[Till Taranis ^^]

Han visste mycket väl att han inte borde lämnat Deme, men han kände det stora behovet att få vara ensam. Och sen ville han reda ut en sak. Något var fel denna dag. Vinden hade varit hård nästan hela dagen så de hållit sig i skyddat område. Det hade varit en kvävande värme nästan hela dagen och de oroväckande svarta molnen som dragit ihop sig på himlen var inte heller något gott tecken. Ju mer han gick längre bort han gått från det skyddade området som Deme hittat, ju mer han förstod att det här inte var någon vanlig storm. Ormarna var oroliga, mycket oroliga och hade börjat försöka hitta gömställen. Det var något som var på gång, och faran som svävade tung i luften triggade honom att fortsätta. Förutom vinden som ven i hans öron så var det dödstyst. Ingen fågel som så glatt kvittrade, inga ljud från någon annan levande varelse. Ett tjut från en skata som flög upp från en gren fick Mirrow att rycka till och hans huvud svängdes snabbt till det håll ljudet kom ifrån. En irriterad morrning lämnade valpen och musklerna var spända då han stod still.

Den första regndroppen föll ner på honom och Mirrow vände blicken upp mot skyn och såg på de svarta molnen. Vad var igentligen på väg? Han borde gå tillbaks, men han ville inte. Han ville själv se vad som höll på att hända, dumdristigt. Vinden kastade om alla dofter så han inte visste var nån av dem kom ifrån. Han stod kvar, visste inte riktigt vad han skulle göra.

[Blev en aning kort :P]

[Sorry om jag bara försvann, men fick en feber attack -.- Är bättre nu ;D]

Det var inte så att Taranis inte var rädd för ovädret som gled in ovanför honom nästan onaturligt fort, det var det att han alltid var rädd så han lade inget större vikt på just de mörka molnen ovanför hans huvud. Det mullrade dovt när de första dropparna föll över honom, det verkade som att ett ordentligt åskoväder var på väg in över detta område.
Så synd att du inte kan dö av en blixt...
Rösterna lät besvikna, Taranis kände sig inte tryggare för att de påpekade hans styrka. Elektricitet, kraften som fanns inom honom. En kraft han aldrig hade brytt sig om att lära sig att kontrollera, han hade alltid varit för rädd för att kunna fokusera på någon träning. Eller åtminstone så länge han kunde minnas. Och även då han inte hade varit rädd hade träningen verkat meningslös och dum, han hade ingen användning för den. Han ville helt enkelt bara bort från hemmet, han ville inte tränas med sin bror till en mördare.

Regnet tilltog, han rös till. Det var kyligt i luften, kanske han borde finna skydd? Men en stark knall från himlen avbröt hans tankar, skrämde honom rejält och skickade iväg honom rusandes utan mål. Han var rädd, gillade inte åskan eller regnet, gillade inte världen. Gillade ingenting. Allting var så hemskt.
Och utan att tänka på vart han sprang så närmade han sig en annan varg i snabb hastighet medan hans tassar halkade till då och då på det blöta underlaget.

En hög smäll fick det att rycka till i valpen och hans öron blev platt bakåtstrukna, raggen rest och tänderna blottade. Han förstod att det kom från himlen men aldrig hört något liknande. Han visste knappt vad han skulle göra, och han började förstå att det hade varit ett misstag att ge sig ut på egen hand.
Regnet började snart rytmiskt smattra mot hans päls och ännu en hög knall hördes och det blixtrade till på himlen. Han backade ett steg med blicken fixerad på himlen. Plötsligt utan större förvarning kom en främmande varg rusande mot honom, och han kastade sig åt sidan för att inte krocka in i den andre.

Mirrow väste argt och reste sig snabbt på benen.
"Vad gör du?!" morrade han och visade tänderna.
"Hade du tänkt springa över mig eller?" väste han kyligt, men resten av hans mening överröstes av ännu en åskknall, och en blixt for ner genom skyn mot marken, den verkade träffat något. Mirrow vände snabbt på huvudet åt det hållet, men vände sen tillbaks huvudet mot den främmande vargen. Hans päls var vid det här laget dyblöt fast kylan kunde han inte känna. Rösterna hade tystnat, de hade gett sig iväg.

