[Reserverad för Ayira.]

Som vanligt var det natt när den svarta vampyren gles fram ur hålan hon tillbringat dagen i. Gömt sig för solens ljus tills hon åter kunde börja sin vandring.
Ett tragiskt liv låg bakom henne och blev allt längre för varje steg hon tog. stillsamma, tysta rörelser som förde henne fram genom den mörka skogen och minnena från det som tidigare hade varit bleknade allt mer. Men det var inget som hon direkt noterade, ingenting som hon ens ville tänka på. Demetri hade lämnat henne, Tavar var inte längre att räkna med. Det fanns bara en sak hon kunde fokusera på, som gav henne patetiska liv någon mening. 
Yoru. 
Och hon letade efter något, något som kunde förgöra honom. Eller förvandla honom. Hon log svagt vid tanken, Yoru som vampyr. 
Något fångade hennes intresse, mångt bekant. Hon stannade upp, vädrade, lyssnade. Ja, det var någon hon borde söka upp. Verkligen...

[Asså gud vad jag älskar din donna! =w=]

Natten hade tungt fallit över den tysta skogen. Fåglarnas annars så glada kvittrande hade fallit utan för mörkret. Stjärnornas stilla tindrande fick dom ljusa ögonen att lysa lite av liv. En ung varginna låg under ett omkullblåst träd och såg upp emot den stjärnklara himlen. Månens kalla sken lös över den lilla plats hon låg på bland dom breda kronorna. Ännu hade hon inte funnit sin far men hoppet om att han fortfarande levde hade blivit starkare. Han dog inte så lätt, det visste hon även om dom första dagarna hade varit jobbiga. Såren över ryggen hade börjat läka ihop och dom brutna revbenen hade börjat göra sitt med att börja läka dom med. Det hade gått någon vecka sedan stormen och ensamheten hade blivit större och mer dragande, men trotts det så lät hon sig inte dras med mörkret. Det fanns en själ hon hade lyckas dra fram ur mörkret och hon ville inte göra samma misstag. Även om den snövite hannen inte fanns vid hennes sida så ville hon inte visa sig svag, inte längre.

Med en tung suck la hon ned det silvriga huvudet mellan framtassarna och slöt det isande ögonparet för att sjunka ned i en skön och mjuk trans. En sömn med många lyckliga drömmar. Ty ovetande om att detta skulle bli den sista gången hon ser det sprakande himlavalvet, ovetande om faran som närmade sig och vreden som fanns inom två blodtörstande individer. Att hon var målet för ett oerhört fult spel, ett spel för att väcka törsten hos hennes stolte far som fanns där ute någonstans.

[Men shit vad dåligt mitt förra inlägg blev! D; Du får ursäkta, skrev det på mobilen så det var därför... Har dator nu så det borde bli bättre 8D]

Vad som egentligen drev henne framåt var en fråga. Men på något sätt verkade det som att hon behövde en sjuk besatthet för att ha en mening med sitt liv. Hon hade inte behövt det då hon varit en av De dödliga, men som vampyr verkade det vara det enda hon kunde klamra sig fast vid. Först hade hon velat mellan Demetri och Kaine, sedan insett att Demetri var den sanna mästaren och att inget skulle kunna göras åt saken. Hon var skapad för att följa honom, ingen annan. Men sedan hade han också försvunnit. Och vart hade hon vänt sig då? Jo, mot sin dödsfiende.
Ninjavargen.
Hennes älskade Yoru som inget annat ville än att slita henne i stycken hade nu blivit det enda som höll den galna vampyrinnan vid liv. Det var nästan ironiskt, men fortfarande var det även sant. De hade själva orsakat den situationen med allt för många möten och allt för mycket hat. Det hade kunnat vara något annat, men vem hade tid att bry sig om det?
Locura var förlorad för länge sedan. Det fanns ingen återvändo från det tillstånd hon nu befann sig i. Det var en dom, hon kunde inte ändra på det.
Tack och lov för henne var hon så pass sinnessjuk att hon inte brydde sig.

