"Kommer du komma tillbaka?"
    Muriel satt med frågan ett tag. Tog sig tid att putsa klart benknotan han höll mellan sina tassar innan han svarade med en axelryckning. "Kanske. Vet inte."
    "Varför hatar du oss?"
Han fnös, bara måttligt road av Fays dramatik. Deras blickar möttes över elden de låg intill och han klickade tungan mot gommen. "Vill ni verkligen att jag springer runt där ute i det vilda och besudlar ert rykte? Bättre att resa utan en flock till sitt namn." Hon flikade in innan han hann säga mer.
    "Eller sämre. Om du hamnar i trubbel kan vi inte—"
Han himlade med ögonen. "Bättre för er", tydliggjorde han och kasserade benresterna i glödbädden. "Dessutom behöver jag inte någon som hjälper mig ur mina misstag." De orden fick henne att skratta till.
    "Kaxigt. Man skulle nästan kunna tro att de där hornen vuxit sig in i hjärnan på dig. Du är inte hälften så tuff som du tror att du är. Tur du kommer ha din mamma med dig."
    Fay fann det hela komiskt men Muriel hade redan himlat nog med ögonen nog åt hennes pikar och lektioner. Leendet han gav henne var svalt. "Vi får väl se."


[Ensamroll mellan mina karaktärer Fay och Muriel]