En rörelse framför honom frångade Taranis uppmärksamhet och han gjorde en ansats att genast stanna. Dock lyckades han inte då det hala underlaget var likt en rutshkana (stavningen xD), hur skulle han kunna få stopp? Det enda som gjorde att kollisionen undveks var att den andre flyttade på sig och därmed också lämnade vägen fri för Taranis att halka rakt in i ett träd.
Huvudet bultade då han lyfte på det för att med en skrämd blick se på den andre. Rösten som mötte honom var irriterad och vass, och han kunde inte göra annat än känna sig dum.
"F... förlåt," stammade han fram med en ynklig röst som knappt hördes över ljudet från det mäktiga skyfallet. När hade det regnat på detta viset senast? Taranis kunde inte minnas, han hade nog aldrig varit med om något liknande. Det var länge sedan landet hade varit med om något liknande.
En blixt slog ned en bit ifrån dem, och kort efter den kom ännu en blixt och träffade trädet som Taranis hade krockat med. Stöten gick ned längs den våta stammen och träffade ungvargen, beredd att fortsätta ännu en bit efter marken. Men den gjorde det inte, den kunde inte göra det. Taranis kände hur hans kropp fylldes med energi och inte ett ljud av smärta lämnade hans läppar. Hans kropp hade absorberat blixten.

[ahaha, skumt. xD]

Mirrow följde hanen med blicken då han dunsade in i ett träd, i vanliga fall skulle ett flin prytt hans läppar. Denna hane verkade lite vimsig.. Men inte denna gång och Mirrow skakade bara enkelt på huvudet. Bra, han var här med en klantskalle, ironiskt. Men plötsligt small det ännu en gång till och denna gång kom en ljusblixt rakt ner i trädet där hanen krockade in. Mirrow backade ett steg och hörde den höga knallen och såg då blixten for genom trädet och ner till hanen. Han skulle bli grillad. Mirrow stog en aning stelt och tittar på hanen. Men det verkade inte som han dött som alla andra normala vargar skulle gjort. Mirrow gick några steg framåt, mot hanen.
"Hallå?" sade han osäkert och tittade på honom.

[bler kort, kom inte på så mycket att skriva ^^'.]

Taranis höjde på huvudet, ruskade det och såg sedan åter på den främmande hanen. Han kunde höra den andres frågande röst, men det verkade inte finnas någon större idé med att tala. Regnet som vräkte ned, vinden som ven fram och åskknallarna som kom då man minst anade det. Ljuden från ovädret dränkte allt annat, det verkade inte finnas mer än stormen som härjade ovanför dem.
De ljust blå ögonen såg på den andre, stirrade med en härjad blick. Vad skulle han ta sig till, vad skulle han göra? Taranis kände sig rädd, ynklig och patetisk. Och i huvudet klingade de elaka skratten.
Ännu en blixt sicksackade sig fram över himlen, slog ned i marken. Dock en bra bit ifrån de två vargarna, men fortfarande i närheten. Och Taranis kände hur oron inom honom började växa. Han kunde inte stanna i närheten av den andre, inte under dessa omständigheter. Han var en levande blixtfångare, en varg som drog till sig all elektricitet i omgivningen. Det var inte första gången han upplevde ett åskoväder och han var van vid att blixten slog ned i honom mer än en gång. Det var farligt för de som var i närheten, ifall de blev träffade. Och även om han var rädd kunde han inte önska att skada någon annan. Det var inte sådan han var. Innerst inne önskade han att han kunde vara en god varg, men det tillät inte rösterna. De ville ha honom ond. Och kanske det var därför de vägrade lämna honom.
Han stod stilla, bara såg på den andre. Tvekade. Han borde vända sig om och springa, lämna den unge hanen åt sitt öde.

