Det lilla svinet rörde sig sakta framåt, fokuserad på att böka runt i jorden efter mat. Det var totalt omedvetet om faran som lurade bara några meter bort.
     I vanliga fall hade Blair inte haft några problem med att fälla ett sådant byte, om det inte varit för henne. Han hade fått syn på inferotiken när de båda rörde sig närmare. De hade fått ögonkontakt, men uppmärksamheten låg snabbt på grisen igen. Djuret rörde sig återigen bortåt, och vargarna följde efter. Blair använde möjligheten för att maka sig närmare henne så att han skulle kunna tala utan att svinet upptäckte dem.
     "Vill du dra lott eller dela?" viskade han. "Du har typ tio sekunder på dig att välja."

Adena ville inte medge det för sig själv, men hon var hungrig. Rättare sagt utsvulten. Hon hade befunnit sig åtminstone några dagar i den underliga djungeln, utan att äta en riktig måltid. Det hon hade funnit var små fåglar, ödlor och ytterligare bisarra djur som inte mättade speciellt länge.

Men nu hade något fångat hennes intresse. Ett mindre svin, fullt upptagen med att själv söka efter föda. Problemet var bara den andra vargen. De hade utbytt blickar, men inte yttrat ett ord. Adena behöll jaktposition, trots främlingen. Han visade inga tecken på att vara ett hot för tillfället, så prio var att fälla bytet. Dock tänkte hon inte dela med sig, hon skulle äta sig fullt mätt på svinet - oavsett vad främlingen tyckte.


"Vill du dra lott eller dela? Du har typ tio sekunder på dig att välja."

Dum fråga. Fanns det ens vargar som ville dela med sig? Inte någon som Adena hade stött på åtminstone. Hon rynkade på näsan, fortfarande med blicken fäst på svinet.
"Ser det ut som att jag vill dela?", väste hon fram relativt tyst för att inte skrämma iväg svinet. Utan ytterligare omtanke om hanen, lade hon nästan all sin fokus på bytet. Kvickt och smidigt gjorde hon sin attack. Svinet hann knappt reagera innan det var försent. Ett kort gällt skrik ekade genom skogen, och för några knappa sekunder var det skriket det enda som hördes i den annars så ljudliga skogen. Så fort skriket tystnade, började fåglarna åter att kvittra som att allt var som vanligt.

Adena stod nu mitt emot främlingen. Samtidigt som hon slet av en del av svinet, höjde hon sin blick för att möta den andres. "Jag säger först till kvarn."

"Ser det ut som att jag vill dela?" och sedan var hon iväg. Blair morrade irriterat och satte av efter henne, men det var för sent - svinet var fällt på några sekunder.
     Inferotikens fientlighet fick Blair att rynka på nosen. Hade han varit yngre och eldigare hade han nog tagit upp kampen och bytet, men nu kontrollerade han sin ilska. Ett kyligt leende låg snart över de mörka läpparna. Vad var väl ett svin i djungeln?
     "Nåväl", Blair backade bakåt, "för den här gången, då." Djungeln var fyll av byten, men gesten irriterade honom. Han vände ryggen åt henne, slängde en sista brännande blick, och marscherade sedan iväg. Den här gången tänkte han jobba med förvarningen för att hitta något snabbare. Det var fusk egentligen, men nu var han inte på humör för sportslig jakt.

Tiken började direkt att äta på den fällda måltiden, samtidigt som hon lät sin blick vila på främligen, väntade på någon slags reaktion. Adena nästan levde för att vara irriterande och elak, men då förväntade hon sig åtminstonen en motreaktion. Därför blev hon aningen irriterad när hanen gav med sig, och började att röra sig därifrån.

Adena fnös till och svalde en bit av köttet. Hon tänkte inte låta honom försvinna så snabbt, inte utan lite lek. Hon tog ytterligare några tuggor och lät hanen röra sig ifrån henne några meter, innan hon bestämde sig för att följa efter. På bara någon minut hade ett annat djur, förmodligen en rovfågel, varit framme och tagit det som var över från svinet.

Troligen var främlingen på jakt efter någon annan föda, eftersom hon roffat åt sig hans byte innan honom. 

"Har du så bråttom?" frågade hon, relativt lågmält men ännu hörbart för hannen att höra. Hon knyckte lätt på huvudet samtidigt som hon ökade takten för att komma jämt upp med främlingen igen. Hennes kroppsspråk talade fortfarande mot fientlighet, men hon hade övergått aningen i ett mer lekfullt, irriterande beteende. "Dålig förlorare, va?"

