Black befann sig i en glänta i Lövskogen.
Skogen hade tunnats ut och det hade slutat med att han kom till denna plats.
Visserligen inte långt från Mötesplatsen, men perfekt till träning.

Han valde ut en liten, ung björk som stod för sig själv ungefär i mitten av gläntan.
Koncentrerat satte han sig ner, och såg på växten.
Följde konturerna med blicken, innan han nickade lite för sig själv. Tankfullt.
Sedan satte han med hjälp av sina krafter eld på trädet, men höll in elden en aning, likt en ryttare som lugnar sin hetsiga häst.
Trädet brann, men tog ingen skada.
Eftersom det var onaturlig eld var det inte mycket konstigt med det.
Flammorna reflekterades i hans ögon, som intresserat betraktade elden.
Plötsligt slingrade sig elden av från björken och ner på marken i form av en orm.
Sedan blev den till en suddig fläck, pyste till och slocknade.

Han hettade upp sina klor, som antog en glödande orangeröd ton, och drog lätt med dem längs björkens bark.
Ett väsande läte, och svarta märken där barken krupit ihop inför hettan.
Han lät dem sedan kallna, och såg sig omkring.

Träden omkring gläntan reste sig mot himlen, med utsträckta grenar som vajade svagt i vinden.
Perfekta träd att klättra i.
Han ödslade ingen mer tid, utan gick fram till ett av de närmaste, tog sats och hoppade upp på den nedersta grenen.
Sedan tog han sig upp längs stammen, stödd på alla grenar som fanns till hands. När han sedan nådde önskad höjd började han hoppa från träd till träd.
Han var van vid att färdas så, och hade gjort det sedan valpsålder.

Ekon av minnen slet sig upp till ytan. Valpsåldern.
Den hade han nästan glömt bort.
Men känslan när modern övergivit sin son, den mindes han. Osäkerheten den första tiden när han stapplade omkring på egen hand, när han varit alldeles för ung egentligen.
Men han hade henne att tacka för sina tidigaste, bittra erfarenheter.

De klargröna ögonen höll koll på allt samtidigt. Var han satte tassarna, bedömde avstånd och hur pass grova grenarna han siktade på var.
Han ville ju inte braka ner i marken.
Det var en fin dag, och Lövskogen slapp Chaos denna förmiddag.
Grönska fanns överallt, och solen sken. Himlen hade en djupt blå färg, med några små tussar till moln.
Musklerna arbetade, och det tyckte krigaren om.
Han svängde och bytte riktning. Tillbaka mot gläntan.

Snart skymtade han gräset mellan alla stammar, grenar och löv. Mycket riktigt.
Hans lokalsinne hade inte svikit honom.
Med en lätt duns på sina kargtrampdynor landade han, lyfte huvudet.
Med en knyck på nacken fick han några röda slingor av manen som irriterat honom ur ögonen.

Black travade fram till björken, och lät den brinna igen. Bara för värmens skull.
Sedan slog han sig ner intill den, omöjligt nära så att flammorna ibland smekte hans svarta päls, och bara tog det lugnt en stund.

Eventuella dofter av varg doldes av eldens lukt, och röken.
Men han skulle ju se om någon kom, så det brydde han sig inte om för tillfället.


(Till Tocho :) )

(Detta rollspel utspelar sig efter det att Tocho har varit och helat Fallulah)

Den massiva svarta hanen rörde sig tyst fram mellan lövskogens varierande trädslag. Allt ifrån vita och svarta björkar till grå aspar. Det som alla träden hade gemensamt var att de alla var blad träd. Löv träd. En otroligt lummig och vacker skog som sakta höll på att raseras av de olika naturkatastroferna. Regn, hårda vindar, tsunamis. Ja de var många olika katastrofer som drabbade skogen. Detta gjorde att den massiva hanen orolig för sin flock och familj.

