom mörka läpparna medans hon fortsatte framåt bland stockar och sten, några små stigar var upptrampade igenom skogen och hon hade följt en av dom större ett tag nu och den såg inte ut att leda någon stans. Ytterligare lite tid gick och ett par små röster kunde höras längre in i skogen, Inferon stannade upp och lyssnade spänt. Två yngre individer lät det som. Dom gula ögonen antog en vagt gul glödande färg och ett slugt leende växte fram. Egentligen orkade Bushi inte med främmande men två småglin hade varit kul att skrämma skiten ur. Mest bara för att få göra deras rop på hjälp och fylla deras tankar med skräck.

Det tog inte lång tid innan siluetterna av dom två vargarna fångade hennes glödande ögon, mörka och fula var dom. Ju närmare dom kom ju fulare blev dom, kanske skulle hon göra dom en tjänst och snygga till dom lite. Bränna bort lite fula hår och fjädrar, speciellt från den där bevingade saken.
"Vad gör två små som ni här ute i skogen alldeles själv?" Bushi steg fram så hon kunde se dom ordentligt denna gång och bet ihop hårt av avsmak. Dom var ju ännu gräsligare på nära håll. "Ni har väl inte gått vilse?" frågade hon med en lite orolig stämma och granskade dom med ett aningen moderligt uttryck. "Faror lurar i dessa skogar."

Allvaret i Ess ton fick Varikset att stanna upp i samma sekund som hon uppmanade honom till det. Svansen slutade att röra sig sig rytmiskt fram och tillbaka. Den orangea blicken sökte längs med trädstammarna, och uppfattade en främmande tik närma sig. Hennes ögon var lika hans egna, men pälsen skiftade i rött och vitt.
    Det här var inte direkt något han hade räknat med skulle ske direkt. De hade varit mer oroliga över att någon från deras egna flock skulle följa efter dem, inte att de skulle stöta på en främling.
    Precis som hemma, förblev Varik tyst medan den äldre talade. Han granskade henne ingående, försökte läsa av henne. Hennes röst lät oroad, men hennes hopbitna käkar fick honom att fundera. Långsamt tog han ett kliv fram mot Ess, så att de skulle stå bredvid varandra. Han gav henne en varnande blick att hon skulle stanna vid hans sida. De var åtminstone starkare om de höll ihop. 
    “Vi är inte vilse.” Han bröt tystnaden och vände åter sitt fokus mot den äldre tiken. Det var ingen lögn, följde dem den här stigen åt motsatt håll skulle de till slut komma tillbaka till reviret.

Den eldiga tiken som steg fram tillhörde definitivt inte Qu. Orden som var menade att vara vänliga stämde inte överens med hennes uppsyn. Ess tog ett språng ned från stenen och ställde sig bredvid Varikset. Hennes öron var nyfiket ställda när hon såg på tiken, försökte avgöra hennes avsikt.
     “Vi är inte vilse,” instämde hon nöjt. “Vadå för faror? Blånäbbade svanar eller?” Ett kort, hånande skratt brast ur henne. Det var inte den konstiga tiken som gjorde att hon började ana oråd, utan Variks stelnade gestalt intill henne.
     “Vi är på väg hem faktiskt, till min morfar. Han skulle möta oss här.” Det finns ingen antydan till lögn i hennes röst. Hennes fallenhet för att ljuga hade visat sitt värde. “Han kommer nog när som helst,” sade hon och spanade ut i skogen.

