Pågående Event
Senaste ämnen
» [VE20]Skulpterande snö[P]
My heart burns EmptyIdag på 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
My heart burns EmptyIgår på 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
My heart burns EmptyIgår på 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
My heart burns EmptyIgår på 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
My heart burns EmptyIgår på 00:33 av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
My heart burns EmptyIgår på 00:13 av Flippa

» Skapandet av en Yeti [Lune]
My heart burns Emptytis 19 jan 2021, 12:01 av Trian

» Ett nervöst bakhåll [P]
My heart burns Emptytis 19 jan 2021, 10:17 av Trian

» Its on [P]
My heart burns Emptytis 19 jan 2021, 00:19 av Matvei

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 3 gäster. :: 1 Bot

Grendel

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
My heart burns Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
My heart burns Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 My heart burns

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Harlequin
Utvandrad
Harlequin

Spelas av : Zee | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: My heart burns   My heart burns Emptyfre 04 sep 2015, 17:19

Harlequin kände sig tryggare i det område som för henne var namnlöst, men som i själva verket var Mardouf. Inga starka dofter som markerade revir, utan detta var det närmaste fristad hon hade kommit på ett tag. Fristad, med tanke på hur vackert landskapet var. Hon befann sig vid Mardoufs högsta punkter, det vill säga, ovan ravinen. Det var kanske inte lika spektakulärt att vandra omkring just där, jämfört med att kunna följa den trolska flod som klöv naturen nedan. Hon visste bara spontant inte hur hon skulle ta sig ner och sedan upp igen. Quin fnös hårt när hon mindes. Hon bannade sig för att ha varit så tankspridd. Lätt kunde hon använda sig av sina krafter och skapa en ramp för att sedan kana ner. Lika lätt vore det att bygga något likt trappsteg uppåt. Hon himlade med de olikfärgade ögonen och längde stegen. Hon ville delvis bort till den lilla avsatsen ett hopp bort från resten av marken.

Morgonen grydde tillfället till ära och gräset var vått. Dimman låg som ett tunnt täcke över marken och snärjde tikens ben som fuktiga andeväsen. Hon visste inte att det var från Döda Skogen den kom, och kunde nog inte ha brytt sig mindre om informationen. Hon stirrade ner på sina rött ruterklädda ben och såg hur dimman steg. Den började skymma utsikten litegrann efter ett tag när den ringlade sig ut vid ravinens kant. Efter en stund täckte dimman halva synfältet och Harlequin kände viss irritation. Det var inte idealiskt att använda hälften av sina krafter ens en gång, med tanke på vätan. Så hon kände sig lite maktlös. Öronen spetsades - lite gladare till uppsynen - när det, av dimman dämpade, pinglandet väckte henne. Hon ruskade på huvudet och bjällrorna klämtade våldsamt i öronen på henne, och hon fann det roande som den yngling hon var.

Med ens var hon framme vid ravinens kant, efter att ha irrat i cirklar i en halv evighet. Rätt kant. Hon betraktade dimbankarna och sedan den lilla klippan. Avståndet var större än hon väntat sig, och hon skulle nog inte kunna hoppa utan att använda sina krafter. I fritt fall kunde jordbändarkrafterna kanske inte rädda henne heller. Hon stod där, villrådig och pendlade med öronen. Hon tog ett steg till kanten och sänkte blinken till tassarna och avgrunden. Varför gjorde hon det här? De vita tassarna omgavs av grönt gräs som inte slutat växa ens såhär nära ravinens kant. Hon var så uppslukad av naturen att inte ens det stilla pinglandet från öronen lyckades fånga hennes uppmärksamhet. Hjärtat dunkade hårt mot bröstkorgen och hon log lite blekt. Varför hade hon inget bättre för sig?

