Tiden de hade spenderat vid Byoomi hade kommit med nya vanor. För Nephanias del innebar det ett dagligt vadande i det svalkande vattnet i områdets sjö. Hon fick mer ofta än sällan sällskap av valparna i de grundare delarna, och hon lekte engagerat med dem. Stäppvargstiken var inte allt för förtjust i att rufsa till pälsen och luggen, men hon var inte hjärtlös. Det enda negativa leken innebar var en lite längre period av pälsvård, och det var knappt hon kunde räkna det som någonting negativt.
    För tillfället var hon dock ensam i vattnet. Solen stod högt och många av flockens medlemmar dåsade i skuggan tillsammans med valparna. Hennes orangea ögon såg med värme på stäppvargsvalparna. Den stolta flocken Treontha fanns kanske inte längre kvar, men deras namnsed levde vidare. Ett stygn av saknad stack i hennes hjärta då hon tänkte på sin födelseflock. Hon saknade dem alla något otroligt. Blicken svepte vidare och föll på brodern. Han var den enda hon hade kvar från flocken, och hon tänkte inte låta någonting ont hända honom.

Plötsligt rörde någonting vid hennes häl, och våldsamt dragen ur sina tankar tjöt hon överraskat till. En stöt for igenom hennes kropp och några av de mindre fiskarna flöt döda upp till ytan runt omkring henne. Hon såg först på dem och sedan på flockmedlemmarna som tittade på henne. Hon kunde svära på att det fanns de som himlade med ögonen och flinade åt henne. Vid gudarna så hon skämdes! En löjlig fisk hade rört vid henne och hon hade reagerat som en skrämd liten valp! Hon hade till och med lyckats ge sig själv en stöt. Det hade hon inte gjort på evigheter. Förudmjukad klev hon ur vattnet och lade sig vid strandkanten till en av floderna en bit ifrån flocken. Surmulet placerade hon huvudet mellan framtassarna. De tog henne aldrig på allvar. Och de skulle minsann inte göra det efter det här! Hon hade fullkomligt gjort sig själv till åtlöje.

Tjutet drog Zephyr ur sina egna tankar och han såg tvärt upp, där en förnärmad Nephania lommade bort till en av de många vattendrag som rann genom området. Han följde henne med blicken men väntade tills hon lagt sig innan han själv reste sig upp och rörde sig mot henne. Av hennes återhållsamma min att döma var hon inte på humör och Zephyr tog det säkra före det osäkra och slog sig ned ett väl tilltaget steg bort, noga med att ge henne utrymme. Han ville inte råka ut för Nephanias vrede, men var väl medveten om att det kanske redan var för sent.
    Det hade varit säkrare att hålla sig undan, men Zephyr ville säga något i hopp om att lindra den skam stäppvargen kände. Under tiden han försökte finna ord simmade flockens serpier-syskon i land, den döda fisken i sina munnar. Uppspelta valpar samlades kring dem och snart sprang var och en i väg med var sin fisk. Zephyr kunde omöjligt hålla sig längre, ett snett leende på sina läppar.
    "Du gjorde valparna glada i alla fall?", försökte han utan att lyckas dölja skrattet i sin röst. En bit bort såg han Thein och några andra rulla sig över fisken och dra den mellan varandra.

[BAJS, men ett svar i alla fall  Fritt fram att ge Zephyr en ordentlig stöt.]

Ljudet av steg som närmade sig nådde hennes öron. Av ren princip vägrade hon se sig om. Vem som än var på väg skulle säkert bara göra narr av henne ändå. Och hon var inte på humör! Elektricitet började svagt spraka i hennes päls, redo att ge den första som sa någonting dumt till henne en kraftig stöt.
    "Du gjorde valparna glada i alla fall?"
Hon hörde skrattet i rösten innan hon hade registrerat vad som sades, och gav vem det än var som dykt upp en stöt. Med en tjurig blick såg hon sig om. Zephyr. Och han hade inte ens skämtat på hennes bekostnad. Hon kände ett stygn av dåligt samvete, men istället för att be om ursäkt lade hon huvudet mellan tassarna igen med en kort fnysning.
    "Men alla andra skrattade åt mig." gnällde hon.
Diskret såg hon mot de glatt tjoande valparna. Ett svagt leende spred sig på hennes läppar då hon såg på Asynjas och Ventus små. Hon älskade dem över allt annat. Blicken vandrade vidare till Zephyr och hon såg skamset på honom från under ögonfransarna.
    "Förlåt." sade hon tyst.