Blair grep tag i kraften, och fylldes genast av intryck av inferotiken igen. Han sneglade över skuldran och såg mycket riktigt hur hon travade efter. Hennes ord var inte lika aggressiva som förut, men det gick inte att missa en viss hotfullhet i hållningen. Han slutade inte att gå, men saktade farten och lät henne komma ikapp. Det var svårt att bestämma sig för om han skulle vara road eller irriterad.
     "Bland annat", svarade han efter att ha sneglat avvägande på henne några sekunder. "Det blir så när man är fantastisk på det mesta, antar jag." Ett litet, litet flin lurade i mungipan, men annars var det svårt att avgöra om han var seriös eller inte.
     "Förrädiskt snygg är man också. Blair, förresten."

I ungefär samma stund som hon kom upp i samma höjd som honom, talade han.

"Det blir så när man är fantastisk på det mesta, antar jag."

Tiken kunde urskilja ett litet flin på hans läppar, samtidigt som hon själv fnös till och mötte hans blick. Om han var seriös med sina ord hade han åtminstone bra självförtroende.

"Förrädiskt snygg är man också. Blair, förresten."

Adena kunde inte låta bli att ett lågmält skratt lämnade henne. Det var inte roat, utan mer ett kort, kallt skratt. Faktum var att hon inte lagt ner så större tanke på hur hanen faktiskt såg ut förrän han påpekade sitt utseende. Mörk, brun päls. Gröna ögon samt ett ärr som tycktes täcka ena sidan av dennes ansikte. Adena var inte direkt den som lade ner tid på att bestämma om någon var vacker, ful eller i det här fallet snygg; hon valde istället att lägga sin tid på mer viktiga saker som exempelvis retas och vara irriterade och det faktum att hon alltid skulle vara bäst och snyggast.

"Jasså Blair, bra självförtroende och dålig förlorare. Bra kombination." Adena knyckte lätt på nacken samtidigt som hon vände blicken framåt. Ett rasslande, grävande ljud i buskarna hade fångat hennes intresse. Utan att slänga ytterligare blick åt hanen, den dåliga förloraren med bra självförtroende, Blair, valde hon att presentera sig själv. Ett litet, slugt leende hade spridit sig på hennes läppar. "Namnet är Adena, förresten. Lika het som elden själv."

Flinet var bredare nu, men inferon såg inte åt hans håll. Istället verkade hennes uppmärksamhet vara fäst vid några buskar längre fram. Blair grep tag i förvarningen och fokuserade på sin framtid rakt fram. Det var, misstänkte han, ett litet svin, troligtvis mindre än det tidigare, men mer exakt än så kunde han inte riktigt säga. Det viktiga var att det var ätbart, så han inte hoppade på en orm eller liknande.
     Inferon presenterade sig som Adena, het som elden själv. Flinet växte, och han blinkade åt hennes profil.
     "Åh, det ser jag." Nu var det Blairs tur att kasta sig fram. Han skulle använt sina vingar om de befunnit sig någon annanstans än i djungeln, men nu fick han nöja sig med att ta ett långt språng rakt in i buskarna med utsträckta klor.
     Svinet och han tumlade ut. Det skrek, men Blair bet det i halsen och kampen var snart över.
     "Tänkte du sno den här också, eller?" Fakargen tog ett bett, slet med huvudet för att dra loss det, och tuggade sedan med blicken fäst i hennes.

Utan någon som helst förvarning såg tiken i ögonvrån hur hanen for fram. Det hela gick mycket fort, och bara några sekunder efter att hanen talat var bytet fält.

"Tänkte du sno det här också, eller?"

Adena lade huvudet på sned samtidigt som hon följde med blicken hur han slet av huvudet på sitt offer. Lätt slickade hon sig runt munnen samtidigt som hon skakade på huvudet. Det lilla svinen skulle inte mätta så speciellt länge ändå, så att försöka sno åt sig det skulle inte göra någon skillnad. Faktum var att de kanske skulle dra mer energi än vad det kunde ge.

Ytterligare ett prasslande ljud hördes från buskarna längre bort, snett åt höger från där hon stod. Adena spetsade öronen och lät sin blick dras dit. Hon kunde inte urskilja något ännu, men hon kunde höra kliv. Uppe i träden kunde man se ett flertal ögon som såg ner på de två vargarna. Förmodligen hade de följt deras jakt sedan det första offret hade fällts, och nu kunde man höra hur de talade till varandra på sitt språk; som innebär gälla skrik och korta oanden likt förvarningar till andra djur.

