Cerulean vaknade.
Tystnad. Han var ensam. Grottväggens kyla hade krupit inpå skinnet och gick en rysning av obehag att rinna likt vatten längst ryggraden. Ensamheten hade aldrig känts så påträngande som då.
Som att det bekräftats då Blue försvann. Som att livet innan hade bara hade varit en skugga, en illusion, skapad av faktumet att hans familj var döda. En slöja av tro att allt egentligen var som det skulle.

Cerulean hade aldrig ljugit mer för sig själv.
Han pressade huvudet mot väggen och drog tungan över stenen, som för att försäkra sig om att han verkligen låg där ensam. Vart var syskonens luddiga kroppar?
Vart var modern silkesvingar?

Du är ingen valp, Cerulean.
...
Du är en vuxen varg. Dags att inse sanningen - du har vuxit upp och förblir ensam.
Jag vill inte.
Du har inget val. Ingen vill ha dig.


Hastigt hävde varghanen sig upp på benen, vacklade till och återfick balansen. Hans ögon var grumliga av trötthet, trots att han sovit över 20 timmar i sträck. Vingarna var stela och knakade då han sträckte på lederna och tassade ut ur grottan. Så var det. Kiera och Tien.. De fanns inte inom synhåll. Det luktade varg överallt, främmande individer. Det skrämde honom. De skulle hata honom!
Med ett ryck satte han sig i fyrsprång och lättade upp i luften. Vingarna bar knappt då han i ojämna, flaxande tag med dem steg i höjd. Vinden ven i öronen, tjöt åt honom att räta upp sig och flyga ordentligt, men han hörde den inte. Han hörde ingenting längre. Som om någon stoppat in bomull i hans öron, avskärmad från omvärlden.

En timme passerade i vansinnesfärden över himlavalvet, inte en tanke ägnades åt hur hungrig han var och att huvudet dunkade av huvudvärk. Törsten brände i strupen då han seglade över passet mellan Azekhaslätten och höstskogen, och innan han visste ordet av det befann han sig i utkanten av Blodbergen, precis där de röda stenarna mötte skog. Med en hård duns landade han på marken, och grimaserade då nedslaget gick likt en stöt upp i lederna och fick honom att slå nosen i marken. Långsamt rätade Cerulean upp sig och såg sig om.
Hade ingen aning om vart han befann sig. Ett högt gnyende lämnade honom då han i en plötslig våg av panik backade in i ett träd och av reflex avfyrade ett knivskarpt luftstråk rakt genom stammen. Förbryllat stirrade han in i hålet som skapats, och raseriet sköljde över honom.

Hålet var så likt det han kände i sitt hjärta. Drypande av sav, splittrat och sårat. Likt det djupa jack som skurits in i honom, det som rann av blod och fick den pulserande hjärtemuskeln att krampa av smärtan.

Cerulean ylade av ångest och gav utlopp för ilskan. I en plötslig kick av adrenalin for han framåt i ett stort hopp och mejade ner trädet helt och hållet med sina krafter. Träsplitter for i kaskader då det smulades till ved framför hans tassar. En sinnessjuk morrning slapp ut mellan de blottade tänderna då han återigen for fram i fyrsprång och kastade luftstråken vilt omkring sig. De genomborrade allt i sin väg - träd, växter, sten och vatten. Aldrig hade han känt en sån inneboende kraft, lagrad efter alla år av känslofylld ångest.

Fem minuter senare stannade varghanen, distraherad - och höjde ett glittrande stråk av luft framför sig. Luft så hårt sammanpressad att den skymtade likt en glänsande diamant.
Undrade hur det skulle kännas att skicka den genom bröstet och falla in i intigheten. 
Hans ben darrade till och stråket försvann. Med en mjuk duns föll han till marken, med snyftningar som avlöste varandra. Ingenting hade någon mening längre.

De blodfärgade bergen hade fäst scener på hennes näthinnor. De hade tornat upp sig framför henne, hotfulla och intensiva. De var inte de första bergen Alassëa hade behövt korsa, och något sade att de inte skulle vara de sista...