[Skumt inlägg till Törne]
Till överst på sidan Gå ner
Törne
Utvandrad
Törne

Spelas av : Bellzpellz | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptyfre 04 sep 2015, 18:16

Han hade vandrat genom Eldskogen. Utforskat den lite men det kändes som att det räckte nu. Vart skulle han bege sig näst? Han ville inte tillbaka till Nordan. Inte nu. Någonsin? När han är ute och vandrar inser han att han trivs med det. Det är inget fel i att vara vandrare. Det är inget fel i att tillhöra en flock heller. Men kanske Cierzo inte är den mest passande flocken för honom? Det tåls att tänkas på. Han måste fundera. Och han funderar bäst när han vandrar. Eller så funderar han inte alls. Alla bekymmer tycks blekna bort när han får sträcka på benen. Han trivs med att vandra. Det han inte är lika glad i är ensamheten. Därmed tänkte han att flocklivet kanske var något att satsa på.

Han har varit vid Mardouf förut. Det är inte långt kvar till udden av den enorma klyftan i marken. Ett enormt gap. Ett vidunderligt sår i Numooris kropp. Hur man nu vill se det. Här kan han välja om han ska ta sig igenom Döda skogen, eller om han istället ska söka sig till Numoorislätten. Slätten lockar nog mest. Med raska steg travar unghanen framåt. Han har en naturligt rest hållning. Inte dominant eller stöddigt utan ledigt och avslappnat. Svansen hålls höjd men inte rest och huvudet är ovanför manken och den intensiva gröna blicken ser sig piggt omkring.

Han gör halt när han får syn på en vit främling längre fram. Vid Mardouf. Unghanen tippar huvudet lätt på sned. Sen rätar han på nacken igen. Svansen börjar vifta glatt bakom honom och nyfiket rör han sig närmare.
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin
Utvandrad
Harlequin

Spelas av : Zee | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptyfre 04 sep 2015, 19:09

Harlequin var egentligen bara cirka 14 år räknat ur en människas perspektiv. Hon var inte erfaren och inte färdigutvecklad. Hon behärskade inte sina krafter på hög nivå ännu, utan trevade sig fram. Jordbändning var enklare än eldkonsterna, så hon försökte sig mycket sällan på de senare. Hon behövde taktiker då det inte fanns rötter att tillgå. Jord var poröst och funkade inte lika bra när man ville bygga en bro på flera meter. Gräset var borstigt, kort och väldigt tunnt. Hon snörpte på munnen. Stenar fanns det inte så många av, och vad skulle hon med dem till? Hon stampade på stället och såg på sina tassar som sjönk i marken när hon utan att med klorna gräva, istället använt tankekraft. 

Hon såg sig omkring i tristess och hajade till när något dykt upp i ögonvrån. Hon valde att spinna runt och möta främlingens blick. Hon kunde inte se mycket, på grund av dimman, men vargen - för en varg var det - kom allt närmare. Hennes heterokromatiska blick vågade inte lämna skepnaden utan låg stadigt där tills han var på behörigt avstånd. Handoften slog emot henne, Hon visste inte hur hon skulle reagera, han verkade ung. Harmlös, med den där glada uppsynen. Inte hotfull även om han hade en ståtlig hållning. Hon klövs mellan att morra och att hälsa. Hon knyckte lite på nacken och började mycket sakta möta honom på hans väg. 

När hon var på så pass nära håll att han skulle kunna höra henne, bestämde hon sig för att det var dags att säga något. Hennes läppar rörde sig tydligt och hon talade relativt sakta.
  "Talar du om vem du är om jag säger att jag heter Quin?" frågade hon avvaktande.
  Hon försökte känna in stämningen, men uppfattade inget hot. Harlequin såg förbryllad ut, var detta ett samlingsställe om morgnarna? Hon gjorde något som kunde liknas vid en höjning av ena ögonbrynet. Hon hade inte sett en enda varg på länge nu, och det störde henne. Hon var inte känslokall. I grund och botten suktade också hon efter sällskap. Hon hade inte riktigt stött på någon som var så mycket starkare och mer vildsint än henne, att de sett sin chans att skada henne. Trots detta var hon ändå vaksam och kunde inte släppa ned garden, inte heller denna gång. Svansen var stelt hållen, ganska rakt vågrätt. Hon var beredd på att skapa en barriär emellan dem hur mycket det än tog på hennes fysiska och psykiska krafter. Om unghanens humör vände helt om.
Till överst på sidan Gå ner
Törne
Utvandrad
Törne