Det intressanta kom närmare och hon hade inte längre tid att drömma sig bort. Hon hade vandrat med en vanlig vargs steg tidigare, inte haft bråttom. Inte stressat och inte jäktat. Hon visste att hennes tid skulle komma, hon behövde inte skynda på den för att kunna njuta av den.
Men vampyren inom henne vaknade till liv mer och mer, och hon kunde inte längre hålla sig. I ultrapid susade hon fram mellan träden i den mörka natten, och stannade sedan ljudlöst framför ett litet knyte som låg ihoprullat på marken med ögonen slutna. Omedveten om monstret framför henne gissade Locura på att den unga honan befann sig i en vacker drömvärld som bestod av frid och fröjd. Det var farligt att drömma, man kunde bli besviken.
Ett kyligt leende spred sig över hennes läppar då hon ljudlöst vandrade runt den unga honan. Funderade. Vad skulle hon göra? Och idé efter idé gled förbi i hennes huvud, men ingenting verkade direkt passa. Hon måste skicka ett budskap som verkligen nådde fram till den vita ninjan.
Och så slog det henne.
Utan att tveka satte hon ena framtassen på den unga honans huvud, tryckte ned det mot marken med en grym vårdslöshet. Hon skulle inte få slippa undan. Och sedan höjde hon andra framtassen, granskade klorna på den. Väntade stillsamt på att den unga honan skulle vakna. Det borde endast dröja ögonblick.

[Asså gud vad jag kommer att hata dig efter detta! D'8<]

Det ryckte till i en av dom ludna öronen och hon drog ett djupt andetag.
Den mörka ytan blev ljus, fåglar kvittrade och små gnagare skuttade lyckligt förbi. Gräset var grönt och stod högt, högt över den lilla varginnan som försiktigt tog sig fram över den livliga platsen. Aldrig tidigare hade hon sett ett sådant vackert landskap. Inte ens det gnistrande havet var nå jämte mot detta grönsprakande land. Ett glatt skratt lämnade den gnistrande varginnan när hon lyckligt skuttade efter en hare.
Plötsligt sprang hon in i någonting och möttes av ett par blodröda varma ögon, ett ansikte lika vitt som nyfallet snö. En lång silkeslen svans som sveptes om hennes lilla kropp. Hon blev stum, stel och oförmögen till att tala. En total lycka växte inom den vilsna kroppen och hon slöt ögonen för att känna faderns varma och killande päls emot hennes ansikte. Men den värmande känslan kom aldrig och hon öppnade ögonen för att mötas av ett par lika blodröda ögon som tidigare, men utan den välkomnande känslan. Ett oväntat hugg motades emot halvninjan som plötsligt vaknade av att hon inte kunde röra sig, något höll ned hennes huvud. Panikaktigt försökte hon ta sig ifrån platsen och såg upp emot det mörka himlavalvet för att mötas av samma blodfyllda blick som i drömmen. Genast kände hon igen varginnan som stod med ena tassen över henne, höll fast henne. Öronen drogs bak emot nacken och oförmögen till att släppa den svarte med blicken visste hon att väntan var över.

[Fail Dx]

Leendet på den smala läpparna blev bredare och en vit tandrad blottades då det elaka flinet tog över ansiktet. Hon kunde se hur den unga honans ögon blänkte och hon tänkte inte alls på vilka konsekvenser hennes handlingar skulle få. Brydde sig inte. Det enda hon skulle göra var att skicka ett litet budskap åt den vita ninjan. Åh, så perfekt...
- Vad har vi här?
Frågade hon med en silkeslen röst samtidigt som hon lät klorna gräva sig in i den unga honans hud. Tassen som hon lyft tog åter i marken för att ge mer balans, hon ville inte att den unga skulle undkomma.
Ett svagt hummande läte kom ur hennes strupe och det var med en elak glans i ögonen som hon talade. Hon gillade detta, gillade att känna makten och styrkan i jämnförelse med den unga som låg pressad mot marken. Det var detta hon var skapad för att göra, och detta älskande hon att göra. En mördarmaskin.
Men inte ute för att mörda... Så ironiskt.
Eller, man kunde ju aldrig veta. Inte kunde hon hjälpa ifall den unga honan blödde till döds efter den brutala handlingen Locura planerade i huvudet. Men det skulle inte heller vara med sorg hon såg det hända, tvärtom. Det hela var bara ett spel, och den unga hade tack vare sina gener blivit en bricka i det. I slutändan så handlade det alltid om att överleva, och det hade varit ren dumdristighet av denna unga att inte hålla sig i närheten av fadern med tanke på vilka mäktiga fiender som lurade i skuggorna.
Hon börjde sig nedåt, lade nosen alldeles intill ett öra.
- Så här ska vi göra, min kära. Du ska få vara budbärare, kul, inte sant? Du ska få skicka ett meddelande åt din käre far...

