[ Mivria ]

Han stod framför den djupa skogen och blickade in mellan träden. Det var fortfarande mörkt ute, men ett svagt ljus kastades över horisonten och vittnade om att gryningen närmade sig. Han slöt ögonen, tog ett djupt andetag och andades in dofterna som vinden förde med sig från skogen. Han stod så en stund, samlade kraft. När han öppnade ögonen igen hade det redan börjar ljusna ytterligare. Han förberedde sig för att gå in, men benen tycktes inte lyda honom. Det var som om hjärnan och kroppen inte hade någon kontakt och en lång stund stod han bara och såg dumt ner på sina ben och tassar. Var han rädd? Kanske. Kanske var det därför hans ben inte ville lyda. Hans hjärta ville ta ett skutt rakt in i skogen, men det var som om hans hjärna sa åt honom att inte vandra in.
Skit samma vad som väntar, tänkte han och fick tillslut benen att lyda honom. Långsamt steg han in i skogen. Blicken for upp mot de höga träden och medan han gick. Allting var så stilla och tyst, som om hela skogen inte ännu hade vaknat från nattens sömn. Skogens stillhet gjorde det lätt för honom att fånga upp en doft, och han tog ännu ett djupt andetag när han började följa den. Ju starkare doften blev, desto hårdare och snabbare tycktes hjärtat slå i bröstet på honom.
Snart.
I samma glänta som de hade träffats sist satte han sig ner. För var minut som gick blev himlen ljusare och ljusare. Han skulle vänta ett litet tag innan han med ljud lät henne veta att han var tillbaka. På något sätt ville han inte störa den stillhet som fortfarande rådde i skogen. Tills skogen vaknade skulle han tyst vänta...

Hon hade känt honom, Duraneir hade redan berättat för henne under natten att hans välbekanta skugga närmade sig henne. Hon var beredd. 

- "Stanna. Kom inte närmare." Hon klev fram ur snåren och stod nu framför honom igen. Det var inte längesen sist. Hon må va kortare än honom, men hon stod med stolt föring, som att hon stålsatte sig på att en känslosam attack kunde komma från honom. Hon tänkte aldrig låta sig brytas igen, aldrig av honom, vargen framför henne.

Hon visste inte vad han skulle säga henne. Och hon visste inte säkert vad hon behövde höra. Men hon visste säkert att hon hade gett ett löfte, lixom honom, och hon därför visste att hon skulle lyssna på honom och vad han hade att säga oavsett.

- "Du beträder snart helig mark. Jag kan inte låta vem som helst göra det, utan att denne visar att denne har fredliga avsikter med ett hjärta villigt att finna ro och förlåtelse. Säg mig, Malvado, har du det? Kan du vara ärlig med vad du bär med dig hit."

Han hörde hennes röst och lyfte på huvudet precis för att se hur hon steg fram från buskaget. Han tog ett djupt andetag och talade:
"Jag ska inte ta ett steg längre fram", upprepade han, som en bekräftelse på att han hade hört vad hon sagt. "Mina avsikter är inte annat än fredliga, jag vill inget annat än att finna ro och få någon form av förlåtelse", fortsatte han, men blev sedan tyst. Han funderade på hur han skulle formulera sig i sitt nästa yttrande, och han sökte efter passande ord att formulera meningen med.
"Jag sökte upp Qu, och talade med Damon. Han gav mig ett krav, ett ultimatum för att bevisa att mina ord var sanna. Genom att ta livet av en Devils och föra kroppen till honom skulle jag visa att jag var ärlig i mina ord. Jag tackade nej till kravet. Jag söker inte förlåtelse och ro genom att ta liv", han gjorde en paus och såg upp på henne, försökte se på henne vad hon tänkte. Om hon accepterade det han sa eller om hon precis nu tog ett beslut gällande hans förlåtelse.
"Jag mötte Aisu", sade han sedan i en ansträngd utandning. "Jag hade ingen förlåtelse att hämta där, och jag kommer aldrig att vinna den heller. Hon kommer nog aldrig ens att kunna acceptera att jag fortfarande lever", fortsatte han. "Jag börjar inse mer och mer att oavsett hur mycket jag försöker, trots att ärligt tror att jag blivit av med större delen av mörkret inom mig, så kommer jag aldrig bli värdig förlåtelse. Jag kommer aldrig kunna gottgöra varken er eller Aisu, eller någon annan jag skadat. Kanske kan jag endast finna ro genom att inse det faktum att ingen förlåtelse finns att vinna"
...
"Jag är ledsen, Mivria...", hans ögon var blanka av sorg. "...men jag tänker inte längre jaga en förlåtelse jag ej är värd..."

