[ PAX Talea! 8D Översvämning! ]

Ännu en gång gick den turkosa honan i Lövskogen, hon älskade att vara här, och ännu en gång saknade hon sin Shikage. Hennes älskade. Hon mindes hur dom möttes, han kallade henne för främling och hon bara log, redan då älskade hon honom, men nu mycket mer. Eqii log där hon gick och samtidigt fick hon en stickig doft in i sin nos, den var bekant och mycket stark - som vanligt. Kunde det vara Talea? Nej, hon hade väl redan sedan första mötet lämnat Lövskogen, eller hade hon det? Eqii blev lite fundersam och satte kurs mot doften.

Den utter-liknande svansen viftade bakom henne, mycket snabbt. Tänk om det var Talea. Nervositeten ökade inom henne och hon kunde känna hur hon var spänd, men plötsligt - började det att dugga. Hennes blåa ögon såg sig om efter skydd, kunde något överhuvudtaget ge henne regnskydd? Blicken flackade på varenda växt, men hon hittade inget, och regnet ökade i snabbhet. Eqii ökade takten något och satte fart mot regnskydd, hennes sökande tog flera minuter innan hon hittade sitt mål; en stor sten. Just nu var vattnet enda upp till hennes mage, själv förstod hon inte vad som hade hänt. Hade vattennivån stigit och gjort översvämning? Eller var det regnets fel? Inget visste hon om, det enda hon gjorde nu var att strunta i doften och komma till den säkra stenen.

Eqii fick nu simma fram, det tär på hennes krafter och hon känner sig otroligt trött. Och då hon bara var några centimeter från att nå stenen föll hon under havsytan, hon kämpade och kämpade. Krampen kom krypandes och hennes ögon blev fulla av jord, gräs, sten och annat som kunde föras med vattnet. Eqii trampade sig fram genom vattnet, och ännu en gång var hon några centimeter från stenen, men denna gång klarade hon sig. Eqii kravlade sig upp på stenen, hon la sig där helt utmattad och somnade i om hopp att regnet skulle sluta ösa ner.

Talea satt högt uppsutten på en gren när vattnet började samlas på marken. Den senaste tiden hade hon tillbringat allt mer tid högt upp, dels för att kunna träna sina vingar genom att hoppa mellan grenar. Men även för att fly undan vattnet, det hade börjat borta vid stranden. Där hade hon sett översvämningen, men sedan vände hon om, gick tillbaka till den som lärt sig var lövskogen. Hon trodde hon lämnat det lömska vattnet bakom sig. Det tycktes som varje gång hon träffade vatten började hon ogilla det ännu mer.

Hon kollade ner på det vatten som numera täckta marken, det var skitigt och hade dragit med sig växter som inte var starka nog att hålla sig kvar i den veka jorden. Hon ville inte följa dess exempel. Men hon hade ingen större lust att sitta kvar, det var ingen stark gren hon hade valt. Även om Talea var ganska liten och väldigt lätt så tog vinden tag i grenen. Hon lade sig på grenen och försökte göra sig så liten som möjligt samtidigt som hon funderade på vad hon skulle ta sig till. Då kom det en doft med vinden, en doft av varg, en doft av någon hon kände. Eqii! Kunde det vara hon? Det var visserligen i denna skog hon mötte henne senast, men hon skulle gå och leta rätt på en annan varg. Fast hon litade inte riktigt på sin nog, men kanske var det den snälla turkosa vargen som räddat hennes liv?

Talea kollade sig omkring, det fanns några trädkronor i närheten som hon antagligen skulle klara att hoppflyga till. Hon klarade inte riktigt av att flyga än men hon övade febrilt. Hon kollade ut en gren, den var inte särskilt långt bort så hon skulle nog klara av att hoppa till den. Men hon kom ihåg alla de gånger hon hamnat på marken istället för att vingarna bar henne. Innan hon tog sats satte hon sig ner, tog ett djupt andetag och började sjunga en melodi. Den var lika ordlös som vanligt, den var flytande. Lite som vattnet, den rann genom hennes mun och virvlande bland träden. Hon förstod inte vilket språk hon sjöng på, om det ens var ett språk. Men hon förstod innebörden av texten, denna sång var något följt med henne. Den hade suttit så djupt inrotad, närmre hjärtat än både hennes namn och flygförmåga.

Hon tog sats och hoppade samtidigt som hennes numera blöta vingar flaxade allt de hade, och mycket riktigt nådde hon grenen. Hennes klor skar in i träden som säkerhet för att hon inte skulle glida av den våta trädstammen. Det hade gått väldigt lätt att hoppa över till den här grenen, antagligen eftersom den var så nära. Hon satt där och försökte se ut över landskapet men många blöta löv skymde hennes sikt. Hon satt när sjungandes på den ljusa melodin samtidigt som hon kollade ut en annan gren hon kunde ta sig till.