Dom vassa mörka klorna som sakta skar igenom den silvriga pälsen, befläckade henne med blod fick den unga valpen att stryka bak öronen. Istället för den annars så rädda, försiktiga och vaksamma blicken blev i stället stark, hård och kall. Den tyngre sidan av ninjatiken hade kommit fram och hon slutade skaka, slutade streta emot. Värmen från blodet och såren fick hon att se upp emot den svarte med en smal och ogillande blick.
När den svarte talade så ryckte det till i dom ljusa öronen, hade hon inte legat spikad emot marken så hade Ria nog faktiskt lagt huvudet på sne. Av nyfikenhet eller fråga, ja det var nog både och men i detta nu så förstod hon direkt att den mörke inte menade nå gott. Hon hade sett denna varginna tidigare men då hade den snövite ninjan varit med skyddat henne ifrån detta monster. För det är vad denna stora svarta tik är. Ett monster igenom kropp och själ. Marken under den lille började att blossa upp i en väldig grönska och marken skakade smått under dom båda och hon gjorde ytterligare ett försök att ta sig ur de hårda greppet.
"Vill ni honom nå så sök upp honom själv hynda." väste hon fram och fnös och i samma veva sköt några spjut upp ur marken. Spjut, pålar eller knivar av lövskogens sorgsna mark. Upp emot den svarte, försöte träffa hennes framben som vilade över Rias huvud.

När den unga honan försökte ta sig lös lade Locura ännu mer tyngd på hennes huvud, tänkte inte släppa. Hon ignorerade totalt orden som kom från den unga. Och en stilla undran om hur mycket styrka det skulle krävas för att knäcka hennes skallben gled genom hennes huvud. Det skulle vara kul att testa...
Men just i det ögonblicket sköt spjut upp ur marken mot frambenet vilket hindrade vampyren från att genomföra sin undran. Istället för att öka trycket på den unga honans huvud så ryckte hon till sig benet, ville inte bli skadad. Visserligen hade det läkt snabbt och mycket bra sedan Yoru knäckte det, men hon undvek gärna att det hände igen, åtminstone ifall det gick att undvika. 
Med smidiga rörelser hoppade hon snabbt undan, sköt sedan framåt och stannade ett ögonblick senare upp framför den silvriga. 
- Är du på väg någonstans, min kära?
Ett kyligt skratt lämnade henne medan den stirrande röda blicken sakta blev allt mörkare. Det hade varit för enkelt, att hon inte tänkt på detta tidigare. Släpp bytet så du kan jaga det igen. Ja, detta var roligt. 
- Spring.
Beordrade hon med en road röst. 
- Spring så vi får se hur länge du klarar dig utan våran älskade Yoru.
Med spänning väntade hon på den ungas drag, hon ville ha en jakt. En lek. Något som kunde underhålla henne lite innan hon fick tag i honan. 

Greppet om henne lättade och hon lyckades ta sig ur varginnans fruktade grepp och bort från den svarte. Stegen var fumliga men inte så pass att hon föll, trotts det så kunde man ändå se en viss elegans i stegen och faderns blod talade tydligt för henne. Men innan hon hann ta sig ifrån platsen befann sig den svarte framför henne igen. Av ren reflex hoppade hon tillbaka med en elegant skruv för att sedan landa på alla fyra.
När hon befann sig några meter ifrån den svarte stirrade hon stilla och kallt. Öronen låg tätt emot nacken men vinklades fram då tiken talade till henne, talade om att fly. Springa bort därifrån. Den inre varginnan skrek av panik men nu var det inte den vanliga lilla varginnan som var framme, det var den mörkare och kallare sidan. Sidan ärvd efter den giftglada modern.
Det glimmade till i dom ljusa ögonen och dom blev ytterligare lite smalare och hon fnös åt tikens ord och höjde huvudet emot skyn. Nosryggen rynkades och vindar svepte kraftigt om den lilla grå. Den långa svansen svepte till och hon slöt ögonen, lät ena tassen lyftas ifrån marken och lätt nudda marken igen. En bild, en karta målades upp inom hennes pannben och hon kände av precis allt som fanns runt om dom. Med djupa andetag öppnade hon ögonen igen och mötte den mörka blicken som nästan fick blodet inom den lilla att stanna, men bara nästan.
"Jag är ledsen, men jag ska ingenstans." morrade hon fram och hukade sig lätt emot marken, redo i stridsställning.

