|| Pax till Dallas, Chaos-översvämning ||

Regnet vällde ner, stenen som
den mörkbruna varginnan låg på blev
allt mindre till synes. Ormbunksträdet
över henne höll inte mycket väta ute,
efter en stund var hennes päls som slickad
uppefter hennes kropp. Hon låg ännu kvar.
En bra bit framför henne fanns platsens
huvudpunkt. Byomifallet själv, sjön
som vattnet föll ut i hade inte längre
något slut, ingen kant. Det var totalt
översvämmat. Lugnt, trots kaoset, steg
varginnan upp. Sträckte på sig och ruskade
hela sin kropp så att pälsen burrades upp.
Med huvudet stilla i mankhöjd slickade hon
sig om läpparna och såg med större intresse
ut över det småskumpande vattnet.
Hon kom att tänka på Mirrow, den svarta valpen
som låg under hennes skydd nu. Var befann han sig?
De hade skiljts åt under regn, tidigare på morgonen.
Då hade det redan också regnat under natten, marken
hade redan då täckts med ett lager vatten. Under dagens
gång hade detta bara blivit mer och mer, marken orkade inte
suga upp mer vätska. Alltså blev det översvämning.
Demethra vände sakta på huvudet, tog några steg ner för
stenen och hoppade ner med ett smidigt hopp och ett skvättande
blask i vattnet. Det gick henne upp till magen och blev bara mer,
hon sänkte huvudet till vattenytan och fnös stilla mot det.
Mirrow hade antagligen tagit skydd, han var ingen korkad unge.
Trots det var det hög tid att de gick vidare, de var alltför nära
TDN:s revir för en längre paus.


|| Mirrow är Demethras systers dotters son. Leóns son, León är ju med i TDN, alltså HAR även Mirrow varit det. Nyligen stack han därifrån och Demethra har tagit på sig ansvret för den unga släktingen att ta honom osedd från TDN's revir och lära upp honom tills han kan ta hand om sig själv ||

Den extremt stora svarta hanen hade tagit sig från bergen ner i landet för att bara vandra. Vart han var på väg spelar ingen roll. Han älskar chaoset som regerar landet. Gudarna verkar verkligen vara på dåligt humör. Och det roar hanen att även gudar kan ha sina veka stunder som det nu visas på världen. Även om chaoset kan ställa till en hel del för de vanliga dödliga. När hanen hade tagit sig ner till marknivå mötte han på något som han verkligen inte uppskattar. Vatten och väta. Kallt blött som översvämmar världen. En rysning går utmed hela ryggraden och får raggen att lätt resa sig. Han överväger om han ska vända tillbaka. Gå upp i bergen igen och välja en annan väg. Men denna hane gillar inte att ändra sina planer. Även om han egentligen inte har några planer. Och att gå tillbaka samma väg igen låter inte lockande det minsta. Men vattnet är heller inte lockande.

Men motvilligt hade han ändå satt ner sina väldiga tassar i vattnet och börjat gå. Tur är väl det att han är så stor ändå. Vattnet fräser om benen på honom och det ångar där vattnet blir för varmt för att stanna som vatten. Öronen ligger mot nacken på hanen och pälsen står på kroppen. Får honom att se nästan ännu större ut. Han är rätt muskulöst byggd. Svansen hålls högt bakom honom. Den tänker han inte låta släpa i vattnet. Han går snabbt. Och det hörs när han vandrar fram. Han vill förbi den här platsen snabbt. Inte stanna längre än han måste. Han vill ta sig till en torrare plats. Hoppas att inte hela världen är översvämmad. Men går han åt det här hållet är det väl stor risk att det är det? Han fnyser kort och ögonen, det ena gyllene och det andra silverne söker över området som sträcker ut sig framför honom. Den översvämmade världen. Söker efter torrare mark. Kanske vore det vettigare att vända tillbaka till bergen igen i alla fall?

