Timmarna efter bevittnelsen av mordet hade känts som ett slags vakuum. Till Variksets förvåning hade Esseles inte tagit händelsen särskilt bra. Hon som alltid verkade så tuff och orädd hade blivit skärrad av att se hur Aimo och Morgén blivit mördade. Under hela tiden hade hon stått tätt intill honom, som förfrusen. Och efteråt hade hon vägrat att röra sig en millimeter, varit paranoid och rädd att inferon skulle vakna till liv. Kanske borde han också ha reagerat på ett liknande sätt, men istället hade han känt ett lugn. Som om det var naturligt.
    Varikset hade därför varit den som lett dem tillbaka till festligheterna. Lägligt nog låg deras sovplatser inte mitt bland folkmassorna utan en bit ifrån, vilket gjorde att de kunde prata om det som hänt - om någon av dem skulle få för sig att bryta tystnaden.
    Närhet hade aldrig varit något som ens kommit på tal dem emellan; men den natten sov de tätt intill varandra. Det klokaste kanske borde ha varit att ta kontakt med någon vuxen, men en blandning av chock och rädsla gjorde att de bara höll sig undan för natten.
    Dagen efter hade Zephyr redan hittat deras lilla läger. Esseles sov fortfarande när Varikset gick för att möta honom ett par meter från den döende lägerelden.
    “Hej,” hälsade han. Bland hans neutrala uttryck låg även något nyfiket men misstänksamt. Trots allt kände han inte denna Zephyr.

Zephyr hade bävat inför mötet. Det var inget roligt besked han skulle komma med, och dessutom kände han inte ynglingarna tillräckligt bra för att veta hur de skulle reagera. Han förstod också att de skulle behöva eskort hem till Qu, vilket lustigt nog inte var något han såg särskilt mycket fram emot.
    När han gick ljusare av dem till mötes gav han honom en halvhjärtad nickning och den plikttrogna uppsynen han försökt presentera sig med blev en av medlidande. "Ni är Qu, eller hur?", suckade han trött. "Jag har förstått att någon av mina meddelat er om vad som hänt. Jag har kommit för att besvara era frågor, om ni har några, och erbjuda er eskort hem till Byoomi." Han kikade bakom tonåringen, bort mot den mörka stäppvargens sovande form.
    "Hur är det med henne?" Det var en dum fråga med ett uppenbart svar, men Zephyr kände ändå ett ansvar över dem. Nyheterna hade inte undgått honom, och han kände till att han blivit både far- och morbror sedan han lämnat Qu och sitt gamla liv bakom sig.

Varikset hade inte kunnat släppa taget om tanken som grävde sig in i hans sinne när han sett inferotiken avrättas. Det hade varit rättvisa; en känsla av befrielse när han insåg att ibland krävdes det att man tog lagen i egna händer. Ett val som kändes som det enda rätta. Han visste nu att han inte ville återvända till Byoomi. Inte än, i alla fall.
    “Hon är skärrad,” svarade han ärligt när Zephyr ställde frågan. Ess hade tagit det hela mycket hårdare än han själv, det märktes. “Men hon klarar sig,” lade han till med övertygelse, även om han inte helt visste om det var för hennes eller sin egen skull.
    En kort tystnad föll över dem innan Varik andades ut och sa det han länge burit på,
    “Jag vill inte hem till Byoomi.” Hans röst var stadig, nästan likgiltig. Men inom honom stormade det. Varik kunde inte avgöra vad han väntade sig för reaktion. Var det acceptans? En vägran? Skulle den äldre protestera eller förstå?

Tonåringens besked var inte vad han väntat sig och Zephyr egna svar var trevande, som om han var osäker på att han hört honom rätt. "Okej...", var allt han fick fram till en början, tills pusselbitarna föll på plats och han förstod innebörden av Variksets ord. "Du vill... stanna här? Gå med i Ljusets Krigare."
    Han kunde se att han gissat rätt av den stadiga blicken som mötte honom, vilket han ändå fick medge var beundransvärt att se hos någon så ung. På något plan resonerade det hos honom. "Klimatet är inte detsamma här som hos din nuvarande flock. Det är inte säkert du kommer överleva prövningarna du ställs inför men jag kan se att du redan verkar ha bestämt dig." Ett stolt leende hade kanske varit på sin plats men Zephyrs uttryck förblev svalt. Det var trots allt inte honom Varikset behövde imponera på, utan Meimei.
    "Vet hon om att du inte tänker återvända?" Han kastade en menande blick mot Esseles, stäppvargen. "Om inte är det nog hög tid att berätta."

Han nickade kort, utan att tveka. Det spelade egentligen ingen roll om han ville stanna just här eller inte — det viktiga var att han inte skulle återvända till Qu. Den korta tiden han varit här hade gett honom mer känsla av tillhörighet än han någonsin upplevt under sitt tidigare liv. Kanske var det alltid meningen att de skulle komma hit. Kanske var det alltid meningen att Aimo och Morgén skulle dö.
    “Om jag inte överlever, så var det inte meningen,” svarade han stillsamt. Ljusets Krigare var fortfarande en obesvarad fråga för honom, men det påverkade inte hans beslut. Det var redan fattat.
    Variksets blick gled lugnt från den äldre till Esseles—hans kompanjon, och det närmaste han kom en vän.
    “Inte än,” sa han lågt. “Du kommer få en duglig resekamrat tillbaka till Qu.” Varikset misstänkte att Esseles inte skulle vara på sitt bästa humör på vägen hem. Ett uns av dåligt samvete sköljde över honom, men det försvann nästan lika fort. Det var inte som att Esseles trivdes i hans sällskap, eller som att han hade någon betydelse för henne. Kanske skulle hon bara bli glad att slippa honom.