Eqii vaknade plötsligt ur sin sömn av att någon sjöng, melodin var vacker och hon kunde känna igen rösten. Talea. Hon blev jätteglad och ställde sig hastigt upp, hennes ögon var uppspärrade och såg sig omkring efter hennes vän, men det enda hon kunde se var träd, buskar och vatten.
- Talea! Är det du!?
Ropade Eqii och såg sig omkring efter hennes vän, och plötsligt kunde hon se något. Det var Talea som sjöng på en trädgren. Eqii upprepade vad hon hade ropat, i om hopp att hennes vän skulle höra henne. Eqii viftade oroligt på sin svans och började att pipa efter säkerhet, hon var livrädd och kände sig som en liten valp. Hon kröp ihop till en liten boll längst upp på stenen så att Talea skulle se henne ännu bättre, och där låg hon med jättebra utsikt över den översvämmade Lövskogen.

Efter en stund hade det slutat att regna, men nu var vattennivån ett större problem än regnet, ingen skulle kunna ta sig igenom dessa vattenmassor med stora och starka virvlar i, livsfarligt. Och Eqii tänkte inte ens en enda tanke på att hoppa i vattnet, det skulle vara rena självmordet.
- Talea?
Viskade hon för sig själv och började att gråta, hon behövde akut hjälp, och om hon inte fick hjälp nu så skulle hon dö i denna översvämning.

[ Du får PP:a om det behövs för att ta med Eqii till en säker plats! ^^ ]

Plötsligt avbröts Taleas sökande efter en ny gren att hoppa till, en ny chans att träna upp sin flygförmåga av en röst. En stämma som ropade efter henne, genast visste hon vem rösten tillhörde. Det var verkligen Eqii! Först blev hon glad och hennes blick sökte förtvivlat efter den godhjärtade vargen.
- Eqii, det är jag! Vart är du? skrek hon så högt hon kunde. Men samtidigt som hon avslutade meningen såg hon den turkosa vargen ligga hopkrupen, fast det såg snarare ut som en liten pälsboll än en riktig varg.

Vattnet slutade falla från himlen, det var ett stort plus för Talea. Vatten kom uppifrån och tryckte ner, det var ett störande moment. Hon gillade det inte alls. Hon gillade inget med den här situationen egentligen. Hon litade inte på sina vingar, eller sig själv för den delen. Men hon skulle göra allt för Eqii, det var hon värd! När regnet hade tagit slut hade en stark vind tagit vid, den var inte så ihärdig att den aldrig gav upp. Nej, den var förföriskt och gav iväg en vindpust när man som minst anade det.

- Jag kommer!!, ropade Talea samtidigt som hon förberedde sig för språnget ner mot stenen där Eqii befann sig. Hennes huvud sade åt henne att låta bli, en vindpust kunde lätt blåsa henne ur den bana hon tänkt sig, hennes kropp skulle inte klara att ta sig därifrån. Men hon kunde inte göra något uppifrån ett träd. Det enda hon kunde göra var att flyga iväg med Eqii, fast hon visste själv hur omöjligt det var, hennes vingar ville knappt bära hennes själv.

Talea gav sig iväg från grenen med ett kraftfullt skutt, hon var inte så långt ifrån stenen, men det var en ganska bra bit ner till stenen uppifrån trädet. Men hon flög genom luften och använde vingarna så att det inte skulle gå får snabbt. Hon slog emot den hårda stenen. Ett avskyvärt gnisslande bildades när hennes skarpa klor gled längs med den våta stenen, förtvivlat kände hon det livsfarliga vatten vidröra hennes svans. Hon fick inte åka i. Hennes vingar jobbade frenetiskt med att sakta ner den fart hon kommit med, och de lyckades. Hon var på stenen, hon var vid Eqii. Något sade henna att de skulle klara sig, trots att hon inte hade någon utväg.

Med sina isblå ögon kollade hon på Eqii samtidigt som hon försöka göra upp en plan på hur de skulle ta sig därifrån.
- Om vinden är på vår sida så tror jag att jag kan ta oss till den trädstammen, sa hon och nickade mot ett kraftigt träd som stod en bit bort. Problemet var bara att det inte fanns några grenar de möjligen kunde ta sig till, det var en kal trädstam som endast var klädd med vår bark.
- Kan jag få fast klorna i den så kan vi klättra uppåt, sa hon och försökte få den bestämdhet hon kände jaga iväg en osäkerhet som doldes under hennes hud.
- Men du måste hålla dig fast i mig, så hårt du kan, du får inte på några villkor släppa. Och så får vi be till gudarna att mina vingar håller..

