Hon hade känt att något varit på gång länge. Hennes rörelser och reaktionsförmåga har varit mycket långsammare än de brukar. Även medvetandet verkar ha segnat ner lite. Det var ett bra tag sedan hon insåg att hon måste hålla sig borta från trädklättrandet. Det är rastlösheten som varit starkast inom henne. Och i lyan har hon inte fått någon ro alls. Så hon har vandrat. Runt i reviret. Runt i det gröna vackra. Men världen har varit i uppror ett bra tag nu. Himlen är grå och mörk och olycksbådande. Kanske är det bäst om hon vandrar tillbaka till lyorna. Det är något på gång. De små tassarna försöker öka på stegen. Men den stora magen, som är större än när hon väntade Gavin, är i vägen och hämmar hennes rörelser. Hon rör sig så klumpigt och det irriterar henne. En vattendroppen faller hårt på hennes nos. Får den lilla svarta tiken att stanna upp och höja den violetta blicken mot himlen. Snälla, inte nu. Vänta ett tag till.

Hon sätter kroppen i rörelse igen. Liksom gungar. En blixt skär över himlen och följs kort där efter av ett högt muller. Himlen tänker visst inte låta henne ta sig hem i tid. Hon måste finna en annan skyddande plats. Hon går åt vänster. Förbi en buske som är mycket högre än henne själv. Hon stannar upp. Måste sätta sig ner. Hon andas tungt. Hjärtat slår hårt i hennes bröst. Öronen placeras mot nacken. Hon reser sig mödosamt upp igen. Ruskar lätt på huvudet innan hon fortsätter framåt. Hon får en liten deja vu upplevelse som får henne att stanna tvärt. Framför henne är det där skyddet som hon och Tocho delade första gången de träffades. Hon vaggar dit och kryper in. Åskan morrar åt henne när hon försvinner ner i mörkret. Hon lägger sig ner på sidan och andas ansträngt. Hon gnyr till av smärta när det rör sig i magen. Det är dags. Hon kvider till. Inte nu. Inte här. Det är för tidigt.

Den lilla svarta tiken ligger på sidan och andas ansträngt. Men det är ett lyckligt leende som pryder hennes svarta läppar. Vid hennes buk ligger två små knyten och diar girigt. De mår alla tre rätt bra. Förutom att modern är väldigt utmattad.

[PAX TILL TOCHO)

Tocho hade vandrat runt i reviret och sökt efter medlemarna, ville hålla koll så att de alla mådde bra och att ingen tagit skada under de senaste stormerna. Han ororade sig över flcoken men allra mest över sin älskade Voilet och son Gavin. Vid detta tillfälle hade han rätt strängt sagt åt Gavin att hålla sig kring lyorna för där var det ändå rätt säkert.

Tocho ahde varit vid lyorna då han lämnade Gav och då han inte kunde finna Vi blev han orolig. Han ville itne att något skulle häna Vi, hennes kondition var inte de mest gynnande just nu och han ororade sig både över henne och de små liven som växte i henens mage. Han fortsatte framåt, vädrade efter hennes doft och snart fann han en vag doft från henne och med ett dovt yl letade han efter sin älskade.

Hon höjder på huvudet och ser på de små liven som med sina små tassar puffar på hennes mage. De är så små. De borde inte ha fötts än. Men med dessa oroliga tider kan man väl inte vänta sig annat. Eller? Och att hon varit oroligt har väl skyndat på det hela med. Men valparna ser ut att må bra. De rör på sig och piper smått i alla fall. Och de diar girigt. Så kanske kommer de klara sig i alla fall. Hon stryker sin nos över deras små kroppar. Den ene svart som både henne själv och Tocho. Den andra mer gråbrun. Påminner lite om färgen Vi's egen far hade haft. Hon vet inte om hon gillar det. Men hon är glad över sina små. Gavin har fått syskon. Två små systrar. Tocho har fått två döttrar. Vi ler trött.

Det rycker till i hennes öron när en välkänd röst ylar någonstans utanför skyddet. Det låter avlägset men ändå inte så långt bort. Vi buffar mjukt på de små valparna som verkar sömniga efter måltiden. Ser till att de ligger tätt tillsammans innan hon med möda reser på sig. Benen känns svaga och darriga men hon lyckas hålla sig uppe och staplar fram till skyddets öppning. Hon sticker ut huvudet genom öppningen och höjer nosen mot skyn och släpper lös ett svars-yl. Talar om för Tocho var hon befinner sig. Sedan står hon kvar där i öppningen. Då och då ser hon bak på de små som piper lätt och undrar väl vart värmen tog vägen. Hon ska gå tillbaka till dem. Hon vill bara se till att Tocho hittar henne. Hittar dem.