Men det är något hon kan snappar upp när han vandrar där. Med vattnet fräsande om benen på honom. Något... Eller rättare sagt någon annan befinner sig i det här området. En tik. Ett feminint sinne. Eld. Hanen fortsätter åt det hållet. Han skulle inte säga att han är nyfiken. Men intressant kan det kanske bli.

Varginnan gick stelt, pälsen var uppbörrad och svansen rak i samma höjd som ryggen, även den tjock nu. Hon kände den, mycket väl. Alltför väl. Doften, en handoft.
Det var alldeles för nära men ändå för långt borta för att specifiera den. Det kunde mycket väl vara en TDN:are, om det var det kunde man lätt säga att det inte gick bra för Demethras rymningsplan med valpen. Hon förbannade sig för att ha låtit honom sticka så snabbt, de borde bara ha vandrat snabbt vidare. Deme sänkte huvudet mot vattenytan, spände ögonen snett uppåt-rakt fram och fnös hatiskt. Hon tog ett steg till och greppade sen den dyiga blöta marken med klorna. Grävde sig fast, stod orörlig. Hon övervägde snabbt möjligheter, smita. Sticka därifrån, söka upp Mirrow och ta en kurvig väg ut uppåt mot bergen. Gå rakt på, möta den här hanen och få bort honom ur världen så länge han var ensam. Vänta, verka oberörd och möta hanen för att sen se honom gå och först då sticka snabbt med Mirrow. Varginnan stanande kvar, var tvungen att först få reda på om vargen bar på TDN:s dofter, om han inte gjorde det var det lugnare. Öronen vinklades hastigt bak, sen åt sidorna. Inget fick undgå henne nu, blicken svepte över området gång på gång, allt för att fånga upp rörelser bland de dränkta små träden som stod i vattnet. Sakta började hon gå i sidled, blicken ännu riktad mot doften.

Vattnet fortsätter fräsa om hans ben när han vandrar fram. I riktning mot tiken. Hon verkar överväga olika möjligheter. Flykt? Vänta och se? Finna någon annan? Hanen flinar. Ett vekt sinne verkar tiken besitta. Tungan fuktar de svarta läpparna och de udda ögonen är fästa på en punkt framför honom. Det tredje öga i pannan är som vanligt slutet. Pälsen döljer det rätt bra. Synfältet klyvs av taggen på nosryggen. Tur är det att hanen är så stor som han är. Endast tassarna och benen blir blöta. Resten av kroppen är torr. Han hatar väta och kyla och äckligt blött. En ljudlig fnysning lämnar honom.

Efter en stund fångar hans blick upp tiken. Mindre än honom själv. Den väldiga hanen stannar upp sveper på den höjda svansen. Han har en väldigt dominant hållning. Svansen står högt. Han vill inte blöta ner svansen. Usch. Han nickar kort till hälsning åt tiken.
"Lustigt ställe för två eldvargar att mötas på". Blicken är kall. Likgiltig. Ingenting syns i hans anlete. Kanske svagt ogillande. Men det endast för vätan. Vattnet som fräser om hans ben.

Demethra ser med avsmak på hanen som närmar sig,
hon hör ett svagt fräsande ljud som omger honom.
Ignorerar det.
Han talat till henne, hon fokuserar hans ansikte,
två olikfärgade ögon, en större tagg på nosryggen.
Något gör att pälsen går ihop mitt i pannan, diskret.
-Jag ser ingen speciell lustighet i det hela,
svarar hon oroat och möter hans blick med sin avsläppta blå.
Istället för att stå stilla tar hon några fler steg åt sidan, undvikande.
Hon ville inte sätta en relation på deras möte, på honom.
Hans storlek syns bra mot hennes, hon struntar i vilket.
Hans storlek gör honom varken viktigare eller farligare för henne.