Eqii kunde höra en röst där hon låg, och hon kröp fram till sig själv, gjorde sig inte till en boll längre.
- Tack för att du är här.
Sa Eqii lyckligt och såg på Talea som var mindre än henne själv.
- Är du säker på att du kommer orka mig? Jag är ju både tyngre och större än dig .. jag kanske ska testa mina krafter istället och du får vara på min rygg?
Sa Eqii omtänksamt då en stor våg kom mot dom båda, Eqii öppnade hastigt sin mun och släppte ut kokande ånga, vattnet blev istället till en stark vindpust som kom farande mot dom båda. Det var i alla fall mycket bättre och båda kan stå emot det.

Efter en stund av tänkande började vattnet att flyta bort, Eqii ville hjälpa allt på traven och släppte ut kokande ånga över allt vatten i hela Lövskogen. Ångan spred sig snabbt och undvek eventuella djur och växter, men då Eqii kände på sig att ångan begav sig mot Lövskogens sjö satte hon stopp och tog tillbaka all sin ånga.

Eqii hoppade ner på det torra gräset - fortfarande varmt efter ångan - och la sig där, kanske dom båda kunde prata i lugn och ro nu?
- Hur går det med dig nu för tiden? Har allt funkat som det ska? Och kan du få mat på något vis eller har du förlorat den förmågan?
Sa Eqii oroligt och tittade på Talea.

Talea kollade storögt på när Eqii använde sina krafter, det var något som fascinerade henne mycket. Alla dessa krafter, alla vargar verkade ha minst en. Alla utom hon. Det var som en sorts magi som flöt i bloden. Något fantastiskt, hon kunde inte hjälpa att undrade om hon själv hade någon liknande förmåga. Men att hitta sina krafter fanns på hennes "att göra lista". Först skulle hon lära sig att leva med det som är givet till henne så kommer förhoppningsvis resten av sig själv.
Hon lyssnade på den turkosa honans ord och svarade sedan;
- Jag lever, så det är väll ganska bra antar jag. Jag försöker lära mig att flyga bara. Jag försöker iaktta fåglarna med de tycks inte vilja dela med sig av sin kunskap. Jag har dock inte fått veta något om mitt förflutna och det enda jag har med mig från det är sången.
Hon väntade lite och tog ett andetag innan hon fortsatte med sitt svar, angående att få mat.
- Jag tycks bara skrämma iväg allt ätbart, suckade hon olyckligt,
- men jag har lyckats äta lite bär och frukt.. Fortsatte hon. Hennes kropp underströk var den sa. De sår som hade varit öppna första gången de mötte på väg att övergå till ärr men hennes revben syntes trots den tjocka pälsen. Antagligen var hon smalare än hon var vid första möten. Lite mat och mycket träning passar inte så bra ihop.
- Du kanske kan lära mig något tips? så länge det inte är fisk eller något i vattnet.. sa hon med tanke på att hon väldigt ogärna ville ta sig ner i vatten. Framför allt inte under ytan.

Eqii lyssnade.
- Okej, du har inte lärt dig att flyga "bra" ännu .. men det kan jag tyvärr inte hjälpa dig med. Men om du träffar min älskade Shikage så kan han nog hjälpa dig. Och träna på din sång, den är mycket vacker, och dessutom kanske det är din kraft.
Sa hon och log.
- All mat skyggar från dig alltså, vilket är deras egna skydd. Bär och frukt är däremot ingen hit, du borde lära dig att jaga kött, det är den mat som ger dig all näring du behöver vardagligen. Jag kan hjälpa dig.
Sa hon och tog en paus. Eqii's blåa ögon tittade på Talea's kropp, det var ingen vacker syn, mager och benig utan den rätta maten. Om denna hona hon hade framför sig åt rätt mat skulle hon vara jätte vacker, utan tvekan.
- Några tips? Nej du, inga tips här inte. Du ska få en hel lektion om att jaga kött, men ett tips kan jag väl ge. Jaga endast växtätare då dom inte kan skada dig på samma sätt som en köttätare gör. Och ja, om du vill hålla dig borta från vatten stryker jag fisk-delen.
Sa Eqii och ställde sig upp, hon sträckte lite på sig och vädrade sedan efter något att jaga, något lätt och intressant. Hon fick upp en doft, hare. Eqii började genast att leta sig fram till haren med sitt luktsinne, lätt byte.
- Det första du ska göra då du jagar är att känna alla dofter, just då kan du väl helst stå helt stilla och sedan börja gå mot ditt byte. Du ska känna hela skogen, du ska höra, lukta och känna allt omkring dig. Känna varje vibration under dina tassar.
Sa hon och såg på haren långt bort, dom hade lång väg att gå men det var inget hinder för Eqii.

