Den stora grå hanen sitter uppe i ett träd. Ryggen är rak och vilar mot stammen. Den hasselnötsbruna blicken sveper över området nedanför honom. Uppriven bark och grästuvor flyter runt i träskets mörka vatten. Vargens grå päls är fläckad och blöt. Han känner sig härligt uppfriskad efter träningspasset han just avslutat. Är det något han älskar så är det att röra på sig. Det är därför han inte kan sitta stilla vidare länge. Om man bortser meditation. Därför stannar han heller aldrig särskilt länge på en och samma plats. Han är en vandrare. Har levt så hela livet. Även med familjen. Så varför sluta nu? Anledningen till att han just nu befinner sig i detta område är att det är en väldigt bra träningsplats.

Den skära tungan fuktar nosen och öronen klipper till på huvudet. Den stora vargen reser sig upp och hoppar sedan smidigt ner till marken. Träskvattnet skvätter omkring honom när han landar i det. Det når honom till knäna. Denna varg är ingen som är rädd för att smutsa ner sig. Det ska synas att man kämpat. Att man har haft kul. Han ruskar på sig. Träskvatten skvätter åt alla håll och kanter. Släcka törsten får han göra senare. Detta vatten passar sig inte till att dricka. Och stanken i träsket är heller inget uppskattande. Men förutom det är det ändå ingen dålig plats.

[PAX TILL RIA]

Träsket, en sådan illa luktande plats.
Mörk, kall och rått men trotts allt detta så fanns det någon mystik över platsen som den unga varginnan gillade. Hennes far befann sig någonstans i närheten, de kände hon även om hans doft ständigt var dold så kunde hon känna av honom. Inte telepatiskt men träden, marken och fåglarna talade ständigt om det för henne.

Dom klarblåa ögonen såg sig om innan dom vandrade upp emot träden som sträckte sig miltals upp i skyn. Åtminstone så såg det ut som de. Den unga varginnan stannade vid ett träd och följde den mossiga stammen upp till himlen och kisade lite lätt då en unken solstråle träffade hennes ansikte och de gråaktiga övergick till ett gnisterlikt skimmer. Den bruna mönstringen bröt de vackra i de nätta ansiktet men skapade även ett unikt utseende. Huvudet lades lite på sne innan hon sedan skakade på huvudet och fortsatte framåt igenom den gröngråa platsen.

Med smidiga och eleganta hopp tog hon sig smidigt och snabbt fram bland stock och sten, allt för att slippa doppa tassarna i de grumliga vattnet. Den korta nosen rynkades ihop i ett ogillande uttryck samtidigt som hon bar den långa svansen högt men ty sina försök att hålla den torr så blev den ändå blötare för varje steg. Magen var nästan svart och lika så som nätta små tassarna och de skulle inte spela någon större roll om hon trampade vidare i vattnet eller på 'torra' land.
Med en liten fnysning stannade hon upp och såg sig om. Öronen klippte till och blicken blev smal och vaksam. Det fanns någon i närheten och rörde sig emot hennes håll. Skulle hon försöka ta sig upp i ett träd, nej hon skulle aldrig hinna och träden här var alldeles för höga och fuktiga för att hon skulle få nog bra fäste på dom.

[... Dåligt Dx]

Han ser sig omkring. Har en känsla av att inte vara ensam. Öronen klipper till på huvudet och han börjar gå åt ett tillsynes helt slumpmässigt håll. Denna hane har ett väldigt lugnt sätt att föra sig på. Han rör sig på ett väldigt smidigt och spänstigt sätt. Musklerna spelar under huden när han rör på sig. Öronen står vaket spetsade på huvudet. Den hasselnötsbruna blicken söker av området framför honom.

En padda kväker. Den sitter på en sten ute i det mörka vattnet och blänger surt på vargen när han går förbi. Vargen lägger ingen större intresse på det lilla grönbruna djuret.

Ännu är det många soltimmar kvar på dygnet. Fortsätter hanen att röra på sig så kommer han nog komma ut ur det här träsket innan kvällningen. Om det inte kommer något eller någon och stjäl hans fokus.