Mivria stod bara tyst och lyssnade till vad han hade att säga. Hon mindes tillbaka på vad hon hade sagt sist de träffades. Hon insåg med ens att hon inte riktigt hade trott själv på att han faktiskt skulle försöka. Att han skulle återvända. Men det verkade vara deras väg i livet, att de ständigt skulle stöta på varandra, oavsett vart de än befann sig, så fann de vägar som korsades. Till Mivrias förtret. För det hade bara betytt att de aldrig fått ett riktigt avslut egentligen. Och ett avslut på vad? Ett avslut på något som aldrig på riktigt hade börjat. Hon drog in ett djupt andetag, suckade och förblev tyst en stund. Vad hade hon förväntat sig? Vad ville hon själv egentligen?

Till slut såg man bara ett trött leende från henne.

"Malvado.. Vad gör du här egentligen? Varför går du inte bara hem, till Devils igen? Du vet lika mycket som jag, antagligen mer, om de konsekvenser det här kan ge. Och för vad?"

Hon bet ihop käkarna. Kanske skulle det här vara som ett sätt att ge honom förlåtelse? 

"Är det verkligen en förlåtelse du söker? Borde du inte bara släppa taget, och gå vidare. Lägga det här bakom dig." Om hon var ärlig mot sig själv, så var det exakt vad hon trodde att han skulle göra efter att de möttes förra gången. En del av henne hade aldrig trott på att han faktiskt skulle komma tillbaka efter hennes ord den dagen. Men hon hade tydligen fel. För hon var nämligen inte själv säker på att hon någonsin skulle kunna lägga allt bakom sig så som hon önskade av honom nu. För varje gång hon träffade honom, så revs allt upp igen. Hon skulle nog aldrig kunna gå vidare helt så länge han fortsatte komma, och önskade få hennes förlåtelse. Och om han fick en, vad skulle han göra med den? Vad skulle hon göra med den förlåtelse hon gav?

Mivria kände själv en tvekan i att han var ärlig med att han skulle vara nöjd med de val han gjort nu, utan hon trodde att detta var mer ett sätt att lappa ihop sin skadade stolthet på. Men hur skulle detta hjälpa henne själv?

Det här var jobbigt för henne. Förvirrande. Av någon anledning så hade hon mer tänkt på Malvado förra gången de sågs, utan att ta itu med vad hon själv önskade. Hon var inte säker. Men hon visste vad hon borde känna. Och hon visste hur det motstridde en annan mycket yngre bit av henne själv, som fortfarande levde med hoppet om en lycklig framtid, där drömmar går i uppfyllelse. Tyvärr, eller tursamt nog kanske, så var det en del av sig själv hon lärt sig att inte alltid lyssna på längre. För allt för många gånger hade den unga delen av henne blivit sårad. Fått lära sig att världen som oftast är ganska hård. Och det var en tuff läxa att lära varje gång den gavs ut, för man behövde börja om på nytt varje gång, med ett nytt lager av lärdom till det yttre skalet som bara tycktes bli svårare att bräcka. Och samtidigt som det yttre skalet blev hårdare, så blev den unga vargen svagare, trasig.

Så vad var rätt den här gången? Välja att skydda sig själv, från att åter igen luras och hånas - Eller ta en chansning, lita på hans ord och hoppas på en lycka hon längtat efter en gång i tiden?

"Malvado, är det inte bara dags att vi befriar oss från det här. Jag.. Jag förlåter dig." Hon svalde. Insåg att hon blivit så torr i munnen att andetagen kändes sträva i halsen. "Men.. Jag vet inte längre om jag kan bli fri.. med dig."


