Tystnaden låg spöklik över skogen, den var idiotiskt och korkat av henne att ens över huvud taget ha vågat sig in på dessa marker. Men hon hade ju ingen aning, hon visste helt enkelt om det som gömde sig i skuggorna.
Kanske borde stanken, av död och förmultnade kroppar redan ha skrämt bort den vita varginnan, men hon hade mer mod i kroppen än att vända endast pågrund utav det. Hon skulle helt enkelt ta sig igenom skogen, svårare än så var det inte, borde det inte vara i alla fall.
Hon stannade upp, lyssnade noggrant en kort stund men fortfarande kom inte ett ljud. Det var fortfarande för tyst för verkligheten. Så hon fortsatte, försiktigt med så ljudlösa steg hon klarade av att ta, för om skogen var tyst var det väl bättre för henne att passa in i den otäckta tystnaden.

En gråbrun hög blottades snart framför henne, nyfiket tassade hon närmare högen som tyckte se ut som en ovanlig jordhög, hon klarade inte av att slappna av då hon smög allt närmare bytet. Försiktigt, eftersom hon ännu inte var försäkrad på om den var död, eller om den ens var något som levt - någonsin.
I ren panik stannade hon upp då hon möttes av ett klart gult öga - helt ensamt i den högra ögonhålan, den vänstra var alltså tom. Förmodligen hade en förbipasserande fågel hackat i sig det, men inte stannat länge nog för att ta båda. Äcklad drog hon blicken över vargen som låg framför hennes tassar, ett offer, ett byte som någon slukat. Ett mord.
Det var förmodligen det som äcklade henne, mord.
Hon kunde inte släppa vargen med blicken, vad hade denna främmande gjort för att förtjäna detta? Hon kände ingen medlidsamhet, ingen sorg eller liknande.
Bara en motbjudande känsla som växte inom henne.

Pax till Tavvis C:

Ingenting varnade om främmande, inte en doft, inte ett ljud, inte en skymt. Hon visste inte att den mörka vargen var i hennes närhet, hade ingen aning om vilken fara hon egentligen var i. Hon stod liksom bara förstelnad vid liket, det var något underligt över sättet den tycktes vara dödad, inte med ett slag och sedan lämnad, snarare som om någon ätit på den, druckit dess blod. Det var nog det som fick henne att stanna att studera, stirra. För döda vargar hade hon sett tidigare, både sina egna och andras verk. Men hennes intresse brast och hon hade sett den döde tillräckligt nog för att konstatera att det i alla fall inte vara någon normal, någon frisk, varg som hade orsakat detta. Antagligen någon som var störd, galen.
Hon ruskade lite på sig och lät blicken snabbt löpa över den gråsvarta skogen, över dess mörker och tystnad låg det dock en charm, en mystik det var sådant som var svårt att undvika att dras till, när något var vacker räckte det med att se, men när låg det mystiska över någonting var man tvungen att utforska, se närmare, känna, veta. Hon backade några steg undan ifrån den döda och började röra sig framåt igen, med långsamma och försiktiga steg fortsatte hon röra sig, nu säker på att hon inte ville upptäcka fler högar. Men skulle hon möta en, skulle hon förstås inte kunna låta bli att ta sig en närmare titt, vem skulle?

Efter bara några steg stannade hon upp och klippte till med öronen, hon kände en så stark energi ifrån någonting i hennes närvaro. En energi som var stark nog att ge henne en svag huvudvärk, men samtidigt död. En levande döds närvaro. Var det ens möjligt?
Hon spände sina muskler och såg sig vaksamt omkring, vem var denne som vågade smyga omkring i skogen, och försöka lura henne att den skulle vara en levande död? För sådana existerade inte, de var sagor, påhittade historier av galningar. Förhoppningsvis.

OFF
lite kort men heheh yaya :D

Hon såg inte den främmande, hörde honom eller doftade honom inte heller. Han kom bara helt plötsligt fram ifrån mörkret, som om han alltid stått där, bara att hon hade låtit blicken falla förbi - men så var det inte.
Hon ryckte osäkert till då hon endast såg honom i ögonvrån till en början, men sedan la sig lugnet över henne igen och hon vred på det vita huvudet, långsamt och lät de gulglittrande ögonen dra sig över den mörka kroppen, så underligt... Vacker. Hon försökte ruska av sig känslan genom att ruska på huvudet, likt en blöt hund ruskar sin kropp, men bara lite smått. Blicken klistrade sig fast, på ett otäckt vis, vid den främmande, så förblindande och distraherande för henne. Hon försökte vika undan med blicken en kort stund för att klara ut tankarna, som tycktes ha försvunnit som i en dimma då hon studerat den felfria glänsande mörka pälsen främlingen bar.
Men då hans röst kom krypande drogs blicken automatiskt tillbaka, hon tog ett försiktigt steg närmare och gjorde sitt bästa att se obryende ut, hon brukade inte falla, inte bry sig alls. Men det var så annorlunda med det här, hon visste att det var fel, han var för bra, men hon brydde sig inte om det för tillfället. Just nu ville hon bara se, skåda honom ett tag, och svara hans lena ord.
Vafan tänkte hon ens? Hon vaknade upp ur sina höga tankar om den främmande och drog tillbaka huvudet som hon sänkt en aning, som för att komma ännu närmare och försöka skåda det vackra. Hon spände sina käkar och letade efter något svar på det han just sagt, men visste inte riktigt vad hon skulle säga, nå, det fick väl räcka med något litet.
- Mhm ? sade hon ganska lågt, för egentligen förstod hon inte riktigt vad han ville mena med det, skulle det på något vis göra henne irriterad, försökte han påstå att hon rent utsagt var svag, men bara att han, förvrängde orden en aning? Kanske.