Bushi orkade inte längre spela snäll och himlade med ögonen åt den dumma tikens ord. Gud vad hon inte gillade ungdomar, dom var alltid så onödigt dryga och vräkte bara ur sig ointressanta saker. Med en ointresserad suck skakade inferon på huvudet och började gå framåt med bestämda steg. "Din morfar säger du." glöden i den orangea blicken sprakade intensivt och eld spred sig längst Bushis rygg och nacke, marken under henne sprakade vilt och stråk av eld flammade upp under henne. "Hade ju varit tråkigt om du inte kom fram, eller vad säger du?" utan förvarning kastade hon sig emot tiken och spred elden emot dom båda, eld spottade och fräste i den tandpryda käften. En cirkel växte fort fram för att omringa dom alla tre. Den bevingade skulle nog inte ha några större problem att komma undan men den andra skulle kunna bli kul att bränna sönder lite. Inte helt men så mycket hon kunde för att sätta sina spår.

Under en kort sekund övervägde Varikset faktiskt att lämna Ess bakom sig. Det hade inte krävts speciellt mycket för honom att flyga därifrån, och kanske var det vad hennes rappa käft förtjänade. Men när hon närmade sig honom, som om hon faktiskt litade på honom, ändrade han sig. De var trots allt familj, på något konstigt vis.
    Trots att Ess lögn lät övertygande verkade den äldre tiken inte gå på det. Utan förvarning hade en eld öppnat upp sig framför och runt omkring dem. Han drog snabbt svansen intill sig för att den inte skulle fatta eld. Tankarna yrde runt inom honom, hur skulle de ta sig ur det här? Främlingen var större och starkare, och antagligen mer erfaren med sina krafter och att slåss.
    Varikset såg sig omkring, försökte fokusera. Om de gav sig på henne, skulle dem bränna sig. Om hon gav sig på dem, skulle hon bränna dem. Om de inte gjorde någonting skulle de bränna sig på den cirkulerande elden. Oavsett hur han tänkte och försökte lista ut hur de skulle ta sig härifrån skulle det sluta med att dem började brinna. Och det ville han helst inte.
    Hans långa klor hade borrat ned sig i marken samtidigt som han funderade, och i ögonvrån såg han hur tiken med ens slängde sig emot Ess. 
    “Sluta!” Varikset höjde inte oftast rösten, men nu var den fast besluten om att höras. Samtidigt som han uttalade orden, lade sig elden omkring honom. En genuin förvåning spred sig i hans anlete, tills han insåg vad som skett. Varikset visste inte hur länge han skulle kunna hålla kraftfältet i styr eftersom det var första gången. 
   “Snabbt, spring!” Ropade han åt Ess.

(Han upptäckte nyss sin andra kraft, lol)

Ess visste inte riktigt vad hon förväntat sig, men det plötsliga utfallet mot henne överraskade. Med ett skrämt jämmer kastade hon sig undan, men tiken fick tag i ett av hennes bakben. Hon tjöt av den plötsliga smärtan och såg bak på henne med vidgade ögon. När som helst förväntade hon sig att elden skulle flamma upp på henne, men det gjorde den inte. Den plötsligt intensiva rädslan inom henne fick ögonen att tåras.
    Variks uppmaning fick henne att se på honom, och hur elden som cirkulerat runt dem stannade av. Ess trodde sig ana vad som hände och tog tillfället i akt. Tack vare adrenalinpåslaget hittade hon ny kraft, sprattlade och slet trots den skärande smärtan. Hon kände att hon träffade en spark i den andres ansikte och greppet verkade lossa för ett ögonblick. Så Ess slet, trots hur hon kände tänderna dras genom huden över hasen. Ess ramlade nästan omkull när hon kom fri, men hann räta på sig och tog språng.
    Ess sade ingenting när hon sprang förbi Varik och vidare på stigen. Hon såg sig bara snabbt om för att försäkra sig om att han inte stannade kvar. Varik var inte lika snabb som henne, men hon litade på att han skulle ha sina vingar till fördel, om än det kanske skulle vara svårt att lyfta i det lite snåriga området.

