Det började bli kväll, men ännu hade inte mörkret täckt skogen. Alla de bekanta dofterna fyllde Morgén med ett lugn nu när hon var långt ifrån flocken, hon som visste att man inte fick vistas såhär långt bort - speciellt inte under kvällstid.
   Det var inte dags att tänka på sådant nu, dags för äventyr! Valpen skakade på huvudet för att få bort tankarna och satte fart på de små benen, när det plötsligt mullrade till. Ögonen kneps hårt ihop när valpen föll, snubblade på sig själv för att hon blev så rädd. Den lilla tumlade runt ett par gånger innan en sten stannade henne, ett huff lämnade valpen, krocken gjorde ganska ont.
   Morgén blev påmind om mullret som satte igång igen och flög upp på alla fyra, de blå ögonen letade frenetiskt efter ett bra träd att krypa upp intill.
   Där! Ett träd som växte snett ut över en flod, enkelt att ta sig upp på stammen utan att ha några som helst klätterförmågor. Tikvalpen skyndade sig fram till trädet, det tog längre tid än förväntat då hon blev såpass stel i ryggen efter krocken, men hon hann precis in under lövverket innan regnet började att slå ner på backen.
   "Ha-ha!" Morgén såg ut på dropparna, "Inte denna gången!" ropade hon åt regnet. Det mullrade och blixtrade till igen, den lilla hoppade överrumplat till och började att skaka som ett asplöv. Hon förstod att hon skulle vara som säkrast uppe i trädet och började färden uppför den lutande stammen, valpen stannade där trädet verkade bli något planare så att hon slapp ramla ner.
   Morgén la sig ner, kröp ihop till en boll. Ett nynnande började nu att fylla sfären under lövverket, ett nynnande som familjen och flocken mycket väl skulle känna igen, det nynnandet som de tyckte var så irriterande. Ljudet avbröts av plötsliga tårar som lämnade valpen, hon grät inte för att hon fortfarande hade ont, hon grät för att hon ville hem. Ville tillbaka till de andra.

Adena hade vandrat länge. Inte förrän nu började hon märka av att klimatet ändrat sig. Från den eldsprakande färgglada skogen likt henne själv, hade den nu börjat övergå i en mer neutral, grön skog. Solen hade börjat sänka sig på himlen, men än lyste dess strålar igenom de enorma träden. Det dröjde dock inte länge innan solens värmande strålar försvann bakom mörka tjocka moln. Adena var väl medveten om vad det innebar, och i bakgrunden kunde hon höra dova mullrande. Det var dock inte något vargtiken lade någon direkt tanke på, utan hennes blick var fäst på något annat, mer intressant än det omväxlande vädret. En liten ensam valp som snubblade runt.

Den äldre vargtiken lät de glödande ögonen följa valpen med blicken; såg hur den rörde på sig för att söka skydd mot regnet som hade börjat falla. Adena kunde inte låta bli att hånle vid synen på valpen som tycktes tala med sig själv. Hon såg sedan hur dess ansiktsuttryck ändrades, och utan förvarning hade den lilla valpen börjat att gråta.

Adena knyckte med sin nacke och fnös till. Vilken skam. Valpen var svag.

Trots regnet som nu hade gått över till mer smattrande och hårdare vattendroppar, behöll tiken sin stolta hållning medan hon tog sig framåt. Hennes sprakande päls blev vått och lockade sig. Det elaka leendet på hennes läppar hade hon fortfarande kvar. Än hade hon inte bestämt sig hur hon skulle driva med den lille filuren, och det var inte heller något hon skulle tänka igenom.
"Lille vän...", började hon med en ljus röst, nästan vänlig. Leendet på läpparna hade vid det här laget nästan försvunnit, istället hade ett oroat uttryck tagit över. Lätt lade hon huvudet på sned. "Du borde veta bättre än att vara ute alldeles ensam."

Mörkret hade nu börjat falla på riktigt, och de mörka molnen gjorde det värre. Tikens glödande ögon lystes upp och var slughet fästa på valpens. Ett litet, obehagligt leende spred sig åter på hennes läppar.

