Ännu en morgon hade stigit över den uråldriga skogen. Under de högresta, tjocka stammarna vandrade en vit varginna. Elegansen låg i hennes steg, och med lätta, ljudlösa steg tog hon sig fram över den grönskande marken. Alassëa hade stannat i den här skogen längre än vad hon väntat sig, men det var verkligen en skog hon kom att gilla - den var fylld med mystik. Atmosfären låg som förtrollad över urskogen. 

Den högbenta tiken stannade upp på den igenväxta stigen hon vandrade. Hennes sinne hade märkt av en annan individ; en som inte ingick i kategorierna av fåglar eller bytesdjur, utan en varg. Lätt lokaliserade hon främlingen, och övervägde om hon skulle göra sig uppenbarad. Det som slutligen avgjorde var längtan efter sällskap - efter att ha levt så pass länge i en samling var det en drastisk förändring att plötsligt vara ensam. Alassëa lät hennes sinne lätt tränga sig in i främlingens, och snudda vid hans egna för att lämna ett avtryck som avslöjade hennes närvaro (om vargen inte redan märkt av den med hjälp av luktsinne). Sinnet lämnade en vag riktning om vart hon befann sig, men om främlingen skulle följa den eller inte kunde Alassëa inte avgöra. Men trots att hon inte längre vidrörde dess sinne så höll hon koll på det, så hon visste vart denne rörde sig.

Tålmodigt följde Alassëa vargen som närmade sig med sinnet. Som väntat dök den snart upp, längre bort i dunklet mellan de brokiga trädstammarna. En mycket högrest, ljuspälsad varg. Men det var inte det som förvånade henne mest - utan de grenliknande hornen som krönte hans huvud - dessutom hade främlingen en blå nos. Märkligt.

Främlingens röst gjorde sig hörd, och genast kunde hon höra att det var en hane. Doften kom bara en halv sekund senare strömmades emot henne - ja, det var definitivt en hane. Alassëas öron klippte i takt med hans ord. Det var första gången hon hörde någon prata det språket här - men hon kunde det.
"Greetings." svarade hon. Som alltid låg ett lugnt uttryck över hennes ansikte, och speglade inga synbara känslor. Däremot kunde man se en vänlighet utstråla genom hennes nötbruna ögon, och rösten var djup men inbjudande. Främlingen såg tämligen utmattad ut - men förutom det, så kunde hon se utmattningen virvla kring honom som en vag aura. Varför han valt att gå henne till mötes var fortfarande oklart.

Öronen klippte till hans fnysande, men återigen speglades inga känslor i hennes anlete - det förblev orört. Något med vargen annorlunda jämfört med de hon förr mött, och inte bara till utseendet. När han talade med en mörk ton klippte öronen åter igen, men inget uttrycks syntes. Det fanns inget korrekt eller konkret svar. Det mest konkreta hon kunde komma på var: mina ben tog mig hit. Men hon drog slutsatsen att främlingen inte skulle gilla det svaret.

"Time and curiosity brought me here." Där fanns mer till det, men det höll hon för sig själv. Svansen knyckte till bakom henne i takt till hennes ord. Rösten var lika tom som hennes ansiktsdrag. Det vänliga i ögonen höll sig fortfarande kvar, om än något svalare.
"How about you?" Fortfarande stod hon orörd och betraktade den större, ljuspälsade hannen med det hornkrönta huvudet. Något med honom var intressant.

Den stora munnen öppnade sig i en gäspning. Den vidöppna munnen visade det ljusblåa, samma färg som hans nos. Tungan i munnen var grotesk, formad som en orms, lika blå som tandköttet. Xerxes stängde munnen snabbt igen och ignorerade att han ofrivilligt just visat en annan varg hans svaga punkt, den del av honom han inte gillade. När munnen stängts så kollade ögonen fortfarande hemlighetsfullt på honan, något nyvakna.


Time and curiosity brought me here."  Xerxes rörde lite på öronen, men likadant som honan rördes inget annat. Det slog honom då att hittills verkade hon väldigt lik honom själv. Den enda saken han skulle säga var annorlunda mellan dessa var hennes blick. En vänlig blick bar hon medan Xerxes alltid bar en hård och kall blick. Ett tecken på att hon var något vänligare än Xerxes."I see" sa han lågt.

"How about you?"  Den ljus gråa kroppen ruskade lite på sig innan den ställde sig i en mer elegant pose; hög buret huvud, lång rak nacke, frambenen nära varandra medan bakbenen var isär. Ögonen förblev trötta. "Looking for answers" Vad mer fanns det att säga? De tre orden kändes så få men sanningen var att det fanns inga ord som kunde beskriva hans "situation". Det fanns inga fler ord som passade.


Han stod tyst en stund och sonade det märkliga honans kropp. Hon liknade inget annat han hade sett. Han hummade för sig själv lite: Hmmmm, innan han tog till ord igen: "What breed may you be?" Orden sa han mer till sig själv, viskade dem.   