[kan inte förklara saker och ting ;__:]

- Ååhhh...
Det förtjusta lätet övergick i ett iskallt skratt som ekade genom den mörka skogen. Det här kunde inte bli bättre. Det var helt omöjligt, allting var perfekt. Det var bara hon och den lilla, som dessutom var så rolig.
Det elaka flinet dröjde sig kvar på läpparna medan Locura talade med den väsande rösten och de röda ögonen hölls fästa på den unga honan.
- Låt mig då se vad du kan.
Utan någon större förvarning kastade sig sedan den mörka vampyren mot den silverfärgade valpen, käftarna öppnade och redo att hugga och de röda ögonen galet stirrandes på det lilla offret. Men trots att hon var ute efter den silverfärgade, så rörde inte tankarna denne. De rörde den vita ninjan, Yoru. Ett begär, en besatthet. Hur skulle han reagera?
Det kunde inte bli annat än underbart.
Käftarna small igen med en kraft som hade kunnat krossa ben, utan att ha fått något grepp om den unga honan. Inte ett ögonblicks andrum gav, utan genast hade Locura åter kastat sig mot den unga honan, ville ha tag i henne. Detta var en rolig lek, så mycket roligare än allt annat.

[alltså, skumt.]

Öronen drogs tätt bak emot nacken och tog ett litet nervöst steg tillbaka. Det ryckte i läppen och huvudet sänktes emot marken och dom ljusa ögonen såg spänt på den svarta vampyrinnan. Skrattet skar i öronen och svansen svepte irriterat till och hon fuktade nosen med den skära lilla tunga. Varenda muskel bakom den tjocka blanka pälsen var spända och hårda som fjädrar, redo att hoppa undan och försvara sig. Ändå visste hon att chansen emot denna bastanta tik är minimal, mindre än minimal.
Ayira var inte beredd på det plötsliga utfallet och försökte hoppa undan i sista sekund. Oberedd på att underlaget skulle vara halt och kallt föll den lilla varginnan till marken och smattret från tikens kraftiga käkar när dom slog ihop kändes öronbedövande. Ria hade landat precis under tikens huvud och rullade snabbt undan och rörde sig emot ett träd bakom den blodtörstiga tokan. Om hon kunde ta sig upp, upp bland träden så kunde hon kanske komma undan den stora svarta varginnan.

[Eeeh... kommer inte på nå D: Sorry <'3]

Locura följde henne, blind av jaktens euforiska rus. Tvekade inte en sekund. Högg så fort tillfälle gavs, njöt av känslan som sakta steg inom hennes kropp. Men så var hon inte heller ute efter att döda, hon visste att monstret i slutändan skulle bli besviket. Men det var smällar man fick ta, hon hade varit med om saker som var värre. Nu gällde det bara att få tag i den silverfärgade.
- Inte så fort, min kära.
Väste hon fram, var på orden följdes av ett iskallt skratt som verkade eka i den grönskande skogen. Och med hjälp av den övernaturliga snabbheten hon besatt susade hon förbi den unga, ställde sig rakt i dennes väg och höjde ena tassen. Rev den denna mot Ayira, nästan som när en katt leker med något men med så mycket mer förödande kraft bakom slaget.
Ögonen var mörkt vinröda, nästan lila till färgen. Pälsen blänkte, skimrade i nattens svaga ljus. Och hela hennes väsen utstrålade styrka. Ondska och styrka. Men så var det också om natten hon levde upp till sitt sanna jag.

[... xD]