En del av henne önskade bara att han skulle acceptera och gå. En annan att han skulle tveka. Kämpa. men hon visste att det var en naiv sida av henne. För vad skulle han kunna ge henne, mer än smärta? En förlåtelse kändes enkelt att ge, om det skulle ge henne hennes egna frihet.

Det var under tystnad som hon lyssnade till vad han hade att säga. När han hade talat klart gav hon honom ett leende. Det var dock inte det leendet som han hade hoppats på, nu var det bara avmattat. När hon sedan började tala satt han som på nålar, förväntansfull och spänd, orolig och nervös, för vad hon skulle säga.
Han borde inte ha väntat sig några andra ord än de som faktiskt kom från henne, men trots det var det en förvåning som sköljde över honom, och efter det uppgivenhet. Det var slut. Han kände det i hur hans hjärta knöt sig i hans bröst, hur hans själ skrek, och i hur mörkret verkade växa i hans inre. Han visste inte vad han skulle svara. Ja, han kanske bara skulle gå tillbaka till Devils igen. Det verkade trots allt som att Mivria hade gjort sitt val.
Han vände bort huvudet, svalde hårt och tog djupt andetag som fick hela hans kropp att skälva. Han gjorde sitt yttersta för att hålla sig samman, för att inte låta hans utsida fallera på samma sätt som hans insida nu gjorde. Han förstod hennes val av ord. Vad hade han egentligen kunnat förvänta sig med det han själv precis hade sagt? Han hade ju precis sagt att han själv inte tyckte sig vara värd hennes förlåtelse. Vad han hade förväntat sig? Att hon skulle säga 'jag förlåter dig, du är visst värd förlåtelse, låt oss glömma allt och börja om'... Det lät naivt och korkat i hans huvud, men ja, han hade hoppats att någon av de orden hade varit de som hon valt att säga.
När hon talade igen vände han åter blicken till henne. En suddig, dimmig blick som han fokuserade på henne. Han lyssnade, koncentrerade sig för att inte rasa samman. Hur kunde han vara så naiv att han hade trott att det fanns en annan utväg än denna? Hur hade han kunnat tro att de kunde starta om?
Det kändes som om världen föll samman. Hon kunde inte bli fri med honom. Han kunde bara bli fri med henne. Deras världar var separerade från varandra. De skulle alltid vara separerade från varandra. Han började mer och mer inse att de skulle leva två olika liv - och aldrig ett tillsammans.
"Då...", han vände bort blicken igen och kunde inte förmå sig själv att avsluta meningen. Han tog ett djupt andetag och svalde en klump i halsen. Hjärtat försökte febrilt få fram det han ville, men det var som om hjärnan bestämt hävdade nej. Som om den inte ville formulera den meningen han tänkt säga. Han tog några djupa andetag innan han långsamt vred tillbaka huvudet och tvingade sig själv att möta hennes blick. "Då... då ska jag låta er vara fri", rösten hans darrade utan att han kunde kontrollera det. Och innan han hann reagera började tårarna långsamt rinna längs hans kinder. Allt var på väg att rasa.
Han önskade inget hellre än att få dela resten av sina dagar vid hennes sida. Han skulle kunna göra allt för att få vara vid hennes sida igen, och någonstans trodde han att han faktiskt hade bevisat det för henne nu. Han visste att det var en utopisk tanke, men han trodde någonstans att detta var deras slutgiltiga avslut och start. Avslutet på allt det gamla, och starten på något nytt och underbart.
Han visste att han endast hade sig själv att skylla för hur utgången med Mivria gick. Det var hans fel att hon nu stod här, ovillig att släppa in honom igen. Det var hans fel att hon nu inte kunde vara fri med honom. Det fanns så mycket han ångrade, så mycket som han gjort som bara åsamkat henne en smärta hon inte kunde förbise. Han klandrade henne inte för det, han skulle aldrig kunna klandra henne för det.
"Jag älskar er... och jag vill inte hålla er fången i något som inte kan skänka er lycka", sade han tyst. "Jag kommer aldrig att besvära er igen", han skruvade lite på sig, redo för att gå. Men han ville höra om hon hade något mer att säga först. Tårarna rann likt floder längs hans kinder. Han bemödade sig inte att hindra utsidan från att visa hur han kände sig på insidan. Lika trasig som han såg ut, lika trasig var han, och han visste inte om han någonsin skulle kunna bli hel igen. Detta hade varit den sista chansen, men han började mer och mer förstå att det var ett dött lopp. Det hade varit ett dött lopp från då han vandrade mot Ötamon, med Blodbergen i ryggen. Han skulle aldrig bli densamma igen, om han väl tog sig igenom detta.

