Luften var mättad av en lyssnande tystnad. Ovanför sträckte natthimlen ut sina tomma händer. Molnens tyngd höll ljuset utestängd, men Varya var allt för medveten om vad som väntade där bakom. Det fanns tecken från den intågande sommaren överallt nu, och hon avskydde det. För henne var det som att världen förvandlats till klockverk, där varje tickande slag påminde henne om hennes löfte till natten. Då hade det setts som en enkel uppoffring, och även om hon fortfarande inte ångrade sitt val så bannade hon sig över sin egen naivitet. Det var som med allt annat i hennes liv. Dåre. 
     Varya hade alltid vandrat. Trots att hennes hem alltid hade funnits där så hade hon spenderat minst lika mycket tid borta. Rastlösheten i hennes själv hade alltid drivit henne till att vandra, att röra på sig. Som att den ekande ensamheten inte skulle vara lika ljudlig då. Men allt hade förändrats på vad som kändes som ett ögonblick. Nu var det inte bara vindens vinande mellan klippblock och hålor bland stenrösen som höll henne sällskap. Varya såg på Maksim, betraktade hans stilla ansiktsdrag. Hon undrade om han fann någon frihet i det här.
     “Är du trött?” Rösten var varm och len. Natten var ännu ung, men den kunde aldrig vara ung nog. Det var alltid en chansning om hur långt hon skulle hinna innan solen steg över horisonten, alltid en kamp mot det oundvikliga. 
     De hade vikit av från leden som gick upp till Snöstrand för att nå Ken-Yak snabbare. Nu när de nått resmålet undrade Varya om de skulle röra sig ännu längre öst. Det kanske skulle innebära några dygn borta från Civitas, men det var avsiktligt. Det fanns mycket där hemma som tyngde, som gjorde att hon kände sig fjättrad. 
     “Vi kan stanna en stund om du vill.”


[Öppet om någon vill hoppa in å träffa Maksim å Varya]

Den vita tikens böljande lockar tycktes nästan sömlöst övergå i de tunna dimmtrådar som omgav henne när hon gick. Valparna sov, och hon hade lovat sig själv att hon måste återvända till lyan snart för att hålla uppsikt över dem. Ändå kunde hon inte förmå sig att vända tillbaka riktigt än. Saknaden efter Molok hindrade henne från att slappna av, tillsammans med den allt växande ilska hon kände inför sig själv och det faktum att hon låtit sig hejdas så länge i sitt sökande. Så fort som möjligt måste de bryta upp och fortsätta. Hon hade stått stilla för länge. Det var så ironiskt — just som hon bestämt sig för att slå sig tillrätta hade omständigheterna tvingat iväg henne igen. 
    Nomë visste vilka varelser som rörde sig i Ken-Yak, och först hade ljudet av låga röster överraskat henne tills hon insåg att det var talade ord hon hörde och inte monstrens stönanden. När hon närmade sig gick ljusfläckig päls att urskilja ur nattmörkret. Det var något bekant med en av de båda vargarna, men det var svårt att se några detaljer och den enda lukten hon kunde uppfatta var främmande. 
    Med lätta, svävande steg gick Nomë närmare. Dimman rörde sig i diskreta vågrörelser omkring henne och den rosaröda stenen vilade mot bröstet; rösten var mjuk och halvsjungande när hon talade. 
    "Fler som inte kan sova?" 

Maksim skakade på huvudet åt sin mammas fråga. Trots att de hade vandrat både länge och långt så var han klarvaken. Den kalla luften höll honom alert, samt alla nya intryck runt omkring honom. Kanske borde det ge motsats effekt, att allt nytt tröttnade ut honom efter ett tag men Maksim ville ta in och lära sig allt – för att göra Varya stolt.
   "Mamma, jag hör något", konstaterade han plötsligt och stanna med ena tassen i luften. Hans röst var låg, enbart för henne att höra och hans blick var fäst mot skogsdungen. Bara kort efter han talat kunde han skymta en ljus individ. Med henne fördes en blank dimma, mystiskt och hypnotiserande.
   "Fler som inte kan sova?"
   Maksim sneglade upp mot sin mor när främlingen talade. Det var hon som var den vuxna utav dem, inte han. Så han förblev tyst, studerade främlingen med lika kylig blick som den kalla nattluften.