En svart skugga kom upp vid hennes sida för att sedan försvinna. Farten påminde om den snövita fadern men inte rörelserna, dom var ingenstans i närheten av hanns elegans. Men farten som den svarta varginnan bar var oroväckande och skrämmande. Hur kunde en individ utan vinden vid sin sida röra sig så snabbt, utan ninjans kunskaper så smidigt. När den svarta skepnaden plötsligt befann sig framför henne och höjde en av dom kloklädda tassarna emot henne. Öronen ströks bak och ögonen vidgades av fasa samtidigt som dom små benen bromsade in för att sedan hoppa undan. Men någonting hände och Ria hann inte hoppa undan och en blixtrande smärta for igenom hela kroppen. Ett förvånat och smärtsamt rop for igenom skogen och den grå tappade balansen för att falla till marken. Den upprivna marken befläckades av djupröda fläckar och förvirrat reste sig den lille upp och såg sig omkring men allt var svart. Lika svart som natten då månen inte längre lös utan hade dragit sig undan för att vila, låta landet ligga i ett totalt mörker. Andetagen var häftiga och hon fumlade runt för att falla till marken igen. Med en sammanbiten min började hon nu känna den fruktansvärda brännande känslan i ansiktet. Kände hur det rann varma tårar längst hennes kinder och ansikte ovetande om att det var den varma röda vätskan som befläckade marken under henne. Hon blödde kraftigt men kunde inget göra då hon inte kunde se någonting. Chocken hade tagit överhand och hon kunde längre inte se något ljus i denna värld, inte rent solljus. Men i mörkret kunde hon sakta känna något, se något träda fram. En värld som hon aldrig förr hade sett och skräcken för den blodtörstande vampyren försvann för en hundradels sekund men som kändes som en evighet i hennes inre. En karta över platsen målades upp. Hon kunde se allt som rörde sig längst marken, till och med gömda lyor och gångar under marken.

[Lol, jag vet precis hur Ria ska bli sen då hon mår bättre! xD
https://www.youtube.com/watch?v=wVRpu2D8UtI&feature=related *min idol!*]

Det var med ett elakt flin som hon såg hur den lilla kroppen föll till marken. Doften av blodet letade sig in i hennes nos, triggade monstret och det var en enorm viljestyrka som krävdes av henne för att hålla det på plats. Hon fick inte döda, det skulle vara för smärtfritt. Nej, detta var ett psykiskt spel som inte kunde avslutas lätt. Det gällde att vara hård, visa att man vågade ta steget längre. Att man starkare, brutalare, den som förtjänade att överleva. Visa att man var oövervinnerlig.
Vad gällde den silverfärgade unga honan råkade hon bara ha fel fader, vilket gjorde henne till en bricka i deras sjuka spel.
Stillsamt satte sig vampyrinnan ned, kände sig nöjd över det hon hade åstadkommit. Och hon kunde inte låta bli att undra över reaktionen som den vita skulle komma att ge ifrån sig då han såg sin kära dotter. Det skulle vara... hysteriskt! Hon önskade att hon skulle få tillfälle att se den, men nej, hon kunde förfölja den lilla hur länge som helst. Det fanns andra saker hon måste ta itu med.
- Nu, min kära, får du hälsa din fader så gott.
Hon skrattade högt och kyligt, reste sig sedan upp och försvann utan att ge honan en chans att svara henne.

[Tänker att Locura drar nu, har ändå ingen rollust för henne så är bara jobbigt att ha igång rollet längre än vad som krävs xD Dessutom är det ju gjort nu, hihi :3]

Mörk, kallt och blött.
Marken under den lilla varginnan blev sakta rödare och rödare och hon låg kvar på marken, helt utslagen och oförmögen till att fälla någon tår. Oförmögen till att känna sorg bara ren tomhet. Den annars så gnistrande pälsen hade tappat sin glans och tunga droppar av regn föll över henne. Blandade ut blodet och blötte upp marken och hon kunde känna hur det blev kallt och tungt under henne. Den annars så mjuka pälsen bestod numer av blod, lera och sorg. Dropparna blev större och tyngre och det dröjde inte länge fören den lilla kroppen var igenom blöt.

Men djupt där inne i den mörka tomheten kände hon någonting växa fram.
En känsla hon aldrig tidigare känt och den blev starkare och starkare och gav den lilla valpen ord att resa sig upp på stela. Balansen hade fallit ut henne med själen och blodet men hon lät sig inte ge upp och mycket riktigt tog hon sig upp på dom vingliga benen och lyckades få ett någorlunda stadigt grepp om marken.
Det sargade ansiktet lyftes upp emot det mörka himlaval som hon aldrig mer skulle kunna se, dom tindrade stjärnorna och det kalla skenet ifrån den mystikfyllda månen. Ett ursinnit och hatfullt skri ekade ut i skyn och marken under den lille började skaka kraftigt och pålar steg upp från marken runt om henne och slutligen två block som lade sig som ett litet hus över henne och den smutsiga varginnan sjönk ihop och försvann i ett djupt ihåligt mörker.

[Min stackars lilla flikka ;__:]
Avslutat