"Kommer du eller?" Den ljusa rösten blev något dämpad under vattenytan. Solen silades ner genom vattnet och skapade ljusare ränder i det turkosfärgade vattnet. Det skapade en lugn och idyllisk bild, men havet var sällan lugnt. Otåligt slog Cillian med svansen så ett band av bubblor bildades. Hon befann sig några meter under ett gigantiskt korallrev. Färgglada anemoner vajade i lätta havsströmmar. Det var en inbjudande syn, med små gångar kantade av alla världens färger. Det var havsvargens hem.
   Cillian skulle ha varit därinne för länge sedan om det inte varit för Trithon. Hon hade träffat på den mörke havsvargen för inte så länge sedan. Ganska snart insåg hon att han inte var särskilt smidig på att kommunicera, men det gjorde henne inget. Med sin vanliga halsbrytande fart hade hon snart utvecklat det monotona samtalet till en lek. Förslaget om att simma upp och titta på korallerna hade mötts med en nästan sjuklig misstänksamhet. Illi hade dock inte gett sig. Efter lite lirkande och flera löften hade den andra motvillig gett med sig och gått med på att simma upp en liten bit.
   Små fiskar rörde sig bland korallerna. Havsvargen tyckte om att se dem röra sig, särskilt i solen. Eftersom hon själv var grå var allt som ägde färger spännande och exotiskt i hennes ögon. Mjukt simmade hon närmade, kryssade mellan en stor pelare och vände sedan blicken neråt. Otålighet speglades i de bärnstensfärgade ögonen.
   "Men kom nu då!" Någon gång i förbifarten hade hon slagit vad om vem som kunde hitta den finaste stenen, och Cillian var inte beredd att förlora. Halvt om halvt startade hon, kikade glatt runt och spejade efter färger och runda former. Så fort den andra, långsamt och försiktigt kommit nära nog tog Illi sats.
   "Kom ihåg, finast sten!", tjöt hon innan hon glatt pilade iväg. Trots viljan att hitta en sten höll hon sig inom synhåll, uti fall han skulle få för sig att smita ner i djupen igen.

Det var vackert här, noterade honan för kanske hundrade gången. Färgerna bet henne i ögonen men hon insöp dem gladeligen. Smidigt kryssade hon mellan korallerna i en hissnande fart. Andra kanske skulle ha blivit rädda för att krocka, men hon var inte rädd. Cillian var både tuff och styktålig.
   Efter en del letande sneglade hon mot sin vän. Han hade kommit igång bra i alla fall, kunde hon konstatera. Även om hon misstänkte att han inte fann stenar särskilt intressanta var det ändå snällt av honom att göra det här.
   Havsvargen återvände till sitt eget letande. Frustrationen växte inom henne när de enda stenar hon kunde hitta var gråa och tråkiga. I ögonvrån såg hon Trithon pila iväg, uppenbarligen på jakt efter något. Irriterat slog hon med stjärten och såg sig om. Ingenting. Hon bestämde sig för att byta taktik. Istället för att bara simma över började hon svepa undan anemoner. Det var lyckat. Snart fångade en sten hennes blick. När hon kom närmare fann hon att den var grå, alldeles slät med spräckliga rosa inslag.
   Upprymt tog Cillian den i munnen och snodde runt. Glatt simmade hon bort till vännen, nyfiken på vad det var han hittat.
   "Kicka!", sa hon och avbröt sig genast. Kvickt spottade hon ut stenen framför honom och upprepade sina tidigare ord. "Titta!"

"Du vann." Trithon hade släppt ner sitt bidrag bredvid hennes sten. Hon granskade den. Skrovlig yta i blåsvart kulör. Var det där ens en sten? Hon höjde frågande blicken mot sin vän. Han sjönk ner bredvid sin underliga sten.
   "Har du sett en pärla förut?" Pärla? I en sten? Undrande skakade hon på huvudet, men insåg att han kanske inte såg henne.
   "Nej." Trithion var i full färd med att förklara hur man öppnade stenen. Det slog Cillian att det kanske var en mussla. Hon hade själv aldrig sett någon, än mindre ätit en. Hennes far aldrig gillat det och därför aldrig lärt henne känna igen vad en mussla var. Nyfiket såg hon på när han knäckte den med tänderna. Något mjukt, rosa blottades. Förundrat gled hon vidare med blicken till något blankt. Var det en pärla? Försiktigt sträckte hon fram tassen och petade ut det blanka. Trots sin storlek var blänkte den.
   "Wow", andades hon. "Vad fin den är!" Imponerat mötte hon hans blick. Han kunde verkligen mycket hon kunde. Havstiken sneglade kort på sin sten, men blicken hamnade snabbt åter på pärlan.
   "Den är finare än min sten", medgav hon något motvilligt.