Blixtar slog ner överallt, det här kunde bli en säker död för denna unge hane om han inte var försiktig. Och hur hade denne vit svarte hane klarat sig undan? Kanske kunde han bara göra fara för Mirrow om han hade något med dessa blixtar att göra.
"Hur klarade du dig undan blixten?" nästan skrek han för att överrösta regnet. Han visste inte om han skulle gå iväg och lämna honom, eller om han kunde vara till hans hjälp att överleva detta oväder. Vinden rev i honom och det var nästan svårt att bara stå upp. Vinden ville riva omkull honom. Han tog ett steg fram, som att trotsa vinden som ville riva honom bakåt. Regnet, denna vind och åskan som slog ner överallt. Vad var det som höll på att hända. Ännu en hög knall hördes och sen braket från ett träd som knäcktes, Mirrow vände hastigt på huvudet för att se ett träd falla. Blixten hade träffat trädet och fått det att söndras, och vinden blåste det rätt mot den främmande hanen, han skulle krossas under det om han inte flyttade på sig.
"Undan!" ropade han för att få hanen att flytta sig, han hoppades på att han hörde honom genom regnet och vinden som ville stoppa hans röst. Det var nån som ville dem något väldigt illa..

Munnen öppnades, stängdes sedan igen. Taranis var osäker, visste inte vad han skulle svara. Hur han hade klarat sig undan blixten, var det verkligen intressant för den andre? Såklart det var, påminde rösterna, han ville ju veta om Taranis svagheter så att han sedan kunde döda honom. Taranis såg på den lille hanen, han var inte gammal. Inte kunde väl denna ha något så ont inom sig, eller? Han mindes tillbaka på sin egen barndom och de andra valparna och ångrade sig ganska snabbt. Vissa hade varit så elaka. Men han var inte säker på om han behövde oroa sig, det var ju trots allt bara en valp.
Men fortfarande, nog var han rädd. Han var rädd för att vara i denna hanens närhet, han var rädd för att vara ute i det här vädret och han var rädd för att vandra omkring i världen.

En plötsligt vrål från den andra hanen fick honom att se på denne och sedan åt det håll som denne hade blicken vänd mot. Genom vinden och regnet kom en fallande trädstam mot honom och paniken drabbade den unga hanen. Vad skulle han ta sig till? Vad skulle ha göra?
I sista sekunden kastade han sig undan, då den första chocken släppte som hade fått hans kropp att frysa ihop. Med en underlig blick i de blåa ögonen såg han på den unga hanen på andra sidan trädstammen.
"Tack."
Rösten lät svag och patetisk genom dånet från ovädret.

Mirrow stirrade tyst på då trädet föll mot hanen, och han slöt ögonen några ögonblick innan trädet krashade [stavning cx] till mark och öppnade dem först några sekunder efter. Lugnt och väntade på att få se den vita och svarta under trädets massiva stam. Men istället för den blick han hade trott skulle möta honom så såg han nu på den vita och svarta. Fast han stod upp, och verkade vara oskadd. Bara en aning omtumlad. Mirrow tittade tyst på honom och tog några osäkra steg framåt. Han hörde knappt vad han sade, men det lät som ett tack. Mirrow ryckte enkelt på sig och stod och tittade på honom under tystnad, han funderade om han enkelt skulle vända sig om och gå därifrån. Nu stod allafall främlingen i skuld till honom.
"Vad är ditt namn?" frågade han i en hög ton för att överrösta regnet.