[Dåligt. x3]

Försiktigt rörde sig Ria framåt med små och lätta steg.
För sin unga ålder var hon otroligt smidig och snabb av sig och visade inga tecken på trötthet eller speciell koncentration då hon tog såg framåt. Många skulle få se sig om ständigt efter bra ställen att sätta ned sina tassar på. Men de rörde inte denna varginna, nej hon rörde sig framåt utan att behöva se var hon satt tassarna. De behövdes inte eftersom att hon visste och fick ständigt vägledning av alla marken själv.

Någonting rörde sig i fjärran och varginnan stannade upp och spetsade öronen och kisade med ögonen för att se bättre. Ja de rörde sig något där längre bort och visst var det samma individ som hon hade känt av tidigare. Det verkade vara en ung varghanne vad hon kunde avgöra men de var allt. Lite försiktigt fortsatte hon att närma sig honom men höll sig i närheten av träden ifall fara skulle bryta ut och hon var tvungen att fly.

Han lunkar på med en avslappnad hållning. Men han ser inte säckig ut i sättet han rör på sig. Man kan verkligen se spänsten och kraften i varje rörelse. Blicken är vaken och pigg och öronen spetsade framåt. Den där paddan kväker till och hoppar sedan ner i vattnet och simmar iväg. Tydligen sur över att vargen kommit och stört denne. Inte vargens problem. Han fortsätter framåt. Känslan av att inte vara ensam blir starkare för varje steg. Det måste betyda att han är påväg åt rätt håll. Inte för att han någonsin tvivlat på sina instinkter.

Snart får han syn på något litet som rör sig mot honom längre bort bland träden. En valp verkar det som. Hanen stannar upp. Sveper lugnt på svansen och den hasselnötsbruna blicken fokuserar valpen som kommer mot honom. Han står stilla för att valpen kanske annars skulle tro att han var någon som ville honom illa om han fortsatte gå mot honom. Det är bättre om hon istället kommer mot honom. Han studerar den lilles rörelser. Hon rör sig väldigt smidigt. Sådan smidighet har han bara sett hos sin egen sort tidigare. Andra vargars valpar har lite annorlunda sätt att röra sig på.

Denna hanne finner det intressant att studera andras motorik. Deras sätt att föra och röra sig. Sådant avslöjar mycket om en individ.

När valpen befann sig ungefär 10 meter ifrån den andra vargen stannade hon och såg emot honom med en granskade blick. Den lilla skära tungan fuktade den svarta nosspegeln och den yviga svansen svepte till så att några fuktiga och smutsiga löv fastnade i den långa svansen.
"God afton." rösten var ljus, lite vakande men ändå vänlig. Hon kunde inte veta ifall denna gråa hanne hade onda avsikter eller ej och ville inte riskera mer än nödvändigt.
Det fanns nå bekant över den andre vargens rörelsesätt men hon var inte riktigt säker på var hon hade sett de tidigare. Han påminde lite grann om hennes far men ändå inte, färgerna var helt fel och kroppsbyggnaden var inte riktigt de samma.

[kort... men de händer ju inte så mycket just nu xD]

Den hasselnötsbruna blicken vilar på valpen när hon kommer närmare. Granskar och studerar varenda rörelse. Man kan lära sig så mycket om en individ på rörelsemönstret. Öronen klipper till när valpen stannat och sedan hälsar. Han nickar lätt.
"Goddag själv du". Säger han men låter inte nedvärderande eller något bara för att hon är en valp. Han skulle inte se ner på någon om det inte var befogat.
"Vad gör en liten valp i dessa marker?" Frågar han och tippar huvudet lite på den. Det måste vara jobbigt för en valp som har kortare ben än en vuxen att vandra omkring i träsket. Även om den här valpen är väldigt finlämmad så har hon ändå kortare till marken än vad han själv har till exempelt.

