Solljuset sipprade in mellan de stillsamma trädkronorna, och kastade en fläckig blandning av skugga och ljus över marken. Marken prasslade under valpens tassar när hon klumpigt lufsade fram mellan träden. De vackert vårgröna ögonen blickade rakt framåt, och över hennes anlete låg ett överdrivet allvarligt uttryck. Men trots den allvarliga masken kunde man då och då skymta en lekfull glimt i hennes ansiktsdrag, ty den här valpen låtsades gärna.

Hennes namn var Haze, en blandning av bergsvarg och isvarg, bara nio (m)år gammal. Hon var ensam. Om du frågade henne om hennes föräldrar skulle hon bara ge ett tonlöst svar, helt uttryckslöst. Döda. Ja, under sitt korta liv hade hon upplevt flera brutala händelser, sett saker som ingen nioårig valp borde se. Nu vandrade hon ensam, övergiven av sina två syskon, ständigt letandes efter svar på sina stora frågor.

Skogen låg tyst, trots det klara solljuset sjöng inga fåglar, inga djur syntes till, och ingen lätt bris blåste. Skogen var inte vad den varit, det låg något i luften, Haze kunde känna det. Den unge ökade takten och tassade fram genom skogen. Hon hade aldrig varit här förut, området var helt okänt för henne. Men hon fruktade inte, det var ju inte precis så att hon kunde återvända hem nu. Hem. Hon hade inget hem. Återvände hon till sitt hem skulle hon också vara tvungen att återvända till sina föräldrars ruttnande kroppar utanför lyan. Nej, det fanns ingen återväg, inget hem, ingenting. I två månvarv hade hon varit ensam nu, hon hade vandrat får lyan i Nordanskogen, ner genom Lövskogen och nu befann hon sig i Kaiwood. Ja, hon visste vad området hette, hon hade hört rykten och berättelser om skogen. I närheten låg ett stort revir, hon hade aktat sig noga för att inte gå i närheten av det, ty flocken var ond och de skulle nog inte tveka att göra slut på en liten, hjälplös valp som hon. Hon var klok nog att akta sig.

Det var mitt på dagen, och Haze hade stannat för att ta en paus. Hon befann sig någonstans i mitten av Kaiwood, intill en flod där hon släckt törsten och försökt fånga fisk. Men oturen stod på hennes sida, och hon hade inte lyckats fånga något. Hungern gnavde i magen på henne och hon kände sig utmattad och svag, där hon satt vid vattnet. Hon saknade sin mor. Hon saknade hennes tjocka, varma päls som man kunde kura ihop sig mot och hon saknade den lugnande, lena stämma som tillhörde henne. Hon saknade sin fars positiva personlighet, hans skämtsamma humör och tryggheten man kände när man var nära honom. Hon saknade Ask och Nesla, och länge hade hon gått och undrat var de befann sig. Kanske hade även de flygit upp till himlavalvet. Kanske var hon ensam kvar.

Öppet för alla som vill joina

Att vintern låg vid tröskeln gick att ej att missa, men än mindre var hanen som rörde sig igenom den ändlösa skogen. Sökande efter något som inte gick att finna, i alla fall inte för stunden. Magen var fylld till bredden, sovit hade han gjort om natten. Det ända han saknade var skvalpande av vatten i hans mage. 

I någon månad hade Keren befunnit sig i Kaiwood, han hade försökt att luska ut skogen hemligheter, men utan lycka. Skogen hade inte vad han sökte, det hade den väl fått honom att förstå. Om någon vecka eller två skulle han lämna skogen bakom sig och fortsätta sin stilla färd igenom Numoori.

Ögonen granskade omgivningen, nosen undersökte informationen, öronen lyssnade på vindens viskningar och hjärnan pusslade ihop all information till fakta - fakta som inte gick att ta miste på. Det fanns en valp i närheten. Keren ökade genast takten, valpar kunde vara föga intressanta, men än mindre dumdristiga. Att smussla in lögner och fakta i deras små hjärnor var enkelt, så länge de ville sitta still.
Endast några få meter framför hans tassar så befann den lilla varelsen, så liten jämfört med den stora, stora världen.