Efter en stund var Eqii några få meter från haren, hon ställde sig i attack-position.
- Se och lär.
Sa hon och attackerade med sina smala och sylvassa tänder, hon föll över haren och fick ett grepp om dess rygg, därefter tog hon sin ena framtass och höll fast haren mot marken. Hennes tänder omfamnade sedan harens nacke, den dog snabbt. Hon släppte taget om haren så att den föll till marken.
- Förstår du nu hur man jagar? För nu, är det din tur.

Talea lyssnade spänt på den turkosa honans ord. Det var skönt att ha någon som henne, hon behövde inte känna sig hotat att berätta sina svagheter för Eqii. Den andra honan skulle inte skada henne, tvärt om. Hon hade verkligen haft tur när det gällde mötet med denna hona.
Det lätta leendet som vilade på hennes läppar blev lite starkare när Eqii nämnde hennes sång, och att det kanske hade något med hennes kraft att göra. Hon skulle göra mycket för att få veta sin kraft, för hon hoppades verkligen att hon har en. Hon fortsatte att lyssna på de meningar som lämnade den andra vargens mun. Talea nickade sakt, ja, frukt och bär var inget som man egentligen skulle äta. Det hade hennes instinkt men det kändes ändå bättre än att svälta totalt. Hon hade trots allt lyckats att fånga några få byten, men utan någon som helst teknik var det svårt. Hon var som en valp, med instinkten att jaga men ingen vana eller teknik överhuvudtaget.
Talea nickade först tydligt och följde sedan efter Eqii, hon tassade så försiktigt hon kunde för att inte släppa ifrån sig något ljud. Hon ville inte förstöra för den andra honan så hon höll sig på ordentligt avstånd. Det såg så lätt ut, som om det var det mest grundläggande man kunde göra. Det var det kanske, förutom möjligen att lära sig gå.
- Ska jag? sade hon nästan lite förvånat med sin lena röst. Visst hade hon sett precis hur den andra honan gjort, men att göra det själv var en helt annan sak.
- Okej, jag ska försöka, först ska jag få upp ett spår va? sa honan med mer självsäkerhet i den ljusa rösten. Den fuktiga nosen vädrade, den luktade hare. Haren som numera var död, vilket betyder att det inte var något att jaga. Hon gick några steg bortåt i ett försök att fånga upp en doft,
- Är det bäst att vädra i luften eller längs marken?

- Javisst, du. Ja, ett spår är det viktigaste, annars kan du inte få något alls.
Svarade Eqii och log mot Talea.
- Det beror lite på .. om ett spår på marken är färskt kan du ju ta det bytet, eller om du hellre känner dig mer bekväm med att ha huvudet upp i luften går det lika bra. Alla dofter leder ungefär åt samma håll.
Sa hon och såg sig omkring. Eqii hoppades på det bästa.
- När du fått upp ett spår kan du gärna känna skogen runt omkring dig, då kan du börja med att sluta dina ögon och lyssna, känna och lukta. Och där får du fram skogen.
Sa Eqii lent och log brett, ett vackert leende. Sedan började hon att gå mot Talea, hon var tvungen att iaktta Talea och se vilka misstag hon gjorde, och sedan rätta till misstagen för att få allt felfritt. Dom blåa ögonen slöts och hon kände själv hela skogen. Dofter, ljud och vibrationer.

Talea nickane förstående,
- Jag ska göra mitt bästa, sa hon med en bestämd röst innan även hon stängde sina ögon. Dofterna var överväldigande, viss brukade hon andvända sin nos men inte bara den, att helt stänga av alla andra sinnen och bara fokusera på en av dem, det var annorlunda. hon höja huvudet och lät den lätta blåsten ta med dofterna till henne, vindpusten var full av skogen luft. Lukten av löv, blöt jord, doften av henne själv och Eqii, alla fanns det där. En snabb undring for genom huvidet, hade vinden någon egen lukt? eller var en blott ett färdmedel för dofter. Det tog ett tag, hon försökte skilja ut dofterna så hon itne behövde fokusera på alla på samma gång, doften av trädkoda verkade inte vara något hon behövde känna just nu. Hon gick några steg framåt, försökte förtvivlat få upp spåret på något djur. Lövskogen var endå en väldigt djurrik skog. Då kände hon det, en svag dog av, ja, vad var det egentligen som doftade. Hennes instinkt sa till henne att det var ätbart, men hon visste inte vad det var för något.
- Jag känner något, sade hon med en låg röst, även om det inte fanns något djur alldeles i närheten som hon kunde skrämma bort.
Med flytande steg började Talea att följa doften inåt skogen, men efter en kort stund stannade hon. Det fanns en annan lukt som letade sig in i hennes nos, en lukt hon kände igen. Lukten av klövdjur.
- Vilken ska jag gåefter? Frågade hon fundersamt och lite tystare än vanligt med den lena stämman.