Tårarna och snyftandet avbröts utav en len röst, "Lille vän" de blå ögonen fyllda med tårar, såg ner på honan som stod vid stammens början. Ett oroat uttryck i den andres ansikte gjorde Morgén trygg, äntligen någon att kunna dela sina bekymmer med. "Du borde veta bättre än att vara ute alldeles ensam" hon nickade, den eldiga hade helt rätt, valpen visste bättre än såhär men nu var det för sent.
   Det blev än mer mörkare och tikens ögon började nu att lysa, ungefär som Morgéns måntatuering brukar göra. Deras ögon möttes en kort stund innan valpens vandrade ner mot främlingens läppar, där ett leende fick hennes kropp att fyllas utav oro samt rädsla. "H-Hallå!" började hon ynkligt, "Kom inte närmre" skrek valpen med tårarna sprutande nedför kinderna.
   Tassarna gick en efter en bakåt för att snart nå en kant, Morgén hejdade sig från att ta ytterligare ett steg bak. Inte ville hon ramla ner, och inte hade hon råd med att skada sig ännu en gång nu när detta monster var i hennes närhet.

Adenas huvud var nu i samma höjd som den lilles, i ett tecken på att skrämmas och hon stannade upp. Hon kunde inte låta bli att fnittra till av valpens rädsla samt ynkliga ord som i ett försök att hindra henne att komma närmare. När valpen hejdade sig från att ta ytterligare ett steg bakåt, lyfte den äldre huvudet lätt för att se över valpen, för att se varför hon tvekade. Ytterligare ett litet fnitter lämnade henne när hon såg att valpen var fast. Det var antingen att stanna kvar, eller falla någon meter rätt ner i en vattenpöl. Det kraftiga regnet hade gjort så att pölen åtminstone var någon decimeter djur.

Utan att tänka något ytterligare närmade sig Adena valpen igen, nu åter med huvudet lågt och det obehagliga leendet på läpparna.

"Ser ut som att någon har lust att bada, har jag rätt? Om inte, har du två val." fnissade hon fram. Utan att invänta på  svar, tog hon de sista steget mot valpen samtidigt som hon öppnade sin käft och blottade sina vassa tänder; det var antingen falla och bli lite blöt, eller möte ett annat, roligare öde. Åtminstone för Adena.

"Ser ut som att någon har lust att bada, har jag rätt? Om inte, har du två val" valpen fick inte höra de två valen, heller inte svara. Den eldiga honan bestämde sig för att tränga sig in i Morgéns sfär och blotta sina vassa tänder, hon som inte hade gjort den andre något ont. Vettskrämd utav främlingens gest och det höga mullret i bakgrunden, råkade valpen ta ett steg rakt ut i luften.
   Den lilla föll mot den hårda marken, men det kändes som om allt rörde sig mycket långsammare. Morgén tog sin tid på att se upp mot den elaka tiken, tårarna som flög i luften, samt skänka sina sista tankar åt sin familj och flock. Det var inte såhär det skulle sluta, men hon accepterade det, accepterade sitt öde. Det var dags - dags att dö.
   När valpens kropp träffade marken kände hon ingen som helst smärta, hon hade inte tagit någon skada från fallet, alls. Chockat ställde hon sig upp och skådade sin kropp frågande, det var då som hon fick se att en hinna täckte hela hennes kropp, vad kunde detta vara?
   Åskan gjorde sig än en gång påmind. Här hade Morgén inte tid att stå, dags att fly! De blå ögonen såg en sista gång upp mot trädet för att snart riktas framåt igen, benen satte fart. Rädd som hon var valde hon att ropa, "Wulfric, hjäÄäÄälp" med kursen satt hemåt.