Spelas av : Bellzpellz | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptyfre 04 sep 2015, 19:29

Det var hennes röda teckning i pälsen som gjort att han fått syn på henne i dimman. Hon har en väldigt intressant teckning. Och det röda är i klar kontrast med det vita. Hade hon varit helvit hade hon kanske varit svårare att se i dimman. Men med Mardouf i bakgrunden så syns hon ändå. Själv borde han stå ut rätt bra med sin röda fäll.
Sista biten kommer hon honom till mötes och unghanen stannar. Hans nosar lätt i luften. Försöker fånga upp främlingens doft. Svansen viftar glatt bakom honom och han ler mot henne. Hon öppnar munnen och talar. Unghanen studerar hennes läppars rörelser. Vill inte missa något. Quin? Är det hennes namn?
"Jag heter Törne". Presenterar han sig. Hanens intensiva gröna blick studerar tiken. Hon ser inte ut att vara mycket äldre än han själv. Det är alltid lika kul att möta nya vargar. Speciellt de som är nära honom i ålder. Törne är väldigt social av sig. Såklart vet han om att det finns de som inte är så vänliga och många vill ställa till med bråk. Men unghanen har alltid ett öppet sinne. Ger alla en chans att visa vem de är.
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin
Utvandrad
Harlequin

Spelas av : Zee | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptyfre 04 sep 2015, 20:31

Quin märkte hur hans blick låg på hennes läppar. Det trodde hon i alla fall att hon såg. Hon rynkade pannan lite men spann inte vidare på några tankar. Hon såg på honom och tog in hans färger, hårlaget var alldeles rostrött och hans lugg var ljusare. En lustig prick, fastslog Quin men vågade inte le och visa känslor ännu. Hans ögon såg ut att vara gröna. Ja. Illgröna därtill. Han kunde inte vara mycket äldre än henne, kanske rentav yngre. Hon var lite intresserad då hon var en ensam själ. Harlequin väntade på en presentation för att se vart han stod. Om han var vän eller fiende, beroende på ord och tonläge han valde. Hon borde kanske ha varit något mer desperat och därmed lite tillmötesgående på ett ungdomligare och vänligare sätt, men hon förmådde inte ändra på sig. Hon hade väl ändå inte varit otrevlig, det tyckte hon inte.

Hanen verkade väldigt glad av sig; log och viftade på svansen. Tvekande härmade hon svansrörelsen. Det såg kanske lite ut som om hon aldrig hade gjort det förr. Han hälsade på henne med att upplysa Harlequin om hans namn. Törne. Det var ett speciellt namn, och hon undrade flyktigt hur det kom sig att han tilldelats detta. Var det ögonen som spelat in på något sätt? Han hade just gått från främling till bekant, och Quin tyckte om hans attityd. Hon var lite osäker på honom som individ, men han verkade åtminstone vara ofarlig. Harlequin stod stelt på samma ställe, det var inte hennes grej att i första taget gå ner i lekställning eller ens bryta isen. Men det behövde hända något. Hon svalde hårt. Hjärtat hamrade mot revbenen när hon började bli alltmer uppspelt. Hon försökte att vara neutral till ytan.
  "Känner du området?" frågade hon till slut och försökte hålla en vänlig ton. "Vill du följa med mig ner?"
  Hon nickade mot ravinen. Det där var det mest karaktäristiska hon kunde ha fått sagt, om hon skulle vara trevlig. Hon kunde offra sig lite och göra det enkelt att ta sig ner. Genom hennes barnsliga sinne rusade tankarna. Var det där saltvatten? Förhoppningsvis gick forsen att dricka ur. Quin visste inte sådant. Fanns det något att gå på jakt efter? Det måste det väl finnas. Hon var förvisso inte den bästa jägaren. Det måste vara bjällrorna.
Till överst på sidan Gå ner
Törne
Utvandrad
Törne

Spelas av : Bellzpellz | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptyfre 04 sep 2015, 20:49

Hon har två lustiga små bollar på öronen. Vad är det? Det ser ut som metall. Varför har hon dem på öronen? De ser inte naturligt ut alls. Men lite roligt. Vad är de bra för? Fundersamt lägger han huvudet lätt på sne. Tiken har ett rätt udda utseende. Han gillar det. Hon ser inte ut som alla andra. Svansen fortsätter vifta bakom honom. Han märker att Quin själv börjar vifta lätt på sin svans. Det får Törne's svans att vifta ännu gladare.