"Hur är det med dig då..?" Keren saktade drastiskt ner, han gick försiktigt fram till valpen och såg på den med en vänlig och harmonisk blick, en falsk blick. Hans röst var stadig, vänlig och inbjudande. Även den lika falsk som blicken. "Är du ensam?" han höjde huvudet och granskade omgivningen, han spelade teater. Han hade redan lyssnat och synat av omgivningen, och inte känt någon annan vargs doft. Men chansen fanns än att han hade missat något.

Det ryckte till i den lilla valpen då hon hörde en främmande röst. Reflexmässigt vänd hon på huvudet och fann sig öga mot öga med en vilt främmande varg. Han hade frågat hur hon mår. Haze tvekade lite, och funderade på om hon skulle svara. Hon satte sig tyst upp medan hennes hjärna pusslade ihop ett svar på frågan. Tänk om han var farlig? Å andra sidan, vad hade hon att förlora? Hon bestämde sig för att svara.

Keren granskade valpen, han skrattade inombords. Det syntes att något verkade tynga valpen, till hans glädje. Men han dolde det, sänkte huvudet en aning och blötte nosen. "Jag är ledsen.." han granskade åter omgivningen, då han ändå inte kunde lita på valpen.

"Vem är du, och vad vill du mig?"
Keren höjde huvudet och fnös lätt. "Keren" han pratade kort, och försökte hålla kvar den vänliga tonen i rösten. Vad vill du mig? Han upprepade frågan i huvudet, den irriterade honom mer och mer för varje gång. "Få en pratstund! Men med den tonen så är det kanske bäst att du förblir ensam" hans röst blev genast hård, han ville sätta valpen på plats. Lugnet hade totalt glidit ur honom, och hans spel var som bortblåst. Dock så överreagerade han, frågan som valpen hade ställt hade låtit mycket värre i hans huvud än vad den egentligen gjorde. Han hade enkelt för att reagera på småsaker, eller skapa de. Speciellt när valpar var inblandade. Valpar hade han speciellt svårt för.

Haze förblev tyst, den här vargen, Keren, reagerade snabbt, och plötsligt verkade det som om han blivit en helt annan varg. Hon vände bort huvudet åt hans ord och sänkte öronen med en surmulen min. Sedan tittade hon ner i marken och krafsade försiktigt i den med en tass. Hon tog ett steg närmare vattnet och tittade sedan ner i det, innan hon lade sig ner med en duns och doppade framtassarna i det. Hon kunde känna kylan mellan trampdynorna och tittade sedan upp mot Keren.

"Du har en kort stubin, vet du." konstaterade hon med en halvbitter stämma.

Keren blängde på valpen, flera tankar susade igenom hans huvud. En torrt skratt, som inte varade särskilt länge började hans mening: "Jag är i alla fall inte vek" han log lätt när han uttalade orden. Han satte sig ner och granskade valpen.

"Och varifrån kommer du då?"

Ett dovt skratt lämnade Keren han puttade till valpen med tassen för att sedan ta några steg framåt. "Spara dina krafter åt att fånga mat" han såg på valpen, egentligen, ifall valpen var hungrig så kanske han skulle kunna fånga en hare åt den, kanske. 
"Kan du jaga?" han putade lätt med läpparna och drog sedan in luften i lungorna. Han hade nyss ätit, så han behövde inte oroa sig för mat de närmaste tolv timmarna. Men han tvivlade på att valpen hade fått i sig mat på ett tag.