I skymningens horisont hade tunga, mörka molnbankar börjat rulla in i en väldig fart. Åskan tycktes hänga i luften redan innan skyn blivit helt försummad, och när himlarna öppnade sig hade de allra flesta redan börjat gå tillbaka till lyorna. Men inte Wulfric.
     ”Vart är Morgén?” hade han frågat så fort han hört det första avlägsna mullrandet. Ingen hade sett henne på en stund, så han hade gett sig av djupare in i skogen. Kanske var det åskan, eller det öppna såret efter Turbo som fortfarande värkte, men luften kändes svårare att andas och det knöt sig i hans bröst. Wulfric visste hur rädd Morgén var för ovädret, och att hon inte var här lämnade en stor oro i honom. Förhoppningsvis var hon bara redan vid lyorna, förhoppningsvis skulle någon kalla tillbaka honom sna-
     "Wulfric, hjäÄäÄälp"
Hennes röst skar genom mullrandet. Trots hällregnet hade han hört henne kristallklart. I samma ögonblick kastade han sig efter ljudet.
     ”Morgén!” kallade han tillbaka. Dunklet och det smattrande regnet var inte till hans fördel. Så fort han kunde rörde han sig genom terrängen, spanandes emellan stammarna. Allt var bara en suddig massa när han susade förbi, tills han såg dem. Morgén, och en annan, äldre och större. Wulfric tvärstannade, och gjorde ingen ansats till att dölja sin dundrande framfart.
     ”Ey!” Tonen var skarp, ögonen mörka. Hjärtat slog hårt i bröstet av många anledningar. Han tog sig fram genom snåriga buskage med en tveklös fart. Han sträckte på sig, huvudet högt och en näst intill arg blick när han såg på den främmande tiken. Vad som än föregick gillade han inte åsynen av det. Morgén såg ut att nästan blivit blockerad av främlingen, och hennes sorgsna, rädda minspel berättade allt han behövde veta.
     ”Vad håller du på med?!” Den hårda tonen var sällan något man hörde från honom, liksom den spända blicken. Wulfric skyndade sig för att ställa sig över Morgén.

Morgén fick motvilligt tvärbromsa när den eldiga honan hoppade in framför henne, blockerade hennes flyktväg. "Jag tror inte riktigt att vi har lekt färdigt än, håller du inte med?" det läskiga leendet som prydde honans läppar gjorde valpen ännu mer rädd, hennes lilla svans var som fastklistrad mot magen. "Snälla sluta" protesterade den lilla mellan sina snyftningar.
   "Morgén!" ropade en mycket bekant röst som fick hennes öron att spetsas, och visst var det Wulfric som snart stormade ut ur buskaget. Morgéns ansikte lös upp, Wulfric, hennes hjälte! "Ey!" for argt ur honom som för att stoppa den äldre honan, "Vad håller du på med?!" frågade flockbrodern och spände den blå blicken i främlingen, sedan närmade han sig valpen och ställde sig över henne. Valpen närmade sig hans ena framben och klamrade sig fast vid det, en trygghet fyllde hennes inre.
   "Hon" började den lilla och pekade på skurken men sin ena framtass, "Puttade ner mig från ett TrÄd!" hann Morgén att få ur sig innan den elaka tiken valde att ljuga sig ur situationen. Det lilla ansiktet riktades upp mot främlingens med en sur min, fortfarande rann tårarna nedför kinderna.

Adena sänkte sitt huvud så att de var i höjd med valpens samtidigt som hon började kliva närmare. Ett leende spred sig på hennes läppar vilket blottade de vita tänderna. Dock hann hon inte långt innan hon stannade upp, då en äldre varg hade tagit sig fram genom buskar och träd.

"Ey! Vad håller du på med?"

Tiken lyfte långsamt på huvudet, samtidigt som hennes kroppsspråk ändrades. Hennes öron spetsades, likt svansen som lyftes och hennes hållning blev stoltare, mer aggressiv. Dock hade hon fortfarande leendet på läpparna, än var det inte över. Adena följde främlingen med blicken när han i en överbeskyddande gest ställde sig över valpen, samtidigt som valpen tryckte sig mot dennes ena framben.

"Hon. Puttade ner mig från ett träd!" 

Adena knyckte lätt på nacken samtidigt som ett lågmält skratt lämnade henne. Hon nickade instämmande till valpens ord, tänkte inte på något sätt försöka förneka det hon höll på med. Adena skämdes inte, hon brydde sig helt enkelt inte - det var en del av hennes personlighet. På samma sätt som hon inte såg den betydligt större hanen som ett hot. Kanske borde hon ha lärt sig av sina misstag från förr, där hon hade förlorat slagsmål och ett flertal gånger sett döden i vitögat. Men Adena brydde sig inte, livet var för kort för att oroa sig i onödan.
"Wulfric förstår jag", svarade tiken och knyckte åter på nacken. "Vi leker, vad roligt att du vill delta."