Luften runt dem kändes plötsligt laddad. Den reste varje hårstrå över hans kropp och innan Zephyr så mycket som funderat på vad han skulle säga härnäst gick en stöt genom honom. Det var över på ett ögonblick – känslan mer obehaglig än smärtsam – och Zephyr svor.
   "Aj vafa—", utbrast han överraskat och ruskade den olustiga känslan ur kroppen. Han bet sig själv i kinden för att hindra sitt leende när stäppvargen surmulet blängde på honom. "Okej, okej", andades han istället ut i ett svagt skratt. "Jag förtjänade nog det där."
   "Men alla andra skrattade åt mig."
   Zephyr svalde och vred undan blicken; höll orden hårt medan han såg på de lekande valparna. Inte jag. Skrik och skratt hördes från de små, som nu engagerade sig i en kaotisk form av tafatt. Det var först när Nephanias ursäkt nådde honom som Zephyr såg mot henne igen, där varma ögon mötte hans egna från under tjocka ögonfransar. Han log, inte helt säker på var han skulle vila blicken.
     "Påminn mig att inte göra dig upprörd."

Hon andades ut ett litet skratt. Såg att han hade svårt att fästa blicken på en fast punkt.
    “Jag lovar.” svarade hon med ett leende.
Ögonen sökte sig mot valparna igen. Deras vilda lek fick hennes leende att bli bredare, men det fanns en sorg i det.
    “Det har gått så lång tid... ” hon tvekade inte på att han förstod vad hon talade om.
Att hon inte var orolig var en lögn. Att hoppet inte började tryta var också en lögn. Men hon försökte. Försökte hålla fast vid det. Hon såg på Zephyr igen.
   “Tror du han kommer hitta henne?”

Han följde Nephanias blick ut mot valparna, vars skratt klingade över vattenfallets brus. En saknades. Hon skulle inte komma tillbaka. Nyaldi hade inte gjort det, hur än mycket flocken letat. Varför skulle det vara annorlunda nu? Qu försökte hålla hoppet vid liv men i det tysta sörjde redan Zephyr Turbos bortgång. För en stund vägde han Nephanias fråga och dess alternativ. Om han skulle vara ärlig eller inte.
    "Nej", suckade han och såg mot tiken på nytt, med en blick som tycktes se rakt igenom henne. "Jag vet att det är det sista någon vill höra, men jag tror inte vi kommer hitta henne." Han tänkte på Nyaldi och gjorde sitt bästa för att dölja smärtan och alla obesvarade frågor bakom en likgiltig, om än trött mask. "Som du säger, det har gått lång tid. Alldeles för lång tid." Söken hade redan blivit färre. Det skulle inte dröja förrän de dog ut helt.

Egentligen visste hon nog att hans svar var det som låg närmast sanningen, men det hade inte varit det hon hade velat höra. Nephania vek undan med blicken. Sättet han såg på henne... Det gjorde henne osäker. Som om han kunde se rakt igenom henne. Det var obehagligt.
    "Jag hoppas du har fel." svarade hon honom med tyst röst.
Det kändes som att hon hade misslyckats. Hon hade lovat Asynja att se efter hennes och Ventus valpar. Och hon hade gjort så gott hon kunnat tillsammans med Thrar och Teck. Men det hade inte varit nog. I hopp om att hans blick inte längre var lika genomskådande såg hon på honom igen.
    "Men jag tror tyvärr inte du har det."
Vid gudarna så hon ville att han skulle ha fel.
    "Jag vill bara veta vad som hänt henne. Och jag hatar att säga det, men till och med att få veta att hon vandrat vidare med Chaibos skulle vara en lättnat i jämförelse med den här ovissheten."
Det fanns en desperat underton i hennes röst hon inte brydde sig om att dölja. I det här fallet behövde hon inte bära masken.

Först när Nephania vek undan med blicken insåg Zephyr att han dumt stirrat på henne. Stirrat igenom henne snarare. Han skruvade obekvämt på sig och såg tvärt åt ett annat håll bara för att rikta tillbaka uppmärksamheten mot henne när hon talade. Den här gången höll han medvetet blicken strax ovanför hennes egen, där delar av hennes blöta lugg låg i oordning. Han tvingade sig själv att inte le.
     "Jag hoppas du har fel."
Henne stämma var låg och skör på ett sätt Zephyr aldrig hört den tidigare. Sårbar. Vanligtvis var den stark och självsäker, kombinerat med en skarp tunga och behärskat minspel. Nu verkade hon... beskylla sig själv? Han insåg att han visste väldigt lite om Nephania och det liv hon tidigare levt. Om flocken hon och de andra kom från. En del av honom ville trösta henne.
     Han öppnade munnen för att säga något men ångrade sig lika snabbt vid insikten att tankarna lett honom bort från konversationen. De pratade om Turbo. Inte om Nephanias livshistoria som Zephyr så lägligt blivit nyfiken på. Han suckade och sjönk ner på armbågarna, nu liggandes i gräset. En rågad meter eller mer skiljde dem åt.
    "Låt oss hoppas att jag har fel. Att vi båda har. Qu behöver inte fler försvinnanden."

Hon följde honom med blicken då han lade sig ner. Med en liten suck nickade hon åt hans ord.
    "Vi får göra det vi kan för att förhindra att fler valpar försvinner."
Hon trodde inte att hon skulle klara av att förlora fler av Ventus och Asynjas valpar till ovissheten. Och deras adoptivföräldrar skulle definitivt inte göra det.

[Jag avslutar lite fult här, med detta fantastiskt långa inlägg]