[Har fått tillstånd att PP Blue i detta rollspel.]

"Du kommer bli mästare på kottar snart."
  Vit höjde blicken från den hög av kottar hon samlat ihop, mot Blue som satt metern bort och tittade på när dottern roade sig. De ljust röda ögonen såg undrande ut, då hon sedan sänkte den till högen, innan hon fnissade till. Hon skuttade iväg för att hämta ännu en kotte, och dumpade den i högen.
  "Jag vet. Jag ska bli kottdrottning." Vit svepte glatt på svansen och såg mot modern med ett stort leende. Blue skrattade mjukt medan Vit snodde runt, stack nosen i backen och sniffade. Allt mer hade hon utforskat nosens förmågor till dofter, och det blev bara mer och mer intressant att lyckas hitta saker utan att kunna se dem rakt av. Det var dock inte en särskilt välutvecklad förmåga hon ägde än så länge, då hon sällan lyckades minnas vad som luktade vad i skogen. 
  "Eller kottprinsessa..." Sade hon tankfullt för sig själv när hon satte av efter ännu en kotte länge bort. Det var såhär hon ofta roade sig när syskonen lekte med Hector. Plocka med saker, hämta, släpa runt på pinnar. Vit hade alltid funnit ett stort nöje i det.
  "Det kommer någon.." Sade Blue plötsligt, efter att ha kikat ut mellan trädstammarna och analyserande stuckit nosen i luften.
  Valpen hade sänkt huvudet mot marken för att plocka upp det nya bytet, innan hon frös till is av moderns röst. En kvist hade knäckts ute i skogen. Hon hade hört det. Blixtsnabbt höjde hon huvudet, tappade kotten, och stirrade ut bland träden. Det luktade päls. Genast snodde hon runt och sprang tillbaka mot Blue, för att placera sig själv snett bakom henne. Blue blickade ner mot henne ett par ögonblick, buffade henne uppmuntrande i ryggen, och väntade för att se ifall främlingen skulle komma fram eller helt enkelt var förbipasserande.

Vårens värme lockade allt fram att liv. I de skyhöga träden kvittrade fåglar på sina säregna melodier och på marken bland blomster och blad surrade insekterna. Bubblan av dvala som den åldrade skogen legat i hade spräckts och vårtecken hade genast börja visa sig överallt i skogens vrår.
     En högbent, smäcker varginna reste sig ovanför låga buskar och rötter. De spetsiga öronen stod upprätta på det smala huvudet och de bruna ögonen var målfast riktad framåt. Unga brisar tillsammans med hennes högutvecklade sinne hade registrerat två vargar i närheten. De långa benen rörde sig framåt i en rask fart, men såg betydligt lugnare ut med de utdragna stegen.
     En mor och en dotter. Deras röster hördes innan Eldarinnan kunde skymta dem bakom trädstammar och buskage. När den mörka blicken slutligen mötte de två bleka gestalterna saktade hon ner. Lugnet över hennes anlete låg orörligt när hon mötte den klarblå blicken från modern. Den osäkerhet som funnits där falnade. Varför? Var hon också telepatiker? Om så, varför hade Alassëa inte lagt märke till det? Långsamt trädde varginnan fram några meter till innan hon slutligen stannade upp. Den varma blicken sökte sig till den ljuspälsade dottern. Det ryckte svagt i mungiporna i ett dåligt försök till att le, innan Alassëa såg på den äldre igen.
     ”Mara aurë”, hälsade hon med en mjuk stämma. ”Jag hoppas jag inte kommer olägligt”, fortsatte hon och blickade menande ner på högen av kottar som såg alldeles för strategiskt placerad ut för att vara en del av naturens slumpar. ”Jag antar att det här är erat verk”, sade hon med sin melodiösa stämma och nickade menande emot kottarna medan blicken var fäst på den rödögda valpen.
     ”Jag är Blue”, presenterade sig modern. En svag underton av nervositet gick att urskilja. ”Och det här är Vit”, förklarade hon sedan och såg ner på henne. Ett varmt, uppmuntrande leende trädde sig över moderns skära läppar.
     ”Mitt namn är Alassëa Marion, men ni får nämna mig vid Marion, om ni så behagar”, svarade Eldarinnan med en värme i rösten som vittnade om ett leende i det ljusa anletet – ett leende som inte gick att spåra i den rofyllda minen.

