Mot oddsen har valpen överlevt. Hon var tacksam för hjälpen hon fått och lärarna hon mött. Efter många om och men hade hon lyckats lära sig jaga själv. Även om det inte alltid gick så bra. Hon var ju trots allt liten och är man liten så är det oftast svårt att klara sig själv. Men hon har överlevt. Nu något äldre har hon kommit underfund med att det inte längre finns någon mening med att stanna kvar vid lyan. Och det finns nog de som blir glada över att hon stuckit.

Ung och starkare men fortfarande oerfaren när det kommer till vad livet innebär och har nu den lilla svarta tiken lämnat Kaiwood. I alla fall för ett tag. Där hon befinner sig nu finns det ingen skog. Det är kalt och kallt och ett snötäcke klär marken. Ungtiken lämnar spår efter sig där hon traskar fram. Snön under hennes tassar smälter bort av vargens höga kroppstemperatur. Det där suget i magen som är förstadium till hunger har börjat göra sig uppmärksammad och tassarna är trötta. Ungtiken är van vid att vara ensam. Men det är inget kul.

Vargen är fortfarande liten. För hon är fortfarande väldigt ung. Men hon har börjat växa ifrån valphullet och benen är långa, kraftfulla och smäckra. Kroppen har blivit slankare och längre men vittnar om en muskulatur som ligger i framtiden. Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet och svansen hålls i linje med kroppen och guppar mjukt med i hennes rörelser. Den blodröda blicken är vaken och energisk och skannar av området framför henne.
Två långa öron blir synliga över snön en bit bort och fångar vargens uppmärksamhet och hon fryser i steget. Hon hör ett mjukt kurrande i huvudet och det är tillräckligt för att får henne på språng efter bytet. De behöver äta. Haren reagerar lite sent men tillräckligt snabbt för att få ett försprång och helt plötsligt dyker den rakt ner i snön. Vargen far efter och hela ansiktet begravs i snön där hon börjar böka runt efter haren. Högljudda frustningar hörs, tiken höjer huvudet och nyser varefter hon begraver ansiktet i snön igen och bökar runt och gräver med tassarna en stund till.

Rätt som det är hörs ett höjt ljud och en enorm vattenpelare skjuter upp ur marken en bit bort och vargen hoppar skrämt till med ett pip och flyr scenen. Hon springer för allt vad hon är värd innan hon inser att det inte var så farligt och inser hur patetiskt hon faktiskt betedde sig och rösten i hennes huvud är inte sen med att påpeka just det. Ungtiken biter sig i tungan och morrar. Raggen, som rest sig, sjunker sakta bort och hon slappnar av, sätter sig ner med en suck och sluter ögonen. Hjärtat och andningen återgår snart till lugnet och då öppnar ungtiken ögonen igen och reser sig. Efter att ha ruskat av sig händelsen sätter hon sedan tassarna i rörelse igen.

[PAX TILL ALASSËA MARION]

Med sina naturliga elegans och viktlöshet svepte Eldaren över det vita landskapet. Hennes ljusa päls var blott en gulare skiftning emot den ändlösa, bleka snön. Den hårt blåsande vinden sopade undan alla spår efter liv och lämnade endast sina egna, vågiga mönster. Det var en fantastisk syn.
     Det ilskna blåsandet hade avtagit. En ödesdiger tystnad låg över landskapet, bara avlägsna pustar från omkringliggande gejsrar avbröt ibland. Till och med i hennes sinne var det tyst – tyst i jämförelse med den livfulla skog hon kommit ifrån. Utspridda, enstaka ljusglimtar av liv gick att känna av, inget av större bemärkelse.
     När en stark källa av ljus växte sig starkare i hennes tankar var det som om solen gått upp. Genast kunde hon känna av den unga vargtiken, och det tog inte lång tid förrän hennes mörka uppsyn skymtade längre bort. Den svarta fällen gjorde henne ett enkelt mål att se efter. Varsamt och lugnt strök hon försiktigt hennes sinne mot ungtikens, bara för att berätta om hennes närvaro.
     De skarpa ögonen urskiljde mer och mer av tiken när Alassëa närmade sig med samma lätta, knappt hörbara steg. Huvudet var högt buret och öronen stod upprätt på hennes hjässa. Samma fridfulla blick som alltid urskiljdes i hennes anlete. Trots att Eldaren redan vid första anblick av ungvargens sinne kunnat förutse dess ålder, kunde hon inte undgå den mindre chock som grep henne. Honan var ensam och ung. Det gjorde henne orolig att se en valp, långbent och kalvig – om än det tydligt vittnade om den styrka hon skulle besitta som äldre – ensam i detta ogästvänliga land. En kraftig snöstorm skulle kunna överväldiga även de mest erfarna vargar. Det var inte ovanligt att vargar förfrös eller svalt i områden som dessa.
     Med samma stadiga takt fortsatte hon en bit fram till, men stannade några tiotals meter ifrån.
     ”Mara aurë, winyamo.” Var hälsad, valp. Samma stillhet besatt hennes ansiktsuttryck. Hennes bristande minspel kunde få henne att upplevas stel, men där fanns inte ett spår av fientlighet, bara evig harmoni.
     ”Fruktar ni inte vinterns isande hand?” Rösten var stadig som innan, trots att hon talade högre än vad hon brukade då hon anade att avståndet var för långt dem emellan för att tiken skulle höra annars. Snö var ljuddämpande, och skulle svälja hennes lågmälda, om än mörka, röst.

