Det var en stjärnklar natt där ekipaget färdades genom Döda skogen. Onekligen, en av de bedrövligaste platser Draco någonsin sett. Täta snår som försvårade framkomligheten, och dimma. Den evinnerliga dimman. Så förbannat trist, ful och obehaglig plats. "Hela skogen skulle stå i flammor, tycker ni inte?" suckade han irriterat när vagnen skumpade till. Brutus stånkade och hade sig längre fram och Draco var orolig att de skulle behöva övernatta på denna plats. Verkligen just snyggt. Men så såg han något en bit bort bland snåren, precis när de tagit sig förbi en spretig buske.
     "Stanna," beordrade Draco plötsligt. Han kände sina kumpaners frågande blickar på sig när vagnen skred till ett stopp, men Draco var trollbunden. Han hade vilat blicken på en grann, sprakande fläck mot den trista bakgrunden, en flamma i natten. Hela hennes väsen var av elden och Draco kunde inte slita blicken från henne. Hon var en infero, precis som han själv, det skulle bara en idiot förneka. Och trots det fula ärret som prydde hennes kind kunde Draco inte förneka sin attraktion. Den blossade som den starkaste låga i hans bröst. Han log mot henne, det mest charmiga leende han kunde åstadkomma, precis lagom tandigt och med en tindrande blick. Allt för henne, här och nu. Han skulle välja henne till sin fru.
I ett smidigt språng hade han hoppat av vagnen.
     "Lämna oss," sa han till sina följeslagare. "Jag finner er senare i afton."
De ville protestera, han såg det, i synnerhet Diva. Men de begav sig vidare och Draco kunde vända sin fulla uppmärksamhet mot inferotiken som stod framför honom. Han puffade ut bröstet och tog några kliv närmare. "God afton, mademoiselle," hälsade han henne. Plötsligt tog hans päls runt nacken fyr, en flammande man av sprakande eld som kastade skarpa skuggor runt dem. I skenet från elden såg han henne ännu bättre.
"Vi kan andas liv i den här bedrövliga skogen, tror du inte?"

[Adena]

Ett främmande ljud ryckte Adena ur sina tankar och långsamt lyfte hon blicken från marken där en död råtta vilade vid hennes tassar. En bit bortom krönet kunde hon skymta tre främmande individer röra sig, och en av dem fångade hennes intresse mer än dem andra. Ett sprätt flin spred sig över hennes anlete och blottade de dödliga tänderna samtidigt som hon knyckte på nacken och närmade sig med stolta steg.
      Hannen som fångat hennes uppmärksamhet närmade sig henne med en smidighet. Vid närmare anblick insåg Adena hur vacker han var, med de sprakande, brinnande färgerna. Det skulle dock krävas mer än bara utseendet för att imponera på henne.
    Adena lät blicken för några sekunder lämna honom för att se sig omkring på den döda marken, träden. Hon hade vandrat i dagar på den här platsen och hon var tvungen att medge att den var inget annat än urtrist. Här fanns inget liv, ingen hon kunde hacka ned på.
    "Vi kan andas liv i den här bedrövliga skogen, tror du inte?"
Återigen lät hon sin brinnande blick falla på honom. Sakta började hon att röra sig i en cirkel runtom honom. Hennes svans piskade vagt bakom henne, och gnistor slog från hennes päls samtidigt som hon tog ett kliv närmare honom. Tanken slog henne att hon ville slita loss det självsäkra leendet från hans läppar, släcka hans eld för gott, men hon kunde inte med sig. Något hade väckts inom henne; en brinnande törst som inte skulle släckas förrän den eldats på.
    Adenas blick nålade sig fast vid hans.
    "Jag kan inget annat än att medge din skönhet", började hon lågmält samtidigt som hon sträckte lite på sig. Ett kort skratt lämnade henne och hon knyckte på nacken. Hennes uppmaning var självklar, och med blicken fortfarande fäst vid hans backade hon undan några kliv, gjorde plats för honom att röra sig på.  "Visa mig att du har mer att gå för, än bara ditt utseende."
    Gnistorna som hade lämnat hennes egna päls hade redan börja sätta fyr på marken omkring henne, och snart skulle dem båda dansa i eldens lågor.

[musik]

Han kråmade sig för hennes syn när hon återgäldade hans komplimanger. Ja, visst var han vacker. Men han hade inte visat henne allt än. Tikens ord kunde liknas vid en utmaning som Draco inte var sen med att anta. Han tog några steg emot henne, och tassarna lämnade brinnande spår efter sig. Döda skogens torrhet var bästa tänkbara bränsle för Dracos flammor. Han längde på stegen, rörde sig i en halvcirkel om henne. Rörelserna var mjuka och böjliga, likt själva elden, och dansen tog fart när han svepte nära henne på fjäderlätta tassar vartenda strå på hans kropp i fyr. "Vad säger du om det här?" flinade han, rörde sig nära som för att kyssa hennes kind, men drog sig snabbt undan. Han snurrade, svepte, studsade, tog språng. Allt var en dans som gick ut på att vinna hennes gunst. Han var så inne i dansen, så inne i att ge henne en sprakande eldshow att han inte hade något konsekvenstänk. Runt om dem hade elden tagit fyr ordentligt. Flammorna kastade varmt ljus över båda inferovargarna, klättrade högre och högre upp i träden. Svart rök bolmade mot himlen. "Är det inte vackert? Få se vad du kan, min sköna."

Adena kunde inte släppa honom med blicken när han rörde sig längs hennes sida. 
    Road av hans passionerade rörelser såg hon hans föreställning under tystnad. Hans päls sprakade i olika nyanser och toner. Det var vackert. Han var vackert. Det var flera gånger hon var tvungen att hejda sig själv från att ryckas med i dansen, och när han tilltalade henne var hon inte långsam med att ansluta sig till honom. Hennes päls sattes i brand, likt hennes tindrande ögon. Inte en sekund släppte hon honom med blicken när hon med lätta steg närmade sig honom så att det endast skiljde några centimeter emellan dem.
     Dansen som sedan utspelade sig var magnifik. Med endast blickar läste dem av varandras nästa steg. Tog hon ett kliv framåt, tog han automatiskt ett tillbaka. Det var som om dem två var gjorda för endast varandra, som om dem alltid varit menade att mötas här, i denna döende skog som nu kom väcktes till liv av eldens lågor.
    “Har du någonsin skapat något så vackert?” Hon bröt den tystnaden som hade legat över platsen och för första gången under deras intensiva elddans lät hon blicken lämna honom. Med stolthet i blicken och ett ädelt leende på läpparna såg hon på lågorna som vilt slukade allt omkring dem.

Det dova bruset av eld fyller luften runt dig när skogen tar fyr. Lågorna fäster snabbt i gamla träd och torra stammar. Snår och rötter knastrar och knäpper när vad som började som enstaka lågor sprider sig och växer utom kontroll. Rök bolmar upp mot himlen som mörka moln, upplysta underifrån från eldens flammande sken. Branden blir snabbt ett faktum, förödande, kvävande, och bortom räddning.