När deras blickar möttes kändes det som is mötte eld. Hennes var varm, och hans var kall. Det låg en slags mystik över hannen, som gjorde henne intresserad. Vad var han för gåtfull varelse?

Sökte efter svar. Det var ett bra svar. Ett kort men fullständigt svar. Hennes öron klippte till hans låga röst. Det var precis så att hon hört den. Näst intill ljudlöst tog hon några steg närmare den stora, ljuspälsade hanen. Fortfarande med ett ansikte i sten.

"I'm an Eldar, and my name is Alassëa Marión." svarade hon högt och tydligt. Ögonen var fäst i hans anlete. Fortfarande vittnade hennes kropp om likgiltighet, medans hennes ögon var gladlynta, nyfikna.

Lätt skakade hon på huvudet åt hans fråga. 
"No." svaret var kort, koncist. Hon undrade i tystnad hur han visste - var han väl medveten om alla Numooris raser, eller kanske hade han träffat någon annan Eldar? Var han själv från Aranor? Hon kunde inte hålla sig från att fråga.
"How come you noticed?" lätt vek hon huvudet åt sidan, och ögonen skvallrade om intresse, och nyfikenhet.

[Kort...]

Öronen klippte till på öronen. Numoori hade verkat vara ett så mångsidigt land; många separata regioner och klimat, många olika språk, många olika raser. Aldrig hade hon förväntat sig att det fanns något som ansågs "onormalt" eller "annorlunda" - speciellt inte hennes namn, för henne var hennes namn helt normalt. 

Utan att röra på sig lyssnade hon på vad han sade. Men vid namnet, Erathor af Séragon, stelnade något till inom henne. Alla muskler tycktes spänna sig, och det kändes som hennes ögonglober sjunk in i huvudet. Trots det så höll sig hennes yttre lika isande lugnt som innan. Det blev en kort paus, innan hon kom ifatt verkligheten. 
"Yes." sade hon något hastigt, som om att hon glömt att svara. "Yes. I know him." De var inte vänner, eller hade någon slags personlig relation - men han var en av de som suttit i rådet. En av de som försvunnit på slagfältet. Aldrig hade hon förväntat sig att få träffa någon av dem igen.
"Did he perhaps mention where he was going?" Utan att röra på någon av de stela musklerna pratade hon till den högresta, hornkrönta hanen.

"What is he to you?" Alassëa såg på Xerxes uttryckslöst, innan hon lätt skakade på huvudet.
     "Nothing." svarade hon tomt. "He is nothing to me personally." Fortsatte hon tyst, innan hon drog efter andan. Det kändes konstigt att prata om honom, och konstigt att föreställa sig att denna främlingen skulle sett honom, träffat på honom. Men han kunde hans namn, det var nog med bevis. Alassëa ville träffa honom, prata med honom. Efter en kort paus andades hon tungt ut.
     "But he was something for my homeland." förklarade hon, återigen utan några känslor. Hennes bruna blick var stadigt fästa i hans blå. "I thought he was dead. Everyone thought he was dead." Denna mening var blott en tyst viskning. Varför hade han inte återvänt? Hade han flytt? Så många frågor bubblade upp i hennes skalle, och hon ville bara träffa honom och få svar.

Ögonen granskade hur den vita hanens läppar rörde på sig. När hans röst stannat såg hon upp i hans ögon igen.
     "Nothing to me." förtydligade hon något strävt. För henne hade han bara varit en post - någon som styrde och ställde. Vem som egentligen var personen i fråga, var mindre intressant. Men hon var lojal till sitt land, till sin härkomst - därför spelade han roll för henne, men bara så långt som det gällde hennes hem. 
     Öronen klippte till när hans stämma började ljuda igen. Ögonen såg tomt på honom.
     "I didn't know him personally." påpekade hon, upprepade ordet personligen. "But he's not unnecessary. Maybe here, and for you, but not for Aranor, nor for me." Förklarade hon, något torrt. Alassëa hade inga tankar om Erathor af Séragon, men hon tvekade på att han utsetts till en av landets rådsmedlemmar utan vidare. Onödig? För henne personligen - ja kanske, men inte för henne som en av landets invånare.

Lika kyligt som innan betraktade hon hur hanen vände om. När det smaragdgröna dunklet slutligen slukade hans vita silhuett kom hon att tänka på att han inte presenterat sig. För evigt skulle han bli ihågkommen som den namnlösa främlingen. 
     Trots att han försvunnit för länge sedan, stod hon fortfarande kvar och stirrade ut i det tomma intet. I sinnet kunde hon känna hur han försvann längre och längre bortåt. Om än hon hade kraften att ta reda på hans namn själv, så gjorde hon inte det. Den vitpälsade hanen hade valt att inte presenterat sig, så hon tänkte inte ta ifrån honom det valet.

[ AVSLUTAT ]