Han nickar lätt.
"Jag har varit här förut. Mardouf tror jag det heter. Det är den enorma klyftan i marken där". Svarar han henne. Det är väl ungefär så mycket som han vet. Man ska akta sig för att gå för nära för skulle man falla över kanten så är man död. Om man inte har någon kraft som man på något sätt rädda en från att bli en blöt fläck på botten av Mardouf.
Följa henne ner? Törne tippar huvudet lätt på sne igen.
"Ner där? Hur då?" Frågar han undrande och nyfiket. För det är mest nyfikenhet han känner över hennes fråga. Men han förstår inte hur det skulle gå till. Och hur skulle de komma upp sen igen. Finns det en väg ner? Det vore väldigt kul att undersöka.
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin
Utvandrad
Harlequin

Spelas av : Zee | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptyfre 04 sep 2015, 22:24

Harlequin lade märke till att hennes tama svansviftande satte igång Törnes på ett ännu lyckligare vis. Han var ju söt! Harlequin fick ett roat uttryck i de udda ögonen. Törne nickade åt det hon hade sagt och Quin drog lite på smilbanden. Han berättade att han hade varit på platsen förr, och hon kände sig lite lättad. Mardouf. Vilket konstigt namn. Så hette stället och hon lade det på minnet illa kvickt. Minnet var det inget fel på, och namnet Törne var ett annat som skulle sitta. Slutade det illa skulle det sitta ännu mer inpräntat. Fast han verkade vara en positiv influens, och Harlequin hade nog inget att vara orolig över. Hon var inte den som tänkte igenom saker, oroade eller grämde sig - men hon utgick alltid ifrån att tillit var något som vanns. Hon kunde inte säga att hon riktigt litade på Törne - de hade pratat i maximalt två minuter. En kanske. Fast han verkade väldigt genuin. Hon fick ett frågande uttryck i ansiktet. Hon hade ju just föreslagit att de begav sig iväg på äventyr tillsammans. Det hade varit lite förhastat, men det var sagt och det kunde bli kul. Harlequin hade ju ändå barnasinnet intakt.

Törne lade huvudet på sned och frågade om hon menade att de skulle nerför branten. Kanten. Han tyckte säkert att hon var vansinnig, men han lät intresserad på rösten. Quin blev varm och gosig inombords och hon släppte på garden för att le brett. Hur? Det skulle han allt få se! Hon svarade inte utan var på helspänn när hon kisade med ögonen och föreställde sig hur en slinga jord rycktes upp ur marken och bildade en båge över ungvargarnas huvuden. Hon koncentrerade sig på den inre synen och kände hur marken rörde sig under henne. Gräset delade sig och marken sprack upp för att kasta upp ett kilo jord i luften, inte lika graciöst som hon föreställt sig. Ganska oimponerande faktiskt. Nedslaget såg hon på jorden som svävade i luften. Hon lät den falla till marken. Konstigt. Hon viftade på svansen och gav honom en blick som sade, Såg du det?!