Trots att Wulfric kunde känna hur Morgén tryckte sig emot honom så lämnade han aldrig främlingen med blicken. De isblå ögonen var fastnaglade i hennes. En ilska, född ur rädsla, ur hjälplöshet som han känt efter Turbos försvinnande, växte i hans ögon och minspel.
     “Du får hitta någon i din egen storlek att leka med,” morrade han. Han ville säga något dumt, kanske om hur patetiskt det var att ge sig efter en valp, om hur korkad hon måste vara att ge sig på en flockmedlem, kunde hon inte känna lukten i pälsen? Men han gjorde det inte. Det var inte värt att provocera den främmande honan och riskera att Morgén kom till skada. Det var det sista han ville.
     Wulfric tog ett steg åt sidan, manade Morgén att följa med honom. Regnet som kämpade sig fram emellan det täta lövverket blev allt mer påtagligt.
     “Jag vill inte se dig här igen,” sade han till tiken med en hård ton. Öronen var vridna bakåt, huvudet lågt och svansen stel. Det var tydligt att han menade allvar.

   "Vi leker, vad roligt att du vill delta."
   "Du får hitta någon i din egen storlek att leka med" morrade flockbrodern, inombords hejade Morgén på honom, nästan som en hejarklack.
   När Wulfric bestämde sig för att det var dags att gå var valpen hack i häl, här tänkte hon inte bli kvar. Regnet blev kraftigare och snart hördes ett plötsligt muller, skrajset hoppade hon till och gick nu så nära Wulfric som hon bara kunde. Detta var inget roligt väder.
   "Jag vill inte se dig här igen" sa hannen med en varnande ton i rösten, Morgén gav främlingen en sista blick för att sedan buffa brodern i ett av benen - nu går vi.

Adena visste inte när hennes gränser gick. Hon hade inte riktigt det tänket, utan körde bara till det inte längre gick - trots att det kunde leda till allvarliga konsekvenser för andra men även för henne personligen. En av hennes nackdelar var att inte tänka igenom saker och ting, vilket oftast ledde till att hon hamnade i trubbel. Detta brydde hon sig dock inte om så mycket, livet var för kort för att oroa sig över vad som skulle hända.

Hon kunde läsa av hanens kroppsspråk, och såg att han menade allvar i att hon skulle sluta nu. Både han och valpen verkade göra sig redo att gå därifrån, men hon var inte färdig med dem. Visst hade hon känt doften av andra individer i både hanens och valpens doft, vilket förmodligen innebar att det var en flock de tillhörde. Hade Adena varit smartare, hade hon förmodligen gett med sig här och nu, låtit dem vara. 

Istället tog hon ytterligare ett kliv närmare och knäckte till med nacken. Att ha gått på valpen hade för henne endast varit en elak lek, där hon ville visa sin styrka och roa sig lite, men när den här hanen hade kommit in i bilden… hade det utvecklats till något mer. I just det momentet ville Adena slåss, hon ville få använda sina muskler och känna smaken av blod mellan sina tänder.

”Du är nästan i min storlek”, flinade hon, syftade på den äldre vargen och lät de brinnande ögonen möta hans. Utan ytterligare varning eller tecken hade hon gjort ett snabbt och smidigt utfall mot honom.

Wulfric hade anat vad som skulle komma, men bett och hoppats, att tiken skulle låta dem gå sin väg. Hennes ord agerade som varningssignal. Wulfric knuffade iväg Morgén samtidigt som isen började växa från hans tassar. Den exploderade i en låg, taggig vägg av is som skulle parera hennes anfall.
     ”Morgén,” han sökte efter valpens ögon, vägrade att släppa dem förrän han försäkrat sig om att hon förstod, att hon inte skulle låta paniken eller rädslan förlama henne, ”spring hem! Hämta hjälp! Jag tror på dig!” Med det kastade sig Wulfric runt för att möta förövaren.
     De mörka öronen låg slickade mot hjässan och tänderna blottade. Den dova morrandet sympatiserade med den ilskna himmelens. Regnet hade trängt igenom den tjocka pälsen och låg tung mot hans kropp.
    Is slingrade sig över den våta marken, perfekt miljö för hans kraft att frodas. Den sökte efter vargtikens tassar, försökte att fjättra henne till marken.

