[Ett öppet roll för en person, vill att det ska hållas någurlunda aktivt! :)]

Hon simmade, inte koll på något. Inte hur länge hon simmat, inte om det var dag och natt. Hon var ändå hela tiden förblindad av ett mörker. Ett mörker som gjorde henne blind. Det var som om hon simmade i himmelen.. eller i helvetet, troligare. Allt var bara svart och hon kände inget. Eller jo det brustna hjärtat som dunkade av sorg. Hon tog ett kvävt andetag under vattnet och simmade vidare framåt, framåt åt ingenstans.
Det enda som ekade i hennes huvud var, hon är död, hon är död, hon är död. Varför hade hänt henne, varför kunde hon själv inte minnas något av den situationen?! Allt var bara tomt i hennes huvud ett mörker. Fast hon var helt utmattad och ville knappt lyfta tassarna och det värkte i hela kroppen så kände det skönt. Smärtan bedövade henne. Till sist orkade hon inte längre och slutade simma och lät vågorna fånga hennes kropp. Hon ville dö. Men hon kunde inte dö i vatten, det var omöjligt. Om inte vågorna slog hennes skalle i en sten så hon dog. Hon började flyta med vågorna och hon somnade.

Mörker döda.
Mörker svälj.
Låt mig inte leva,
jag är fel, jag är död för länge sen.
Timmar går, men jag känner inget mer.
Timmar försvinner och lika så jag.

Hon slog plötsligt upp ögonen då morgonljuset från den rodnande himmelen och den skinande solen mötte hennes ögon och hon gnydde till och kurrade ihop sig till en liten boll. Hon hade spolats upp på en strand, någonstans. Hon brydde sig inte var. Men vad gjorde hon igentligen här, varför var hon inte hos mor? Var var alla? Plötsligt kom allt tillbaka som om nån sparkat henne i ansiktet och lika så om nån stoppat en klo i hennes ögon så svämmade tårarna upp i ögonen och hon hade svansen över huvudet och hennes tårar gjorde sanden och hennes svans blöt.

En ensam svart varg satt vid strandkanten och såg ut över vattnet. Innan Askbrand någonsin sett havet hade han bara trott att det var en väldigt stor sjö, men när han väl kommit dit hade han insett att det var så mycket mer. Vad fanns egentligen bortom det? Det var en fråga han ofta grubblade på, åtminstone när han brukade komma ner till stranden. När han tillslut tyckte att det var dags att gå vidare travade han iväg längs vattnet.

Efter en bit lägger han märke till något på marken och går försiktigt närmare. Vid närmare anblick var det nog en varg. Var den död? Eftersom den snyftade så antagligen inte antog Askbrand och gick närmare.
-Hur är det? frågade han och puffade lite på den andra vargen med sin stora tass. Verkade som om det var en hona. Om hon inte ville ha honom där skulle han väl gå, men han kunde inte bara lämna henne där hur som helst utan att fråga hur det egentligen var med henne.

Kim kände snart inte av sin kropp mer, den var som ett svart hål utan ende, som om hon svävade i rymden utan att veta når tiden kom och gick. Tårarna hade redan slutat falla, för lämge sen. Nu var det bara de stilla andetagen som påminde henne om att hon fortfarande levde, och vågornas mjuka brus som påminde henne att hon fortfarande var på jorden. Hon började känna av den torra halsen, ryggen, benen, svansen. Ja hela kroppen kändes torr som sanden. Hennes hals var torr som sandpapper och hon var dåsig och trött. Hon hade aldrig varit upp på land såhär länge förut, och den mjuka solen som värmde henne gjorde henne lika torr som sanden. Och trött, så trött. Hon hade tappar mycket salt av alla tårar som fallit ner för hennes skinder. En mjuk vindpust lekte med hennes päls, men hon fångade inte upp doften som följde med den utan hade huvudet inborrat i svansen så hon kunde inte utskilja dofter.
Det var kanske dumt, för hon hade inte skänt doften om främlingen som kommit dit, hon var tom av tankar och hade stängt av sina sinnen. Men så plötsligt så petade något till henne och hon öppnade de nu mycket ljusblå ögonen, lika ljusa som tårars färg och de tittade upp och fick se en svart hane, det tog några få sekunder innan hon hade kommit upp på fötter igen. Hon var tröttare och stelare av solens gasande strålar så hon var en aning klumpig då hon tog sig upp på alla fyra och backade med svansen mellan benen och med huvudet sängt och morrade med en ilsken nästan fräsning mot främmling.
"Damn wolves..."

Askbrand backade försiktigt en aning när den andra vargen, en tik, kom upp på tassarna. Hon verkade lite skrämd, och det hade ju inte varit meningen.
"förlåt, mår du bra" frågar han och sätter sig ner i sanden.
"Jag är Askbrand" säger han sen, och förväntar sig antagligen att honan säger sitt namn. Han undrade vad som kunnat hänt som gjort henne så ledsen, men frågade inte. Hon skulle säkert ändå inte svara, kanske bli arg eller förolämpad till och med, och det ville han inte. Han svepte med svansen när en sval bris drog förbi och han tog ett djupt andetag av den salta men friska luften.

Kim var fortfarande lätt i hopkrupen med de blottade tänderna då hanen ställde henne en fråga, om hon mådde bra.
Vad skulle hon svara, jovisst, mitt liv är super finns inget bättre till fälle. Kim slutade morra men hennes ögon var
fortfarande misstämksamma och de hade ändrat färg till mörk mörk blå men höll långsamt på att ändra tillbaks till
den violetta färgen. Tillsist får Kim ur sig ett halvt fnysande ljud.
"Nej".. Hon vände på huvudet och skulle precis vända om och gå ner i vattnet, benen var slöa
uttorkningen och hon han lägga ner tassarna i det lockande vattnet då hanen talade igen och presenterade sig som Askbrand.
Kim stannade upp och tog ett hastigt andetag för att hålla tillbaks tårarna som ville svämma över i henne ögon och ryckte på
nacken och vände sig om och stog och tittade på den svarte. Han värkade vilja att hon presenterade sig.
"Kim" sa hon och hennes svar var lika kort som det föregående men denna gång var det kvävt
av den stora klumpen i halsen.
Och så satte hon sig ner, avståndet var nu rätt långt mellan dem, flera meter, men hon hade inte tanken på att närma sig mer.
Utan satt kvar och de nu åter mycket ljusblåa ögonen stirrade tomt på Askbrand.