Värmen pulserade vilt i den rödvita kroppen och adrenalinet gick till skyarna när smaken av blod fyllde munnen och Bushi började på en gång slita vilt fram och tillbaka. Att elden runt henne hade dött ut bekom henne inte, eller snarare så hade hon än inte upptäckt det utan tog all tid hon hade på sig att orsaka så mycket skada hon kunde på den lilla mörka tiken. Dom gula ögonen lös som två vilda elaka solar medans ett rossligt skratt gurglade i den djupa bröstkorgen när den lilla tiken i panik sparkade i luften och träffade Bushi i ansiktet, oberört högg snabbt om sitt grepp. Greppet om den mörke var inte lika ordentligt som första gången och greppet började slippa ifrån hennes och Bushi såg snabbt hur den lille sprattlade iväg och kom upp på benen för att springa därifrån. Utan lägga större vikt på det så vände hon sig snabbt om mot den bevingade saken och elden runt om henne flammade åter upp. Inte lika intensivt som tidigare då det inte fanns mycket att fatta tag i men nog för att sätta området runt dom i brand igen. En ojämnare men ack så mer intensiv cirkel. Med ett brett flin kastade hon sig snabbt emot hanens ena vinge. I ett försökt att stoppa honom från flykt spottade hon eld mot hans lilla söta ljusa ansikte.

Det var en lättnad att se hur Ess lyckades smita förbi och ta sig till säkerhet. Då kunde han fullt fokusera på sig själv och försöka komma ur det här utan några skador och med livet i behåll.
    Varik såg sig omkring efter sin flyktväg, och insåg att den enda möjlighet han hade var att ta sig uppåt. Med ens kände han sig fruktansvärt klumpig. Den långa svansen och de stora vingarna gjorde det inte lätt för honom att smidigt kunna ta sig förbi så som Ess hade gjort.
    “Tänk, tänk, tänk…” mumlade han lågt för sig själv. Han försökte att inte låta den intensiva blicken från inferon få honom ur balans, eller hennes brinnande, värmande eld heller för den delen. Om han kunde släcka elden för bara en sekund kanske han kunde hinna lyfta. Varikset insåg att han inte hade något annat val än att försöka. Så återigen lät han blockera inferons chans att skapa nya eldslågor, och gjorde ett försök till att lyfta från marken.
    Mitt i luftet råkade han slå emot en av trädstammarna, och skrapa i vingen, men det gjorde inte att han föll till marken.

Ess kämpade emot impulserna att se sig om, trots ljudet av eld som flammade upp på nytt. Chocken bedövade det värsta av rädslan när den sköt genom henne i stötar. Hjärtat hamrade hennes inre.
     När något knakade till bakom henne, och sedan ovan henne. Ess lyfte blicken och såg Varik ovan henne. Klumpig och bångstyrig bland de varmt färgade lövverken. Hon ville ropa åt honom att öka farten.
     “Varik-” Innan meningen hann formas träffade något henne i sidan och Ess slungades omkull. Hon tumlade runt, ner i ett buskage och slog huvudet i en stock. Hon hann känna svedan av eldklotet innan allt blev svart.

Irriterat fnös hon till när elden än en gång släcktes, i en snabb rörelse kastade hon sig fram emot honom men den förvuxna fågeln hann lyfta innan hon fick ett ordentligt grepp om honom. Munnen fylldes av stora fjädrar och den irriterade blicken lös av hat istället, hon ville slita av dom allihopa nu. Bushi spottade ut dom övervuxna fjädrarna och kunde höra hur den andra tiken rörde sig bakom henne, ett eldklot byggdes upp och kastades emot den mörka tiken. Ett litet segerleende växte fram och Bushi rörde sig med lugna steg emot den främmande tiken men leendet försvann och en djup besviken suck lämnade henne. Framför dom ljusa tassarna låg den unga tiken utslagen, doften av bränd päls fyllde luften och Bushi böjde sig fram "Du hade tur, denna gång." rösten var låg och tonen talade tydligt över hur besviken hon var över det hela, varför var den svarte klumpigare än ökenvargar på is. Det roliga hade ju precis börjat så går hon och svimmar av. Dom lysande ögonen tittade upp emot den unga hanen, missnöjt skakade Bushi på huvudet och bestämde sig för att gå. 
Framför henne på marken låg en av dom stora fjädrarna, försiktigt plockade hon upp den och bestämde sig för att gå. Så ful var den inte och skulle säkert göra sig fin mot hennes brandröda päls.

