Tohopka vandrade med lugna och framåt steg längs med den bekanta stigen som han så många gånger har tagit promenader på. Den mörka pälsen svajade lätt vid varje steg han tog och den ryggfen berikade svansen viftade i takt med gången.
Den unga hannen hade tänkt vandra till ett annat ställe bland de höga klipporna. Ett lite mer avlägset område, ett som han bara sett på avstånd som han fått beskåda som valp.

Och nu när han levde och stod på sina egna fyra tassar så kunde han inte låta bli att gå ner på knä för sin nyfikenhet.

Tohopka var som sitt utseende en energisk ung hanne. Pälsen tjock och mörk, med en lång mowhawk som sträcker sig från skulderbladen och upp över ansiktet. Den långa pälsen har slingor av färgerna röd och orange.
Med en far som kommer från land försökte han, trots faderns strikta order, komma närmare det som verkade vara ändlösa havet. Modern som inte hade något emot hans vilja hade försökt få fadern att ändra uppfattning och lyckades då och då med att få Tohopka att få ta sig ett dopp.

Hans svarta nos rycker till när den bekanta havssaltlukten stryker sig mot honom och han stannar upp för att stirra utöver vyn som bjöd på sprakande färger i det tidiga morgonljuset. Men det var inte för synen av en vacker morgon som han hade vandrat från sin temporära lya. Nej, han tänkta ta sig ner mot vattnet och såg ner med ett brett flin mot några utåtskjutande klippor.

Låt äventyret börja.

I mörkret vältrar sig Trithon. Han har lämnat sin undervattensgrotta och simmar uppåt. De blågröna ögonen spanar diskret upp mot ytan. Han anar ljus där uppe, men för bort blicken nästan direkt. Aldrig upp dit.

Istället simmar han ut ur revan och rör sig kring den täta växtligheten, främst bestående av sjögräs och kelp. Kelpen sträcker sig mot vattenytan, och tillsammans bildar de som en undervattensskog som Trithon passerar. Den tjocka, vattentäta pälsen stryker lätt mot kelpens brungröna blad. Undervattensskogen var lite kuslig - men Trithon kände en trygghet. Just här var han den ende jägaren. Den enda värd att frukta.

Vattnet var mycket lugnare än vad Tohopka först hade trott. Först studerar han vågarna som kommer i jämna intervaller mot den lilla klippan han står på. Ju längre han väntade desto klarare blev vattnet och han kunde se sjögräset gunga mjukt under ytan.

Det som fanns under ytan utgjorde en stor del av hans nyfikenhet, men samtidigt så ville hälften av honom stanna kvar på torra land. Vattnet kunde ruva på faror man inte kunde se med blotta ögat, omöjlig att lukta sig till. Eller så hade hans kära far sagt. Och hur i hela friden fadern kunde komma till att slå sig ner med en hona från det å så farliga vattnet förundrade Tohopkas över än idag.

"Can't be that bad, now can it.. ~" Tohopka var känd som en modig pojke. Men ändå så var det som om hans fars käftar höll honom tillbaka i nackskinnet. Med en fundersam blick kisar han med ögonen, stirrar ner bland det mörka sjögräset och blinkar till när han tycks se något som rörde sig där nere och lutar sig närmare tills hans nos snuddar vid det kyliga vattnet.

Tohopka står och ser ner på sin egen spegelbild. Var han så olik sina fäder som kommer från djupet? Medan han stod där hade tankar om det som var smått och stort börjat flöda. Som valp fick han plaska omkring vid grunda sund och stränder, men när han blev äldre blev besöken till vattnet allt färre. Farligt, djupt och bråd oändlighet av ett okänt mörker. Ett mörker som inte ens hans mor visste något om.

Men torra land då? Faror lurar även ovan ytan. Var det att man lättare kunde ha koll? Med en rynkad panna lutar Tohopka sig närmare den gungiga ytan. Helt utan att få någon tid att reagera kommer det en våg, större och kraftigare än de andra och drar med sig Tohopka ner från den säkra, torra ytan.

Överraskat spärrar han upp ögonen, ser hur det blir mörkare ju längre han stannar under i det kalla vattnet. Förundrad och helt utan en tanke på att ta sig upp ser han sig omkring. Fiskar, av alla de slag stirrar på honom innan de fort simmade iväg.
Men vad som förundrade honom mest var de ljud han hörde. Det var ingen oändlig tystnad. Det kluckade, klirrade och sprakade i öronen som klippte till vid varje ljud som forslade genom det kalla vattnet.

Men trots alla ord som fadern hade sagt kände Tohopka sig hemma. Just här, i det kalla, mjuka vattnet som omslöt honom med sitt välkomnade melodier och individer.

Med ett flin fastklistrat över de svarta läpparna vänder han blicken ner, mot djupet. Snabbt trampar han ut med tassarna, hans klor och simhud lyser smått i ett färgsprakande sken när han tar ett par prövande simtag, samtidigt som han känner en frihet genom att slippa behöva oroa sig för att andas. Och med förberedelserna klara samlar han sig och sätter sedan full fart ner, ner mot det okända mörkret.