Harlequin flyttade sig närmre kanten för att kika nedåt. Dimman hade inte dragit sig undan, men det skulle säkert gå ändå. Hon kastade med huvudet för att gestikulera att han skulle följa henne i höger riktning. Så fort hon vänt ryggen till honom så mindes hon att det var något man aldrig borde göra. Hon strök öronen bakåt men mindes att han inte verkat illa sinnad. Kluven och envis, valde hon ändå att lita på honom för tillfället. Hon spetsade öronen igen och de olikfärgade ögonen sökte längs ravinens väggar. Snart hittade hon en plats där det inte sluttade lika brant. Hon snurrade runt på fläcken utan att varna om det. Hon 
  "Titta", sade hon upphetsat.
  Hon kastade med huvudet och stampade i marken vid ravinens kant. Hon fokuserade noga och marken rämnade till viss del. Jord sipprade nerför kullen och klumpade ihop sig med jord och sten som lösgjorde sig från ravinväggen. Något som liknade trappsteg av hårt packad jord uppkom. All koncentration krävdes för att fortsätta. När hon bildat en trappa på cirka tio meter och säkrat den genom att packa jorden hårdare, så satte hon prövande ner framtassarna på första avsatsen. Hon skuttade ner några steg. Det var skrämmande. Mest för att rampen eller trappan såg ut som en triangel med farligt tomrum under sig. Quin skulle bli tvungen att ta jord från sidorna av kreationen för att inte äventyra liv. Hon hoppades innerligt att krafterna skulle hålla och räcka, och det var hon ganska säker på att de skulle göra. Törne hade piggat upp henne och hon kände sig motiverad. Hon var kass på eldbändning, men jord... Hon hade grunderna. Kanske lite mer än så, med tanke på den bastanta trappan som låg framför henne. Hon vred på huvudet och tittade på hanen.
  "Kommer du med mig?" frågade hon och log lite blekt.
Till överst på sidan Gå ner
Törne
Utvandrad
Törne

Spelas av : Bellzpellz | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptyfre 04 sep 2015, 22:42

Han var inte riktigt säker på vad som hände men på något sätt verkar det som att Quin kan manipulera jord. Coolt! Han ser förundrat på jorden. Quin ser lika uppspelt ut hon med. Ett lätt skratt undslipper unghanen. När Quin sedan går fram till kanten och verkar vilja visa honom något så följer han efter henne. Han stannar vid hennes sida och ser ner över kanten. Han förstår inte riktigt vad det är hon vill visa men han gillar det här äventyret i alla fall. Lite osäker såklart. För själv har han inga krafter som kan vara till nytta här alls. Så han är inte till någon vidare hjälp. Men han vill gärna se vart det här vill leda.

Han känner jorden under honom vibrera och han ser på trappstegen som bildas neråt. En kort trappa, det är långt kvar till botten. Lååååångt. Men det är ändå imponerande. Törne har aldrig sett något sådant tidigare. Storögt ser han på Quin.
"Häftigt!" Utbrister han. Men när Quin går ner för trappstegen känner unghanden det som att han har frusit fast i marken. Det känns väldigt läskigt. Men för Quin verkar det inte vara så farligt. Förmodligen är han bara löjlig. Han ruskar på huvudet. Försöker få kontroll över sina tankar och sin kropp. Quin är ju redan på trappan. Och han ser ingen orsak till att inte lita på henne. Så han går fram till kanten. Sätter prövande en tass på första trappsteget. Det känns säkert. Han känner sig lite modigare nu. Svansen hålls stilla bakom honom men han känner uppspeltheten få övertaget igen. Quin ser på honom och säger något. Frågar om han kommer.
"Jag kommer". Svarar han henne och lämnar den fasta marken bakom sig och kliver efter henne på trappan.
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin
Utvandrad
Harlequin

Spelas av : Zee | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptylör 05 sep 2015, 16:16

Harlequin blev glad av att höra att det hon åstadkommit var lika fräsigt som hon tyckte att det var. Det var trots allt exakt det enda hon kunde göra. Hon var inte duktig på mycket, men jordbändning var hon skaplig på. Så hon var nöjd med prestationen tack vare positiv respons. Han var inte så pjåkig.
  "Tack", han hon flika in.
  Quin märkte att Törne inte var så jättepigg på att följa med henne ner mot ravinens botten, så hon skapade några trappsteg till. Hon insåg att hon skulle bli tvungen att fortsätta allteftersom de kom närmare det sista trappsteget.

Trappan måste se väldigt ranglig eller konstig ut, med tanke på att Törne tvekade. Ja, den var ganska provisorisk, men Quin var säker på att den skulle hålla för deras gemensamma vikt. Hanen kom fram till kanten där trappan började. Sakta satte han ned en tass på hennes verk och hon vevade lite med svansen. Hon gläfste manande och ganska glatt och han berättade att han ville så följe med henne. Hon försökte le lite. Han hade en lugnande effekt på henne, med sin positivitet. 

