Den lilla svarta tiken hade kännt krypningar i benen och hon måste bara röra på sig. Men det hae blivit jobbigare och jobbigare att gå att hon fått lägga sig ner titt och tätt för att vila och bestämde sig ganska snabbt för att vända tillbaka. Hon kände att det var nära. Magen hade vuxit en del. Men inte så mycket att det tyder på en stor kull. Hon undrar hur många det blir. Om någon lever. Hon hoppas. Hon hade kommit fram till revirets mitt och börjat gå mot grottorna. Där inne mot den svala stengrunden kände hon att hon ville ligga. Svalka kroppen lite som verkade ha ökat i temperatur. Grottan var tom. Tiken tassade in och la sig längst in. Hon behövde verkligen vila. Men vilan blev inte långvarit. Det började smärta i buken. Hon gnys till och rör sig oroligt. Det går relativt snabbt. Men inte direkt smärtfritt. Men snart ligger en trött Violet och slickar sin valp ren. Det var bara en. Men den levde. Bara det var en triumf för Violet. Hon var lycklig. Och väldigt trött. Hon huffar till. Låter valpen börja dia och lägger sedan ner huvudet mot den svala stenen. Mörkret hade fallit utanför. Hur mångt natten var kommen visste hon inte. Det spelade ingen roll. Men hon undrade var Tocho var. Violet lyfter trött huvudet och fäster den violetta blicken på sin son.

Tocho hade känt sig rastlöst hela dagen och vandrat omkring men då de tidiga timmarna på natten infann sig vände han mot revirets mitt och lyorna. Han rörde sig snabbt åt de hållet. Kände tröttheten krypa närmare inpå honom. Snart var han framme och han vädrade i luften. Rynkade smått på nosen åt den främmande doften och han knde även känna en vag doft av blod. Han svepte snabbt med de isande blå ögonen. Främmande ljud letade sig ut ur grottan och han klippte med öronen. Han gick in i grottan och vädrade och lät ögonen vänja sig vid mörkret. "Vi?" Hans stämma hade en vagt osäker klang i sig.

Trött. Hon ville slumra till men försökte hålla sig vaken. För att vaka över den lille som diar nöjt. En liten vit pälsboll vid hennes mage. Vit. Valpen var vit. Lite underligt när både Tocho och Violet är svarta. Men det kommer väl från längre bak i släkten på någons sida. Ovanligt borde det ändå inte vara. Vi var väldigt glad över sin levande valp. Öronen spetsas på huvudet när hon hör Tocho's röst som smittas av osäkerhet. Violet ler varmt mot den svarta gestalten i grottöppningen.
"Tocho. Du har blivit far". Säger hon och man kan höra både glädjen och tröttheten i hennes röst. Smärtan som överrumplat henne för bara en stund sedan har hon helt glömt bort. Hon ser från valpen till Tocho igen.

Tocho lyssnade och hörde åter de där mycket märkliga ljudet och sedan hör han Vi's röst inne i mörkret. Först går orden inte riktigt in i hans öron. Eller han hör dom men kan inte riktigt registrera det hon sade så han gick längre in i grottan och stannade då han såg hennes mörka gestalt och den vita lilla saken vid hennes mage. Det var från den som ljudet kom ifrån och han spärrade upp ögonen och bara såg tyst på den vita lilla pälsbollen. "Men.. Vad? Hur?" Han stod där förvirrad först men sedan gick de upp för honom. VI hade fött en valp. Deras valp. Han hade blivit far. Han log mot den vita och såg sedan på Vi. Han öppnade munnen gång på gång men fick inte fram något. I stället gick han fram och strök huvudet mot hennes. "Älskade Vi"

Valpen låter lustigt med sina små pip och ljud. Och han trampar med sina små framtassar mot hennes mage och diar. Han är så underbar. Violet älskar att bara se på honom. Tocho kommer närmare och stryker sitt huvud mot hennes. Hon besvarar med att samtidigt stryka sitt huvud mot hans.
"Jag älskar dig". Säger hon och ett lyckligt kurrande läte kommer från hennes strupe. Den långa yviga svansen sveper runt hennes baktassar och bakom valpen. Som skydd för den lille. Hon ser på Tocho och ler varmt och kärleksfullt mot honom.
"Det är en hane". Säger hon glatt och trött.

För honom spelade det ingen roll att valpen var ensam i sin kull. Han var frisk och stark de kunde Tocho se. "En son...." Han hade itne brytt sig om de blev en tik eller hane men som far blev han ändå lite extra glad i en son. Han såg på den vita pälsbollen, lade märke till de vaga tecknet under ena ögat på honom och den lilla gråvita tofsen han hade på huvudet. "Han är perfekt Vi.."