Några torra dygn spenderades uppe i bergskedjan, men nu var hon äntligen vid bergåsen, på sin väg ner emot en skog. Trädkronorna var färgad i eldiga färger, så som rött, gult, orange. Från ovan kunde man inte skymta några trädstammar, och istället liknade det bara ett oändligt, eldfärgat hav. Hon kunde inte låta bli att undra om det fanns något samspel emellan de blodröda bergen och den eldiga skogen.

Alassëa hade nästan nått bergsfoten, då ett yl bröt den bedövande tystnaden. Ylet var känslofullt, och laddat med ångest. Var det någon i fara? Den gräddfärgade honan kände genast sig tvungen att se efter så allt stod rätt till, och att ingen kom till skada. Den lugna takten hon tagit ner för bergsväggen byttes genast ut emot en hastig fart, som vägde på gränsen att vara så snabb att hon riskerade att trampa fel och ramla ner emot ett dödligt öde.

Tassarna sattes äntligen på fast mark. Gräset som omfamnade hennes tassar var en skön förändring - de heta stenplattorna hade lämnat dem ömma. Det travande tempot ersattes genast med ett galopperande. De långa, smäckra benen sträckte ut sig långt framför henne. Som Eldar var hon byggd för smidighet och snabbhet. Näst intill ljudlöst äntrade hon eldskogen.

Ylet hade dött ut i fjärran, och hon försökte på något vis lokalisera dess ljudkälla. De nötfärgade ögonen sökte emellan de brokiga trädstammarna. Alassëa drog ett djupt andetag genom den mörka nosen, och försökte skilja åt alla nya dofter. Ylets ägare verkade inte ha varit i närheten, för den enda doften av varg som kändes var flera dagar gammalt. Som tur är så hade hon ett till sätt att försöka lokalisera vargen;
Hennes sinne expandera, och trådlika lemmar började söka sig omkring henne. De letade febrilt efter ett annat sinne att fästa sig till. Plötsligt kunde hon känna kontakt, öster om henne, en hane - men han verkade ensam. Alassëa lämnade ett svagt avtryck i hans sinne, för att låta honom veta att hon var där innan hon drog tillbaka sitt sinne igen.. Sedan började hon i en rytmisk takt röra sig emot den främmande hannen. Om än han var ensam kunde han vara skadad, och vara i behov av hennes hjälp.

[Så. jävla. konstigt. Du får ursäkta ;_;]

[Ahmeeeh, det var ditt första inlägg med den karaktären - tar ett par roll att lära känna dem så det finns inget att ursäkta sig för~]

Frustrerat dunkade Cerulean högertassen i marken så träsplittret flög genom luften. Varför skulle allt vara så svårt? Varför skulle allt vara så avancerat? Kunde inget bara vara...
Cerulean sprätte till och flög upp på benen då någonting rörde vi honom. Nej inte fysiskt - psykist. Varghanen ruskade frenetisk på huvudet och backade några steg som för att försöka skaka av sig den obehagliga känslan. Var han på väg att bli galen på riktigt?
En doft slog plötsligt emot honom. Vargtik.
BLUE?
Nej, hennes päls doftade inte alls så. Den doftade mjukt, silkigt, nästan likt molnen gjorde... Den här var främmande. Han hade aldrig känt något liknande. Det luktade inte ens Numoori.
Vad var det för främling som ville honom något? Hans plötsligt stressade huvud insåg att hon var telepatiker, vilket förklarade den konstiga känslan han precis fått.
Denne "hon" dök sedan upp mellan träden i frysprång. Vargtiken var vit, och högre än honom.

Måste alla tikar han mötte tvunget vara vita?
Cerulean stod stilla, darrande och flämtande efter luft som inte fanns, och såg skräckslaget på främlingen. Inte för att det egentligen fanns något att vara rädd för.
Mest för att hans hjärnspöken talade om för honom att alla ville honom illa. Att han inte skulle lita på någon längre.
Att det var bäst så.

Det var mer än blicken som talade om hans rädsla - hans sinne var splittrat, tanker och känslor virvlade omkring som tornados. Alassëa valde att inte ta en djupare titt, men det var omöjligt att undvika det kluvna sinnet. Vad hade hänt honom?