Hon väntade in honom och visste inte vad hon skulle göra, bryta den tillfälliga tystnaden eller ej? Låta honom göra det? Hon antog att han var mer pratsam än vad hon var - eller, hon visste det. Men hon försökte gång på gång, och blev bättre och bättre. Med rätt motspelare. Hon började gå nedåt och ju längre ner hon kom desto finare blev utsikten. Det fanns inget räcke direkt men gången var en och en halv meter bred. Hon koncentrerade sig på att bygga på det hon hade åstadkommit och när stunden kom, var det dags att hämta mer jord från sidorna av trappan och skapa en fortsättning. Hon undrade hur länge bron till Mordoufs ravin skulle vara där, men visste att så länge ingen saboterade för dem så skulle de kunna använda den obehindrat på vägen upp igen. Hon hoppades på det bästa.

En bra stund hann gå innan de kom ner till trädnivå. Hon var nästan helt slut. Det fanns inte mycket till träd. Det kändes som att de vandrat i timmar, men det var kanske inte alltför länge. Hon kämpade för att skapa ett avslut på trappan. Det hade tagit så mycket på hennes psyke. Hon byggde de sista trappstegen och hoppade smidigt ned på marken och klippte med öronen. Hon tog några steg ut i gräset och lade sig ner på sidan en stund. Hon rullade runt och brydde sig inte om att hon visade svaghet genom att blotta sin mage när hon vände på sig. Till slut reste hon sig upp. Anledningen till att det tagit så extremt på krafterna var väl att det inte bara var en trappa som hon bänt, utan att jorden fyllt hela tomrummet mellan trappan och ravinväggen. Hon var så stolt. Hur hade hon lyckats med detta? Törsten brände i strupen och lederna kändes slitna. Hon såg mot Törne.
  "Härnäst då?" sade hon matt.
Till överst på sidan Gå ner
Törne
Utvandrad
Törne

Spelas av : Bellzpellz | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptylör 05 sep 2015, 22:39

För varje steg han tar blir han bara mer och mer uppspelt. Tänk vilket äventyr det här är. Hur många kan säga att de har varit på botten av Mardouf? Han rör sig ner för trappan efter Quin och ser med häpnad på när hon förlänger trappan. Jorden liksom lyssnar på henne och gör som hon säger. Utan att hon säger något. Men hon verkar veta vad hon gör och trappan känns väldigt stabil. Det måste ta mycket kraft från henne. Att bygga trappan och hålla den uppe och så. Undrar om den kommer stå kvar så de kan ta sig upp igen. För även om han är väldigt nyfiken och glad över att få chansen att upptäcka botten av Mardouf så vill han inte gärna bli fast här nere.

Hur länge de vandrar ner för trappan vet han inte. Tiden liksom seglar förbi och ju närmare marken de kommer desto mindre känns det svindlande suget i magen. Tills det är helt borta. När han tillslut känner gräs under tassarna inser han vilken kraftansträngning som det tagit honom att gå ner för trappan. Uppspeltheten och spänningen har liksom sugit musten ur honom och efter att Quin fallit till marken så gör han detsamma. Han skrattar lätt. DET HÄR ÄR SÅ SPÄNNANDE!! Tungan hänger utanför munnen på unghanen och han andas häftigt. Men hjärtslagen och andningen lugnar snart ner sig och han ser på Quin som lagt sig på rygg i gräset. Skrattet har dött bort men han har ett stort brett leende på läpparna. Härnäst då? Bra fråga.
"Nu måste vi ju se oss omkring här nere". Svarar han henne.
"Men först tar jag gärna och dricker lite vatten". Säger han med ett skratt och känner hur torr strupen är.
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin
Utvandrad
Harlequin

Spelas av : Zee | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptysön 06 sep 2015, 13:58

Harlequin märkte att hon inte var ensam om att vara utmattad och totalt dränerad. Hon slog vad om att hon var snäppet tröttare, med tanke på att hon utfört ett gediget arbete. Hon var stolt, men utan en kompanjon vid sin sida hade det inte varit något värt alls. Inte ett dugg kul heller. Det var dock ett under att de lyckats. Att hon klarat det. Hanens skratt ljöd över djurliv och vattnets porlande. Hon sneglade blygt på Törne när hon låg där i gräset. Hans tunga hängde ut ur munnen och Quin slöt ögonen när hon gäspade stort. Han vred huvudet mot henne när hon rullade omkring på ryggen och därefter reste hon sig upp.