Taranis kände hur skräcken sakta lämnade honom, i alla fall den rädsla som trädet hade frammanat. Den övriga rädslan, den som alltid vad med honom, skulle nog aldrig komma att lämna honom.
Synd att du undkom, du får visst leva för att se ännu en dag...
Rösterna i huvudet lät besvikna och han vek sig en aning under dem. Känslan av att de bokstavligen stod över honom och tryckte ner honom skulle nog aldrig försvinna, även om han visste att de endast fanns i hans huvud. Att de var illusioner hade han ingen aning om, hans nedtryckta medvetande var allt för skadat för att förstå det. Han trodde på att det var hans förfäders andra, för det hade de sagt sig vara vid några tillfället. Det var med en sorgsen blick som han såg mot den unga hanen. Taranis var allt för förstörd för att någonsin kunna anpassa sig till denna värld på egen hand.
"Taranis," svarade han med en starkare röst. "Och vad är ditt namn?" Det var det minsta denna valp förtjänade, han hade trots allt räddat det patetiska liv som Taranis hade och så krampaktigt klängde sig fast i. Ett namn skulle aldrig skada att säga.

Hanen presenterade sig som Taranis, ett namn han inte hade hört förut, det var kanske inte så konstigt då han inte hört någon utomståendes namn. Förutom Teacup. Det ryckte lätt i mungiporna då han tänkte på den lilla tiken, så klen. Han skakade på huvudet åt sina tankar. Det var inte sista gången han skulle se den varginnan hade han på känn. Hanen frågade då självklart om hans namn. Mirrow tittade på honom kort. "Mirrow" hans svar var lika kort som alltid då han presenterade sig.

Han skulle precis vända sig om för att gå tillbaks in i växtriket då marken under dem verkade börja röra sig. Mirrow sänkte huvudet och hela han blev spänd som en fjäder och klorna borrades in i marken. Han hade svårt att hålla balansen och han höll flera gånger på att ramla omkull. Ett till träd föll nån stans, Mirrow registrerade det inte utan försökte hålla koll på allt annat runt omkring. Vad var det som hände igentligen?

Taranis upplevde, precis efter att den unga hanen hade sagt sitt namn, samma sak som den andre gjorde - Hur marken började röra sig under tassarna. Med krampaktiga steg på stela ben försökte han hålla balansen samtidigt som han ville ta sig undan, men det fanns ingen mening. Skyfallet hade luckrat upp marken så att den endast bestod av lera, och Taranis depserata försök att komma undan resulterade endast i att han halkade. Klumpigt lyckades han ta sig upp och med en skräckslagen blick såg hna mot den unga hanen som verkade ha vett nog att stå stilla. Själv var hans päls nu dränkt i lera och på ena sidan av hans kropp kunde man inte ens ana att han var svart och vit. Den bruna sörjan täckte sidan som han fallit på.
"Måste... bort," mumlade han för sig själv och gav sig på ännu ett försök att undkomma marken som verkade göra uppror under honom. Men återigen resulterade det i att han halkade, och denna gång slog han även huvudet i trädstammen som nästan fallit över honom. Så det var med en bultande smärta i skallen som han denna gång tvingade sig själv att resa sig igen. Paniken hade slagit ut i hela kroppen, men han var inte dum nog att försöka sig på att rusa iväg igen. Istället tog han sig så nära den fallna trädstammen som möjligt, försökte hålla i sig i den genom att lägga frambenen över den.
Ännu en blixt korsade himlen.

[alltså, skumt.. -.-]

En kort stund funderade Mirrow på om världen trots allt höll på att rasa samman. Det skulle väl vara synd då han kommit bort från flocken. Han försökte hålla sig kvar på fötter men det var väldigt svårt då marken under honom inte var så vidare stabil och snart halkade han också omkull. Träd knakade ångest full och han hörde dem vika en efter en. Mirrow låg själv i leran med slutna ögon och väntade ut det hela. Ett brak bredvid honom, men marken mullrade redan så pass mycket så marken inte kunde vibrera av detts fall. Men han kände leran som stänkte över honom, han visste att det var riskfullt att bara ligga där. Men det skulle vara lika farligt att röra på sig. Han visste inte riktigt hur länge det hade gått men till sist upphörde skakningarna och allt tystnade för en stund. Det ända som hördes var regnet som dallrade ner på de nedfallna träden. Det tog en stund innan en till knall hördes då en blixt gick genom himlen och slog ner där nära. Mirrow reste sig försiktigt upp, med skisande ögon. Trädstammar låg lite överallt. Mirrow var själv täckt av lera, men inte kall då elden höll honom varm. Något han kände sig tacksam för nu. Han tittade sig omkring, var befann sig hanen?