Eqii log åt Talea då hon svarade. Talea kände hela av skogen och fick upp ett spår, Eqii följde nyfiket efter. Det tog en kort stund innan Talea stannade. Då Talea började att tala såg Eqii stumt mot henne, så hon förde sitt egna huvud upp i skyn med slutna ögon. Harar, älgar, fåglar, sjön, träd, rådjur, blommor och mer. Eqii sänkte sitt huvud till normal nivå och såg sedan mot Talea, hon själv log trevligt.
- Du kan väl sikta mot ett lätt byte? Som hararna åt vänster, men i och för sig så måste du träna på att jaga större djur också .. vi tar dom större senare. Gå åt vänster mot hararna, och glöm inte att komma ihåg HUR hararna luktar så vet du tills nästa gång att det är just hare du jagar.
Sa hon och log brett så att dom smala tänderna syndes. Hon inväntade Talea med att tänka på Shikage, hennes allt.

Hon längtade efter att få träffa honom igen, hans vackra ögon som omsveper en med värme, kärlek och empati. Men det vackraste med honom finns inombords, en vacker själ. *Jag saknar dig ..* Tänkte hon och såg ner i marken, sedan tittade hon mot Talea och log.

Hare, ja, det var doften av hare. Talea nickade förstående mot Eqii, det krävdes inga svar med ord. Det räckte att bara bekräfta att hon förstått vad den turkosa honan berättat för henne. Hon vände sig bort från den andra vargen och sänkte huvudet något, hon fortsatte att dra in skogens alla dofter. Med lätta, nästen flytande steg tog hon sig fram mellan trädstammarna och närmade sig sitt byte. Än kunde hon inte se bytesdjuret, men på doften kände hon att det måste vara nära nu. hennes kropp sjönk instinktivt ner mot marken, det var precis att hennes mage inte vid rörde jorden. Hon tog sig fram kravlande, men samtidigt väldigt smidigt. Det var ev an de få sakerna hon var bra på, att ta sig fram med en mjukhet utan att hennes lilla kropp kämpade emot. Nu såg hon haren, eller snarare hararna. Det fanns flera stycken, det såg ut att vara en hel familj eller flock, vad nu man kallade det hos harar. Hon kunde med sin syn urskilja fyra olika harar, två stora, en som även den var stor men den hade något annorlunda vilande över sig, kanke var det en unghare eller en äldre och så fanns det en väldigt liten, en harunge. Hur skulle hon bestämma vilken hon skulle jaga? Hon antog att ungen var enklast att fånga, men det skulle inte ge mycket mat. Kanske var det bäst att inte ta det enklaste nu när hon hade Eqii som kunde rätta hennes fel. Talea valde att satsa på haren hon inte kunde bestämma någon ålder på. Hon försökte minnas hur den andra vargen gjord när denne tidigare fångat en hare. Talea försökte göra likadant, däremot så blev det inte lika lyckat. hennes bakben sköt ifrån så hon hoppade upp i luften, antagligen en aning för högt för hararna upptäckte henne innan hon han komma ner till marken. Dessutom var det åtta ögon och öron som hade koll på henne. Hon hade inte tänkt på att hararna förlitar sig mer på sin hörsel än sin syn, de hade hört henen redan i av hoppet. Hon kollade på sina tomma tassar och sedan på den plats där hon sist sett hararna. Nu var de försvunna bort åt skogen.
Men en väldigt lätt suck vände hon sig om,
- jag missade, sa hon med en låg röst och gjorde sig redo för att lyssna på en utvärdering om det misslyckade jaktförsöket.