Den krämpälsade varghonan hade stannat några stammar bort ifrån honom. De spetsiga öronen var upprättade på hennes hjässa, och huvudet var högburet. De nötfärgade ögonen granskade honom begrundande, innan hon tog ett ynka steg närmare innan hon frös igen.
"Jag kommer i fred." Den något mörka, men lugna rösten ekade genom luften. Inte förrän nu märkte hon fragmentet av träd som låg spridda omkring honom. Att han bar på smärta och ångest hade hon redan vetat, men inte riktigt i vilken grad - men det kom de utdöda trädstammarna att förklara för henne.

Den intensiva blicken var fastnaglad på honom. Något sade henne att hanen inte skulle låta henne komma nära, eller lyssna på hennes fredliga uttalande. Han verkade inte skadad, åtminstone inte fysiskt, så hon fann ingen anledning till att försöka vinna hans tillit.

"Jag kommer i fred."
Den ljusa honan såg på honom med oläsbar blick då hon uttalade meningen med sin behagligt mjuka röst. Hennes nötbruna ögon vilade på hans skälvande gestalt då varghanen svalde hårt och tvingade ner luften i lungorna för att eventuellt lyckas svara något vettigt.
"D-det säger alla. Sen.."
Han lyckades inte vidare bra.
"Alla säger det!" Cerulean ruskade på huvudet och lyckades bita upp såret i tungan som han råkat göra dagen innan. Rösten var fylld av gråten som pressade på i ögonvrårna, men han kämpade emot den - skämdes över sig själv. Då han svalde blodet betraktade han den krämvita honan han inte visste namnet på. Hon såg besynnerlig ut. Långa ben och lika lång svans, uppsvängd buk som tydde på snabbhet och ovanligt spetsiga öron. Han blinkade dumt i ett försök att lista ut rasen.

Du gör dig själv till åtlöje.
Jag vet.

Alassëa såg på honom med samma djupa blick. Tankarna var så starka att hon inte ens behövde anstränga sig för att lägga märke till dem - han var outsägbar, en tickande bomb. Det kändes som att hon skulle slösa tid att försöka hjälpa honom, men hon kunde inte neka en skadad - om än det inte var fysisk smärta han kände.

"Det är sanningsenliga ord." höll hon med honom, och nickade svagt åt honom.
"Men jag säger dem med dess innebörds tyngd." Alassëas röst var djup och bestämd, men inte på ett sätt som fick en att känna sig hotad, bara på det sättet att man skulle ta hennes ord med allvar. 

Trots att Alassëa hade makten att bryta sig in i hans sinne för att få reda på information om hans förflutna, så var det inte i hennes natur att använda hennes krafter på ett respektlöst sätt.
"Vad är det som mörkar ditt sinne, frände?" Fortfarande var tonen respektgivande och lugnande. Om än det förmodligen skulle visa sig vara ett försök förgäves.

Cerulean lyssnade med ett halvt öra på vad den namnlöse sade. Hon lovade att det var sanning. 
...
Till slut fick han fram ett svar som åtminstone fick att förstå någorlunda.
"Det finns fysisk fred och fysiskt krig. Det som glöms bort är den andra sorten."
Plötsligt var hans anlete beslöjat av lugn. Inombords sjöd fortfarande känslorna likt en vulkan, redo att explodera när som helst. Men den tvåfärgade orkade inte. Det spelade ingen roll.
"Vad tynger ditt sinne, frände?"
Cerulean stirrade på henne i några sekunder, mållös, och skrattade sedan till. Det var ett sinnessjukt skratt, utan minsta spår av humor eller välbefinnande.
"Skulle jag berätta.. Det skulle ta så lång tid. Jag jagas av monster starkare än något annat."
Varför stod han ens och berättade för henne?
"Ensamhet... Smärta, sorg.. Dödslängtan."
Sade han verkligen det sista? Jo..
"Varför ska jag leva när allt går emot mig? När allt jag försöker med slutar i ny smärta? När allt nytt blir till blod.." Ångesten hade smugit sig in i rösten igen men han kämpade för att inte låta den ta honom. Tvingade undan rösten i huvudet. Kämpade emot.
Som alltid.