Varya stoppade den hyssjning som var på väg lämna henne när Maksim talade. Hon hörde det också. Den skarpa blicken mötte snart den vita skepnaden och dimman. Något knöt sig i hennes strupe när det första namnet nådde hennes tankar. Men så kom hon närmare, och genom mörkret kände hon igen henne. Lika högtidligt vacker som alltid. Varya kände hur käkarna instinktivt spände sig. Hon hade inte känt skam för sitt utseende på länge men när hon mötte Nomës blick kände hon den avlägsna avundsjukan blomma upp igen.
     “Nomë,” log hon tvärt. Halsbandet kring hennes hals fångade hennes uppmärksamhet snabbt. Yrjös vakande öga. Varya såg på sin son. “Det här är en gammal,” hon tvekade, osäker på hur Nomë kände för henne, om Blair berättat, “vän.” Ordet var kanske inte så genuint som det kunnat vara, men ändå valde hon att använda det. Ögonen smalnade av lite när hon mötte dimmvargens bleka blick. Nomë hade bemästrat det intetsägande uttrycket och lät så gott som aldrig något slinka undan.
      “Det här är min son, Maksim,” förklarade hon och drog på läpparna i ett kallt smil. “Så trevligt,” började hon glädjelöst, “jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen.” Varya kände doften av valp i hennes päls. “Hur är livet?”

Hanen, till vilken den främmande doften hörde, intresserade henne inte lika mycket som tiken intill honom; för nu var Nomë säker på vem det var. Det var länge sedan de senast hade setts, och den tiden verkade inte ha varit alltför nådig mot Varya. Ett svagt leende gjorde en tafatt ansats att klättra upp på Nomës vita läppar när Varya hälsade henne, men dog lika snabbt igen när den andra tiken presenterade henne som en gammal vän. 
    Nomë var inte säker på om de faktiskt var vänner, men hon tänkte inte rätta henne. När ynglingen äntligen fick ett namn — Maksim — gled den bleka blicken tyst över till honom. Visst var han sin mors son, plus de stora hornen förstås. Varyas fråga fick henne att se åt hennes håll. Hur är livet?
    "Oberäkneligt", svarade Nomë lättsamt och lät svansen mjukt röra om i dimman som drev runt benen. "Du som står nära Blair — vet du om att Molok är försvunnen? Det är lustigt. Jag har vunnit fyra valpar, men förlorat honom som jag älskar." Hon visste inte om Varya kände till hennes och Moloks relation, men hon kände inte för att gå in på det ytterligare. Att berätta att han var borta kändes av någon anledning lättare för Varya än för Adena tidigare, kanske för att hon och Varya inte hade samma historia som hon och inferon. Läpparna kröktes åter i ett litet halvleende och hon lade huvudet en aning på sned. 
    "Jag skickar tillbaka frågan, som sig bör. Vad har du — ni — haft för er den här tiden? Och …" Nomë tog blicken från dem båda för att låta den löpa över den mörka omgivningen. "... vad för er hit?" 

Varya höjde ögonbrynen lätt när hon talade. För henne var relationen mellan Molok och Nomë helt främmande. Ändå förvånades hon inte att de hittat varandra. Det bar på samma sällsamma mörker. Förvåningen som färgade hennes anlete gömde hon snabbt undan igen.
     “Blair har berättat, ja. Jag hade hoppats att ni skulle ha hittat honom vid det här laget.” En tyst suck lämnade henne och hon lät blicken glida över på Maksim vid hennes sida. “Min son har även han hållit ögonen öppna för Molok. Eller hur, hjärtat?” Hon log ett uppmuntrande, varmt leende. Men det höll bara i sig för ett ögonblick innan hon snabbt såg tillbaka på Nomë.
     “Som du ser,” började hon, rösten full av ett hest skratt, “har jag också en familj nu. Min son.” Hon sneglade på honom. Varya dröjde med att fortsätta, tvekade över hur hon skulle svara. “Det har varit lugnt,” flinade hon roat. Allt annat om hennes utseende talade för att så inte varit fallet, men den senaste tiden hade varit stilla. Och tiden efter Maksims ankomst var det enda som spelade någon roll numera.
     “Civitas är en,” hon tvekade uppenbart, övervägde sitt ordval, “vacker, stad.” hon flinade igen. Under ordet höll sig tydlig avsmak. “Men världen utanför är minst lika viktig. Så vi breddar vyerna, kan man väl säga. Det finns mer till livet än smutsiga gator och jordhus.” Hon lät road när hon talade. Kanske för alla detaljer som dolde sig bakom hennes vaga förklaring. Kanske för att hemligheten hon bar på kittlade under ytan.
     “Eller vad säger du, Maksim?”