Öronen klipper till på huvudet och han studerar lojt tiken. Fuktar nosen med tungan. Huvudet tippas en aning på sne.
"Kanske det". Svarar han henne. Inte kan han ändra hennes syn på saker. Han vill det inte heller. Han bara uttalade sig för att starta en konversation. Men tiken verkar vara ännu en sådan där surputte. Det finns visst väldigt många sådana här i landet. Denna mörke hane själv är ingen surputte. Han är bara... udda. Det är nog bästa ordet att beskriva honom med. Han studerar henne när hon tar några steg åt sidan.
"Är du rädd att jag ska bitas? För jag bits bara när jag hittar något jag gillar". Säger han och visar tänderna i ett vargagrin. Ett flin. Han tyckte att hans ord var lustiga. Och med något han gillar syftar han på byten. Han har dock en tendens till att se sin motståndare i fajt som sitt byte. Men han är inte den som muckar gräl.

Hanen verkar söka uppmärksamhet. Samtalsämne, konversationer.
Regnet fortsätter i samma bana, verkar inte vilja avta. Hon lyssnar
svagt på hans ord, vänder huvudet blixtsnabbt ditåt när han nämner rädsla
och att bitas. Hotar han henne? Hon ville stämma upp i ett svagt lejonvrål
och gå mot honom med särade käftar. Få honom att backa. Men istället
öppnade hon bara sina käftar litet med rynkad överläpp för att visa att
jodå, även hon hade huggtänder. En kolande het andedräkt susade ut ur
hennes käftar mot hanens ansikte. Varnande, back off.
-Ge mig tre anledningar till varför jag skulle frukta dig,
väste varginnan fräckt med smalnande ögon. Det var inte direkt en tillsägelse.
Bara ett sätt att visa sitt tycke om hans ord, om honom och om vad hon tyckte
han borde göra. Back off.

Är inte tiken allt underhållande? Hon tycks nästan ha en tro om att alla i världen bär på mörka hjärtan och vill henne illa. Eller är det något hon skyddar? En valp? Hanen fuktar nosen med tungan och flinar lätt. Ett kort skratt undslipper honom till och med. Att tiken tror att han vill henne illa är verkligen underhållande. Har han sagt något som tytt på att han vill henne illa? Inte vad han kan dra sig till minnes i alla fall. Det är tiken som hade ett surt humör från första början.
"Frukta mig? Har jag antytt det? Men om det är fruktan du söker kan jag nog komma på tre anledningar som ni söker". Det gyllene och det silverne studerar tiken. Sedan höjer han huvudet upp mot himlen. Regnet faller. Men han är inte blöt. Kanske lite fuktig. Men hans kroppsvärme är så hög att fukten dunstar snabbt. Vattnet fortsätter fräsa kring hans ben. Öronen läggs ogillande mot nacken just för att han inte tycker om regn. Tycker inte om väta och kyla. Öronen spetsas dock snabbt igen när han sänker blicken och åter ser på tiken.
"Tror fröken verkligen att alla vill henne illa?" Frågar han och tippar huvudet på sne.
"Eller försöker hon bara skydda valpen?" Hanen har en läskig förmåga att läsa andra. Det tillför dock honom själv bara mer underhållning. För inte är han en deppig typ. Men underlig. Udda.

Demethra stannar upp och rynkar pannan.
Hanen talar för mycket, lyssnar för lite.
Hon har lust att säga det till honom
men påminner sig då om att hon skulle
hålla sig kortfattig och inte binda några
oupplösliga band i förhand.
-Lyssna mer, du missuppfattar min fattning,
hinner hon svara innan hanen kommer med det ofattbara.
Skydda valpen, som en självklarhet.
Demethra vänder långsamt den klarblå
blicken mot hanen. Bam, mitt på. Hon blev
prickad, han fick henne. Rätt tå var trampad.
Han fick uppmärksamheten han ville ha.
-Rör inte ner dina käftar i min sörja, fräste
hon exploderande med en spansk toning hon haft för bråttom att
vika undan. Han fick inte komma nära, hon fick inte ge ut sig.