[Bushi out]

Bland de stora trädkronorna kände sig Varikset sig för stor. Han lyckades inte lyfta helt utan att stöta i något, en gren eller en trädstam. Fokuset låg helt på att försöka ta sig högre upp att han inte ens funderade över att hans svans fortfarande hängde fritt fram för tiken att ta. Han kände hur något greppade tag om honom och han röt till, och av ren reflex slog han ett hårt slag med svansen mot en av trädstammarna. Olyckligtvis hade hon redan släppt taget om honom.
    I samma stund som han ville pusta ut för att både han och Ess var i säkerhet, lät han blicken falla till marken. Ess var inte alls i säkerhet.
    “Ess se upp-!” Det var inte ofta Varik höjde rösten, och det här var kanske en utav de få gångerna i hans liv han gjort det. Men det var förgäves, Ess hann inte reagera innan eldklotet slog emot henne och hon föll ihop. Han såg hur inferotiken rörde sig mot henne, ställde sig framför henne, och Varik kände hjärtat slå hårdare. Han behövde ta sig ner nu, nu! De vassa klorna grävde sig in i trädstammen.
    Men, så vände den äldre sig om. Och gick. Bara sådär.
    Varik visste inte om hon bara fejkade, men han hade inget annat val än att tro på att hon skulle lämna dem ifred nu. Han behövde titta till Ess. Utan att vänta längre tog han sig ned från trädet genom, inte så smidig som han hade hoppats på. Åtminstone kunde inte Ess reta honom för det.
    Han var snabbt framme vid stäppvargskorsningen.
    “Ess?! Hallå Ess!” Uttrycket som vilade över hans ansikte var främmande, en oro. Trots att hon var en plåga, ville han inte att hon skulle dö. Och hur skulle det få honom att framstå framför resten av flocken, hennes syskon?
    “Esseles vakna!” Han knuffade henne i sidan, men var varsam att inte nudda såret. De behövde tvätta det och läka det.

Det sved och brände i sidan, ner mot magen. Bettet hon fått i ena bakbenet bultade i smärta. Innan hon hörde Variksets röst hörde hon sitt eget gnyende. Kroppen ryckte i slöa rörelser medans hon kämpade med uppvaknandet.
     Variksets bleka anlete återfick sin skärpa från inunder hennes tunga ögonlock. Blicken var omtöcknad och mör. Trots att kroppen värkte, så var det Variks oroliga uttryck som fick henne att bli rädd. Tankarna var sega, kämpade sig fram genom dyn av förvirring. På andra sidan av röran låg verklighetens situation. Ess flämtade när allting kom tillbaka. Skrämt såg hon sig omkring. Adrenalinets kvarlevor fick upp på benen igen, men så fort hon började röra på sig insåg hon allvaret i sin skada på bakbenet. Så fort hon försökte stödja sig på den strålade smärtan hela vägen upp till ryggen.
     Ess bet av ett kvidande. Hon såg på Varik som mötte hennes blick med ett mer samlat uttryck än tidigare. Utan att säga något hjälpte han henne upp ur det snåriga diket och upp på leden igen. De blev stående där ett kort ögonblick. Kanske väntade Varikset på ett utlåtande, att hon skulle ta ett beslut. Ess tittade med stirrig blick österut, därifrån de kommit och dit inferon försvunnit.
     “Tror det finns vatten längre fram,” fick hon fram med skrovlig röst och började leda vägen framåt igen, längre in i Höstskogen. Längre bort från hotet, men också från reviret.

[Avslutat]