[Sorry för jätte kort, men kom inte på något mer xc]

[det är okej, duger för mig (;]

[kort inlägg här också xd]

"Visst kan jag det! Min far lärde mig det!"
Keren såg roat på valpen, hon var inte lika uppstudsig - i alla fall inte på samma sätt - som andra valpar. Han blötte nosen och nickade. "Säkert" mumlade han och vände sig om igen. Chansen att valpen faktiskt kunde jaga var lika stor som att han skulle lära sig att flyga. "Det ända du kan göra för att fånga något är att ligga i bakhåll och vänta" han rörde sakta på svansen, inte för att visa att han var glad - endast för att han tänkte.
"Du lägger dig ner, och ligger helt still. Och när bytet kommer så hoppar du fram och biter tag i det, dödar det" han log snett och synade platsen. "Vad har du fångat?" han pratade utan att ge valpen någon annan uppmärksamhet. Han tvivlade starkt på att valpen faktiskt kunde jaga, eller på att den kunde vänta på att ett byte skulle dyka upp. Egentligen var han förvånad över att valpen hade klarat sig på egenhand, ifall den nu var helt ensam som den påstod.

"Vad har du fångat?"
Tankarna rusade genom huvudet på Haze när Kenen slutat prata. Hon granskade omgivningen, försökte komma på ett djur som levde här, som man kunde fånga genom att vänta. En hare? Nej, det kan inte stämma.. Men en sork? En hjort? En råtta? Hon hade ingen aning, istället sparkade hon i marken och fräste tyst för sig själv. "Orättvist! Fusk! Vad som helst!" utropade hon förbannat och blickade mot Keren. När hon sedan erkände sig besegrad satte hon sig dystert ner med en duns på marken. "Du har rätt.. jag kan inte jaga." mumlade hon förtvivlat och tittade ner i marken. "Jag har levt på smådjur, bark, bär, vad jag än kunnat hitta i naturen. Om jag är lycklig hittar jag till och med rester efter någons jakt ibland."
Ögonen riktades mot himlen, där solen nu stod högt, men ändå hade börjat sänka sig närmare horisonten.
"Visserligen följde jag ibland med när pappa ville lära mig, men jag var mer intresserad av omgivningen.. Jag antar att jag borde ha lyssnat medan jag hade chansen." berättade hon med en enformig stämma, som tydde på att hon givit upp. Det lönade sig inte att spela längre, hon var avslöjad.

Kerens flin blev endast större. "Ta vara på vad du har" han drog in Kaiwoods dofter på jakt efter någon varelse. "Du fick betala ett högt pris för att förstå det, valp" han byggde sakta upp en idé när han pratade.
"Kan du spåra upp ett byte, du vet använda nosen?" hans tonart var något vänligare. Han tänkte hjälpa valpen att fånga ett byte, inte för att den skulle få mat i magen, utanför att han skulle få det. Han skulle helt enkelt ta den största delen av bytet - ifall valpen lyckades - och gå iväg med den, spara målet mat till senare. Dock fanns det en svag punkt i planen - valpen. Ifall han inte lyckades att få valpen att tro att han faktiskt skulle hjälpa den så skulle allt bli en aning svårare.

"Du har en chans" tillade han snabbt, det var blott en viskning.

Den unge tittade misstänksamt på hanen. Hon vägde sina val och funderade efter en stund. "Jag kan inte garantera något, och jag kan inte säga att

Keren kände hur en stöt av glädje sköt igenom kroppen, valpen hade nappat! Valpen hittade spåret snabbare än vad han hade gissat, när hon satte fart gjorde han samma sak. Trots storleken på hans tassar så rörde han sig näst intill ljudlöst - inte som en skicklig varg, men han besatt egenskapen. Dock så skulle han behövde ordentlig träning för att kunna smyga sig upp på en uppmärksam varg.

Keren såg hur valpen då och då stannade upp och letade efter spåret, det fick även han att vädra. De var definitivt närmre - men det var fortfarande en bit kvar tills de kom in i "farozonen" där chansen att bli upptäck definitivt var stor. Valpen, vars namn han ännu inte visste, verkade veta vad hon gjorde. Men han undrade ändå ifall hon skulle lyckas fånga bytet. Ifall hon misslyckades skulle han göra ett försök att själv fånga det - dock så var han inställd på att titta på utan att ödsla energi.