"Jag tänker inte sno åt mig ditt lilla byte när jag vet att det finns något mycket bättre där", viskade Adena lågmält, med aningen busig röst - fortfarande med blicken bortvänd från honom, fast bestämt att fånga det som fanns bakom de enorma buskagen. Hon hade ingen aning vad det kunde vara, om det ens var ätbart - men hon visste att hon skulle fälla det.

Blair följde henne med blicken, men slutade inte slita i sitt byte.
     "Det där är nog bara-" Han hann inte tala färdigt innan en skrämd, färgglad fågel lyfte ur buskaget. "Men om du är sugen på en utmaning, låt mig äta upp, så ska jag ta dig till de stora djuren." Han hade mat i munnen när han talade, men budskapet kom fram någorlunda.
     Blair åt tills han var mätt, och lämnade sedan liket till asätarna. Tillsammans smög de i några minuter, innan de nådde ett större vattendrag.
     "Försiktigt", viskade han och nickade uppströms, där en flock skogselefanter kunde skymtas. "Om du går på dem sådär kommer de att stampa ihjäl dig. De måste separeras först."

Adena fortsatte att se in mot buskaget, hörde hur hanen talade i bakgrunden. Klart hon var sugen på en utmaning, vad var annars livet till för? Egentligen hade hon ingen större lust att vänta på honom, men det var någonting med Blair som gjorde att hon ändå ville se vad som skulle ske. Däremot väntade hon inte på samma plats medans han åt, utan hon hade börjat smyga sig lite närmare sitt byte. En kort stund senare var de tillsammans igen, båda granskade den stora flocken längre fram. Vattnet forsade högt, men trots det kunde hon tydligt höra Blairs röst när han talade.


"Försiktigt. Om du går på dem sådär kommer de att stampa ihjäl dig. De måste separeras först."

Tiken fnös lätt till, lågt för att inte elefanterna skulle höra henne. Hon gillade inte när någon annan sa åt henne vad hon skulle göra, oavsett om det - som i det här fallet, var för hennes eget bästa. Det var som att så fort någon sa åt henne vad hon skulle göra, så fick hon lust till att göra det motsatta endast för att bevisa att hon inte behövde någon annans hjälp.

"Jag gillar inte när man säger åt mig vad jag ska göra", började hon - rent ärligt. Det var en av Adenas starkaste drag, hon var brutalt ärlig. Ibland kunde det vara till det bättre, men ibland även till det sämre. Hur det skulle bli nu, återstod att se. "Om det här ska fungera, bör du låta bli."

Adena gjorde en nick mot elefanterna innan hon tyst började att smyga sig tätt intill dem. Hon var medveten att de var tvungna att separeras, men eftersom han hade sagt det till henne... ville hon inte. Dock var det något, undermedvetet, som ändå gjorde att hon lyssnade till honom.

För att de med enkelhet skulle lyckas var de tvungna att välja en elefant som var svagare, men vad var det för utmaning i det? Därför riktade hon in sig på en medelålders elefant med stora betar. "Show time." flinade hon, och väntade på att Blair skulle göra sitt drag.

Blair himlade med ögonen åt henne. Oavsett om hon led av övermod eller bara dumhet så verkade hon åtminstone göra som han sagt, förlåt, föreslagit. Han följde efter henne på mjuka tassar och suckade lätt åt den elefant hon valt ut. Visserligen var den separerad från hjorden av en avstickande liten bäck, men dess betar var gigantiska och huden bar spår av ärr från tidigare strider.
     "Naturligtvis", muttrade Blair, men tvekade inte en sekund. Han lyfte bakom henne och använde luftrummet över bäcken för att ta sig fram. Elefanthanen såg upp, men hann inte värja sig innan Blair landade på ryggen. Han bet sig fast i nacken för att inte trilla av, men tappade nästan greppen när snabeln daskade till honom likt en örfil. Han var i alla fall utom räckhåll för betarna.
     Fakargen ville sikta på den mjuka huden bakom örat, men hanens vilda svängande med huvudet fick honom att oroa sig för att bli klämd av djuret. De behövde en annan ingång.