   "Du är nästan i min storlek" med det sagt gjorde tiken ett utfall mot Wulfric och skräcken återfann sig i valpen. Men lika snabbt som den eldiga tänkt attackera puttade brodern undan Morgén, chockat låg hon vid sidan om och stirrade på isen som bildades framför de två. Wulfric yttrade hennes namn som för att bryta hennes stirrande, de klarblå ögonen mötte hans isblå, lugnade henne sakta men säkert. "Spring hem! Hämta hjälp! Jag tror på dig!" i ett nafs befann sig valpen på alla fyra igen och skyndade sig hemåt, de små benen hade aldrig sprungit så snabbt förr.
   Några påfågelfjädrar kunde skymtas lite längre bort ovanför buskaget och Morgén förstod direkt vem det var, inte långt senare stod hon framför Yargol. Den lilla sprang på stället, "HaLLå! En MeGaStOr varg, elak.. WUFFE! HjÄäÄäLp!" var allt som hon kunde få ur sig. Rädslan om att Wulfric skulle komma till skada gjorde att Morgén fortsatte att springa hem, hon var tvungen att hämta fler, fler för att kunna besegra den elaka tiken. Den täta vegetationen gjorde det svårt för valpen att ta sig fram men hon gav inte upp, Wulfrics liv stod på spel!
   Cerulean och "Mamma!" var precis på väg in till lyorna, tårarna började att spruta när hon stannade framför Ceru. Den lilla kunde inte förmå sig att se upp i sin moders ansikte, allt var Morgéns fel. "Wulfr- han.. han behöver hJäLp! FORT" paniken var tydlig i valpens röst, flockbrodern behövde hjälp och det var nu. Hon vände om med ens och satte fart tillbaka mot platsen, visade vägen.

Yargol hade inte väntat särskilt länge innan han med en tung suck följt efter Wulfric ut i den snabbt regndränkta skogen. I det här ovädret så skulle spolingen säkert råka gå förbi Morgén utan att se henne om han inte hade hjälp. Hon var trots allt både mörk och ganska liten. Yargol hade följt Wulfrics spår en stund när han plockade upp fler dofter genom regnet. Morgén, och en främling. Han hade precis längt på stegen, med öronen spetsade, när valpen kom springande mot honom i motsatt riktning. Hon stannade knappt framför honom, förskräckt ropande efter hjälp och med stampande tassar, innan hon fortsatte tillbaks mot resten av flocken.
     Med åskan i ryggen längde Yargol stegen till långa språng. Skogen blev ett töcken runtom honom. Regnet piskade hans ansikte. Dofterna blev starkare. Ljudet av röster. Skepnader uppenbarades mellan träden. Wulfric. Is. En eldfärgad tik. Yargols ragg var rest; öronen dominant spetsade och svansen stel. Fjädrarna som tidigare legat slickade mot hans blöta nacke och rygg fladdrade hotfullt upp runtom honom. Det var med en morrning som började djupt ner i halsen som han slängde sig över den eldfärgade tiken, knappt hälften så stor som honom själv. Han slog ut med de breda tassarna, skarpa karg-klor utfällda, men det var med käkarna han fångade henne. Hans tänder över hennes skuldror. Värme fyllde hans mun. Han pressade henne till marken i samma rörelse, med sin fulla tyngd bakom greppet. Slog ner henne under sig på ett ögonblick, med en röst som åska vibrerande mellan käkarna.
 
[Yarr till undsättning! Fick okej för PP~]

Adena fnös irriterat till när hennes anfall misslyckades. Sedan gick det hela mycket fort.

Det enda hon hann reagera på, var isen som närmade sig hennes tassar, valpen som fegt sprang därifrån och att en betydligt större individ hade dykt upp. Tiken var imponerad av hans storlek. Det var nog den största varg hon någonsin sett i hela sitt liv, och hon såg det nästan som en ära att få mötas i ett slagsmål mot honom. Dock kunde hon inte låta bli att tycka att det var orättvist, eller rättare sagt fegt, att de gav sig på en annan individ. Att det var exakt det hon gjort mot Morgén, som dessutom var en valp, tänkte hon inget på.

Ett dovt läte lämnade henne, samtidigt som hon riktade in sig på den större hannen. Regnet piskade ner i ansiktet på henne, gjorde det svårare för henne att använda sina eldkrafter. Däremot var hon fortfarande lika varmt som alltid, något den större hannen fick känna av när han med ens lyckats ta ett tag kring hennes skuldror. Han pressade ner henne, hårt, mot marken och hon kunde känna hur det blev svårare för henne att andas. Ett djärvt skratt lämnade henne, trots den situationen hon befann sig i. Adena visste att han trots sin storlek inte skulle kunna hålla fast henne förevigt, hennes hud och päls skulle bli alltför het för honom att klara.