Det dröjde inte mer än någon minut innan en högrest, gräddvit varginna uppenbarades mellan trädens dunkel. Vits ögon blev gradvis rundare då främlingen kom närmare. Hon backade ett halvt steg, öronen lades osäkert bak mot huvudet och hon sjönk omärkligt ihop något. Inte mycket, men märkbart. Vad stor hon var. Större än mamma till och med! Gick det ens?
  "Mara aurë", sade den brunögda. Hon pratade till och med konstigt. Vit kastade en förvirrad blick mot Blue, mötte moderns uppmuntrande ögon i ett par sekunder och såg sedan tillbaka mot den märkliga vargen. Vad betydde det?
  Blue presenterade sig själv, och sedan henne. Vits blick sökte sig långsamt upp i den främmande honans ansikte, men vek genast blygt undan med blicken då hon nådde den andres ögon. Honvalpen tog ett litet steg närmare modern, men vågade sedan försynt kika upp igen då hon presenterade sig som Alassëa Marion. Vilket konstigt namn! Och långt! Det var som två namn i ett. Hela hon var konstig, tyckte Vit. Pratade obegripligt och hette konstiga ord. 
  "Varför heter du så konstigt?" Vit hade övervunnit några grader av osäkerheten, rätat på sig en aning och öronen hade spetsats fram. 
  "Vit." Blue kastade en ursäktande blick mot Alassëa.
   "Men hon gör ju det."
   "Annorlunda behöver inte vara konstigt." Log modern mot valpen.
   "Meh.."

Ett klingade skratt lämnade Eldarinnan åt valpens konstaterande. Att namnet hon bar var annorlunda var inget hon ägnat en tanke åt – kanske var det så? Blue, som modern presenterat sig, log ursäktande åt henne.
     ”Men ni då”, sade hon med den mjuka stämman, på gränsen till skratt. ”Ni har getts namnet av snö, av moln! Vit!”, rösten var skämtsam. Modern tog till tala igen. ”Och Vit, mitt namn betyder blå”, förklarade hon lågmält. Alassëa såg på albinoparet. Den blå blicken mötte hennes bruna igen.

Vit såg på den högresta varginnan då denne skrattade. Valpen drog lätt på mungiporna, men stämde inte in i glädjen mer än så. Hennes blick återvände då och då mot Blue, som för att försäkra sig om att denne fortfarande var kvar. 
  "Jag vet.." Vit fnissade till. "Och så är jag vit och Vit på samma gång." Sedan då hon begrep vad modern sagt, såg hon ytterst fundersam ut i några sekunder. Sen så klickade det till i huvudet på valpen, och hon höjde blicken dom sjunkit ner till tassarna.
  "Ett språk!" Blue hade berättat en gång att det fanns olika sätt att prata på, olika ord som betydde samma sak med sades olika kanske beroende på vart vargen kom ifrån. Var det ett språk, hon hette? Svansen började svepa bakom henne vid den plötsliga insikten.
  "Du heter från ett språk!" Vit tog ett steg fram, kastade en snabb blick mot Blue. 
  "Mamma hon heter från ett språk!" Blue log åt valpens entusiasm med en liten nickning att det förmodligen var så, men svarade inte utan såg bara frågande mot eldaren. 
  "Är det så?"

”U-loicarë.” Ni misstar er inte. ”Jag kommer från ett land långt bortom erat”, innan Eldarinnan hann nämna namnet avbröts hon. ”Isilóth?”, uttrycket i moderns anlete var nästan lite nervöst. ”Ná.” Ja. ”Jag trodde mitt land var okänt för Numoori”, en glimt av undran skymtade i de djupa ögonen.
     ”Jag... Jag känner en annan från ert ursprung. Séragon.” Alassëa kände hur musklerna i kroppen stelnade till lite. Det här var andra gången någon nämnde hans namn. Känslorna som börjat bubbla satte inte ett enda avtryck i hennes släta anlete.
     ”Jaså?”, det var en tankfullhet i den klingande rösten. ”Då får jag anta att ni vet att jag är en Eldar, och språket jag talar är eldarin.” Den mörka blicken såg ner på valpen igen. ”Tycker ni det låter vackert? Jag har hört av många att det är olikt något annat de tidigare har hört”, frågan var tydligt riktad åt den mindre. Det ryckte svagt i mungiporna igen.

