And the weight of the world's getting harder to hold up

Havets djupa avgrunder är det enda han känner till. Trithon föddes i djupet. Det präglade hans unga år. Där andra såg okänt mörker och skräckfyllda vatten såg han sin trygghet. Sin fristad.

Trithons mor var en bestämd men ödmjuk ung havsvarg som härstammade från trakter närmare ytan, som gett upp sitt liv för Amphitryon, en djuphavsvarg med anor från en mörk avgrund. Det fanns vissa spekulationer om att Amphitryon skulle ha drakarg långt bak i sina gener, men i vilket fall hade han levt så pass länge i sitt mörker att han knappt hade någon vetskap om världen ovan ytan. Modern, Neptune, hade sedan tidigare haft en relation med hanen Tethys, och med honom fått den äldre systern Calypso. Efter Tethys bortgång träffade hon djuphavsvargen Amphitryon. Sedan blev Trithon till. Han tydde sig mest till sin mor trots att han ägde mer särdrag från hans faders sida. Hans tidiga år var inte på något sätt jobbiga eller fyllda av trauma. Hans familj älskade honom och uppfostrade honom väl. Han lärde sig hur man jagade effektivt tidigt och det såg ut som att han skulle få en ljus framtid trots mörkret som omgav familjen.

Men det blev aldrig så.

Trithon var femton när hans mor lade fram förslaget att de skulle ta sig närmare ytan, till hennes hemvist. Hon hade familj där, det fanns gott om mat och hon ville visa Calypso och Trithon ytan och landstrakterna. Att det fanns en helt annan värld där uppe. Den lilla familjen begav sig uppåt. De närmade sig ytan. Trithons mor Neptune bad sin son att stanna i bakgrunden, nära ett korallrev där han smälte in bra, att vänta medan hon, Calypso och Amphitryon simmade uppåt för att se så att kusten var klar. Trithon väntade spänt - han ville så gärna se världen ovanför ytan som hans mor berättat om.

Plötsligt färgas vattnet rött över honom. En dovt röd, metalldoftande dimma sprider sig i vad som varit klart, rent vatten. Det blev svårt att se. Paniken stegrades i Trithons bröst, och han låg som paralyserad, varenda muskel i hans kropp på helspänn. Han hörde rop, skärande skrik som bara betydde ond bråd död.

Sedan blev det tyst.

Trithon såg hur hans föräldrars kroppsdelar sakta sjönk till havsbotten. Dimman av blod tätnade, och han låg tyst kvar tills den lättat.  

Trithon fick aldrig veta vad som sargat hans familj och tagit deras liv. Men det var där uppe, vid ytan. Vid världen där uppe som han hört så mycket om. Vad som var hans barndoms dröm vändes tvärt och blev hans största farhåga. Trithon vågade sig inte upp på land. Istället vände han när han var säker på att kusten var klar och simmade ner i avgrunden igen. Tillbaka till sin fristad.

Sedan dess har Trithon levt av havets yttersta djup, levt av vilka djur som än vältrar sig i mörkret, skapat sitt hem i en avskild undervattensgrotta. Han har tillbringat sitt liv i ensamheten, i havets mörka klyftor dit solens strålar ej går att nå.

Trithon kan beskrivas som en aningen reserverad individ sedan hans traumatiska upplevelser på vägen till ytan. Hans bakgrund har lett till att han har en rädsla för land och ytan och har aldrig vågat närma sig världen där ovanför. Trots det är han smått nyfiken, vad gäller hans trygghetszon på djupet. Han tar sällan kontakt med andra vargar, men betraktar den gärna på håll. Det har hänt ett antal gånger att han blivit hostil och osäker då främlingar trängt in för långt i hans trygghetszon och då är det vanligt att han hugger till. Han har en brist på självförtroende som han försöker dölja så gott han kan, ofta genom att vara lite av en översittare eller spela lugn. 

Sedan traumat har Trithon lidit av posttraumatiskt stressyndrom. Han återupplever ibland det hemska han sett, både som minnesbilder dagligen och som mardrömmar, och detta väcker starka känslor som ångest, skräck men även en obestämd ilska och hopplöshet. Det har även triggat en överdriven vaksamhet hos honom - han spanar ofta uppåt, dock sällan länge, för att se om hotet är nära. Han lider av separationsångest från hans föräldrar och halvsyster, vilket knappast underlättar för hans instabila känslor som kan vända vind för våg.

Det händer mindre sällan men han har övergående paranoida, stressrelaterade tankegångar som han har svårt att kontrollera. Mycket av hans beteende har starkt förändrats och formats om sedan barndomstraumat av hans sargade föräldrar. Men trots hans stora osäkerhet har han en viss auktoritet och utstrålning som tyder på att han har stor potential att utvecklas om han någonsin kommer över hans ångestfyllda bakgrund.

Every wound will shape me, every scar will build my throne

x Dark waters stirr its sleep : Ceto : Klipporna
x Clashing and deep water : Tohopka : Klipporna
x Destined to rule alone : Calypso : Klipporna
x On stranger tides : Grupproll : Shendu
x But my heart will always have fun : Cillian : Shendu

Aktiva rollspel: 4
Lediga rollspel: 1
Avslutade rollspel: 0