Den lilla valpen sitter utanför lyorna och stirrar upp på trädtopparna. Vad hon tänker på är outgrundligt. Det går inte ens att gissa sig till. Och ärligt talat så vet nog inte heller valpen själv vad som rör sig i hennes lilla huvud. Hon sitter bara där och stirrar på trädtopparna. Vinden smeker hennes gråbruna päls och öronen rycker till då och då. Nosen är helt stilla. För hon besitter inte de reflexer och rörelser som en varg med fungerande lyktsinne besitter. Hon rynkar inte på näsan för att något luktar illa eller vädrar glatt när det är något som luktar gott. Hon bara känner. Och kanske är det just det hon gör just nu. Sitter och känner. Känner alla som befinner sig i närheten. I lyorna eller i det närmaste området omkring henne. Hennes räckvidd är inte så stor ännu. Men ändå är det som att det växer en liten bit till för varje dag som går. Det går inte att smyga sig på henne. Hon vet alltid om du är där.

Fåglarna kvittrar glatt. För ovanlighetens skull verkar det vara en lugn dag. En rätt vacker dag i hennes mått mätt faktiskt. Hon sitter där tyst och andas. För lungorna måste fyllas även om hon inte känner några dofter.
Hon kan urskilja alla individer utifrån deras känslor. Och alla har känslor. Även de som inte vill erkänna det. Valpen kan avläsa humör och tillstånd med. Det hjälper henne väldigt mycket.
Svansen börjar vifta bakom henne. Sveps över marken från sida till sida. För hon känner igen den som befinner sig i närheten. Den som är på väg mot henne.

Den stora svarta hanen rörde sig lungt tillbaka mot lyorna efter mötet med den svarte hanen i gläntan. Dagen var vacker och lugn och verkade fortsätta så. Han gick lungt på den lilla stigen som ledde till lyorna och de isande blå ögonen hade en lugn glimt om än lite trött. Han ahde gjort så gott han kunnat för flcoken de senaste dagarna. Tömt sig på rätt mycket av sin energi men trotts detta avr han nöjd med hur de hade gått även om han hade önskat att den rosa eller hennes valpar sökt upp honom tidigare.

Snart drog vinden med sig en bekant doft till honom och han log, fick genast lite mer energi och ökade på stegen. Snart var lyorna inom hans synfält och som vanligt väntade hans lilla dotter på honom. Trotts att hon inte kunde känna hans doft visste hon ändå när han eller någon annan i deras familj var i närheten. Han hade inte riktigt förstått hur hon gjorde detta men han var glad att hon hade något som vägde upp för hennes lilla handikapp. Lika väl som hans andra dotter eld av ett handikapp men även hon hade något som vägde upp den förslust hon led av.

Han gick närmare och log varmt mot sin älskade dotter. "Hej Sombra" Sade han och betraktade henne, kunde se att hon en dag skulle bli en väldigt vacker ung tik.

Svansen viftar energiskt bakom henne och den violetta blicken med stänk av silver vänds mot den stora svarta hanen när han kommer gående mot henne. Valpen är snabbt uppe på tassarna och svansen viftar i vädret.
"Hej far". Hälsar hon honom glatt och tar några steg mot honom. Men hon känner att han är trött. Det är mycket som har hänt på sistone. Så valpen stannar. Sätter sig ner igen. Svansen viftar fortfarande. Tycks inte vilja stanna upp alls. Ett stort glatt leende vilar på valpens läppar.
"Hur är det far?" Frågar hon och tippar huvudet lätt på sne. Även om hon redan vet så tycker hon om att andra själv berättar hur de mår. För de beskriver det alltid på ett eget sätt som hon själv inte skulle göra eftersom hon inte är de. Hon kan bara dela det de känner.

Han svepte mjukt på svansne som svar på hennes lilla propeller svans. Han älskade sin lilla glada dotter och hennes glädje smitatde av sig. "Det är bra med mig. Jag är bara lite trött men lite mat och vila kommer lösa de små problemen" Han gick fram till henne och sänkte sitt i jämförelse massiva huvut mot valpen och strök med nosen mot henens kind. Sedan satte han sig ned och såg sig omkring. "Vart är din syster Sombra?"

Hon blir glad över hans svar. Att han kommer må bättre om han får mat och vila.
"Det finns massa mat i skogen. Jag såg en stor hare förut. Men den blev rädd och sprang iväg". Säger hon och fnissar lätt. Harar är roliga. Hon blir verkligen på allerten när hon kan känna rädslan som hotar hjärtat att explodera innan haren kastar sig iväg som om själva livet hängde på det. Och det gör det nog med. Men Sombra är inte riktigt så duktig på jakt ännu. Hon har mycket kvar att lära. Men som är envis och tycker sig ändå är jätteduktig på allt. Även om hon inte har fångat något eget byte ännu.
Hon lutar sitt lilla huvud mot fars nos när han stryker den mot hennes kind. Sombra älskar far. Hon älskar hela sin familj. Hon ler lite oskyldigt mot honom när han frågar var Kyeema är någonstans.
"Jag vet inte. Jag tror hon är med mor". Säger hon och ser sött och oskyldigt på far. Sombra kan inte hålla reda på sin syster. Men Kyeema är en rolig lekkamrat och Sombra ska leta upp henne senare och leka. Då ska de ha kul.