Hanen tippar huvudet på sne. Tror tiken hon är smart om hon använder underliga ord? Eller försöker hon bara förvilla? Orden har ändå ingen mening så hanen lägger inte ner onödig tankeverksamhet på det. Han ruskar lätt på huvudet. Sedan märker han den klara aggressionen hos tiken. Han hade prickat rätt. Såklart han hade. För han kan se. Långt mer än vad andra kan se. Än vad andra kan förstå.
"Sörja säger du? Är det så komplicerat. Valpen vill gå sin egen väg. Han är heller inte din valp. Men en släkting, ja". Det är så roligt att leka med de små. Tiken är en rolig leksak. Han fuktar nosen med tungan igen och tippar huvudet på sne. Han står lugnt kvar där han står. Med svansen höjd i klar dominans. Huvudet hålls något sänkt. Så han kan stirra rakt på tiken med sina ögon. Det ena silverne och det andra gyllene. Han vill inget ont. Han vill bara leka.

Okej, så var det. Ingen kunde fixa det
normalt sett, denne hane bar på en kraft som
fick hennes dag att dras ner med regnet.
Ner i sörja, ja.
Han verkade tro han visste allt om henne bara för
att han visste det som hände just nu. Oj, vilken smarting.
-Du ser det hela bara från din sida, vilken kraft du än bär
kan du inte se det från min synvinkel med detaljerna inblandade,
hon andades tungt, försökte hålla sig lugn.
Hon hade egentligen inte tid med det här, men hon måste avverka hanens
plötsliga intresse för hennes vardag, det kunde bli en läcka, de kunde bli deras död.
-Så jag råder dig igen- låt bli mitt huvud, min tid och hela mig,
hon viftade avvärjande med svansen och svängde sig bort. För mycket. För nära.

Huvudet tippar från sida till sida när tiken talar. Som om han försökte ta in varenda ord. Förstå innebörden med dem och tolka dem. Öronen rycker till på huvudet innan de spetsas framåt igen. Blicken är neutral.
"Detaljer ja. Det är mycket mer detaljer. Men vem orkar fördjupa sig? Jag ser mycket mer än du tror. Och ditt huvud skulle jag aldrig rota i". Nej, inte är det huvudet han rotar i. Inte tankar eller minnen. Det är själen han ser. Allt det själen varit med om. Själen som vid tidens slut tvingas ner i Chaibos grottor. Den ömtåliga själen. Vissa är vackra. Andra är fula. Det finns så många sorter.
Han tar några steg mot henne närmare. Han kan riktigt känna smaken av det agg hon hyser mot honom. Och för vad? Han har inte gjort något för att reta upp henne så. Han sökte endast ett sällskap. Var nyfiken på denna eldfängda tik som valt denna väg.
"Ingen här vill dig eller valpen illa. Ert agg är ogrundat denna gång". Han fuktar nosen med tungan än en gång. Han talar med lugn och melodiös stämma. Han försöker inte påverka henne på något sätt. Det hade bara varit trevligt om hon inte var så sur.

För en sekund blir hon rädd, oerhört rädd.
Sen tar hon emot tyngden av hans ord,
han ser mycket, allt. Han ser henne.
Mycket snabbt döljer hon rädslan, bryter ner den.
Något hon med åren blivit mycket duktig med.

En varg som ser allt har makt, mycket makt.
Den här vargen kan bli en mycket farlig varg
om man har denne mot sig. Demethra tillåter
sig inte ha honom mot sig, hon måste göra något.
-Låt mina sinnen vara unge herre,
sa varginnan samlat och mötte hanens blick med allvar.
Hon gav honom tid, hon gav honom uppmärksamhet.
-Du bär en ytterst intressant kraft, men
också en mycket farlig en. Var försiktig vem du lägger den
mot och hur du använder den. Den kan bli din död,
varnar hon stilla. Tankarna går till Mirrow, tiden.
Tiden får hon inte glömma, aldrig så länge hon har honom med sig,
TDN var för evigt efter dem just nu, så länge hon hade honom
med sig, hon var hans beskyddare nu. Hennes egna flock
flimrade förbi hennes tankar, TBB. Deras besvikelse
om de fick veta var hon var just nu, vad hon gjorde.
Besvikelse var fel, hat. Hon skulle komma att bli straffad,
speciellt nu när det var ett sådant stort ögonblick i deras tid.
Bloodblossom.