Mivria stod och bara såg på honom. Vågade inte säga något, för allt hon kunde säga kunde göra det värre. Den unga hoppfulla vargen skrek panikartat inom henne, och Mivria fick svälja flera gånger för att inte ge efter. Det fanns så mycket hon ville säga, men inte kunde, för inget.. Kunde ändra på något..

Malvado hade förstått och accepterat. Mivria hade också gjort det egentligen, men ångern stormade inom henne. Fanns det verkligen inget annat sätt? Vore det inte värt att försöka? Varför inte chansa? Hon hade länge känt att det inte varit helt över, för att han alltid fortsatt att komma tillbaka. Tids nog, så dök han alltid upp. Eller så hade Mivria jagat efter honom. De fann alltid varandra. Men nu var det officiellt slut? Hon visste att det egentligen varit slut sen länge. Men att komma till insikt med att det var slut på riktigt, helt plötsligt var det Mivria som hade svårt att helt acceptera att även Malvado nu skulle ge sig av, på riktigt. Hon skulle inte bli besvärad igen.. men det gladde henne inte heller.

Han skulle gå hem igen. Det var overkligt att Mivria nu skickade hem honom till den flock hon så länge hade föraktat. Hon hade alltid önskat att han skulle prioriterat henne före Devils. Men det hade aldrig blivit så. Och nu var det försent.


Hon ville trösta honom. Be honom stanna en stund. Prata med varandra en sista gång. För en stund låtsas som att de var unga igen, och att allt ont som varit mellan dem, aldrig hade skett. Men vad skulle det tjäna till. Det skulle bara dra ut på det oundvikliga.

Hon svalde igen. Och tårar rann nu också ner för hennes kinder, det var oundvikligt. För hur kunde hon inte känna hans smärta? Det var så hon fungerade. Hon ville alltid bära alla andra omkring henne, och i slutändan hade den tyngden blivit för tung att bära. Men nu kunde hon inte bära honom längre.

Han väntade på att hon skulle säga något. Vad ville han att hon skulle säga? Av allt hon ville säga så blev hon nu bara tom. För om han hade accepterat, på riktigt att han skulle släppa taget, så behövde hon göra detsamma. Och då fanns det inget mer att säga.

"Farväl.. Malvado." Hennes röst var nära bristningen, men hon försökte samla sig.
Hon tänkte i huvudet vad hon ville säga mer. 


Men hon kunde inte säga något mer. Inte den här gången. Hon skulle hejda sig. Hon skulle inte göra det svårare, och hon skulle begrava hoppet. Hon ville inte ge honom hopp, för då skulle de vara tillbaka till början igen. Hon förblev tyst. Vek undan blicken. Hon klarade inte av att se på honom mer. Hon ville inte bli svag.