Vissa snödyner är för höga för att pulsas igenom rakt på så då och då får ungvargen skutta och använda sig av kargens smidighet för att ta sig fram på fortsatt färd. Men det tar mer på musklerna och tröttar ut henne så det slutar med att hon traskar en hit och en dit i kringelikrokiga mönster för att ta sig framåt. Huvudsaken är ju att hon tar sig framåt. Tssk Tssk Tssk... Jo, hon håller med. Det känns inte som att den här vägen var den smartaste att ta. Men inte tänker hon ge upp nu. Som tur är fastnar ingen snö i den nattsvarta pälsen och tynger ner henne. Då och då när hon blir extra frustrerad sipprar slingor av svart rök ur nosen på henne.

Hon märker inte av främlingens närvaro förrän denne talar med höjd stämma för att höras över snön. Det mörka inom ungvargen väser. Missnöjd att hon haft bristande uppmärksamhet på omgivningen fästs den blodröda blicken på den ljusa främlingen och ett lätt förvirrat leende uppenbaras på ungtikens svarta läppar. Främlingen hade talat med ord som hon inte förstår. Det nätta huvudet tippas på sne. De följande orden som sveper över främlingens läppar är dock med lättbegripliga.
"Snön skulle jag klarat mig utan. Men inte fruktar jag kylan". Svarar ungtiken och den valpiga nyfikenheten glittrar i den blodröda blicken. Främlingen är så stor. Men det mörka gruffar rastlöst och vill dra sig bort. Främlingen är så ljus där hon står i vinterns vithet.

[Nagini har inre mörker som kraft och det är den rösten hon hör i sitt huvud. Men t.ex. telepatiker hör inget av det om det skulle kika in. Men det här mörkret kan skapa obehagskänslor om man är nära Nagini]

Reaktionen Alassëa kände av stämde inte riktigt överrens med blicken av den yngre. Känslan av att något inte stod helt rätt till slog henne. En nyfikenhet och en varnande känsla spred sig genom kroppen. Hennes telepati var inte perfekt, men all den tid hon haft att öva skulle hon våga påstå att hon var väldigt erfaren. Det var sällan hon stötte på något hon inte förstod eller kunde tyda – men denna valp gav henne den känslan.
     ”Ni är modig”, konstaterade hon uppriktigt. Men om det var dumdristighet eller något annat som fick henne att känna den säkerheten vågade Alassëa inte gissa.
     ”Vädret är ovisst. Man kan aldrig se vad som komma skall.” Samma stilla uttryck höll sig i hennes anlete och rösten var fortfarande hög, men melodiös som en Eldars var. En svag brytning som vittnade om hennes härkomst kunde anas.
     Varghonan kunde inte undvika den misstänksamhet som smög sig inpå. Det var sällan Alassëa inte lyckades hålla sitt sinne öppet och välkomnande, men den mystik som hängde över valpen fick henne att hålla sig tillbaka, men hon var alldeles för intresserad av främlingen för att kunna gå.

Ungvargen ser upp mot främlingens anlete. Så stor främlingen är. Men nog har hon mött större. Eller är det hon som har växt? Svansen sveper lugnt från sida till sida bakom ungvargen. Lite glad blir hon över orden som hon tog som en komplimang. Modig. Jovisst vill hon se sig som modig. För det är så mycket som hon har överlevt trots att mor inte fanns vid hennes sida. Nog vågar ungvargen påstå att mor nog ändå skulle vara stolt över henne.

Den lilla svarta tiken nickar lätt åt främlingens nästa uttalande. Vädret är ovisst. Man kan aldrig se vad som komma skall. Än dock har ungtiken känt sig väldigt skyddad i Kaiwood's famn där hon fötts och levt hela sitt unga liv fram till denna nya etapp av hennes äventyr.
"Jag blev ändå överraskad av klimatet på den här platsen. Det är helt annorlunda mot Kaiwood". Svarar hon främlingen. Hon känner sig lite uppiggad av sällskapet. Det var oväntat men uppskattat. Ibland blir hon lite trött på att bara lyssna till det mörka inom henne. Ombyte förnöjer. En bister grymtning inom henne svarar.

Ett mjukt hummande lämnade henne. Kaiwood; det namnet hade hon aldrig förut hört. Genast spirade ett intresse för denna nya plats.
     ”Kaiwood?” upprepade hon frågande. De bruna ögonen synade ungtiken noggrant, men hennes ansiktsdrag behöll samma sedvanliga stillhet. ”Det är ett namn som är mig okänt. Vad kan den som söker hitta i Kaiwood?” Rösten bar samma melodiska ton som alltid, även om det fanns en nyfödd nyfikenhet som undergrävde.

Nagini ler glatt när den stora ljusa främlingen verkar intresserad av Kaiwood.
"Det är en stor skog som angränsar till det här området om man går däråt". När hon säger det sista lyfter hon sin ena framtass och pekar åt det håll hon kommit ifrån. Sen ser hon tillbaka på främlingen.
"Men jag vet inte vad ni söker finna där". Säger hon och tippar huvudet lätt på sne.
"Jag tror i alla fall en flock bor där. I andra änden från där jag bodde". Lägger hon till.
"Och en Moriko ska visst bo där med". Avslutar hon och känner sig lite stolt att hon kommer ihåg det. Trots att det var dummingen Shiva som berättat det för henne. Han hade hånat henne när hon inte visste vem Moriko var. Den där Shiva är inte snäll. Det enda bra han gjort ändå är väl att lämna Nagini levande. Även om han hoppades på att hon skulle dö ensam.

Avslutar det här rollet nu då det stått stilla över ett halvår. :)

[AVSLUTAT]