Snabbt hade hanen gjort en attack mot elefanten, men förgäves. De, eller rättare sagt hon, hade valt en stark individ - en riktig match vilket hon fann både intressant och roligt. Lite motstånd skadade aldrig. Adena följde hans drag, såg hur han fick ett hårt slag mot sig. Hon kunde inte låta bli att fnissa åt synen. Det såg ut som ett klumpigt spel, speciellt med de stora vingarna Blair hade, till skillnad från henne. Hon kanske var smidigare, men de behövde någon sorts typ av distraktion.

De hade inte sagt något om att de inte skulle använda sina krafter, så det var därför som Adena tog ett kort, djupt andetag och knyckte lätt med nacken innan hon slöt sina ögon för några sekunder, fokuserade. På bara några sekunder hade elefanten lugnat ner sig, och såg åt hennes håll. Men den kollade inte på Adena, utan den kollade på en figur som hon hade lyckats forma. En av de krafter hon besatt var nämligen just förmågan att skapa illusioner.

Med ett litet flin nickade hon åt Blair, som för att bekräfta att nu var tillfälle att attackera elefanthanen. I samma veva som han attackerade, gjorde hon det från motsatt håll, och lät de vassa tänderna gräva sig djupt in i elefanthannens nacke. Medan hon gjorde detta, försvann även illusionen - men det var försent, offret var redan i jägarnas våld.

De högg tillsammans. Elefanten, distraherad av hennes illusioner, hade inte mycket till försvar. Den vrålade när vassa tänder skar igenom dess hud från flera håll, fäktade för att komma undan smärtan, men blodet pumpade redan ut.
     Blair slet i öppningen han skapat, och hade snart punkterat halspulsådern - åtminstone trodde han det, av blodet att döma. Han och Adena högg om och om igen tills djuret vacklade och föll omkull. Fakargen fångade upp sitt eget fall med vingarna, och landade istället smidigt bredvid djuret. Resten av elefanthjorden hade flytt undan kalabaliken, men några stirrade fortfarande tillbaka mot vargarna med svarta stenögon. Han sände lukten av blod emot dem tills de försvunnit mellan träden.
     "Du slåss bra", sa han lågt när han vände sig tillbaka mot Adena, betraktade henne med en kalkylerande blick. "Synd bara att du inte gillar när andra säger åt dig vad du ska göra. Vi hade kunnat skapa stora saker." Var det barnslig arrogans eller bara dumhet? Han hade själv haft samma anda som liten, men den hade Shady bankat ur honom och han hade nu lite tillövers för sådan envishet. Det gynnade honom inte.

Med hjälp av hennes illusioner och hans smidiga attacker hade de lyckats fälla den enorma elefanthanen. Adena slet nästan direkt av en stor köttbit och började att äta; trots att hon egentligen inte var så hungrig längre. Hon var mätt på adrenalinet som hade pumpats in i hennes vener vid jakten.

"Du slåss bra. Synd bara att du inte gillar när andra säger åt dig vad du ska göra. Vi hade kunnat skapa stora saker."

Adena knyckte på nacken och fäste sin brinnande blick i hans. Ett lågt skratt lämnade henne; hon visste inte om han var seriös eller om han endast skämtade. För en sekund så ville hon slänga ut sig något kaxigt, men det var något som hejdade henne. Blair hade fångat hennes intresse med skapa stora saker. Hon var trots allt en individ som var väldigt egoistisk, och kunde något gynna henne - så kunde hon faktiskt bli intresserad.
"Vad för stora saker är det du talar om, Blair?", frågade hon samtidigt som hon tog ännu en köttbit. Hennes intensiva blick mötte hans, ville veta vad det var han talade om.

Adena åt, men Blair slängde bara en äcklad blick på den rynkiga huden och bestämde sig för att låta bli. Han litade inte på bytesdjur som inte hade ordentligt med päls - elefanter och råttor föll inom samma kategori.
     "Vad för stora saker är det du talar om, Blair?" Blair log och satte sig ner med ett lojt kroppsspråk. Men i blicken glimmade något mer, en spänd förväntan som dolde något annat.
     "Adena, Adena", svarade han i ett mellanting av mummel och skrockande. "Jag har känt vargar som dig tidigare. Vad skulle du säga om jag sa att jag kan ta dig till dina drömmar?" En så kaotisk tik kunde inte drömma om något annat än just det - fullständigt kaos. En värld där hon inte behövde akta sig för någon annan, för alla aktade sig för henne. "Intresserad?"

[Avslutat.]