Vit lyssnade uppmärksamt på vad de två äldre vargarna talade om. Vad Isilóth och Séragon var för någonting visste hon inte, men kanske kunde Blue berätta mer senare. Séragon var iallafall uppenbarligen en annan varg modern träffat då hon benämnde ordet som en individ. En annan som var som Marion! 
  "Jaa!" Vit nickade. Det lät mycket häftigare än.. vad det nu var hon och familjen pratade. Hon visste det säkert, men kunde inte komma på det för tillfället. 
  "Vad heter jag på ditt språk? Heter jag Vit där med? Är det ett långt namn?" Frågorna vällde ur valpen då hon övervunnit den lilla blygheten som återstod. Hon var fortfarande lite reserverad, men den här vargen verkade ju snäll. Hon var så lugn. Vit såg snabbt mot Blue innan hon tog några steg fram och blickade upp mot den andre.
  "Är du äldre än mamma? Mamma säger att man blir större ju längre tid som går, och du är större än henne." Hon var ypperligt stolt över sitt resonemang, då hon sedan damp ner på bakdelen.

Frågor bubblade ur den bleka valpen. Det var något med energin kring ynglingen som medförde en värmande känsla. Detta sinne var ännu inte förstört av hemska minnen, sorg av förlorade eller annat.
     ”Om er mor döpt er till Vit, finns det inget annat namn för er”, svarade hon med en nästan lite ursäktande ton. ”Men ordet vit är silivren”, sade hon sedan. Det fanns många ord för färgen, men det kändes onödigt att rabbla upp mer ord, då den unge säkerligen inte skulle minnas i varje fall.
     Ett mjukt skratt lämnade henne igen. Den bruna blicken mötte moderns blå. ”Jag är över 200 år gammal.” Ögonen fäste sig på Vit igen. ”Så gammal blir oftast inte en varg från Numoori”, åtminstone inte av vad hon förstått. Hon mindes den ljuspälsade hanen hon mött, han hade sett betydligt äldre ut henne än men hade ändå inte passerat 100 år.

"Om er mor döpt er till Vit, finns det inget annat namn för er. Men ordet är Silivren."
  Vit antog en fundersam min. Hennes tunga vidrörde lätt gommen, som om hon smakade på ordet. Silivren. Det lät mycket häftigare än Vit. Hon undrade plötsligt hur hon skulle sett ut om hon var en sån där eld-sak. Och 200 år! Kunde man verkligen bli så gammal? Mamma var ju inte ens i närheten och hon var ju uråldrig! Hon som kunde så mycket!
  "Vad gammal du är! Men du ser ju inte gammal ut", Vit knep ihop läpparna medan hon försökte förstå saken. Vad knepigt det var att förstå de här konstiga vargarna de mötte på. Till och med Hector var lätt i jämförelse med Alassëa.
  "Varför blir inte vi så gamla då? Är vi trasiga?"

[Ordbajs level 999]

Ett melodiöst skratt lämnade Eldaren. Det var alltid uppfriskande med en valps syn på saker. Deras tankar var så rena och uttrycken så äkta.
     ”Vi är från olika världar”, svarade hon med en röst som antydde att hon log. ”Landet jag kommer ifrån har varken snö eller regn. Det är ett land i evig vila” förklarade hon. ”Vi växer i takt med träden och plantorna. Vi växer med vårat land” Det stilla, lugna ansiktsuttryck var som vanligt fastklistrat. Men ögonen strålade av en värme och vänlighet.

"Det låter konstigt", sade Vit och kastade en blick mot Blue, som skrattade lågt. Hon fick ingen ordning på vad den större, gräddvita varginnan sade alls. Hon var konstig. Men snäll, trodde hon samtidigt. Hon verkade snäll. Och inte lika läskig som Hector, var hon heller, trots att hennes mankhöjd ägde en långt större utsträckning. Vit blickade ner mot sina tassar, som var till hälften dolda av snö, med öronen tankfullt spelande på huvudet. Vadå, ingen snö? Vad fanns det då?
  "Är det svart i ditt land då eller?", frågade hon dumt, och såg som hastigast mot modern som log varmt. Sedan blickade hon återigen upp mot den högresta varginnan, Alassëa Marion. "Mamma säger att det blir grönt snart. Men det finns ju ingen snö i ditt land. Vad blir det då?"