Han flinar lite lätt men inte elakt. Roat kanske.
"Fel igen". Säger han för inte heller är det hennes sinnen han kan läsa. Han hummar lätt och ser på tiken. Möter hennes blick.
"Ni har förmodligen rätt. Men det är även en underhållande kraft. Och information är makt. Och det är mycket information jag kan komma över bara genom att se på er. Men att använda sådan makt mot någon annan i annat syfte än att starta konversation skulle jag inte göra. Inte som jag är nu. Kanske jag borde bli mer rå? Kanske borde jag bejaka de gener som kommer från min far. Men kanske har jag för mycket av min mor i mig". Säger han och viftar lätt på den rakt uppstående svansen. Han är väl medveten om det blod som rinner i hans ådror. Från fadern. Han har hört berättas om honom. Men modern har han inte hört lika mycket om. Bara att hon var av annan ras. Annan kraftfull ras. Denna hane är en fin blandning av båda föräldrar. Kanske har han lallat runt lite för mycket de senaste åren. Men nog kan han oxå bara råbarkad och mordisk och blodtörstig. Det har hänt att han bragt andra vargar om livet. Men han är även rätt svår att reta upp. Hans humör är inte en vild berg-och-dalbana som är lika förrädisk som havet eller vinden. Han är en lugn själ. Var han fått det ifrån är osäkert. Kanske är det just det som gör honom så oberäknerlig. Så svår att läsa. Och så förrädisk.

"Fel igen"? Vad var detta för frågelek?
Varginnan svarade inte, hon var inte med på den leken.
Istället vände hon sig helt bort från hanen, lyfte nosen
och vädrade. Hon kunde känna Mirrows doft,
en bra bit bort men ändå där.
Efter några sekunder vände hon sig om
igen mot Dallas, hon öppnade munnen,
skulle tala. Världens små korn.
Hon stängde munnen igen, betraktade hanen.
Hon fokuserade hans ansikte, läste detaljerna
och lade del för del i minnet. Hon skulle träffa honom
en gång till, om inte fler. Det visste hon, mycket enkelt
utan att behöva undra.
-Du är annorlunda, sa hon sakta.
Som för sig själv, som för att avsluta en mening hon aldrig sagt.
Som tillsammans bygger upp en hel värld, den värld de små kornen lever på själva.

Han studerar tiken tyst. Väntar han sig ett svar eller om han bara njuter av en stunds tystnad nu när tiken verkat lugna ner sig är inte säkert. För man vet aldrig var man har denna hane. Att förstå sig på honom är lika omöjligt som att försöka greppa efter luft. Tiken talar igen och hanen fuktar åter nosen med tungan och lyssnar till orden.
"Annorlunda på ett bra eller dåligt sätt?" Frågar han och tippar huvudet lätt på sne ännu en gång. Det är mycket han kan ta reda på själv. Men det är roligt att höra andra uttala sig själva. Med egna ord istället för att han ska skapa sig en bild ur sitt eget huvud. Det brukar bli rörigt då. Och det är mycket mer underhållande att lyssna på andras ord. Höra andras berättelser. Hanen kanske är lite sjukligt social efter att ha vandrat ensam så länge som han har gjort. Även om han många gången överväger att inte möta någon alls så är det alltid en del av honom som är så nyfiken att det måste tas reda på vilka främlingar han kan stöta på.

