Trithon hade vant sig vid avskildheten. Mörkret. Det var allt han kände till. I det senaste hade han förvisso kommit i kontakt med nya individer, även på hans djup. Som marulksvargen Ceto och den nyfikne korsningen vid namn Tohopka. Men nu var han ensam igen, och det var kanske så han ville ha det just nu. Ibland letade sig hans tankar tillbaka till det förflutna. Till hans föräldrar, och till hans syster Calypso. De var alla döda nu, vad det ön var som gjort det så hade det varit starkt, mäktigt. Ett monster. 

Trithon hade vaga minnen av barndomen, och de var något diffusa som om traumat hade förträngt det. 
Han låter den mörka, glansiga stjärtfenan pendla något fortare när han rör sig uppåt, litet närmare ljuset. Hade han vetat att Calypso flytt hade han kanske haft någon form av hopp att klamra sig fast vid då en mild , bekant om något vag doft letar sig in i hans nos. Liv, värme och något han inte riktigt kunde placera, men han vek av från sin planerade rutt för att undersöka saken.