Törne ville se sig omkring och Harlequin nickade. Hennes trötta ögon fick nytt liv och hon vispade lite med svansen. Vad kunde de tänkas hitta på? Det kunde möjligen vara lättare att bygga en bro över floden med de stenar som redan fanns däri. Om hon orkade. Det var väldigt tveksamt. Hon såg sig omkring. Gräset reste sig högt över marken, lummigt grönt efter sommarmånadernas sol. Träden stod tätt och forsen var mycket bredare än hon trott att den skulle vara. Det måste ha tagit väldigt lång tid att komma ner dit, för dimbankarna vid Mardouf hade nu rullat iväg. Solen stod högt på himlen. Quin badade i dess ljus genom lövverket på ett stort träd och hon slöt ögonen till hälften. Hon andades ut och hon hade snart återgått till en normal vilopuls. Quin flåsade fyra-fem gånger med tungan utanför munnen och drog sedan in den.

Törne hade föreslagit en vattenpaus och lagt till ett litet skratt på det. Hon beundrade hans positiva anda litegrann. Hur kunde han vara så uppåt, social och tillmötesgående hela tiden? Det fanns inte en chans i världen att hon skulle försöka skada honom. Tja, så länge han inte flög på henne först. Men det skulle hon låta honom göra; hon hade fällt ned garden ytterligare. Harlequin hade ju själv tänkt i samma banor, så hon sade inget utan lät en nickning föra kroppsspråket. Hon såg på Törne och lunkade sedan trött bort till vattnet. Det forsade för fullt och hon var försiktig när hon böjde sig ner för att lapa av vattnet som skvätte ner hela nosen så att hon instinktivt rynkade på både den och pannan. Hon lyckades få i sig tillräckligt för att stilla sin brinnanade törst. När hon var klar så vände sig hon mot Törne och betraktade honom tankfullt i fyra-fem sekunder. Hon gissade att han aldrig varit just där nere. Harlequin nickade kort och talade försiktigt och försynt till hanen.
  "Vad vill du göra då? Prata? Utforska? Jag undrar verkligen om det finns kaniner..."
Till överst på sidan Gå ner
Törne
Utvandrad
Törne

Spelas av : Bellzpellz | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptyons 16 sep 2015, 20:53

Han lunkar efter henne fram till vattnet och sänker huvudet mot ytan och lapar i sig vatten. Känner svalkan fukta strupen och törsten tonas sakta ner. Han dricker lite till bara för att innan han höjer huvudet. Det droppar vatten från hans haka och han slickar sig om munnen. Öronen klipper på huvudet och han vänder den intensiva gröna blicken mot Quin. Hon nämner kaniner. Är hon hungrig? Törne skulle kunna äta något med. Det var verkligen en pers att ta sig ner hit. Men de klarade det. Och det är kul. Svansen hålls fortfarande höjd och viftar glatt bakom honom.
"Kaniner?" Frågar han och ser sig omkring lite.
"Vi kan se efter". Lägger han till med ett leende. Därefter ger han Quin en vänskaplig buff i sidan, med en min som säger 'följ med', innan han vänder sig om och traskar iväg. Huvudet hålls lågt och han nosar på marken framför tassarna när han rör sig framåt. Kanske kan det finnas kaniner här nere? Varför inte? Det är ju grönt här. Det finns vatten. Nog borde det finnas bytesdjur med.
Till överst på sidan Gå ner
Törne
Utvandrad
Törne

Spelas av : Bellzpellz | Utvandrad

My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Emptymån 19 sep 2016, 14:11

Avslutar då detta roll stått stilla så länge.

[AVSLUTAT]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




My heart burns Empty
InläggRubrik: Sv: My heart burns   My heart burns Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
My heart burns
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Mardouf-
Hoppa till: