Av vreden som haglade ner i form av oväder och chaos, så fanns få lugna stunder. Antingen så spenderades tiden med att fly från vad nu gudarna hade i åtanke, eller med att förgäves söka efter skydd eller mat.
Det var därför, just i stunden av totalt lugn, som Erakan bara låg ner. Marken var blöt under honom, kall av både fruset regn och nyfallet hagel. Han andades lugnt. Bara för att han kunde. Kände luften strömma ner i lungorna utan att behöva kasta upp rök eller vatten från de omringade katastroferna.
Himlen var svart. En ankommande vägg av moln fylld av hemskheter man inte kunde förutspå.
Han var hungrig, kunde inte komma ihåg när han senast åt. Hade inte haft tid eller möjlighet att jaga sedan kaoset slog till på allvar. Först och främst för att inga bytesdjur fanns att få tag i, och för att han fortfarande hade ont i ett ben sedan ett felplanerat hopp. Revbenen gjorde ont också, men de hade fått nog med tid att läka.
Blåa ögon vreds upp mot det ännu gröna himlavalvet. Att löven frodades i det kaos som rådde var ett mirakel som han inte energi att förundras över. Blicken gled snabbt vidare, fastnade på en punkt mellan träden. Öronen klippte till, det ena rödbruna örat vreds för att snappa upp ljudet av en fågel som vågat komma fram ur sitt gömställe. Det svaga ljudet av vingar som slog, nästan omöjligt att höra. Att den inte sjöng kunde han förstå, avsaknaden på musik en spegel av hur han kände sig. Tom, ensam. Eländig.
Det var ännu lugnt, nästan fridfullt. Att ligga på mage med ett tak av löv och en ekande tystnad som sällskap, var inget han sade nej till.
Dock var det något han snart skulle skiljas från vilket fall.


[främst till Rain, men öppet för typ en-två till :3]

Den unga tiken vandrar ensam genom Lövskogen. Hon förstår inte riktigt själv varför hon stannat här så länge. Skogen är förrädisk i detta chaos. Himlen ser hotfull ut. En kall kåre ilar längst med ryggraden och får tiken att rysa. Det krampar lätt i käken då en gäspning vill få fri väg. Men hon kan inte bara släppa vad hon har i munnen. Hon stannar upp och lägger ner sitt byte på marken. En hare. Halvfet. För växtätarna finns det ännu mycket mat. Men för köttätarna är det svårare för att de dumma växtätarna oftast går och dör i chaoset. Eller springer bort från det onda. Tiken ruskar lätt på hela kroppen sedan tar hon ett nytt grepp om haren och sätter kroppen i rörelse igen. Hon skulle vilja finna ett skydd om himlen skulle öppna sig igen. Inte för att hon har något emot regn. Men det försvagar henne lika mycket som det stärker henne.

Med fjäderlätta steg vandrar hon framåt. Tycks veta exakt hur och var hon ska placera tassarna för bästa balans. Öronen står spetsade på huvudet och den klarblå blicken söker av området framför henne. Träd. Träd. Träd och åter träd. Hon suckar lätt. Vinden sveper omkring henne. Drar i pälsen och får luggens strån att dansa. Vinden för oxå med dig en doft av varg. Hon vet att det bor en flock i denna skog. Men denna doft tycks inte tillhöra den flocken. Nyfikenheten griper henne hårt och hon måste undersöka. I lätt trav tar hon sig fram. Snart får hon syn på vargen längre fram. Hanen ser ut som henne själv. Deras färger verkar rätt lika. Tiken stannar på behörigt avstånd. Hon lägger ner haren framför sina tassar och ser sedan på främlingen.
"Goddag". Hälsar hon och sänker huvudet lätt. Inte så djupt som i en bugning men artighet vilar i rörelsen.

Erakan vred på öronen när han snappade upp ljudet av lätta tassar. Det kunde ha varit en illusion, så länge han hade varit utan riktigt sällskap. En vanföreställning avlad från en önskan att höra bekanta röster eka mellan träden, ett uppehåll från den eviga ensamheten.
Dock, trots det att intresset för en främling fanns, så var den enda reaktion han kunde frambringa en lam blick mot det håll ljuden hade sin källa. Inte ens orkade han vreda på huvudet för att själv se efter om främlingen blott var en hägring eller av den äkta varan.
Hade inte energin nog att göra något annat än ligga platt mot marken och likgiltigt iaktta träden rakt fram. I huvudet skrek rösten om artighet och väluppfostrade svar - så som man skulle bemöta en tik med. Att han skulle resa sig upp och presentera sig, att han skulle fråga om hennes åsikter om vädret eller något liknande trams.
"Goddag främling" svarade han, artigt och utan spår av misstänksamhet.
Det som dock fick honom att lyfta huvudet från den leriga marken, var en så ljuvlig doft att han inte kunde motstå den. Kött, kött, underbart kött. Magen klagade högljutt, ett ekande vrål i tystnaden. Först vreds blicken mot den döda haren, men när han kom på sig själv med att stirra vände han blicken mot främlingen i ett försök att inte framstå alltför patetisk och ouppfostrad.