Eqii följde efter Talea näst intill ljudlöst för att inte förstöra jakten, hon såg den lite mindre honan dra sig mot marken och skjuta ifrån med bakbenen, nästan rakt upp i luften hamnade Talea. Hararna sprang bort från platsen, Eqii lyssnade till Talea's ord och gick fram från några buskar där hon iakttagit den lite mindre.
- Var mer uppmärksam över hur ett djur lyssnar, sniffar och ser. Om du kan urskilja vilket sinne djuret använder sig mest av så kan du försöka att undvika det sinnet så bra som möjligt och få tag i bytet, när du jagar måste du även hitta utvägar ifall djuret anfaller och du måste även ha kommit på fällor för att den inte ska kunna smita.
Sa Eqii och såg lite ledsamt mot Talea som inte fick sin fångst, men Eqii var varken sur eller ledsen, hon var glad över att ha en "elev" att lära ut sin kunskap till.
- Och vid nästa tillfälle måste du ställa in vilken styrka du behöver i ditt hopp, hararna upptäckte dig precis innan du hoppade. Att kunna hoppa utan att bli upptäckt är ett måste, annars kan det bli väldigt svårt att få ett byte över huvudtaget.
Sa Eqii och log trevligt. Sedan visade hon hur man gjorde. Först, ställa sig i attack-position, sedan ställa in styrkan i hoppet genom att sänka sig mot marken eller höja sig från marken. Eqii stannade några centimeter från marken och skjöt sedan ifrån, hon hamnade precis över en liten pinne som hon siktat på.
- Om det hade varit ett djur hade den inte upptäckt mig, ställ in styrkan i hoppet så att du är några centimeter från marken istället, det gör så att du hoppar långt och inte rakt upp i luften.
Sa Eqii och ställde sig upp.
- Nu är det din tur att jaga igen, men denna gång går vi på renarna.

Talea tog in varje ord som hennes "lärare" sade och lade de alla på sitt minne. Det var verkligen en livsviktig kunskap hon lärde sig.
- Tack, sade hon när Eqii hade talat klar. Hon var helt enkelt väldigt tacksam att hon fick hjälp. Hon kände sig lite säkrare på renar, visserligen hade hon inte försökt att jaga renar, men andra hovdjur som hade varit mindre var de få som fallit offer för hennes käftar. Det kan visserligen bero på att det är de hon gett sig efter och när hon misslyckats så många gånger har hon ändå funnit en metod som funkade för henne. Relativt bra i alla fall. Hon slöt sina ögon och uppfatade doften av renarna, hon kunde redan på håll bedöma att det var mer än en individ. Renarnas doft blandades och mötte villigt hennes nos, villigare än djuren kommer möta henne. Med sina lätta steg tog hon sig utan problem mellan träden tills hon kände att doften blev starkare, nu var hon nära. När hon kunde se sina byten så stannade hon och iakttog dem. De hade mindre öron än hararna, och ögon som kvickt undersökte skogarna runt dem innan de sänkte huvudet mot gräset. Antagligen andvände de sig av lika mycket syn som hörsel, eller. Talea visste inte riktigt och fortsatte istället med vilka faror de kunde utsätta henne för. Hornen som befann sig på deras huvuden utgjorde ett större riskmoment medan de även hade starka bakben. En spark kunde skada henne rejält.
Nu var hon redo, redo för en jakt där hon kände sig lite hemma. Hon sköt ifrån med bakbenen och flög inte upp i luften den här gången. Nej all kraften blev till fart, en fart hon behövde. Renarna upptäckte henne som började att fly, precis som Talea hade räknat med och hon följde kvickt efter. Hade de befunnit sig i en öppen miljö hade renarna sprungit ifrån henne, men hon kunde med sin lilla kropp lättare ta sig smidigt runt trädstammar. Efter en kort spurtsträcka kom den chans hon väntade på, en äldre renko hann inte med hordens fart. Det krävdes bara några språng innan hon var framme vid det gamla djuret som hade ett stort sår på ena benet. Talea spände sina muskler och fortsatte in i det farligaste, att hoppa på djuret. Hennes klor borrade sig in i renens rygg och hennes tänder omslöt nacken. Renen föll, trots att den fortfarande levde, på grund av den tyngd som plötsligt hoppat på den. I fallet lyckades Talea byta grepp och hennes mun omslöt renens hals och kapade luftstrupen. Renens hjärta slutade slå och Talea hoppade av glädje, det var det största byte hon någonsin (så vitt hon minns xD) fällt.
- Jaaa!! jag klarade det!! Aaa!! ropade hon upprymt och skuttade glatt omkring

Eqii nickade åt Talea's tack. Sedan följde hon efter Talea då hon hoppade fram till renarna, men hon höll sig i bakgrunden för att inget skulle förstöras. Renarna sprang för sina liv, dom alla ville bort från den farliga Talea, en liten varg-hona. Eqii följde intresserat efter renflocken, men hon var för fastställd med sina ögon på Talea att hon inte märkte att hon var i centrum av flocken. Renarna trodde väl att hon var en turkos utter, för ingen skyggade från henne, istället fick hon en hov på ryggen, och efter en stund hade två renar stampat på henne. Där låg hon, på den varma marken, allt var suddigt och hon såg hur Talea sprang vidare. Det smärtade i ryggen, svansen och vänstra framtassen, allt blev mörkare och mörkare. Hon skulle väl snart sluta sina ögon. Nej, Eqii skulle kämpa, så hon försökte att ställa sig upp, skakande. Det gick bra, men svansen fick släpas i marken då det gjorde så ont i den, och hon fick gå långsammare för både ryggen och vänstra framtassen. Men då hon hörde hur Talea ropade glatt satte hon fart mot honans röst, hon brydde sig nu inte om ifall hon var skadad, hon skulle se hur det hade gått för Talea.