När hannen svarade så klippte öronen till och hon sänkte huvudet lite grann och släppte den gråa hannen aldrig ur blicken. Hur var han, vem var han och vad var han. Frågorna var många men Ria var inte dum. Hon hade många frågor hon ville fråga men passade sig och lät frågorna glida fram en och en, sakta men försiktigt och sög åt sig allt andra sa. Som en bok eller som trädets tjocka rötter suger i sig vätskan från marken.
"Ser mig omkring." sa hon kort men inte otrevligt. Varför hon egentligen var här var för att hennes far befann sig på denna plats och där han gick följde hon efter.
"Vad gör ni själv i denna mystikfyllda plats?" de gnistrade om den silvergrå pälsen och dom kristallblåa ögonen gnistra som diamanter i de lustiga ljuset som lös över den lilla kroppen.

Ser sig omkring. En äventyrslysten valp kanske? Han nickar för att bekräfta att han hört.
"Funnit något intressant?" Frågar han. Han sveper lugnt på svansen och släpper inte valpen med blicken. Samtidigt släpper han inte uppmärksamheten på omgivningen heller. Valpen frågar honom vad han själv gör här.
"Detta är en bra plats för träning". Svarar han. Det syns på hans fläckade och blöta päls att han minsann inte tagit en lugn promenad i dessa trakter. Öronen klipper till på huvudet på honom. Han fuktar nosen med tungan. Det droppar smutsigt träskvatten om hans mage och haka. Han får dra sig mot stranden senare och ta sig ett dopp.

"Njee, inte direkt." hon lägger huvudet lite på sne och ser sig snabbt om innan hon ser emot hannen igen och tar försiktigt ett sedan två steg emot honom. De smutsiga vattnet räckte upp till tikens mage och kan kunde se att hon inte riktigt gillade de men sa inte heller emot. Det var hon själv som hade förorsakat att hon var så pass smutsig som hon var. Klantigt men sant.
"Tränat?" huvudet vreds på sidan åt andra hållet och man kunde tydligt se nyfikenheten lysa om varginnan där hon befann sig. Vad hade denna välvuxna hanne tränat i eller vad hade han gjort?

Han rätar på nacken ser bakåt från det håll han kommit ifrån. Sedan vänder han fram huvudet igen och ser på valpen igen.
"Ja, den här platsen är väldigt passande för träning. Vattnet ger bra motstånd och träden är stadigare än vad man kan tro". Säger han och ler lite snett.
Träsket är en väldigt bra träningsplats ja. Det finns många bra träningsplatser i Numoori. Pilgrim känner till de flesta eftersom han vandrat runt så mycket.

Hon såg sig omkring och fastnade med blicken på dom högt klättrande träden.
Tanken att själv kunna hoppa och klättra runt bland dessa fick de att vattnas i munnen på henne. Snart skulle tiden vara inne, de var hon säker på. Tungan gled över den ljusa och vassa tandraden som om att hon hade ätit en festmåltid men med ögonen i själva verket.
När hon tänkte på de lite mer så lät hannens förklaring på träning bekant och hon såg lite snett emot honom med ett nyfiket uttryck.
"Säg mig du gråa hanne. Ni bär möjligtvis inte ninjans blod inom er?" de var mer ett påstående än en fråga och slutligen började alla pusselbitar falla på plats. Men fortfarande var de nå som inte stämde men Ria var nästan övertygad om att han bar ninja inom sig. Men hur mycket visste hon inte.

Att kasta sig omkring i bland trädtopparna är verkligen livet. Att känna vinden som sliter i pälsen och det är då han har total kontroll. När han låter sitt blod styra. Han ruskar på sig. Träskvatten skvätter omkring honom. Förhoppningsvis blir inte valpen träffad eftersom hon står framför honom. Sedan reser han på sig igen och ser på valpen.
"Inom mig finns bara Kiga's rena blod". Svara han den lilla tiken. Han har funderat på om tiken kan bära ninjablod. Men hon verkar inte vara en Kiga. Förmodligen en blandras, delvis Oga. Han tänker tillbaka på den snövita tiken han mötte i Lövskogen. Dyami. Även hon var blandras, delvis Oga. Oga verkar visst inte ha något emot att blanda sitt blod med icke-ninjas. Pilgrim's föräldrar sa ofta till sina valpar att ninjablodet ska hållas rent. För det är då det är som starkast. Men Pilgrim ser i alla fall inte ner på blandraser. Det gjorde inte hans föräldrar heller.