Hon hade ingenting mer att säga, förutom farväl. Han ville höra mer, han ville höra mer av hennes röst, för han var rädd att det var för allra sista gången. Han såg på henne med en blick som nog aldrig hade varit varmare, trots tårarna som fortsatte att rinna från hans ögon. Han ville bevara bilden av henne, så som hon var nu. Hon hade nog aldrig varit vackrare än vad hon var just nu. Och det var så här han trots allt ville minnas henne. Vacker och stark trots allt som hänt.
Han nickade tyst. Det fanns inget mer att göra här, inget mer att förklara. Han trodde nog att hon visste vad han kände innerst inne. Hans kärlek för henne hade aldrig dalat, den hade stundvis endast varit dold i ett mörker. Ett mörker som han fått ur sig, men som han kände började krypa sig inpå honom åter igen. Lyckan hade varit kortlivad.
Han tog ett djupt andetag, försökte samla sig för att svara henne. Det var lika svårt som han trodde att forma orden. Varken hjärtat eller hjärnan ville nu forma de slutgiltiga orden.
"Farväl", rösten darrade och han andades tungt ut. Så, det var sagt, även om orden skar som klor i bröstet på honom. Det kan ha varit det mest plågsamma ordet han någonsin uttalat.
Han reste långsamt på sig, som om han hoppades att hon skulle ändra sig. Be honom att stanna. Men han visste att han endast drog ut på båda deras lidande genom att dröja sig kvar. Han började gå bortåt genom träden en bit, innan han stannade och vände sig om. Han blinkade hårt några gånger, sedan sprack hans ansikte upp i ett leende. Men nu var det varken dystert eller sorgligt, det var endast fyllt av lycka.
"Tack för allt", viskade han tyst för sig själv. Sedan vände han sig om och fortsatte gå. Det var inte i närheten av det avslut han hade hoppats på, men kanske var det det avslutet de båda behövde. Han hade henne att tacka för så mycket i sitt liv.

Mivria lyfte bara blicken igen när hon hörde honom gå in mot skogen igen. Hon hann precis se han slukas upp av skuggorna för att sedan vara borta. Var det sista gången hon såg honom? Troligen. Var det vad hon ville? Hon visste inte säkert. Men hon förstod att detta troligen var för det bästa. Det skulle va bättre för Malvado att återvända till Devils, slippa oron över att alltid vara jagad, och inte behöva låta sitt liv rinna förbi i väntan på att bli accepterad in i hennes hjärta igen. Minnen av hennes känslor suddade ut förnuftet, men oavsett vad hon egentligen kände, så hade hon inte kunnat låta honom stanna. Var detta vad hon ville? Just nu kändes det inte så. Det var som att alla känslor hade rörts upp på en gång. Hon visste att hon inte fick glömma hans svek. Hans osanna ord. Hon fick inte låta sig luras, för då skulle hon åter falla som hon gjort tidigare. Det var viktigt för henne, att intala sig att inte glömma den bittra sanningen om vad deras relation hade varit, eller snarare vad den aldrig varit. Men..

Blicken suddades ut, och det var som att något brast i henne. Nu för stunden så var hon inte Mivria som varit flockledare, en moder, och den som växt upp och lärt sig mycket om livet. Nej nu, just nu, så var hon den unga vargen, som bara varit så förblindad av kärlek, och som bara hoppades att allt skulle sluta lyckligt en dag. Det var den unga honan som nu, ännu en gång, hade fått ett krossat hjärta, som hon nu behövde trösta.

Hennes ben vek sig och hon föll ihop till marken. Och Mivria grät. 

År av gömda och glömda känslor kom till ytan, och det var dags att låta alla komma fram denna natt. För hon insåg nu, att hon behövde ta farväl på riktigt. Få ett avslut med det hopp hon alltid burit runt på, som hon aldrig riktigt kunnat släppa taget om. Men nu var det dags att gå vidare. Såklart visste hon innerst inne att en annan dag, så skulle hon va stark igen. Hon skulle gå vidare. Få nya mål med sitt liv. Nya drömmar. Allt skulle bli bra, och hon hoppades att minnet av Malvado, skulle bli till ett ärr som alltid skulle finnas där, men att det till slut inte skulle göra ont längre. Det skulle läka.

Men ikväll ville hon tillåta sig att gråta och sörja. För det var så hon kände, att hon behövde sörja över att hon behövde ta avsked av det hopp hon så länge burit med sig, och det var smärtsamt att acceptera. För självklart visste hon, att hon alltid hade älskat honom innerst inne. Och den insikten gjorde att hennes sårade stolthet inte kunde avgöra om hon nu mestadels var ledsen, eller kanske mer lättad.


[Avslutat]