När Eqii var framme satte hon sig ner, den vänstra framtassen dinglade uppe i luften, svansen låg på sätt och vis helt död på marken och ryggen var böjd av smärtan, tungan var även ute ur hennes mun av utmattning.
- Duktigt, jag är stolt över dig, min vän.
Sa Eqii glatt. Men plötsligt hörde hon hur en droppe föll mot marken, var det regn? Eqii såg på sin skadade tass, hon blödde. Eqii började hysteriskt att slicka rent såret i ett omhopp att blodet skulle sluta forsa.

[ Jag tyckte att det blev bra. : ) ]

Eqii såg på Talea.
- Det är ingen fara.
Sa hon, men då hade Talea redan gått fram till Eqii och la sin vinge på såret. Talea flaxade med sina vingar och något konstigt glitter föll över hela Eqii's kropp, vad hade hänt med Talea?
- Jag blev nedtrampad av tre renar, det är allt.
Svarade hon Talea's fråga, smärtan var borta. På något konstigt sätt, det gjorde inte ont i svansen, inte i ryggen och inte i tassen. Det där glittret hade läkt hennes sår en del, både inuti kroppen och utanpå.
- Nej, det gör inte ont längre. Tack.
Sa Eqii överrumplat, såret på tassen läkte aldeles för snabbt. Hon blinkade av förvåning, och då var såret plötsligt läkt. Eqii böjde på tassen, ingen smärta. Ögonen var uppspärrade och munnen var öppen. Hon rörde på sin svans, ingen smärta där heller, horätade på ryggen, där smärtade det lite, men det var ingen fara. Blicken var fortfarande fäst på hennes tass.
- Vad var det där? Vad hände med mig? Det gör inte ont!?
Sa Eqii, hon såg på Talea trevligt men samtidigt chockat.

Taleas
stora oroliga ögon vilade på Eqii. Hon hoppades med hela sitt sinne att det
skulle funka. Tre renar. Renar var stora farliga djur, inget att leka med. Hon
var glad att den turkosa honan i huvud taget levde. Ett dåligt samvete hängde
över hennes huvud, hon hade varit alltför fokuserad på jakten än på sin vän som
var långt viktigare än något bytesdjur. När Talea hörde Eqiis chockade stämma
flyttade hon på sig så hon ordentligt kunde se den andra honan.






- Jag
vet inte riktigt vad jag gör. Men när jag ar skadad förut läkte såren under
vingarna snabbast, en natt så låg jag med ena tassen under vingen, på morgonen
var såret läkt. Jag vet inte vad som gör det, men jag måste fokusera på att
läka. Eller drömma att det läker.Hon
kollade på den turkosa honan, det var kanske inte mycket till svar men det var
det hon visste. Det bara funkade.
- Är du
säker på att det inte gör ont? Frågade hon med sin ljusa röst och kollade
återigen oroligt på sin vän. Hon ville inte att Eqii skulle vara skadad, den
honan borde inte behöva vara skadad alls. Tänk om alla vänliga vargar slapp
allt lidande, då skulle Eqii aldrig behöva ha ont igen.

- Du är ju jätte cool! Heh .. jag menar - fortsätt sådär min vän så kommer du snart att kunna styra över din kraft helt, dina vingar kanske är din kraft? Vad vet jag. Men det verkar ju så.
Sa Eqii glatt och satte ned sin tass på marken, sedan vände hon sina ögon mot Talea. Den lite mindre honan frågade henne något. Eqii tänkte en stund och svarade.
- Lite i ryggen .. men det går bra.
Sa hon och log. Hennes blåa ögon vändes mot den döda renen.
- Även en liten varg kan göra stora saker.
Sa Eqii. Hon nickade mot renen så att Talea skulle förstå vad hon pratade om.

Den lilla honan lös upp. Var hon
inte kraftlös? Kunde det vara hennes kraft? Frågorna med ungefär samma innebörd
snurrade runt inuti hennes huvud samtidigt som lyckan spreds i hennes kropp. Ett
överlyckligt leende satte sig fast på hennes mun, hon hade en kraft. Hon. En
kraft. Nu fanns det något i henne även om hon inte såg mycket ut för världen,
mager och dan. Hon nickade kraftigt efter sin väns första uttalande, jaa,
snälla, låt det vara så. Leendet svalnade en aning när hon insåg att Eqii
fortfarande hade ont, men förhoppningsvis var det inte så mycket.


