Att den unga valpen inte hade modern hängandes över hans skuldror hörde till ovanligheten. Den guld färgade honan brukade alltid hänga över bröderna liks sura regnmoln, alltid skulle deras steg vara självsäkra, bestämda. Alltid skulle deras hållning vara stolt. Alltid skulle de ha koll på omgivningen. Alltid så var Modern mer stolt över Abascal. Enzo kände inget agg eller så mot brodern, han älskade både honom och modern. Men han kände sig trött på rutinen. Han kände sig svag och patetisk, ord modern använt när hon talat om honom när han klumpigt nog snubblat över sina egna tassar under en träning.
 Den unga valpen satt under en av de silvriga stammarnas rötter som i en båge sträckte sig upp ur marken något. Där var han, sin färg till trots, något gömd ifrån omvärlden. Den blåa blicken, orsaken till alla hans bekymmer, var fäst i marken under honom, där hans tassar pillrade med det nästan silvriga gräset. Trots att han var ung så fanns det tillfällen då en sådan här tankfullhet drog över honom, då han funderade alldeles för mycket över det som hände. Då han funderade över sitt eget värde och moderns sätt att se ner på honom. Kanske var det bara så att han var sämre?
 Oftast så var han bortom livet beslutsam att visa modern fel, med stolthet ut i pälsspetsarna, men vissa dagar, som nu, så kunde han inte annat än känna sig tagen av det modern sade, och då ville han bara vara ensam.

[Första inlägg blir alltid så udda...]

Kullen var ännu ung. Träningen var kanske något för avancerad för dem, men Abascal skulle bli som mor Artemis. Han såg lite ut som sin mor faktiskt. Han hade hennes svans och hennes öron. Han hade hennes lugg. Abascals färgschema var däremot väldigt udda, och vore det inte för de svarta partierna så hade man kunnat ta honom för en som bar albinism. Ingen visste kanske helt vad det där vita kom från, men framförallt så hade han den önskade ögonfärgen. Det hade inte Enzo. Abascal hade inget intresse i sin familj. Bara mor. Han hade dock svårt att relatera till henne på ett bra sätt, han kunde inte relatera till någon. Med tom blick såg han efter Enzo. Abascal kunde relatera minst till denne, och han fick en oemotståndlig vilja att säga det till sin bror. Han visste att mor hade haft en tuffare uppväxt än de någonsin kunde föreställa sig. Hon var bäst av dem alla. Så Abascal reste sig upp och tassade fram till Lorenzo. 
  "Hörru", sade han själlöst.
  Abascals röda blick återvände till nuet. Han visste inte hur mycket han skulle dra i med, men han ville säga något som inte var jättesnällt men inte heller jätteelakt. 
  "Se inte så patetisk ut - väx en ryggrad", uppmanade han brodern barskt. "Jag ser dig. Mor ser skamfläcken. Räta på dig eller stå upp."
  Han hade inte hört henne säga exakt de orden, men det var säkert ingen lögn. Det lät lite som om Abascal planerade att ryka ihop med sin bror, men egentligen var han bara där för att göra mammas jobb, fast halvhjärtat och lite feldirigerat. Han hade ingen aning om vad Artemis tyckte om det här, han körde bara på känsla nu. Hon behövde inte veta, och Enzo skulle inte skvallra. För vad tjänade det till?

Han hade inte märkt brodern, något modern skulle ha skållat honom för ifall hon varit där. Hans ord tände en eld i hans bröst. Vem trodde han att han var? Han hade väl aldrig haft samma nedlåtande blick på sig? Han föddes inte till att vara sämre. Han visste inget!
 Den mörkare, om än något mindre, brodern reste sig och svängde snabbt runt med blottade tänder, de blåa ögonen fästa i broderns röda.
"Ska inte du vara vid Mor, det kanske kliar nånstans" hans röst dröp av en nedlåtande ton. Det stod klart vad han kände. Brodern skulle göra allt för modern, så som Enzo såg det, och han överdrev detta gärna. Själv var han i verkligheten inte väldigt mycket sämre än brodern i det han gjorde, men eftersom som förväntningarna på honom var lägre så såg de alla de små fel han gjorde bättre, förstorade dem så att det var allt de såg.
 Hans val av ord kanske inte skulle gynna honom ifall brodern skulle skvallra, men att skvallra var också en svaghet, så kanske låg turen hos honom i det avseendet. Bara för att Enzo ibland kunde tänka för sig själv eller reflektera betydde det inte att han var svag. Han tränade också med modern, han försökte också. Han visste inte vad det var som fick henne att se ned på honom så. Det var helt enkelt hans enda födslorätt.

Den ljuse såg lojt på sin bror som antydde att Abascal var en morsgris. Han hade låtit lite väl lillgammal när han tillrättavisat Lorenzo, men så var det ofta med den vite. Han tyckte att Enzo var rätt bräcklig i helhet, så av broderlig omtanke ville han se Enzo bete sig mindre vekt. Därav fin kommentar. Det verkade som om Lorenzo inte förstod vad han sagt om att se respektabel ut. Abascal stirrade utan att blinka.
  "Det är bättre att låta andra tro att du är dum i huvvet än att öppna munnen och bevisa det. Men det var lite roligt i alla fall."
  Hans minspel var blankt. Abascal försökte under cirka tre sekunder föreställa sig hur han kliade mors päls men det var varken lätt eller jätteroligt för honom att föreställa sig. Han hade svårt att föreställa sig saker. Abascal himlade med ögonen och svarade igen.
  "Föddes du verkligen såhär?" frågade den vita valpen med bristande intresse i rösten trots faktumet att han frågat. "Det verkar som att även mor gör misstag."
  Han halvcirklade kring Lorenzo. Nu fiskade han bara efter roande reaktioner. Abascal började bli uttråkad, och ville ha mer. Mer, mer, mer. Han tänkte på Enzos ögonfärg, för mor hade på sätt och vis visat att blått inte var något önskvärt. Att det kom från samma släkting som Abascals vita färg visste väldigt få. Abascal var inte en av dem.