Snart stannade han upp då doften av rök och färskt träd som bran nådde hans känsliga nos och han klippte med öronen. Han ökade på stegen och snart nådde han en glänta. Trotts att solen stod högt på en bjupt blå himmel kunde man inte i dagens läga veta vad som avr på gång. Om någon av hans fmailj var i fara. Han saktade in då han såg trädes som stod i lågor och den svarta hanen som låg vid trädet. Han stelnade till då han såg den svarta hanen som låg nära träden och elden som då och då svesmekte hans svarta päls. Dock verkade hanen inte ta skada av detta så han stod kvar och betraktade honom.

Han började sedan röra sig närmare den svarte. Han stannade på behörigt avstånd från de brinnande trädet och de isande blå blicken sökte den svartes gröna blick. "Trevlig förmiddag i dag" han talade emd en lugn stämma. "Hur står det till med dig Black?"

Öronen klippte till, och det hela utav dem vändes bakåt vid ljudet av steg.
Men han vände inte på huvudet förrän nykomlingen stannat, på ett avstånd från elden han själv aldrig skulle förstå anledningen till. Elden var varm, elden var liv.
Men han reste sig lugn upp, mötte alfans blick.
Ett vänligt leende spred ut sig över den ärrade hanens läppar.
Blicken var som vanligt lika varm som eldens element.

"Det håller jag med dig om, Tocho. Och här är det bara bra, faktiskt. Hur är det själv?" svarade han med sin djupa, behagliga stämma.
"Jaså, ni är ute och går?"

Han vände för ett ögonblick uppmärksamheten till elden, och stack in en tass rakt i infernot.
Lågorna sköt i höjden en halv sekund, innan de lugnade sig. Han vred tassen lite och såg på sina klor. De glödde igen.
Han blev fundersam, och borrade in blicken i dem. De återgick lydigt till sin vanliga mörka färg, ignorerade elden som slickade dem.
Sedan drog han åt sig tassen och satte ner den i gräset, innan han vände hela kroppen mot den svarta hanen och såg vänligt på honom.

(Haha, bara för att han kan. C: Äsch, skojade bara. han gillar känslan av eld helt enkelt.)

Tocho log vagt med vänligt åt den andra svarta hanen och lade huvudet lite på sned. "Jag är ofta i rörelse numera, måste hålla koll på vad stormarna orsakar för skador..." Han suckade lite då han tänkte hur pass mycket skogen förändrats sedan detta chaos började. Dock skulle nog denna förändring föra med sig något gott i slutändan.

Då hanen stack in tassen i elden så betraktade han lungt vad denne gjorde. Uppenbarligen skadades han inte av elden och detta var för honom rätt intressant att se. "Jag kände doften av rök så jag ville kolla vad som avr på gång, men du har uppenbarligen detta under kontroll så det var en lättnad." Tocho såg på hans glödande klor som seda återgick till sin normala färg och han sökte den gröna blicken. Han talade lungt och med en vänlig stämma. "Säg mig Blck, trivs ni i flocken fortfrande?"

Han lade huvudet på sned och mötte alfans blick.
Elden slocknade, och det såg ut som om den aldrig varit där.
Svansen svepte till bakom honom.
"Alla oroar vi oss för det kaos som råder." svarade han stilla och vände upp blicken mot himlen.

Sedan talade Tocho igen, och den gröna blicken vändes blixtsnabbt åter mot denne.
Han såg fundersam ut en stund, tänkte över frågan.

Trivdes han?
Sedan tog han till orda, fortfarande eftertänksamt.
"Ja, det gör jag. Cierzo har varit en del av mitt liv väldigt länge nu. Men det kan bli lite ensamt ibland, då alla verkar ha sina egna små familjer och inte ägnar en krigare så mycket sällskap." i slutet lät hans röst nästan lite skämtsam.
Han gav sin alfa ett litet småbistert leende.

