Det var kväll. Himlen var orange och det dunkla ljuset gjorde skogen än mer lummig och ganska mysig. Hon sneglade upp mot trådkronorna och försökte skymta det orangea där ovanför. Det tycktes inte vara några moln som skymde himlen där hon kunde se iallafall. Bra. Det betydde att månblommorna skulle blomma, och lysa. Hon tyckte inte alls om nätterna då de inte lös. Ögonen slöts för bara en kort sekund och hon suckade, något trött låg över hennes ansikte. Mamma var fortfarande ute på promenad, hon hade börjat ta dem på dagarna ibland. Det var både skönt att inte behöva vara rädd och läskigt att inte ha beskydd. För det mesta när mamma var borta satt hon under rötterna och tryckte eller försökte lägga rygg på någon an syskonen. Men alldeles för ofta nu för tiden försvann de innan hon hann följa med. Nu satt hon med ryggen mot en av de väldiga träden och kände sig ensam. Den ena tassen duttade lite på en hopfälld blomma. Egentligen längtade hon verkligen inte till mörkret, iallafall inte så länge mamma var borta, men en bra sak med det var att hon kände sig mindre ensam. För hon lös också, likt blommorna. Ibland funderade hon på om hon kanske faktiskt var en blomma hon också. Hon gled ner i luggande ställning och lät hakan vila mellan framtassarna. Det skulle vara ganska skönt att vara en blomma. Öronen låg något komiskt rakt ut från kroppen på var sida.


[Chander]

Chander vilade huvudet mot tassarna och andades ut. Solen höll just på att gå ner. Snart skulle månen stiga, och månblommorna skulle slå ut. Han tyckte om den orangea himlen. Den var en fin omväxling mot allt det blå. Först en blå himmel på dagen, sedan en mörkblå på natten. Orange bröt sig fint.
   Valpen visste inte var varken mamma eller något syskon befann sig - förutom Lune. Han låg och kikade på henne från en gömd plats, försökte avgöra om hon skulle vilja att han kom och la sig bredvid henne. Det kändes som att hon skulle tycka det var okej. Han hoppades i alla fall det, för han ville hemskt gärna gå dit och lägga sig. Valpen sökte sällskap.
   Tyst reste han sig bort och tassade bort till systern där hon låg. Hon såg avslappnad ut. Lite stelt stannade Chander framför henne.
   "Får jag ligga här med dig?" De var båda två osäkrast i kullen, men Chander kände sig trygg med Lune. Trots det ville han fråga om lov. Hon kanske ville vara ifred.

Lune sneglade tveksamt upp på sin bror som plötsligt anlänt till platsen. Hon var alltid tveksam till andras motiv till att vara med henne, och lite tveksam till folk i allmänhet. Om någon hon älskade så mycket som mamma, och någon sa sig älska henne så mycket som mamma, men ändå kunde skada henne - då litade inte Lune på någon. Men Chander såg söt ut och han var ändå en av dem han tyckte bäst om i kullen. Han och Mika var ganska sköna att ha runt sig, och närhet var bättre än ensamhet när mörkret började falla på. Lune reste på huvudet och försökte sig på ett leende, det såg lite stelt ut. Öronen hängde ner på hennes tassar men tog inte längre upp det där skämtsamt stora utrymmet de tidigare gjort.
"Visst"
Sade hon och försökte sitt bästa för att låta nonchalant. Tittade på marken bredvid sig där hon antog att brodern skulle lägga sig och såg sedan upp på honom igen. En sak hon gillade med Chander var att han också lös om natten, det fick henne likt blommorna att känna sig mindre ensam. Hon kunde inte riktigt relatera till Rhia så hennes lilla glödande markering var en klen tröst. Hon såg fram emot att se blommorna blomma och brodern lysa, nu när hon inte längre var ensam så kändes mörkret inte lika läskigt.

Chander la sig försiktigt ner bredvid Lune. Marken var kall mot hans buk. Han vågade inte riktigt lägga sig så nära sin syster som han ville. Istället rynkade han pannan och såg ner mot sin buk, som om något störde honom. Smidigt makade han lite på sig, och kom då närmare honvalpen. Hennes värme mot hans sida var skön. Med en liten suck vilade Chander huvudet mot tassarna.
   Snart skulle månen stiga och ge sitt ljus till skogen. Han såg fram emot det. Alla månblommor blommade ut, och eldflugorna började surra. Det verkade också vara då som mor var gladast, och minst benägnast att slå dem.
   "Va' vill du göra när du blir stor?", frågade valpen spontant och gäspade. "Jag vill nog få massa kompisar." 

Det var med en misstänksam min som hon betraktade sin bror flytta sig närmre. Hade han lagt sig på något obekvämt? Hon hade inte sett något när hon tittade. Något sa henne att han var oärlig och det fick de långa öronen att strykas något bakåt, hon förstod inte varför han varit det men det gjorde henne obekväm att känna att han kanske var det. Munnen var ett kort streck.
Vad ville hon göra? Hon kunde komma på tusentals saker som hon inte ville, men vad hon faktiskt ville? Huvudet tippades lätt på sned. Hon ville inte vara ensam men visste inte vem hon skulle vilja vara med. En 'massa kompisar' var ett alldeles för positivt tänk för den unga honan, vem skulle vilja vara med henne liksom? Hon ville inte göra något farligt men kunde knappt komma på något som kändes säkert. Hon ville inte göra som mamma, tanken gjorde ont och hennes ansikte förvreds i en ledsen min. Snart slätades anletet ut men sorgen hängde kvar i de vita blanka ögonen. Vad hon inte ville göra som mamma visste hon inte, ha valpar? Eller kanske bara inte behandla sina valpar som deras mamma behandlade dem, inte vara elak mot sina valpar? Lune hade svårt att tänka sig en framtid, och det kändes absolut overkligt och meningslöst att fantisera om en positiv framtid.
"Vet inte."
Blev hennes korta svar.

"Vet inte." Chander undrade om han hade sagt något som gjort henne upprörd. Nog för att Lune inte ständigt var den mest pratsamma, men hon brukade inte vara kort i tonen. Hanvalpen hummade lite, och slöt ögonen. Han visste inte om han borde fortsätta konversationen. Systern kanske bara vill sova. Valpen gäspade. Han var också trött.