[Hector är läskig, han.]

Återigen ekade ett skratt ur hennes strupe. Det måste vara mycket svårt för valpen att förstå, ännu ung nog för att inte ha upptäckt hennes egna omgivningen. Alassëa försökte på sig ett svagt leende, men avbröts tvärt när det endast liknande ryckningar i mungiporna.
     ”Skogen där jag kommer ifrån, är mycket lik denna. Under denna snö finns mycket annat. Sånt som under vintertid sover. När snön sedan smälter och blir vatten, växer grönskan som ligger under detta täcke och förvandlas till vackra blommor och växter. Och sådant finns i mitt land. Sådant kommer också snart finnas i ert land” Alassëa såg fort på den bleka modern, för att se hennes reaktion. Hon verkade mest fokuserad på dottern och granskade hennes sätt att ta in informationen. Eldaren tvekade på att allt skulle fastna, men något kanske – förhoppningsvis.

Vit lyssnade uppmärksamt på vad Eldaren sade, lätt svepande på den tunna svansen. Öronen var riktade spikrakt fram, och deras ögonkontakt var stadigare än den brukade vara med någon alls. Det var inte vanligt Vit-beteende, att vara så accepterande runt främlingar. Kanske var det för att Alassëa var så lugn, så samlad. Det fanns ingenting, inte det minsta, som man inte väntade sig av henne. Inget nyckfullt, omslående, som Vit alltid hade svårt att hänga med i. Inga hastigt förändrade känslointryck hon inte hur hon borde reagera till.
  "Vaknar blommorna snart?", frågade hon nyfiket, och log då hon såg mot modern. Frågan var riktad lika mycket till albinon som till Eldaren.
  "Ja, Vit. Snart vaknar blommorna", sade Blue där hon satt och betraktade dottern och den äldre. "Det är inte snö och vinter för evigt."
  "Vad heter inte-vinter då?"
  "Vår."

Den varma, bruna blicken var stadigt fäst på den lilla. Undersökande, granskande. Det var rätt ovanligt med valpar i Isilóth. Det hade blivit vanligare och vanligare det senaste århundradet, även om fortplantning ännu var svårt. Alassëa var snart 300 år gammal och hade ännu inte haft tankar på valpar. Nu kändes det mer avlägset än någonsin innan. Inte för att hon inte tyckte den bleka dottern framför henne, med de nyfikna ögonen och frågvisa sätt, men för att det ännu stod oklart om Eldaren någonsin skulle återvända till Aranor.
     ”Vi kallar det tuilë”, förklarade hon lugnt. Blicken mötte moderns azurblåa och föll sedan ner på valpen igen.
     ”Vad tycker ni om sånger? Har ni någon favorit er mor brukade sjunga för er?”, frågade hon med samma lugn i stämman som i anletet. Stilla. Långsamt. Allting med det ljusa vargen kändes fridfullt.

Tuilë. Det lät annorlunda, men fint, tyckte Vit. Hon blev allt mer förtjust i det där konstiga språket den högresta Eldaren kunde. När hon sedan frågade om sånger och om hon hade en favorit, så nickade hon frenetiskt och såg mot Blue. 
  "Jaa!" Sade albinovalpen. Svansen svepte fram och tillbaka bakom henne. "Mamma sjunger en om Månblommor." Vit kunde inte föreställa sig hur de såg ut, men de lät fina. Sången var fin. Det var en sorts vaggvisa Vit hade hört så länge det korta valpminnet räckte bak i tiden. Mamma hade berättat att de lyste i månskenet, som hundratals små markmånar på nätterna. Vit tippade huvudet på sne. De ljusröda ögonen blev hoppfulla. "Kan du några?" Tänk om hon fick höra Eldaren sjunga! Tänk vad avundsjuka Valkyrian och Varya skulle bli.