Taranis hade drabbats av ännu en panik attack och i desperation försökt ta sig bort från platsen. Han hade ingen tanke på den unge hanen som han nu försökte lämna bakom sig, det var inte viktigt. Någon skrattade i hans huvud, rösterna som alltid hånade honom fann detta mycket roande. Det var som en förväntan, en pirrande känsla inom honom som kom från dem.
Åååh, snart kommer du dööö...
Det skrattade igen, och Taranis försökte allt mer ta sig undan den blixtrande himlen och de fallande träden. Men han tog sig inte långt. För ju mer han försökte desto mer halkade han. Marken hade luckrats upp på ett obehagligt sätt, och ovanpå det så skakade den lätt då och då av mindre jordbävningar som skedde rakt under dem. Inte det enklaste underlaget att gå på, och inte heller hjälpte det att han kände ångest och panik, eller pressades av rösterna. Trots att han var en ungvarg, en som hade tränats hårt och blivit ansedd ha mycket fina gener och borde vara en relativt hård och tuff varg, så kände Taranis endast för att gråta.

När skakningarna väl slutade och regnet avtog lite hade han inte tagit sig långt bort från den yngre hanen. Efter allt halkande i leran var hela han brun och det syntes på honom att han var trött. Trött på stormen, trött på livet, trött på allt. Han låg på marken med tassarna över ögonen och försökte glömma allt det som nyss hade hänt. Ville inte vara med något mera.

[haha, failiga inlägg xD]

Mirrow fångade då upp en lerig Taranis med blicken. Han var helt brun. Mirrow själv visste inte riktigt hur hans päls så ut, han brydde sig inte heller. Mirrow började gå i leran som drog honom ner som en sugpropp mot hanen. Han lyckades kravla sig upp på en av stammarna och vandrade från stam till stam då de trillat över varan. Hellre det en leran på marken. Han hade slirat iväg en bit och låg nu stilla där med tassarna över ögonen. Han var cirka 5 meter från den stam Mirrow nu stod på. Mirrow lade sig ner med tassarna över varan och huvudet höjt. Regnet dalade ner på hans päls och höll på att tvätta bort en del av leran. Men det konstiga var att han inte kände rädsla. Han visste själv att det var rätt onaturligt av det faktum av vad som hade hänt. Men det var som om hanens rädsla gjorde honom starkare och han kände inte fruktan från ovädret. Och att han ens återvände till denna patetiska varelse framför honom förstod han inte heller. Men han skulle ta och dö här ute om han inte hittade en skyddad plats. Det fanns få sådana just nu. Om marken skulle börja vibrera igen så skulle man inte kunna söka skydd i en grotta som Mirrows första tanke hade varit. Det skulle varit för riskabelt då stenar skulle kunna blockera ingången.
"Res dig, det hjälper inte att du ligger i leran hela dagen" väste Mirrow kyligt och reste sig själv upp på trädstammen.
"Jag fattar inte att jag gör det här.." mumlade Mirrow för sig själv bistert och hoppade ner från stammen så leran stänkte kring hans tassar då han gick fram till Taranis med en meters avstånd.
"Följ med nu.. om du inte hade tänkt att dö här"

[Sorry om jag ej har svarat, men har glömt bort detta rollspel *fya mig själv*, och har dessutom hunnit tappa rollusten för Taranis. Så tänkte att jag inte ska ta upp mer av din tidslinje... Så vi kan väl avsluta detta, men ändå säga att de möttes? Typ de sökte skydd i en grotta, Taranis var lika rädd som han alltid är och Mirrow kanske blev irriterad och stack direkt regnet minskade? Eller vad säger du? ;D För vill gärna ha en relation mellan dem så kanske de kan mötas i framtiden! :'D]

[Ja helt okej för min del. (: Då är detta roll Avslutat.]