Maksim såg under en kort sekund upp mot sin mor när hon berättade att främlingen i själva verket inte var en obekant utan en gammal vän. Dock fick hennes kroppsspråk och tvära leende honom att få en annan uppfattning, men han valde att låta bli att säga något och lät blicken glida mot dimmvargen igen. Maksim betraktade henne under tystnad, såg på de böljande lockarna som ramade in hennes ansikte och kropp. Det var nästan som om hennes päls sjönk samman med dimman som följde henne likt en skugga. 
    Där låg någonting stelt och annorlunda över samtalet de två förde. Känslan han upplevde var inte att de var några vidare bra vänner, men vem var han till att veta? Och om Varya sa att de var gamla vänner, så trodde han helhjärtat på det.
    Vid namnet Molok rycktes Maksim ur sina tankar. Han hade fått i uppdrag att leta efter en bevingad varg vid det namnet under dagarna som hans egna mamma inte kunde röra sig bland folk. Maksim hade försökt att finna några tecken från honom, som endast var en främling för honom men en kär vän till Varya, men utan success. Det hade känts som ett misslyckande, för det enda han ville var att göra sin mamma stolt och nöjd. Och nu när det visade sig att han inte bara var en vän till Varya, utan även en partner och pappa till fyra kändes misslyckandet än mer större.
    Under några korta sekunder vaknade flera känslor till liv inom honom. Det var känslor av omtanke och sorg, något han inte känt av på en väldigt lång tid. Tankarna började att snurra i huvudet på honom, och minnena återvände till hans uppväxt och hans egna far. Trots alla lögner hade Kolzak alltid funnits där för honom, likt en skyddande sköld och en värmande famn. De här valparna hade ingen pappa och-
     “Eller vad säger du, Maksim?”
     Aningen skärrat såg han upp mot det sargade familjära ansiktet. När hans blå ögon mötte hennes begravdes åter känslorna som brusat upp inom honom men hjärtat fortsatte att slå hårt bakom revbenen. Vilsen bland sina tankar hade han stängt av de vuxnas konversation och nu visste han inte vad de hade pratat om.
     “Ja”, svarade han därför, kort och osäkert samtidigt som han slog undan blicken.

"Jag hade hoppats att ni skulle ha hittat honom vid det här laget."
    Nomë sög in ett andetag. Jo, det hade hon också. Men det hade visat sig en aning svårare än förväntat. 
    "Jag är tacksam för det", sa Nomë och såg från Varya till Maksim, som tydligen också hade letat. "Verkligen. Ju fler som letar, desto bättre." Något var annorlunda med den bekanta, men hon kunde inte sätta fingret på vad. Det gjorde henne vaksam samtidigt som det frestade henne att ta reda på vad det var. 
    Maksim var mycket fåordig och Nomë fäste ingen större uppmärksamhet vid honom. Varya talade om Civitas och världen utanför staden, att det fanns mer till livet än så. Nomë var benägen att hålla med. Inte förrän man befann sig i tomheten här ute insåg man på riktigt hur befolkad Civitas var. 
    "Du har rätt", svarade Nomë med en lätt suck. "Jag antar att det kan vara bra att komma bort ibland. Vi kan nog alla behöva det." Molok måste ha varit väldigt trött på Civitas, tänkte hon torrt medan blicken snabbt gled över Varyas sargade ansikte. De hade talat om skönhet senaste gången de träffades — Nomë undrade slött hur den Varya hade reagerat om hon sett sitt nuvarande jag. En tragedi, verkligen. Hon som varit så underbart vacker. Synd och skam.
    "Nej, det är inte lätt alla gånger. Och det som inte dödar en ärrar en istället", fortsatte hon sedan med ett avfärdande litet leende och skakade lätt på huvudet; orden var en uppenbar, men inte direkt illvilligt menad, anspelning på Varyas utseende. 
    Även om allt naturligtvis klär en skönhet. 