Trithon protesterade. Undrande såg Cillian på honom. Ville han bara säga det för att inte såra henne eller menade han det? Hon skakade på huvudet. Pärlan var ny för henne, exotisk. Stenar däremot fanns det gott om i revet.
   "Ska vi byta?" De grå öronen darrade till när hon såg upp på honom. En entusiastisk min tog plats i hennes anlete tillsammans med ett leende.
   "Jaa!", svarade hon nöjt. Med ena tassen sköt hon stenen mot honom och tog emot pärlan. Det lilla halsbandet hon bar runt halsen rasslade till när hon rörde vid det. Efter lite krångel fick hon av det. Hennes far hade varit en metallbändare och han hade som sin sista vänliga gest konstruerat ett halsband åt henne. En liten tryckmekanism gjorde det möjligt för henne att öppna och sätta på nya saker. Hon öppnade det men såg sedan på pärlan. Den var så liten.. hm. Efter närmare granskning fann hon ett litet hål. Kvickt började hon jobba med sin smalaste klo för att vidga hålet och få det rakt igenom. Hon hade flinka tassar och arbetet gick förvånadsvärt snabbt. Efter lite pill lyckades hon på på det på den lilla kedjan. Nöjt knäppte hon halsbandet och krånglade på sig det igen. Nu hängde pärlan där tillsammans med en vacker, djupgrön sten och en genomskinlig kristall.
   "Tack", suckade hon, lycklig över det nya fyndet.

Trithon ser med en nöjd glimt i ögonen hur Cillian accepterar hans erbjudande. Han tyckte hon skulle ha pärlan. Den var fin, som hon.
Intresserad ser han på när hon krånglar av sig det märkliga smycket hon bär runt halsen och hur hon krånglar med att få på det. Fascinerande. Det är ingen naturlig konstruktion. Vem har gjort den? Han törs inte fråga, det kanske är känsligt. Hon kanske gjorde den själv, dessutom. 

Halsbandet får Cillian på sig lättare den här gången och det ser riktigt bra ut. Trithon tippar huvudet på sned och nickar sedan.

"Vad fint! Du.. du klär i den." säger han med en smått uppspelt röst och vågar glida lite närmare för att studera halsbandet. Det klädde henne så bra.
Men vad ska han göra av stenen? Han har inget sådant praktiskt föremål som kunde hjälpa honom att bära. Han fick bära den i munnen tills vidare, helt enkelt. Men hur skulle han kunna prata normalt? Det fick han lösa senare. Nöjt tar han den släta stenen mellan framtänderna, försiktigt så klart så att han inte rispar den, och ser sedan upp mot Cillian lite frågande. Hon verkade alltid ha så många spännande och ibland konstiga planer, som den här stenjakten. Skulle de leta mer?

"Vad fint! Du klär i den." Trithons röst fick Cillians mungipor att vinklas uppåt i ett genuint leende. De allra flesta tyckte om att få komplimanger. Hon var inget undantag. Vattnet bubblade runt Cillians svans när hon glatt slog med den. Pärlan var ett riktigt fynd. Nöjt såg hon på när han närmade sig stenen. Dess gråa yta kunde knappast mäta sig med en pärla - i alla fall inte för någon vars vardag bestod av stenar. Dessutom, var skulle han göra av stenen? Han hade inget halsband, som hon. Trithons tankar verkade ha gått i samma bana. Försiktigt plockade han upp den gråa stenen i munnen. Hon nickade fundersamt, hummade lätt.
   Det var inte mer än rätt att han också fick något sätt att förvara sin sten. Hon hade flera gånger varit ensam i bland korallerna eftersom fadern hade simmat iväg för att sälja sina smycken och hängen. När han sedan kommit tillbaka hade det varit med ny metall eller ibland någon godbit från ovan land. Det gjorde han i sin tur nya smycken av. Så hade kretsloppet slutits.
   Cillian hade ofta hjälp till, även om hon varit hjälplös när det kom till att bända. Men hon visste principen, åtminstone för vissa typer av smycken. Kanske skulle man kunna göra något liknande till Trithon? Metall kunde de glömma. Sjögräs kanske? Vissa alger var riktigt sega.
   "Vi skulle kunna leta segt sjögräs och göra någon sorts smycke åt dig att bära stenen och framtida fynd i!" Frågande såg hon mot honom. En viss upprymdhet kunde skymtas i de orangea ögonen.

Trithon tänkte han kanske kunde gömma sin sten någonstans på ett säkert ställe, så att den är i tryggt förvar för alltid. Han kunde ju inte ha den med sig i munnen överallt - och han kunde inte skapa ett så praktiskt smycke som Cillian hade. Men hon kommer med ett förslag som får Trithon att skina upp.
"Bwa idé," säger han uppriktigt, men inser nu hur svårt det är att prata med stenen i munnen. Han hoppades att Cillian förstod ändå. Ivrigt börjar han att paddla med benen och veva med den enorma stjärtfenan. Trots att den kanske såg ut att vara till för dekor, så var den faktiskt ytterst effektiv.
"Thwis way," fortsätter han ivrigt, hoppas Cillian ska följa efter och ser hastigt över axeln för att försäkra sig om saken.