[Det här rollet utspelar sig i dåtid, då båda karaktärerna är yngre]

Den röda lilla valpen rör sig tyst mellan träden. I alla fall tror han det då han själv inte kan höra någonting alls. Men han går med lätta steg och tänker på hur han rör sig. Så rätt ljudlöst borde han ändå gå. Det tycker man i alla fall. Valpen är i alla fall nöjd med sina försök till art bli bättre. Då han inte har någon att träna med får han göra sitt bästa på egen tass. Vinden viner lätt mellan träden och smeker mjukt den röda pälsen. Valpen tycker om denna höstiga skog. Den är rätt mysig. Fin atmosfär och lugn. Öronen står spetsade på huvudet. De rör sig inte mer än med lätta darrningar då och då. Han behöver inte vara uppmärksam på ljuden runt omkring. För i hans värld existerar inga ljud.

Nosen darrar lätt. Valpen sänker huvudet mot marken och nosar lätt när han rör sig framåt. Luktsinnet är inte det bästa. Känseln däremot är bättre och han känner förmodligen mer än andra med sina tassar. Valpen stannar upp i steget och höjer huvudet igen. Där står han en stund och skrapar lätt med klorna i marken. Så gäspar han stort varefter han ruskar på hela kroppen. Därefter reser sig svansen bakom honom och börjar vifta från sida till sida med mjuka rörelser.

Valpen sätter kroppen i rörelse igen och travar på. Han vet att det finns en bäck i närheten och han är törstig. Så han travar dit. Han kan snart se bäcken mellan buskar och träd. Han ökar på steget mer och när han är nära nog tar han ett språng rakt ut i bäcken och vattnet skvätter vilt om tassar och ben när han landar. Ett skratt klingar men för honom själv känns det bara som en utandning. Blöt om mage och ben går han i en cirkel innan han stannar och sänker nosen till vattenytan och börjar dricka i djupa klunkar.

[PAX TILL NEPHANIA]

Hon hade flera gånger stått och tittat på trädgränsen till skogen där det aldrig blir sommar. Var gång hon sett träden har de alltid burit höstens färger. Ett fåtal gånger hade hon även äventyrat sig in i området men aldrig speciellt långt ifrån reviret. Det vågade hon inte. Inte än.

Med stora ögon travade hon mellan stammarna. Blicken var riktad upp mot trädkronorna. Där det var något glesare kunde hon se solen skina igenom lövverket från den blå himmelen ovanför. Dessa träd var så olika de på Stormstäppen. Hon sänkte blicken och sökte av området. Än så länge kunde hon känna doften av revirgränsen, men fram till hon antingen blev hämtad eller tröttnade ville hon se så mycket om möjligt.
   Doften av vatten nådde snart hennes nos och hon stannade upp. Hon försökte skärpa sin hörsel och kunde ana ett porlande ljud. Ett skratt hördes och hon såg uppmärksamt åt ljudens och doftens riktning. Nyfiket började hon röra sig mot vattendraget.

Efter en kort travsträcka kunde hon även se bäcken med den skrattande individen. Svansen började gunga bakom den unga tiken. Den röda valpen kunde inte vara mycket äldre än hon själv. Nephania rörde sig närmare.
   "Hej." sade hon med falsk blyghet då hon lyckades fånga hans blick.

Vattnet var svalt och friskt. Det släckte törsten bra. Valpen dricker lite till och ägnar sig sedan till att plaska runt i bäcken. Trots att han inte hör ljudet så är det kul att se vattendropparna skvätta åt alla håll. Det är kul att leka i vatten. Men vatten kan även vara läskigt. Känslan av att drunkna kommer över honom och han huttrar till och bestämmer sig för att det räcker med vattenlek nu.

Så han kliver upp på gräset igen och ruskar på hela kroppen. Vatten skvätter åt alla håll och den fuktiga pälsen lägger sig spretigt över valpens kropp när han sedan sträcker på sig. Öronen klipper till på huvudet och den intensiva gröna blicken sveper över området omkring honom. Han vrider lite lätt på huvudet och får då syn på en främling. En annan valp. Främlingen särar på läpparna och formar ett ord. Svansen börjar glatt att vifta bakom banvalpen och han ler glatt och tar några steg närmare.
"Hej!" Hälsar han glatt och studerar honvalpen framför sig.
"Vem är du? Jag heter Törne". Han presenterar sig och hoppas glatt på att han kanske har mött på en ny lekkkamrat.

Hon kunde se hur den röde hanvargen lyste upp likt en sol. Då han tog ett antal steg närmare backade hon själv ett fåtal. Mer som en del av sin blygsamma charad än någonting annat. Han introducerade sig själv som Törne. Hon noterade att hans röst var låg, lägre än den normala samtalston hon var van vid, men fullt hörbar.
   "Jag heter Nephania." sade hon och såg upp på honom genom ögonfransarna.
Hon skruvade lite på sig.
   "Såååå..." började hon. "Vad gör du för nåt?"