[Det sista är inte menat att låta elakt eller nedlåtande på något sätt. Hade bara problem att formulera det på ett bra sätt. x3 Förlåt]

Kiga. Ja nog hade hennes far nämnt dessa Kiga för henne och blicken blev smal som trådar.
Vad hon egentligen hade emot dessa ninjor visste hon inte, de var trotts allt första gången hon träffade på en på riktigt och redan ogillade hon spänningen. Bladen under dom grå tassarna började sakta att tappa färg och falla ihop och dö ut där hon stod.
"Kiga säger ni." den valpiga tonen hade blivit hård och osäkerheten var som bortblåst.
Den långa svansen snärtade lite vilt och hon rörde sig sakta fram emot hannen och stannade nu bara några fåtal meter ifrån honom med sidan snett vänt emot honom. Vindarna blåste lite vagt runt om varginnan och hon funderade smått på vad han hade menat. Hade han smuttkastat henne och hennes fars viljor. Om det var så hannen hade tänkt så hade han gjort sitt största misstag i sitt liv och skulle få betala för de. Men innan hon lät tankarna styra över den lilla kroppen drog varginnan ett djupt andetag och de kyliga uttrycket mjuknade lite grann.

Han uppmärksammar förändringen hos valpen. Tippar huvudet lite på sne.
Sen kommer han att tänka på att valpen kanske har tagit illa upp av hans val av ord.
Han rätar på nacken och öronen klipper till på huvudet.
"Jag ber om ursäkt om ni uppfattade det som nedlåtande mot er. Det var inte min mening".
Säger han och funderar en kort stund på hur han skulle kunnat förklara det på ett bättre sätt.
Kanske han kunde ta bort något ord eller så. Det är bara det att det är en vanesak. Något
han tagit efter sin far. Fadern sa ofta liknande när han talade om sitt rena blod. Och valparna
skulle vara stolta över sitt rena blod. Men aldrig blev de lärda att se ner på andra. Pilgrim ser
inte ner på andra. Aldrig någonsin. Om det inte är befogat. Och det är sällan det är befogat.
Och denna valp har inte gjort något för att han ska se ner på henne.

[Förlåt. T_T]

Hon fuktade nosen och lyssnade till hans ord.
Hur hon skulle tolka de visste hon inte men fortsatte att se emot honom med ett lite hårt uttryck.
"Säg mig. Vad kan en ninja som ni heta?" tonen hade mjuknat lite och hon satte sig ner och la huvudet på sne.

[.... It Dx]

Valpen verkar fortfarande vara avvaktande mot honom. Det är inget han kan göra åt.
"Mitt namn är Pilgrim". Svarar han på hennes fråga.
"Vad må ert namn vara?" Frågar han tiken när hon satt sig ner.
Själv står han kvar ute i träskvattnet och har ingen lust att sätta sig ner där. Eller ja,
Det är inte så långt till lite fastare mark.

-Mitt namn är Pilgrim. Ria tyckte att hans namn var lite fascinerande men samtidigt svårt att se en ninja heta så. Men han var ju en Kiga och inte en Oga kanske var de därför. Hon visste inte riktigt men beslöt sig för att inte sjunka djupare i de just nu.
"Trevligt att träffas Pilgrim av Oga. Mitt namn är Ayira men brukar kallas för enbart Ria." han kunde höra på den ljusa stämman att hon var stolt över att bära sitt namn även om hon inte riktigt visste vad de betydde ännu. De eleganta huvudet sänktes ned emot marken med slutna ögon i en hälsning och dom bruna teckningarna i ansiktet syntes ännu tydligare. De såg nästan ut som om att hon hade gråtit blod och som sedan hade torkat men självklart var de inte så. Det var helt enkelt så hon såg ut i ansiktet och de fanns inget att göra åt de.