Då den andre svarte talade om oron många kände för detta kaos nickade han bara medhållande. Han sade just det som Tocho kände. Kaoset hade redan börjat förändra skogen och han oroade sig ständigt för när, inte om utan när, han skulle mista en familjemedlem eller flockmedlem.

Då han sade att han trivdes och att flocken varit en del av hans liv ett bra tag nu nickade han men att det kunde vara ensamt. Allt fler i flocken hade träffat en partner och allt fler skaffade valpar. Han hade själv 3 underbara valapr att ta hand om. "Jag kan förstå er känsla Black och jag hoppas att vi ska kunna lära känna varandra bättre för en så trogen medlem till flocken förtjänar mer respekt än vad jag har gett dig." HAn log vänligt mot den svarte och såg sig omkring. "Ni ahr varit en del av denna flocken från allra första början och jag har funderat länge hur jag ska kunna upprätta den förlorade tiden med att lära känna er mer." Åter föll blicken på hanen. "Ni är en krigare, detta ser jag och det är den rang ni haft länge... Men säg mig... Skulle ni vilja inneha en annan rang?"

Black lyssnade till alfans ord och nickade instämmande.
"Det kan inte vara lätt att hålla ordning på allting, och lära känna varenda en."
Han besvarade leendet. Det syntes knappt att han inte lett på länge.

Sedan sa den blåögde hanen något som fick honom att lägga huvudet på sned.
"Ni är en krigare, detta ser jag och det är den rang ni haft länge... Men säg mig... Skulle ni vilja inneha en annan rang?"
'Såklart att han ser det', tänkte han likgiltigt. 'Med alla dessa ärr min kropp har.'
Och det var sant det han sa, att han hjälpt till att skydda Cierzo i många år.
Men det hade för det allra mesta varit ett nöje, och han trivdes med att slåss för en god sak.

"Jag skulle uppskatta det, om det inte är mot er vilja." svarade han uppriktigt.
Han mötte allvarligt Tocho's blick.
"Och jag kan säga dig, att så länge jag lever här hos er kommer jag att kämpa vid er sida. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om flocken tog skada av något jag hade kunnat vara med och stoppa. Visserligen-" han harklade sig och svepte snabbt med blicken över skogsbrynet bakom Tocho (ren vana för att se till att inget hotade.) "-fick vi inte världens bästa start. Men jag tror det kommer att ändras nu. Jag tror-"
han vände med dessa ord blicken mot hanen igen "-att du är en bra ledare för vår flock och att vi kommer bra överens, vi två."
Det hela örat klippte till när en kråka gav till ett hest läte, lyfte och flög iväg mot solen.
Hans leende blev lite bredare.

Tocho betraktade den ärrade hanen och lyssnade på det han sade. Han klippte lite med öronen och log vagt men vänligt. Han fik en helt annan uppfattning av denna hane nu då de kunde talas vid bara de två. Få möjligheten att tala ostört med varandra. Han verkade vilja ha en annan rang. Tocho kunde förstå det. Krigare var ingen direkt märkvärdig rang om än så viktig om behovet fanns. Men om det skulle utbryta en strid mellan denna flocken och någon annan skulle alla i flocken som hade åldern inne och möjligheten försvara flocken.

"Dina ord värmer Black och jag uppskattar högt din lojalitet mot mig och mot denna flock. Visserligen har jag inte varit alfa över den så väldigbt länge men jag ahr kommit att uppskatta flocken, alla som är medlem ser jag som mina vänner och som min familj." Han såg ut över gläntan. "Vilken rang skulle ni vilja ha Black? Ni är en krigare, och detta grundar jag inte bara på de ärr ni bär utan det grundar jag även på er sätt att röra er och hur ni uppträder." Han såg åter på den svarte. "Skulle ni vilja bli de ungas träningsmästare?" Det var en viktig rang men krävde en hel del av den som tog sig an de ungas träning. Även om alla i flocken skulle hjälpatill med valparna så hade Tocho tänkt att det var en som tog på sig huvudansvaret. "Om ni inte tycker det är en passande rang så skulle jag kunna erbjuda dig rangen jaktmästare i stället. Ni har varit del av denna flock länge och ni kan reviret antar jag väldigt bra." Han betraktade hanen noga.