[Vill du jag ska ändra angående hans röst eller plocka bort den biten helt så får du säga till så fixar jag det c:]

[haha. xD Har inte riktigt tänkt på hur han låter när han talar. Men då han är väldigt glad vanligtvis så tänker jag mig väl att hans tonfall ändå är någorlunda normalt då han försöker lägga kraft i sitt tal för att andra ska förstå honom så att säga. :3 Det som kan få honom att låta lite udda är väl kanske att hans ord kan staka sig på vissa ställen eller att han kan tala utan att ha direkta skiftningar i rösten. Men vanligtvis har han ändå rätt bra kontroll över sin röst. :3]

Han tippar huvudet på sne när hon talar. Hon formar läpparna kring sitt namn. Vad heter hon?
"Neffanja?" Säger han och härmar henne genom att själv försöka uttala hennes namn. Hoppas på att det låter rätt. Han rätar på nacken igen och svansen viftar bakom honom när han ler lätt åt henne.
"Trevligt att träffas" Säger han. För det har han lärt sig att det är bra att säga när man möter nya vargar. Det är artigt och det är alltid bäst att vara artig.
Han ser fokuserat på Nephania's läppar när hon talar igen. Han vill inte råka missa vad det är hon säger. Hon undrar vad han gör. Vad gör han?
"Jag lekte i bäcken. Det var kul. Men jag tröttnade på det. Och nu pratar jag med dig!" Säger han och svansen viftar oupphörligen bakom honom.
"Vad gör du då?" Frågar han och den intensiva gröna blicken studerar Nephania.

    "Neffaanja." rättade hon.
Det var viktigt för henne att andra sade hennes namn rätt, även om det bara var det namn hon visade utåt. Hennes familjenamn berättade hon inte för någon. Det var hennes djupaste hemlighet.
    "Trevligt att träffa dig också."
Det var alltid spännande att träffa jämngamla valpar som inte var hennes syskon eller medlemmar i flocken. Att Törne sedan i princip vad den enda hon faktiskt hade mött var en annan historia.
    "Jag lekte i bäcken. Det var kul. Men jag tröttnade på det."
Nephania kastade en kort, avundsjuk blick på bäcken. Det såg alltid så roligt ut när de andra lekte i vatten, men hon själv kunde inte vara med... Med ett leende såg hon på den rödbruna hanvalpen igen.
    "Jag utforskar!" sade hon stolt.
Hon vågade gå längre bort än sina syskon, även om hon alltid höll sig i närheten av gränsen.

"Neffaanja?" Försöker han igen och försöker forma sina läppar kring namnet just så som tillvalpen gjort.
"Utforska? Kul? Har du... hittat kul? Något kul?" Han försöker få orden rätt så som de låter i hans huvud. Det är ibland svårt att få till orden. Men hittills har andra ändå förstått honom. Övning ger färdighet.
Det är kul att utforska. Törne gör det för det mesta. Det är kul att röra sig i nya omgivningar och se vad som finns runt nästa träd. Det är ensamheten som gör det mindre roligt. Men hoppet om att återse familjen driver honom framåt.
"Bor du här." Frågar han och ser nyfiket på Nephania.

Hon nickade bekräftande på hans uttal.
    "Tja, jag hittade dig." svarade hon på hans fråga. "Men något annat roligt vet jag inte riktigt om jag hittat."
Om valpen framför henne var kul eller inte återstod att se, men för tillfället var han helt klart det roligaste hon hade hittat i skogen. När nästa fråga kom skakade hon på huvudet.
    "Nä, jag bor på Stormstäppen tillsammans med mammas flock." sade hon. "Har du hört talas om Treontha?"
Det var en bra flock. Den bästa flocken av de alla faktiskt.

Svansen viftar glatt bakom honom när han studerar Nephania's läppars rörelser när hon talar. Han vill inte missa vad hon har att säga så han koncentrerar sig ordentligt och försöker se orden framför sig i sitt huvud.
"Bäcken är kul med". Säger han och nickar bekräftande. I bäcken kan man leka och plaska runt. När det är kallt och is på den kan man glida fram. Det är kul med. Och så kan man bara släcka törsten om man skulle behöva det med.

"Stormstäppen?" Den platsen känner han inte till. Storm... stäppen... Är det en plats där det stormar mycket? Är platsen döpt efter det kanske? Törne tippar huvudet lätt på sned när tankarna vandrar iväg med honom. Men han dras snabbt tillbaka till Nephania när hon talar igen. Eller ja, rör på läpparna.
"Tre...ontha?" Han skakar lätt på huvudet. Det har han nog inte hört förut. Men han har inte hört om så många flockar. Han är ju själv flocklös.
"Nej, jag har... inte hört... om Tre... ontha". Svarar han.