Dock insåg hon också att de var två mot en, förmodligen flera inom kort tid. Adena må vara djärv och impulsiv men hon var inte dum. Inte så dum att hon skulle riskera sitt liv, på riktigt.
 
”Du var visst en stor en”, fnittrade hon, ökade i hetta tills det började tjuta omkring henne när regnet mötte den varma inferotiken. Det enda hon behövde nu var en snabb utväg, för att lyckas ta sig därifrån trots att hon egentligen inte ville. Det var ett nederlag för henne, men samtidigt ville hon få en chans att kunna hämnas en gång i framtiden. Åtminstone mot den lilla valpen, som skapat allt det här. Hade hon bara följt Adenas spelregler, hade inferotiken inte behövt befinna sig i den situationen hon befann sig i nu.

Enda sedan Wulfric påpekat att Morgén saknades så hade hon varit ute och letat. Oron hade stigit i takt med att vädret försämrats. Vart höll hon hus? Måtte ingenting ha hänt henne. De hade redan haft nog med försvunna valpar, men hon visste inte hur hon skulle reagera om det var en av hennes egna som försvann. Blotta tanken fick henne att rysa. 
Hon och Cerulean hade precis tagit en runda kring sjön och återvänt till lyorna och samlingsplatsen då hon hörde dottern ropa på henne. En lättnad infann sig i hennes bröst, men den blev inte långvarig. Skräcken och paniken i Morgéns röst då hon ropade på hjälp, hjälp för Wulfric, fick henne att med ens sätta av i riktningen där vars dottern kommit ifrån.
''Vad händer?!'' frågade hon med en något höjd röst medans hon ökade på takten.
Sikten var dålig, och regnet piskade henne i ansiktet där hon sprang. Hon samlade ihop energierna inom sig och lät dem förstärka skenet från hennes måntatuering så att den kunde agera som ett ledljus. Samtidigt sökte hon efter Wulfrics energi.
Det dröjde inte allt för länge innan den fladdrade upp en bit ifrån henne, tillsammans med Yargol och en främmande individ. 
Vegetationen var snårig och underlaget halt på sina ställen, så det tog längre tid för henne att komma fram än vad hon velat. Då hon äntligen fick syn på de båda flockbröderna och honan så stannade hon upp bredvid Wulfric för att hämta andan lite snabbt. Kontrollerade att han var någorlunda okej.
Fräsandet då regnet träffade varghonan drog till sig hennes uppmärksamhet. Eld, värme. De kunde vara två om den saken.
Hon lät sin egna eld blossa upp inom henne, höjde hennes kropptemperatur ännu ett steg innan hon med ett morrande började cirkulera kring honan, redo att ingripa när Yargol behövde henne, men avvaktade för att inte komma i vägen. 

| Ursäkta rörigheten |

Värmen var fruktansvärd, men Yargol släppte inte. Det fräste runtom tiken i hans mun. Regndropparna förångades mot hennes päls, och hans tänder ilade av hettan. Den brände hans tunga, hans gom, läpparna, nosen. Hans morrning vibrerade ner i tiken under honom när han bet ihop, hårdare, innan han med ett ryck slet upp henne från marken och slängde henne ifrån sig. Inferon landade tungt i växtligheten, och när hon sprattlat sig upp på tassarna igen så var Yargol på väg mot henne igen, med Wulfric och Filia vid sin sida, och Cerulean bakom dem tillsammans med Morgén.
     Kanske var det antalet fiender som inferon nu stod inför, kanske var det för att Filia också ångade av en eldhettad kropp som vittnade om att inferon inte längre hade elden som övertag, men oavsett anledning så vände tiken om och sprang. Yargol satte av efter hennes svärande skepnad, men stannade igen efter bara ett par hotfulla språng. Ljudligt flämtande satte han sig ner och blängde efter var inferon försvunnit ut i regnet. Smärtan i ansiktet kom ikapp honom när han vände och samlades med de andra igen, men den skulle gå över. De fick hålla utkik efter inferon så att hon inte återvände senare.
 
[Avslutar här ]