Något som också fick henne att reagera lite smått, efteråt, var ordet reviret. Hon hade ingen aning om att detta var ett revir, till någon eller några alls. Men släppte tankarna på det bara genom att se på den främmande, med en fängslad och allt för intresserad blick.

OFF
eh. hon tappar bort sig själv lite, hon e så... Paff över att bara se på Tavvis eheheh

Hon kunde, precis likt innan, inte slita blicken ifrån honom utan stod och stirrade, som ett fån, studerade honom ingående, ville närma sig, ville se närmare, ville röra. En korkad idiot var hon sannerligen, för endast en kort stund sedan hade hon inte trott att han existerade att han var en saga från forna tider, men han stod där, glänsande vacker, otäckt charmerande och förförande, underligt nog.
Hon kunde inte låta bli att stapla närmare ett halvt steg, men stannade upp snart, försökte ta sitt förnuft till fånga, men tappade förnuftet då hans röst åter igen seglade genom luften och hon var fast i hans charm - igen.
Inte heller denna gången visste hon var hon skulle svara, men ett smått leende la sig bekvämt över hennes ansikte då hon med sin alltid samlade och skört vackra röst talade ett svar, utan att riktigt veta vad hon sa.
- Jag hade mina vägar förbi, och kunde inte låta bli att... Lockas hit. sade hon eftertänksamt och hörde först nu sina patetiska, idiotiska ord. Hon satte sig plötsligt ned, eftersom hon kände en känsla av att hon ändå inte skulle vilja gå, inte lämna varken platsen eller den mystiskt vackra främlingen. Åter igen var hon patetisk, men nu utan att egentligen bry sig själv.
Det var inte likt henne att falla för en sådan yta, hon brukade hålla avstånd, inte falla för något, men det var alldeles för svårt för att hon ens skulle försöka fösa bort känslan av att hon bara ville se, studera och älska utsidan.

Men långt där bak började faktiskt tanken på vad han egentligen var, växa. För det hade redan varit tydligt för henne att han inte var som hon, han var något annorlunda helt enkelt. Det var egentligen ganska uppenbart för henne vad han var, även om hon ville trycka bort det, inte förstå att hon hade haft så fel om existensen utan vem, vampyrerna.
- Låt mig ställa dig en fråga... Är du möjligen utav de... Nattens barn, jag hört talas om? sade hon mjukt och med en smått charmig röst, det charmerande bredde hon faktiskt på med mening, men det var ingen som framstod i hennes röst, hon fick det bara att låta naturligt.

Intresserad såg hon på honom, medan en början till hennes flinliknande leende började leta sig fram. Först endast med några små ryckningar i mungiporna som sedan växte till något stadigare leende, men utan att visa tänder, bara med att munnen var svagt sträckt uppåt och ögonen tycktes gnistra till lite smått, som de gjorde när man log. När han närmade sig henne tog hon djupare andetag, en blandning av svag rädsla, nyfikenhet och tillfredsställelse började växa inom henne, men hon sa och gjorde ingenting som visade det. Nej hon stod tyst och lät honom närma sig. Lät honom se in i hennes ögon på ett otäckt sätt.

Då rösten åter kom emot henne kände hon en känsla av att hon växte en aning, helt utan mening antagligen. Hon lyssnade noggrant till han ord, ville ifrågasätta, men lät bli, till och med i huvudet. Hon lät sig bara hålla käften stängd och tankarna fokuserade till fullt på denna mörka varg, detta nattens barn.
Erbjudandet lät så lockande, det fick henne att vilja skrika, men hon kunde inte låta bli att hålla tyst och se granskande på honom en stund medan hon försökte mäta priset och varan. Evigt liv, styrka, skönhet... Vem skulle egentligen tacka nej till det? Priset kunde vara högt, men inte högre än att det var värt att betala.
Att äta de som var som henne själv, det var antagligen det stora priset, sedan skulle väl kanske några fler saker tillkomma, men i grunden var det väl det som störde henne, tanken på att hon jämt och ständigt skulle gå och sukta efter blodet ifrån de vargar hon tidigare levt vid sidan om, de som en gång hade varit som henne - eller snarare hon varit som.
Hon kände så väl av hans närhet intill henne, och hon såg på honom hela tiden, trots att hon var ganska förlorad i sina tankar var hon hela tiden på väg att tappa bort sig i dem, förlora sig i honom igen. Idiot.