Ögonen höll samma djup, och frusen lyssnade hon på hans ord - inte en muskel rördes i hennes ansikte. Den yngre hanen hade mycket sorg inom sig, den sken som vild eld igenom hans yttre. Alassëa tvekade på att hon någonsin skulle kunna läka hans sår, utan att radera hans minnen, vilket hon var strikt emot. 

"Det finns mycket mer av livet än du tror." Hon pratade lugnt. "Låt inte mörkret sluka ljusheten i ditt hjärta. Ditt förflutna ska inte försumma din framtid. Att blicka framåt är svaret till allt, om än du inte ser något där." Att blicka framåt hade blivit som en regel för hennes ras, sorgen var oftast det i slutändan som avslutade deras liv. Alassëa hade lärt sig att livet hade alltid något nytt att erbjuda, och om än hon inte alltid kunde se det så var hon nyfiken. Hon ville leva livet till fullo, och försökte alltid vara glad åt erfarenheterna som hon fick, även om hon utsattes för de sorgfyllda bitarna.

"Det finns mycket mer av livet än du tror. Låt inte mörkret sluka ljusheten i ditt hjärta. Ditt förflutna ska inte försumma din framtid. Att blicka framåt är svaret till allt, om än du inte ser något där."


Cerulean suckade. Ett hårt, torrt läte. Åh, vad han hatade henne, den där förbannade främlignen som kom och trodde sig veta precis hur livet skulle handeras..
Okej, inte egentligen. Men just då var känslan den. Han skulle aldrig kunna intala sig att det fanns en mening igen. Sedan olyckan för alla de åren sen hade han lyckats linda in sig i lögner, skärma av sig från omvärlden och tvingat sig att leva likt ett själlöst föremål. Hur var det nu han sagt till.. Blue.. Den dagen på Numoorislätten? Han mindes inte, annat än att det var om att kanske få möta sina älskade igen.
Hade han verkligen lyckats banka in det i huvudet så djupt att han faktiskt trodde sig själv? Egentligen var orden sanna. Men.. Cerulean kunde bara inte tro dem ändå.
"Jag skulle gärna vilja tro dig, men du är bara en främling och du vet ingenting om mig, mitt liv eller vad jag varit med om. Allt fattas, ingenting kommer någonsin få mig att känna känslan ni kallar lycka. Det skulle var intressant att få känna på känslan.. Trots allt.. När har jag någonsin varit lycklig?"

Alassëa var inte förvånad över reaktionen hanen gav henne. Det var trots allt det hon förväntat sig, att han inte riktigt skulle ta åt sig en främlings ord. Det var ju bara ord - tills man gjorde de till något annat. Den krämfärgade varghonan stirrade bara på honom en stund, innan hon slutligen bröt ögonkontakten och såg sig omkring i den brandfärgade skogen.

Hon lät sinnet expandera för några korta sekunder, och vidröra den tvåfärgade hanens. Fort letade hon fram hans namn, och drog känslolöst tillbaka sitt sinne.
"Cerulean." sade hon med en djup röst, innan blicken sökte sig tillbaka till den yngre hanens. "Än har du kraften att fortsätta din resa. Vad du gör med den är ditt val, och endast du kan bestämma vart den ska föra dig." Hon dröjde kvar blicken innan hon tog några steg bort ifrån honom, för att kasta ett sista ögonkast på honom innan hon vände om helt för att fortsätta sin resa genom den nyfunna brandskogen.

Cerulean slöt ögonlocket. Suckade lågmält. Honan talade till honom - plötsligt visste hon hans namn - men han brydde sig inte längre om den känslokalla rösten. Ett tomt skal, var den.
"Du har fel."
Rösten var tunn då han långsamt slog upp ögonen och såg henne vandra bort genom skogen. Cerulean svängde runt av ointresse. Vad spelade en eller annans åsikt för roll? Sekunderna efter slog varghanen upp vingarna och steg upp i luften. Uppslukades av det täta lövverket i skogen som brann av färg.

[AVSLUTAT]