Varya vände ansiktet mot skyn och ett hest, tonlöst kraxande läte menat att vara ett skratt lämnade henne. Hennes uttryck var lite för vasst, lite för stelt, för att kännas helt genuint. De rödspräckliga ögonen högg tag i Nomës igen. Kvarlevorna av ilska och avundsjuka flimrade förbi. Gör hon narr av mig?
     “Så sant, så sant.” Maksims tillbakadragna sätt störde henne och hon sköt honom en skarp blick. De hade pratat om det här. Käkarna låstes samman och hon fick medvetet lätta på det strama uttrycket. Tystnaden föll hårt och snabbt över dem. Trots att det inte blev långvarig kändes den intensiv.
     “Du har väl inte lämnat småttingarna ensam hoppas jag?” Den skära nosen vibrerade när hon sökte bland vindens dofter. Varya granskade dimmvargen noggrant. Frustrationen av att inte kunna läsa det perfekta, näpna anletet påminde henne om någon annan som aldrig heller lät masken falla. Hon fick motstå impulsen att fnysa när minnesbilden av Nephania dök upp. Hon drog ett hårt andetag för att påminna sig om nuet. Ibland blev hennes redan sviktande gräns om verklighet och fantasi fruktansvärt diffus.
     “Hur gamla är de?” Huvudet lades lite på sned och de stirriga ögonen naglade fast sig vid de violetta. Varya såg bak på Maksim och ögonbrynen hårdnade för att visa hennes irritation. “Som honom, eller yngre än så?” Hon vände tillbaka blicken och det hårda uttrycket hade slätats ut till något med säreget och tvetydigt.

Varyas skratt lät långt ifrån genuint. Borde ha vetat. Känsligt förstås. Om Nomë befunnit sig i hennes situation hade hon förmodligen inte heller uppskattat den egna kommentaren, men den hade trots allt inte varit avsedd att såra. Inte enbart, i varje fall. 
    När Varya nämnde valparna rätade Nomë lite på ryggen, och något glimtade till i den annars avvaktande blicken. 
    "Åh nej", sa hon lent med en lätt knyck på nacken, "jag är just på väg tillbaka. Jag brukar promenera en del när jag inte kan sova." 
    De bleka ögonen, som hela tiden vilat på Varya, blinkade mjukt samtidigt som ett leende bröt fram över läpparna. 
    "De är valpar", svarade hon, enkelt och lättsamt. "Men de växer fort, det vet ju du lika väl som jag." Svansen snärtade till en gång, en diskret rörelse i dimman som omgav henne, och hon gjorde en ansats att vända sig om. Hem. Hon måste hem. 
    "Nej, jag måste nog börja röra mig. Det var trevligt att se er, verkligen." En viss betoning lades på det sista ordet, och blicken gled återigen över dem båda. Leendet dansade i mungipan, inte tillräckligt för att bli ett flin men likväl en road krökning av läpparna. Nomë lyfte lätt på ögonbrynen. Hem. "Jag önskar er en god fortsatt resa."

Det var svårt att missa Varyas irritation då hon gav honom skarpa blickar. Maksim kunde känna hur han sjönk ihop vid hennes sida, trots att han visste att han borde göra motsatsen och sträcka på sig. En del av honom ville att Nomë skulle stanna kvar, då kunde kanske ilskan riktas mot henne istället för han själv, men han visste att det redan var försent.
    “Hejdå”, var det enda han fick ur sig när dimmvargen vände sig om och blev ett med dimman. Långsamt såg han sig om för att möta sin mors blick, men hon hade redan vänt honom ryggen.

[Avslutat]