[Antar att du menar Kiga och inte Oga. (A)]

Pilgrim studerar den lilla tiken. Ria. Ayira. Han lägger namnet på minnet. Även om han sällan möter på samma främling mer än en gång kan det ändå vara bra att lagra informationen ett tag.
"Trevligt att träffa er med, Ayira". Hälsar han henne och han besvarar hennes hälsning med sänkt huvud. Han höjer huvudet sedan igen och ser åter på Ria.

[Förlåt för segt svar och att det är kort och dåligt som... -.- Tappade tråden lite där]

[... Ja jo de gör jag! x'D]

Hon log lite lätt och nickade när han hälsade tillbaka.
Även om det var något med hannen som gjorde att hon inte kände sig helt säker så visste hon att ohövlighet inte var bra oavsett ond eller god själ. Det hade hennes mor och fart lärt henne tidigt.
"Får man fråga herrn var han kan tänkas komma ifrån?" nyfikenheten var djup men att fråga allt för mycket på en och samma gång kunde skrämma iväg individer, de hade hon snabbt insett och lärt sig. Det var bättre att ta saker var för sig och i lugn takt.

[De är lugnt xD]

"Jag är född här i Numoori". Börjar han och andas in djupt och lugnt innan han andas ut igen.
"Min familj var ständigt på vandring. Vi stannade aldrig länge på samma plats. Och det är så jag levt sedan dess. Ständigt på vandring. Jag har sett Numoori's alla områden massor med gånger. Ändå är det alltid något nytt man hittar. Och nya vargar att möta". Svarar han.
"Var kommer ni själv ifrån, min unga dam". Han är vältalig och ser aldrig ner på någon. Alla liv är trots allt lika värda. Även de mest låglivade varelser.

Med huvudet lätt tippat åt sidan lyssnade hon på hans svar och tyckte att det lät konstigt. Även om hon och hennes far ständigt rörde på sig så tyckte hon ändå att det lät oerhört udda. Men alla gör väl på sitt egna sätt.
"Jag är inte helt säker, men jag tror de kallas Lövskogen. Far talar alltid om dom andar som finns i den skogen, dom är som vakande änglar av fallna vänner och krigare." med ett litet hummande funderade hon över vad hennes far egentligen menade med dessa vänner och liknande. Han hade talat om den flock han en gång hade varit med i men aldrig hade han talat om var dom hade befunnit sig men ju mer hon funderade över det ju mer föll bitarna på plats. Kanske var denna skog viktig för honom. Ett litet mjukt leende skymtades och hon slet sin drömmande blick ifrån marken och såg upp emot Pilgrim. Med en granskade blick kunde hon nu faktiskt se att han var grå, men trotts sin gråa färg så kunde den inte mäta sig med hennes. Jämte mot honom så såg hon nästan ut som rent silver och det var inte långt ifrån att hon gnistrade i vissa solsken heller. Fascinerande hur färger kan skilja så oerhört på så lite.

"Det låter som en viktig plats för honom". Svarar han lugnt. Alla platser är väl fulla av andar. I alla fall kan det känna som så. Men alla andar hamnar väl hos Chaibos? Det handlar väl om tro helt enkelt. Pilgrim själv tror även han på att andarna vandrar fritt. De som inte fått riktigt ro i alla fall. De som funnit ro har nog vandrat vidare till en vackrare plats. En lyckligare plats. Pilgrim har hört många historier under sitt liv och alla långa vandringar genom Numoori.
"Har ni själv en plats som är viktig för er, Ria? Eller är det samma plats som er far håller kär?"

Hon la huvudet lite på sne och såg aningen frågande emot den gråe men såg sedan bort åt sidan för att sedan se ner mot marken. Hade hon någon plats som hon höll av. Aldrig hade hon tänkt på det och blev mycket förvirrad och förvånad över hannens fråga.
Lätt skakade hon på huvudet och såg emot honom.
"Inte ännu. Visst är fars plats viktig för oss båda men jag har en känsla av att världen är så mycket större än vi tror." det glimmade till i dom klara ögonen och hon log lite lätt.

*petilipet*