Han log mot henne då hon talade om haren och han nickade. "Ja jag ska jaga, men jag ska nog vila lite först" . Då hon tryckte sitt huvud mot hans nos log han och han gav henne en lätt slick på pannan innan han lade sig ner. "Ja du kan inte hålla reda på henne hela tiden. Hon är nog med Vi elelr aksnke med Gav" Nog för att de sista troligen iten stämde då Gav inte ville umgås så mycket emd sin andra syster. Han verkade mer förtjust i Sombras av någon anlednign.

"Så vad har du hittat på för bus i dag då?" Han frågade med en allvarlig röst men på skoj. Han var inte allvarlig utan retades lite med sin dotter. Han visste mycket väl att hon skulle veta när han menade allvarl eller som nu då han skojade med henne.

Hon nickar på det allvarligaste sätt hon kan.
"Ja, vila är bra". Säger hon och kan inte låta bli att lägga till ett leende. Hon skrattar lätt när far slickar henne på pannan och sedan ser hon på honom när han lägger sig ner.
"Jag håller reda på henne när hon är i närheten i alla fall". Säger hon och känner sig väldigt duktig när hon uttrycker sig så. Och det är sant med. Även om Kyeema inte är precis i jämte Sombra. Men ändå inom räckvidden så håller hon alltid koll på sin syster. Men hon vet med att Kyeema är fullt kapabel att klara sig själv trots att hon är blind. Hon leds ju av jorden. Men ändå. Blinda ögon kan nog inte jämföras med en död nos?

"Jag har jagat en fågel. Så tyckte jag det var kul när harens hjärta höll på att hoppa ur bröstet på den när jag smög närmare". Säger hon och fnissar. Kanske det kommer leda till att Sombra kan bli en väldigt duktig jägare när hon blir stor. För hon kan känna allt det där. Och det ger henne lite av en kick eller vad man ska kalla det. Får henne att fokusera ännu mer.

Tocho lade sig ner och betraktade sin unga vackra dotter. Han log mot henne då denne talade. Orden flöt fram för henne och Tocho måste le åt hennes iver över livet. Iver att se och lära.

"Du är så full av energi Sombra. Det glädjer mig att du har en sådan glädje för livet hjärtat mitt" Han log mot henne och lät huvudet sedan vila mot nosen. "Du verkar lära dig mer och mer om din kraft för var dag som går" Han var stolt över henne, stolt över att hon itne lät sitt handikapp hindra henne från något.

Hon skrattar lätt.
"Borde man inte ha glädje för livet för att man lever?" Frågar hon sedan och tippar huvudet på sne och ser på far. I Sombra's värld går det inte ihop att gå omkring och grubbla över saker. Eller vara orolig. Eller vara rädd för var livet kan bära med sig. Livet är roligt. Borde man då inte vara glad och göra det bästa av allt man kan?
"Det är roligt. Speciellt när harens hjärta bankar så hårt". Hon skrattar igen. Hon hade verkligen känt harens rädsla. Men det hade bara eggat henne framåt. Att smyga närmare och se vad som skulle hända näst. Det var roligt.

Han såg på henne och log mjukt. "Så kalrt borde alla vara glad för de liv vi fått men tyvärr är det många som itne kan se glädjen i livet av olika anledningar. Kanske har de förlorat en nära vän elelr en ur sin fmailj." Han klippte lite med öronen och drog ett djupt andetag. "Många vandrar bort från livets lyckliga väg och de har svårt att finna tillbaka till den vägen igen. Och många har inte samma tur som vi har, att dela livet med en famil och flock, att dela både lycka och sorg med andra." Han såg på henne för att se om hon förstod vad han menade.

Hon lyssnar. Men är inte säker på att hon förstår. Är inte säker på hon hon förstår orden. Eller det han berättar. Hon tippar huvudet på sne igen.
"Varför skulle de inte glädjas över livet? Är de sjuka?" Frågar hon. Det finns mycket hon vet. Hon är en förståndig valp. Vill lära sig mycket. Lära sig allt. Så mycket som möjligt. Men hon är bara en valp. Det är mycket hon har kvar att lära. Och i hennes värld går det inte ihop att vargar inte är glada över sina liv. Borde inte alla vara glada över sina liv? Att de lever? För så länge de lever kan de göra det bästa av sitt liv.