[Vit har fått en ny idol. Hon kommer tapetsera sitt hörn av lyan med posters av Alassëa.]

Månblommor. Det måste vara namnet på den glödande, vita blommorna som låg begravd under den lätta snön. Ett passande namn, verkligen. Förstående nickade hon svagt. Modern såg något generad ut över dotterns erkännande. Kanske var inte sång så vanligt som det var i Isilóth? Där var de allra flesta sångglada, speciellt Alassëa själv. Kärleken för sång hade börjat tidigt, då hennes fader gärna och ofta sjöng för henne. När han sedan gick bort började hon tillsammans med sin mor leda vandringstrupper genom bergen, och där blomstrande genast kärleken för sång. Det blev ett sätt att hålla modet och hoppet uppe. 
     "Javisst", svarade hon. "Jag älskar att sjunga, men har sällan sällskap i min sång sedan jag kom till Numoori", förklarade hon långsamt. "Men mer än gärna, så sjunger jag en sång för er" Den bleka valpen nickade förväntansfullt.

"Ngîl cennin eriel vi
Menel aduial,
Glingant sui mîr
Síliel mae.

Ngîl cennin firiel vi
Menel aduial,
Dúr, dúr i fuin
Naenol mae.

An i ú nathant
An i naun ului
A chuil, annan cuiannen
A meleth, perónen"

Den vackra melodin tonade bort och ersattes av ett tomrum. Skogen kändes plötsligt öronbedövande tyst, som att det som nyss ljudat ur hennes strupe varit en del av skogen som hållits fängslad. Ögonen som varit slutna under sången, såg ner på Vit igen. 
     "Vad tycker ni?", frågade hon med en nyfikenhet. Var det lika vackert som sången om månblomstern?

[PP:ade men antog att det var OK, annars får du väl rapportera mig till ADMIN och få mig BANNAD]

[Har anmält dig nu till ADMIN! Man får inte PP:a! Mot reglerna!!]

Vit nickade bara förväntansfullt när den andre erbjöd sig att sjunga. och när hon började tappade hon nästan hakan. Det var nästan ännu finare än Månblommesången, trots att hon inte begrep ett ord av vad som sades på den främmande språket. Blicken vandrade snabbt mot modern, som också verkade njuta av den vackra melodin. Den var utomjordiskt vacker.
  "Den var jättefin!" Utbrast valpen när sången tagit slut. Ögonen var imponerat klotrunda då de mötte Eldarens. "Du sjunger så fint."
  "Verkligen", lade Blue dämpat till. Valpen nickade. Mamma sjöng också väldigt fint tyckte Vit, även om hon inte gjorde det annat än för vaggvisor. Men Alassëa sjöng på ett helt annat sätt, hon verkade sjunga för att det var roligt. Inte för att ge ro. Albinon såg plötsligt fundersam ut. "Vad sjöng du om?"

Ett skratt i ton med sångens klang ekade ur henne. Med raka, långsamma rörelser sänkte Eldaren huvudet emot valpen. Det var fortfarande en större skillnad i höjd men något närmare. Ögonen utstrålade samma värme och lugn som tidigare.
     ”Det får ni avgöra” Alassëa nickade menande. Om än sången i sig hade en översättning, så var dess betydelse varierande och mångtydig. För henne, handlade det om en fallande stjärna, om död och livet efter. Men en det fanns en aning att den betydelsen inte skulle vara särskilt åtråvärd av en ung valp. Istället kunde fantasin få sitt utlopp.

Vit skulle precis ställa ytterligare en fråga, då Blue harklade sig lätt.
  "Vi måste nog börja röra oss tillbaka", erkända den blåögde med ett ursäktande leende åt Eldartiken. Valpen gav genast ifrån sig ett besviket läte och såg mot modern med en eländig min.
  "Måste vi?", klagade hon med eftertryck, men insåg att det nog var dags ändå. Hon såg sedan mot Alassëa. Ett svagt leende klädde läpparna. "Vi måste gå. Men tack för sången!" Hon skuttade tillbaka mot Blue, ivrig att få komma hem och berätta för syskonen vad hon fått höra.
  "Kom nu mamma!"

[Vi kan avsluta här om du inte vill tillägga något c:]