Valpen stannade upp och tittade förundrat omkring sig. Den välbekanta doften, som hon nyss känt så tydligt, hittade hon plötsligt ingenstans. Hon tassade desperat runt i en cirkel, nosade intensivt bland buskar och bär, men spåret var borta. Hon höjde huvudet och vädrade i luften. Inget speciellt nådde hennes nos. Men vart hade haren tagit vägen? Den kan ju inte bara ha försvunnit. Hon suckade besviket och sparkade i marken, innan hon vände på huvudet när Keren kom springande efter henne. Hon skakade på huvudet. "Borta." Hon tittade upp mot trädkronorna.
"Vad gör vi nu då?" suckade hon och vände blicken neråt. Hon kunde känna den förrädiska hungern gnaga i magen. Om det här var slutet på mötet var hon verkligen tvungen att hitta något att äta, hon kunde inte fortsätta sin vandring utan mat.

Keren log snett när valpen gav upp bytet som hon tidigare hade spårat. "Hade det varit en hök hade vi sett spår av den.." konstaterade han samtidigt som de gröna ögonen svepte över platsen. Bytet måste ha tagit vägen någon stans, det kunde inte bara försvinna. "Det finns här i närheten" orden var endast en viskning, samtidigt en uppmaning åt valpen. När han inte fann några pusselbitar dök ett gammalt minne upp i huvudet på honom. Många små bytesdjur bodde under mark!

När han väl visste vad han letade efter så tog det inte allt för lång tid innan han fann det - en öppning till en håla. Han granskade valpen, öppningen och valpen igen. "Kryp in" hans befallning var kort - men rak.

Haze tittade ängsligt ner på hålet Keren hittat. När han beordrade henne att krypa in i det, tvekade hon för en stund, och backade ett par steg. Hon tittade upp mot honom och öppnade munnen för att säga något, men stängde den sedan då hon inte fick fram ett ord. Den unge böjde sig motvilligt ner och tittade in i hålet. Inget annat än mörker. Hon krafsade lite med framtassen, för att göra öppningen lite större, innan hon sedan trängde sig ner. Hon kämpade med tassarna för att komma längre in, då hon plötsligt stannade upp. Hon kände hur något tog emot, hindrade hennes kropp från att ta sig vidare. Paniken började långsamt söka sig till henne, när hon kämpade för att ta sig loss. Hon tänkte inte fastna här, hon tvingade sig själv att skruva på sig och dra sig länge in i hålet. Till slut kom hon loss och hon kände hur gången utvidgades en aning, precis tillräckligt för att hon skulle kunna ta sig igenom. Lättnaden sköljde över henne och hon tog ett par sekunder till att andas ut. Plötsligt kände hon en stark lukt av hare i näsan, och hennes ögon spärrades upp, i samma ögonblick som jorden sprätte i ansiktet på henne och bytet rusade iväg längre in i gången. Valpen blev så full av iver att hon skällde till och krängde sig framåt, innan hon stannade upp då en tanke nådde hennes huvud. Harar har alltid en flyktutväg i sin håla, inte sant? Den måste ha sprungit ut på den sidan. Nu var det upp till Keren att fånga den.

Keren satte genast nosen i arbete när han såg hur valpen försvann ner i det svarta hålet. Chansen fanns att hon inte skulle lyckas ta sig ut - men det oroade han sig inte för. Förhoppningsvis skulle hon lyckas ta sig ut med tiden, ifall hon nu skulle fastna.
Keren började med att söka igenom buskarna, så vitt han hade förstått så brukade harar vara duktiga på att gömma ingångarna. Dock så fanns det inte många buskar i närheten, endast ett få tal.

Samtidigt som ett skall kunde höras från hålan så kunde han se hur något rörde sig i ögonvrån - det fick genast honom att reagera. Alla muskler i hans kropp spändes när han sköt iväg, haren visste redan att han var närvarande så den satte av lika fort som han hade reagerat. Självaste jakten blev kort, då Keren snart fick övertaget och gjorde slut på haren. Ha höll sig till planen, han behövde mat tills senare - men dock så hade valpen ändå hjälpt honom.

Innan han lämnade platsen så slet han loss en bit och släppte den framför hålans ingång. "Här" han slinka ut ur hans mun innan han travade iväg.

[Avslutar ifall du inte har något att tillägga? c:]