- Ja, det har du visat mig,tack,

sade hon med sin lena röst. Plötsligt avbröt hennes mage Talea och gjorde
henne påmind om att det var evigheter sedan hon ätit och att det låg et fällt
bytesdjur precis bredvid dem. Aromen från det döda djuret tog sig med lätthet
in i hennes nos och började dra henne mot den, det kändes så i alla fall. Talea
tog några mjuka skutt fram till djuret och började sedan girigt äta. Men redan
efter andra tuggan lyfte hon huvudet och sade;


- Ska inte du också ha?


Direkt efter att orden lämnat
hennes mun fyllde hon den med köttet igen. Snart öppnade himlen sig igen, de
stora regndropparna slog som piskor emot hennes rygg, än så länge föll de
ganska sällan. Men när de väl trillade föll de hårt. Snart skulle de behöva
uppsöka skydd, hon hatade ju regnet. Fast hon visste att Egii gillade vatten,
något hon aldrig skulle förstå. Men om Eqii gillade vattnet så måste det finnas
något bra med det men själv tyckte hon bara illa om det lättflytande vätskan.

- Jovisst. Tack.
Sa hon och log brett, hon ställde sig upp och gick fram till renen. En tugga i taget, köttsmaken var överväldigande, det var så gott. Kort därefter börja de att ösregna. Eqii visste att insekter inte kunde flyga i regn då deras vingar är för lätta och näst intill viktlösa. Hennes blåa ögon vändes mot Talea's kropp, Talea hade sådana vingar. Hennes blåa ögon vändes sedan mot regnet, det här var inte bra.
Eqii började att smaska så att varm luft blev likt ett tak över dom, regnet blev till varma och sköna vindar, nu var det mysigt, även om Eqii inte kan känna av värme och kyla.
- Äse bättse så?
Sa hon med maten i munnen, hennes ögon var stängda då hon njöt och var glad. Hon ville träffa Shikage efter detta mötet, det var bara tvunget att bli så.

[ Ska vi avsluta efter dig? (: ]

Med en beundrande blick kollade talea på den andra vargen samtidigt som denne gjorde ett skydd mot vattnet. Mot den äckligt blöta vätskan. Ett uppriktigt och varmt leende hade befälet över hennes läppar, det var en bra vän hon hade.
- Tack! sade talea med en lättnad i rösten. För tillfället slapp hon vattnet, men hon skulle behöva leta upp ett träd med väldigt tät krona som hon skulle kunna ligga under. Hon längtade upp i träden, hon skulle i stort sett kunna bo där uppe om det inte vore för att hon behövde jaga. Den ljusblåa honan tuggade i sig de sista köttbitarna hon orkade, hennes magsäck hade krympt tillsammans på grund av den långa matlösa tiden. Hon skulle bli tvungen att trappa upp nu när hon kunde jaga lite bättre. Hon lyfte blicken från det döda djuret och vilade den istället på Eqii, undrar vad hon tänkte på? Så slog det Talea, Eqii hade ju en hane. Någon som saknade henne, antagligen borde vännen återvände till honom innan han blev allt för orolig. Hon kände sig nästan lite skyldig att hon tagit upp Eqiis tid, och skadat henne. Det var ju inte Talea själv som hade gjort den andre illa, men hade Talea kunnat jaga redan innan hade det aldrig hänt.
- Du borde nog återvände till .. Shikage, innan han tror att något ont hänt dig. Men jag hoppas att vi möts snart igen.
Hon var tvungen att tänka efter vilket namn Eqii sagt till henne vid första mötet, men hon tror det var rätt trots att namnet uttalades med vis osäkerhet. Hon studerade trädtopparna, fanns det något bra träd här i närheten?

Hon log mot Talea då hon sa tack. Sedan lyssnade hon på vad honan hade att säga. Återvända? Redan? Till Shikage? Ja, det var nog dags. Eqii svalde köttet hon hade i munnen och gick ett steg fram mot Talea.
- Jag kommer att sakna dig, min vän. Lova att inget händer dig, jag skulle inte veta vad jag skulle ta mig till, jag gillar dig för mycket. Adjö, för tillfället.
Sa Eqii trevligt och log med hela sin kropp, hennes blåa ögon gnistrade av vänskapstårar och hon vände sig sedan om för att möta Shikage någonstans. Hon började att gå, bort från hennes vän, Eqii's svans viftade av både glädje och sorg, hon var tvungen att återvända till Shikage, vilket var kul. Men hon var tvungen att lämna sin bästa vän. Med dessa blandade tankar försvann den turkosa bort från Lövskogen.

[ AVSLUTAT! C: ]

[[ Talea kommer ju bryta ihop totalt när hon får veta att Eqii dött! :( ]]

[ Nä .. D': Stackare! D: ]