Han backade tillbaka, mörkret i dem hade i vanliga fall fått henne att rycka till, och skrämt vilja backa ett steg, för att försäkra sig om att hon skulle ha en chans att fly. Men med hans erbjudande lindat kring hennes hjärna tänkte den endast på det och vargen framför henne. Inte någon rädsla, inte något mörker i hans ögon skulle skrämma henne nu.
- Ja... viskade hon sedan tyst, inte riktigt säker på vad hon sa, Ja, det skulle jag. sade hon sedan en aning bestämdare och lät de guldiga ögonen se allvarligt på honom. Hennes leende hade växt under tiden, hennes svaga leende hade växt till ett mer flinliknande där tänderna blottades.
Hon var nu förlorad, bortom räddningen för att kunna lämna denna plats som samma individ i denna värld.

(Har tillstånd att PP:a liite :3)


Ett gillande läte lämnade hans strupe, och han mötte hennes blick med sin, guld mot svart.
Svart av törst.
Doften av blod slog emot honom, och han kunde genast känna giftet rinna till i munnen.
Han blottade tänderna, och de vanligtvis endast lite vassare två framtänderna växte instinktivt.

Huggtänder.
Han log bedårande.
Utan att ta blicken ifrån hennes ögon lade han än en gång huvudet på sned, men på ett litet ryckigare sätt, nästan som en fågel.
Men han var allt annat än fågel.
Han lyssnade.
Dunkdunk, dunkdunk, dunkdunk.

Det rytmiska lätet av hennes hjärtslag.
Han andades in doften, gång på gång.
Kunde inte få nog.
Han morrade till, inte hotfullt.
Det bara slapp ur honom utan att han tänkte på det.
Han var rovdjur.

Sedan hände allting väldigt snabbt.
Med en så snabb rörelse att en vanlig vargs ögon inte hann uppfatta det, hoppade han på henne, tryckte ner henne mot marken och högg de sylvassa tänderna i hennes hals.
Han drack, njöt i fulla drag.
Hon smakade underbart.
Som sol, honung, blommor. (Eller flytande choklad.)
Fast hundra gånger bättre.

Medan han drack sprutades giftet ut i hennes omlopp.
Han tömde henne på blod, och hennes kropp sjönk ihop vid hans tassar när han släppte taget om henne.
Den snövita pälsen var rödfläckig av hennes eget blod.
Tavar flinade kallt.
Hans favoritsysselsättning piggade alltid upp.
När han nu såg ner på henne lyste ögonen klart blodröda mot den sammetssvarta fällen.

Hon var död.
Men skulle vakna, tids nog.
Hon skulle bli magnifik.
Han log, slickade blod från nosen och vände sig om.
Det sista man såg av honom innan han försvann i skuggorna var hans svans.
Det sista man hörde var ett hest skratt som ekade bland träden.

Hon stod stilla, inväntade hans svar, hans nästa drag. Hon hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst. Skulle han lämna lika tyst som han hade anlänt till platsen? Skulle han nu slita huvudet av henne? Vad var det egentligen hon hade gjort?
Trots att dessa tankar lät skrämmande, kändes det inte som det. De kändes trygga varma och bekväma, trots att det var raka motsatsen till vad de egentligen var.
Väntan tycktes evig då hon stod där, utan att riktigt veta vad hon borde göra, om hon skulle backa undan, säga något eller stå där, låta stunden vara ett tag till, det skulle bli upp till honom.
Då morrandet kom svagt in och klingade i hennes öron påminde det dock henne mer om en tillfredsställd katt, som purrade mjukt. Men draget utav dödsvarning låg fortfarande där i, hur o hotande och ofarligt det än lät, det var en varning, alltid en varning. Men för tillfället struntade hon i varningen.

Den vita såg, hörde inte men kände. Hon kände en väldig duns, en smärta då han kastade sig över henne, tryckte ned henne emot marken, alla hemska smärtor kom samtidigt eftersom det gick alldeles för fort.
Tänderna kändes tydligt som fyra knivar som snabbt trycktes in ifrån två olika håll, jämte varandra, pressades. Detta var hans tänder, som tryckte sig igenom pälsen, skinnet, köttet, allt. Rakt ned i halsen.
Smärtan var olidlig och efter endast några få sekunder, max fyra, stängde kroppen helt enkelt av, det funkade inte längre, smärtan avbröts, blodet fortsatte pumpas ut, men inte av samma anledning som tidigare, han rent utsagt åt det, drack det, slukade hennes blod.
Livet rann snart ur henne, allting omkring henne försvann och med endast en sista andning var det över.
Allt var över, hon låg livlös vid hans tassar. Färgad likt snön efter en väldig kamp.
Sedan lämnades hon med ett skratt, vilket öde!