Black lyssnade på den yngre hanens ord.
"Jag tar gärna på mig ansvaret som träningsmästare. Jag hade faktiskt en lärling..."
där tystnade han och rynkade pannan.
Käkarna bet ihop och han slog ner den gröna blicken.
Ja. Han hade haft en lärling. Men hon hade lämnat detta liv.

Han ruskade av sig tanken, och tog automatiskt och vant kontrollen över sina känslor.
Black var skicklig på självkontroll, och kunde snabbt dölja vad han kände, hur starkt det än var.
Därför hade flera personer tänkt sig honom som en känslokall hane, någon med ett hjärta av sten. Fast de hade fel.

Men visst var det bra med denna behärskning, denna... förmåga. Egenskap.
Kalla det vad som helst. Det var bra.

Han tvingade upp sin blick, sträckte på sig och lät den neutrala masken smidigt falla på plats.

"En mycket godhjärtad hona, med eld som kraft. Jag sörjer tyvärr fortfarande hennes bortgång, om ni ursäktar." sade han lågmält och såg alfan i ögonen.
"Jag hoppas att ni förstår."

Tocho betraktade hanen då denne sade att träningsmästare skulle passa honom och han nickade. "Då är den platsen er" Sedan slog han ned blicken och verkade för en kort stund nedslagen men han tog kontroll på sina känslor snabbt. Då hanen mötte hans blick igen och berättade om den unga tiken han haft som lärling och som nu tyvärr inte längre fanns i livet så nuckade han.

"Jag förstår Black och di behöver inte tala om det om det är smärtsamma minnen. Vi ahr alla minnen och händelser vi inte vill tala om och jag respekterar det" Han såg på den grönögde ärrade hanne. Funderar tyst en kort stund.

Sedan då han talade igen talade han emd en lugn och lite fundersam blick. "Som träningsmästare så ligegr det på dig att hjälpa de unga lite mer än oss andra att klara livet i Numoori. Om du kan hjälpa dem med deras krafter vore det väldigt bra men jag förstår att vissa krafter inte går att låra sig än annat av dem med liknande krafter." Han såg ut över gläntan igen. "Jag vet att ni har eldens förmågor och kanske kan ni då hjälpa Aziza lite mer med sin kraft. Hon har ärvt sin mors synskhet men även energin från sin far. Tack och lov inte den mörka energin." Han såg på honom. "Hur är det med andra krafter? Har ni något mer än eldens förmågor?"

Han lyssnade uppmärksamt på Tocho's redogörelse för vad rangen gick ut på och nickade en gång.
"Aziza." upprepade han tyst, lade namnet på minnet.

Sedan ville alfan veta om han hade någon mer kraft än bara elden.
Black mötte dennes blick.
*Mentala krafter. Mycket användbart.*
Orden uttalade han inte högt, utan i tankarna.


(Har inte mycket mer att skriva, men.. detta blev mitt svar :))

Han hörde den svarte upprepa namnet och nickade lite. Sedan då den mörkes röst ljöd i hans tanakr klippte han till med öronen och såg mer noga på den andre svarte. "Så du har mentala krafter också.. Då kanske du skulle kunna hjälpa min dotter Kyeema... Hon har visat tendenser till mentala krafter utöver jordkraften hon besitter" Han önskade att han kunnat erbjuda Kyee den träning hon behövde men han hade inga mentala krafter. "Kyeema behöver lite extra hjälp då hon saknar synen. Hon föddes blind" Han sade de sista med en viss sorg.

"Jag förstår" svarade han stillsamt, och bugade lätt genom en böjning av nacken.

(Avsluta du?)