Ju längre ner han kom, desto kallare blev det. Tohopka blickar uppåt då och då för att försäkra sig om att ovan fortfarande fanns där. Och det gjorde den. Det är med en grimas som han fortsätter ner. Kyla var han inte så förtjust i, speciellt inte med tanke på att han till hälften har lawavarg i sig.

Efter en stunds simmande saktar han ner, hans ögon nu vana med det dunkla mörkret och han kan till sin lättnad se en avsatts. Bildat av tusentals koraller och klippblock.
"Heh.. ~" förundrad över alla färger och allt liv som rör sig omkring så kan Tohopka inte undgå att njuta av det hela. Så det här var alltså hans mors härstammade. Ett undervattensparadis med färger och former som havsvargar får uppleva.

Och det skulle vara intressant och samtidigt spännande att få träffa en frände som kunde dela med sig mer av vad Tohopka ännu inte visste om.

Främlingen tycks inte ha tagit notis om Trithons närvaro, men han kommer närmare. Trithon var bra på att smälta in i sin omgivning på djupet - högre upp blev han lättare att blotta där ljuset var mer påtagligt. 

En liten rynka bildas över Trithons nosrygg. Ska han gå till anfall? Nej, främlingen kanske är vänligt sinnad. Han behöver inte nödvändigtvis vara här för att stjäla av Trithons byten. Det vore kanske bäst att konfrontera honom om det. Bakhåll kändes fegt.

Sakta simmar Trithon närmare, rakt uppåt från skuggorna, och signalerar om sin närvaro med hjälp av de manetlika tentaklerna på var sida om honom. De dansar oregelbundet i vattnets vågor, och på kommando börjar de glöda stillsamt, varnande, liksom de grönaktiga fjällen på hans kropp. Ögonen var litet stirriga, alerta. Han fick dölja sin milda nervositet.

"Du." muttrar han med en hes röst. "Vem är du? Och vad gör du här?"
Det var inte direkt ställt som en faktiskt fråga - han krävde svar. Trots allt hade Trithon glömt innebörden av vett och etikett sedan han såg sina föräldrars kroppsdelar sjunka till bottnen i ett bloddimmigt vatten.

Du. Vem är du? Och vad gör du här?

Tohopka känner hur hela han hoppar till när en dov, hes stämma tränger sig fram ur den behagliga tystnaden som slutit sig som en bubbla runt honom. Förbluffad, överraskad och med halvt rest ragg står han och stirrar in i ett par klarblåa ögon. Under ljudet av sitt eget klapprande hjärta som susar i öronen reflekterar han över vad främlingen hade sagt. Nordspråk.

"Herregud," hostar Tohopka ur sig tillsist. "Hör det till din vardag att skrämmas, eller?" det fanns minimalt med komedi i det hela men han skrattade ändå lite luftigt mellan meningarna. 

Han sträcker på sig och ser över den nyanlända främlingen. Skuggan, som han så gärna ville döpa honom till, skiftade i grönt och kronan med snäckliknande piggar var högst fascinerande. Aldrig hade Tohopka kunnat föreställa sig att det fanns artfränder som hade en uppsyn som denne. Det var inte så mycket han visste heller för den delen men han tänkte inte tacka nej till möjligheten att få bli något kunnigare om världen härnere.
"Tohopka." svarar han, halvt om halvt glömt bort vad främlingen hade sagt. "Du, är taggarna riktiga ~?" nyfiken som han är sträcker sig Tohopka närmare, ett brett leende synligt och höjer båda ögonbrynen för att förtydigla nyfikenheten som dansar inom honom.

Trithon lägger märke till hur den andre skälver efter att han gjort sig synliggjord. Bra. Trithon gillar att inge lite fruktan med hjälp av sitt överraskningsmoment. Han vevar litet med stjärtfenan och paddlar med frambenen för att hålla sig stilla i det mörka vattnet. 

"Jag ställde dig bara några simpla frågor." Svarar han kort och börjar cirkulera runt den andre på ett säkert avstånd. 

Tohopka hette han, tydligen. Trithon tänkte presentera sig själv när Tohopka sträcker sig fram . Varnande lyfter Trithon på överläppen, ögonen glimmar hotfullt. 
"Inte närmare." Morrar han lågt.

Inte närmare.

Tohopka drar sig sakta tillbaka efter främlingens yttrande. Okej, så avstånd är det som gäller. Cool.
"Sorry kompis." för att visa att han respekterar främlingens ord backar han ett halvt steg och tippar huvudet lätt på sned.

"Såå.. hade du tänkt tala om för mig vad du heter?" det är med sitt ökända flin som han möter den andre hannens lysande blick. Tohopka känner fortfarande hur fascinerad han är över dennes utseende. Vacker, om han får säga det så. Mystisk passar också in.
Själv sneglar han ner på sin svans och dess ryggfena och suckar tyst för sig själv. Det var ingen lögn om att han sticker ut bland andra havsvargar även om han har synliga drag från sin mor.

Kanske det är orsaken till varför denna hannen håller sig på avstånd?