Han är perfekt. Ja, det är han. En son. En dotter hade varit lika välkomnad. Men Violet är så lycklig över den lilla vita hanen. Han kommer bli vacker när han växer upp. Violet ser fram emot att se den lille växa. Hon ser på Tocho igen. Ler med hela ansiktet. Glatt och trött.
"Båda mina pojkar är perfekta". Säger hon och det där lyckliga kurrande lätet lämnar henne igen. Hon lägger ner huvudet mot den svala stenen igen. Tröttheten hotar att ta över. Hon gäspar stort.

Han lade sig enr bredvid Vi och lär huvudet åter strykas mot henne och han log varmt mot henne. En bubblande känsla infann sig inom honom och han morrade djupt nere i strupen. Ett tillgivet morrande. "Du är prefekt Vi" Han slickade henne på kinden och såg på henne med varma blå ögon. "Men vad ska han heta?" Valpen gnydde bredvid Vi och sedan gosade den in sig i hennes päls och verkade somna.

Hon kan inte sluta le. Bryr sig inte heller. Hon är så uppsluppen av lyckan. Det är bara Tocho och valpen som spelar någon roll. De betyder mest. Hennes familj. Kurrandet fortsätter när Tocho slickar henne på kinden. Hon andas lätt ansträngt. Men nog är det en pers att föda en valp. Och han kommer förmodligen växa sig lika stor som sin far.
Heta? Namn ja. Violet har inte tänkt på namn. Först ville hon hoppas på att det blev något. Att hon kunde få bli mor. Hon ser upp på Tocho utan att lyfta huvudet från stengrunden.
"Bestäm du ett namn". Säger hon.

Han såg på henne sedan på valpen då hon sade att han fick bestämma namn. De blå ögonen blev frånvarande en stund då han funderade. Namn var inget han var så bra på. an funderade en stund tyst för sig själv och såg sedan på Vi. "Du har inget bra namn, något namn på nån släkting som du skulle vilja hedra?"

Hon fnissa lite lätt när Tocho talar.
"Nej, min familj ville inte veta av mig. De brydde sig inte om ifall jag levde eller dog. Den ende som brydde sig var min mor. Och jag tror inte valpen skulle uppskatta att heta Viola". Säger Vi och fnissar lite till. Hon fann det roande. Eller så är det bara tröttheten som får henne att fnissa. hon ser på Tocho.
"Du då?" Frågar hon. Ett namn måste de komma på. Nu eller i morgon. I alla fall innan valpen öppnar ögonen och börjar höra ordentligt.

Han såg på henne och nickade lite och slickade henne på kinden. "De tillhör de förflutna och nej jag har inte heller någon som jag vill hedra igenom att döpa denna valp efter någon." Han klippte lite med öronen och såg på den lilla vita valpen. "Men.. Vad säg som... " Han avbröt sig och lade huvudet på sned. "Gavin"

Hon sluter ögonen för en stund när han slickar henne på kinden igen. Sen innan han drar tillbaka huvudet försöker hon utdela en slick på hans nos. Hon försöker ligga så stilla som möjligt för att inte störa valpens slummer.
Gavin? Violet lyfter huvudet sakta och ser på valpen. Gavin.
"Det blir perfekt". Säger hon och ler och lägger ner huvudet mot stengrunden igen. Hon gäspar igen. Men vill hålla sig från att sova ett tag till. Bara lite till. Men hon behöver sova. Och med tröttheten kommer smärtan tillbaka igen. Det går över. Kanske kan hon sova bort det. Hon suckar tungt.

Han log mot henne och slickade henne på nosen. "Då får han heta Gavin" Han log mot henne och buffade mjukt på hennes kind. "Du borde nog vila" Han kunde ana hur trött hon var.

Gavin. Hon ler. En slick på nosen och buff på kinden följt at Tocho som manar henne att sova. Hon gäspar igen.
"En liten stund". Säger hon och sluter ögonen. Men det tar inte lång tid innan hon börjar andas lugnt och jämnt. Sömnen fick snabbt sitt grepp om henne. Det behöver hon.

[Avslutar du? :)]

Tocho lade sig tillrätta med honom mellan Vi och utgången. I fall något skulle hända var han den som skulle skydda dom. Han lät huvudet vila mot de mörka tassarna och även han slumrade snart.

AVSLUTAT