Demethra vände huvudet mot hanen,
men inte kroppen. Positivt eller negativt.
Hon försökte klura ut ett fint svar, det skrämmande
var att hon visste inte. Hon ville flämta till när hon insåg det
men behöll käftarna stängda. Flämtningen blev mer som en tyngre suckning
som hon låtsades att kom som normalt, med uttråkad min såg hon bortåt.
Huvudet svävade, positivt eller negativt.
-Jag är rädd att jag inte har en blekaste aning, jeune maître,
sa hon lugnt och gick omedvetet över till sitt barndomspråk.
När hon, efter ordens yttrande, insåg ändringen vägrade hon
känna missnöje för det. Det var hennes val.


|| njaaa. det var itne riktigt okej... , det där spanska där betydde "unge herre" ||

Han väntar på ett svar. Vad det än är för svar så kommer han ta emot det. För annorlunda kan många vara. Alla är annorlunda. För ingen är lik någon annan. Alla har man sidor eller någonting som skiljer dem från mängden. Även om de försöker passa in.
"Intressant". Säger han bara. Det blir hans svar. Kort. Han fuktar nosen med tungan igen och tar sedan några steg närmare tiken som inte verkar vilja se på honom mer. Han går några steg runt henne så han sedan står lite halvt snett framför henne.
Vattnet fräser om hans ben fortfarande. Aggressivt för varje steg och sedan någon lugnare när han stannar.
"Ni är en intressant tik".

Hon böjer småirriterat bak huvudet när hanen närmar sig,
men inte mer. "intressant tik", nu borde hon börja gå.
Hon sträcker svagt på huvudet och ruskar sen på hela sig så att
pälsen blir upprufsig i spretande ihopklistrade testar, vattnet
som fortsätter regna ner drar ner pälsen igen.

-Du, jag måste erkänna att det här mötet
inte blev som jag trott men jag vet iallefall att jag nu borde rusa,
sa hon med neutral röst som om inget hänt. Ett konstaterande.
Hon började långsamt gå bort från hanen, hela kroppspråket
berättade tydligt att hon tänkte vända sig om ännu för ett adjö.
Det gjorde hon också, efter några metrar när hon stod framför
djupt nerhängande grenar som skulle bli de två vargarnas
vägg emellan varandra när hon passerat dem.
-Men jag är säker att vi kommer ses igen,
jag och valpen kommer vandra uppåt, avslöjade hon
med en liten antydan till leende.

|| magga och jag borde fortsätta uppåt med deme och mirrow, vidare från byomifallet så jag tror vi kan avsluta det här här. De ska ses snart igen, lova det! <33 :) |

Han står inte kvar. Inte är han den som tvingar någon att stanna om de vill gå. Och trots att denna tik verkar ha ändrat inställning något så är det inget som kan få henne att stanna. Men valpen får henne att gå. Hanen viftat till med den höjda svansen och tippar huvudet på sne.
"Det vore trevligt att få veta frökens namn innan hon går". Säger han och rätar på nacken. Det är inget mer är nyfikenhet som döljer sig i rösten. Han vill såklart veta hennes namn. Så han kan lägga det på minnet och känna igen henne om de möts en annan gång. Och att gå från ett möte utan att veta varandras namn kan både vara en lättnad eller en tyngd.
"Mitt namn är Dallas". Han står kvar. Väntar på ett svar om hon hört honom.

Namn brukar vara det man ganska snabbt frågar efter
i ett möte, men på samma gång hanen frågar inser tiken
att det var något de helt glömt bort under deras lilla pratstund.
Hon hade hunnit börja gå men stannar upp och vänder sig mot hanen
som verkar vilja kallas Dallas.
-Frökens namn är Demethra, var hälsad Dallas,
sa hon lugnt och fint. Hon gav honom ett ögonkast innan hon svepte
igenom buskagen och där på andra sidan fortsatte vada iväg, endast
synlig som en mörk gestalt genom det tätbevuxna grenarna.


|| AVSLUTAAT ||