Tocho ahde fortsatt gå men så hörde han de bekanta ylet som svar och han började genast gå åt de hållet medan han gav ifrån sig ännu et yl som talade om att han var på väg. Snart kunde han känna hennes doft starkare och han ökade på stegen. Orolig över att ovädret skulle tillta i styrka igen och orsaka ännu mer kaos i skogen.

Snart såg han henens gestalt och han log varmt men han såg även att något var annorlunda nu. Var hon smalare? Ett sting av oro spred sig i hans kropp och han skyndade fram till henne. "Hur är det Vi? Mår du bra?" Han strök sitt huvud mot hennes och öronen ryckte lite då han kunde uppfatta de vaga pipet. Han såg på Vi och sedan in mot lyan de en gång delat. Första gången de träffats.

Han svarat henne och inte långt senare kommer han mot henne och hon ler trött mot honom och stryker sitt huvud mot hans.
"Vi mår bra". Svarar hon honom och nafsar honom lätt i pälsen vid kinden och vänder sig sedan om och går in i lyan igen där hon går runt de två små valparna och lägger sig sedan ner tätt ijämte dem och sveper svansen om dem alla tre för att hålla värmen.
"Tocho, kom". Säger hon och ser ner på de små. Deras små.
"Det är några jag vill att du träffar". Hon känner sig lite tryggare nu när han är här med dem. Kanske de senare tillsammans kan ta sig tillbaka till lyorna. För själv vet hon inte hur hon skulle kunna flytta på båda valparna utan att lämna minst en av dem ensamma allt för länge.

Han log mot henne och då hon försvann ner i lyan så följde han efter och såg hur hon lade sig intill två små valpar. De isande blå ögonen betraktade lite förvånat de små och trotts att de var så små verkade de båda pigga och friska. Han lade huvudet på sned. Han var noga emd att itne gå för nära för han visste inte riktigt hur Vi skulle reagera om han började nosa på dem. "Vi.. De är så små" Han sade dock detta med en öm röst. Inte menat som att de var för små men samtidigt hade han bara Gav att jämföra med och Gav hade varit en liten klump i jämförelse med dessa två.

Han lade sig ner och öronen klippte på hans huvud och han lade huvudet lite på sned då någon av de små gnydde eller kurrade så som en valp kan göra. Han hade varit med om Gav som liten men det var ett tag sedna nu och Gav ahde varit ensam, mätt och lugn. han hade sällan gett ifrån sig så mycket ljud då han alltid var mätt och nöjd som liten valp.

Hon nickar lätt. Ja, de är små. Födda för tidigt. De borde inte ha kommit ännu. Men det blev så i alla fall. De kunde inte vänta mer.
"De kommer nog klara sig. De är starka flickor". Säger hon med lätt hoppfull röst. Det måste ju betyda något att de verkar så energiska. Att de diat så girigt och puffat på henne med sina små tassar och ger alla dessa ljud ifrån sig. Gavin hade varit tystare. Men han klarade sig bra. Han är en fin och stark valp. De här valparna borde klara sig bra de med. De lever ju. Men man vet aldrig vad chaoset kan ställa till. Men Vi tänker skydda dem.
Valparna knuffar mjukt på hennes mage igen och börjar dia. Hungriga små liv. Vi ligger lite halvt på sidan så att valparna lätt kan dia. Hon ser på Tocho där han lagt sig ner och hon ler mot honom. Hon sträcker ut ena tassen mot hans nos och lägger sedan ner huvudet mot marken. Hon suckar lätt.

Tocho betraktade den mörka tiken och de två valaprna. Så himla små och hjälplösa men än dock så starka. Han log mot henne och mot valaprna. "De är ljuvliga Vi." Två döttrar. Åh va han kände sig lycklig nu, två döttrar och en stark och frisk son och en under bar tik som han älskade över allt. Han sträckte sin fram och slickade Vi ömt på nosen med sin lite sträva tunga.

Han kunde ligga här i en evighet och bara titta på dem men detta var inte den tryggaste platsen och Gav väntade vid lyorna. "Vi kan dom flyttas till lyorna? Gav är där ensam och man vet aldrig hur länge den lille stannar innan hans upptäckar lust tar över." Han log mot Vi då han tänkte på sin son.

Hon sluter ögonen för en stund när Tocho slickar henne på nosen. Hennes lilla tunga smiter ut mellan läpparna för att besvara slicken. Sedan ser hon på Tocho igen. Hon ser ner på valparna som gäspar trött. Hon ler mot dem. Lyckan bubblar inom henne. Hon ser på Tocho igen.
"Jag tror det. Jag vill gärna tillbaka till lyorna. Det är säkrare där. Och Gavin vill nog träffa sina småsystrar". Hon ler mot Tocho. Allt känns så bra nu. Hon har en fin son och nu två vackra döttrar med. Och så Tocho. Underbara Tocho som fortfarande låter henne stå vid hans sida. Hon är så lycklig.