Hon studerar den bruna hanen och tippar huvudet på sne. Han ser inte ut att vara av den energiska typen. Undrar vad han kan ha råkat ut för. Hon rätar på nacken igen och ler lätt mot honom.
"Mitt namn är Rain". Hon presenterar sig. Man ska inte vara blyg och man ska inte propsa på att få reda på den andres namn först. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud.
"Ni ser inte ut att må så bra". Säger hon och ler lite snett. Hon vill inte komma inklampande på någons privata saker. Hon ser ner på haren vid sina tassar. Själv är hon mätt och hade helt enkelt tagit med sig haren ifall hon skulle behöva den senare. Men i ärlighetens namn ser hanen ut att behöva den mer än henne.
"Är ni hungrig?" Frågar hon och plockar upp haren i munnen igen och tar några försiktiga steg närmare hanen. Lägger sedan ner haren på marken framför sig igen. Hon puttar lätt på den med nosen. Så den flyttas närmare hanen. Sedan tar hon ett steg tillbaka och sätter sig ner med en elegant och smidig rörelse. Den långa yviga svansen placeras lugnt kring hennes ljusa tassar.

I all hast hindrade Erakan ett förvånat uttryck att ta över hans ansikte. Från den tidpunkt han vaknat upp ensam hade han stött på mycket lite vänlighet. Världen var kall och hård, en ensam plats för någon som letade efter svar.
Så när tiken, Rain, erbjöd sitt byte till en främling blev han mist sagt förvånad. Nog för att han själv skulle ge upp sin middag - om han haft någon - till en främling i nöd, men han hade slutat förvänta sig desamma från resten av Numooris population.
"Ert erbjudande är mycket vänligt, Rain.." sade han, försöker få rösten att låta så stadig som möjligt.
"..men jag kan inte ta emot ert byte" tiken hade fällt haren på egen hand, och då var det inte mer än rätt att hon själv skulle njuta av dess kött och blod.
I bakgrunden beklagade sig hans mage högt åt ädelmodet, fördömde honom från insidan där den stod tom. I en ansatts att dölja ljudet satte han sig upp med en rörelse som var tikens motsats. I samma stund slogs hans dessutom av tikens likhet med hans älskade syster. Salliko var i och för sig en ljust brun tik, så färgerna stämde inte helt överens, men båda tikar hade samma kroppsbyggnad som tydde på snabbhet och smidighet. För ett par ögonblick förblev Erakan stum, innan han skakade på huvudet för att rensa sinnet på minnen som han både ville glömma och samtidigt inte kunde släppa taget om.
"Ni får ursäkta mitt vårdslösa beteende, mitt namn är Erakan" sade han med en ursäktande, vänlig ton. Det hade inte varit hans mening att inte introducera sig direkt, och att ha råkat dragit ut på det fick skammen att blotta sitt fula tryne innanför huvudet väggar.

Hon har erbjudit honom sitt byte för att hon själv inte behöver det. Så när han inte vill ta emot det börjar hon fundera på vad han är för en.
"Det är inte förgiftat om det är det ni är rädd för". Säger hon och ler snett. Rain är inte den som vill andra illa. Det är endast om andra vill henne illa. Eller vill de hon bryr sig om illa. Men hon håller sig oftast för sig själv. Binder inga band till någon.
"Jag behöver den inte. Men ni ser ut att behöva den". Hon sitter kvar. Hon har redan avsagt sig sitt byte. Det är upp till hanen om han vill ha det eller inte. Annars får det väl ligga.
"Väl mött, Erakan". Säger han när han presenterar sig. Hon undrar vad han varit med om eftersom han inte ser ut att vara i bästa skick. Men det kanske är oartigt att fråga mer om det.

Dimman. Suddighetens eget under. Luften är fuktig runt om henne, alldeles lagom för att det inte ska vara allt för svårt att skapa diset.
Det rullar långsamt in över marken och döljer hennes tassar där hon går mellan träden. Den glansiga gråa pälsen hänger i testar och visar hennes slanka kropp därunder. Svansen rör sig långsamt från sida till sida och sveper dimridån fram och tillbaka.
Några hundra meter framför sig hör hon rösterna av två andra vargar, hon stannar in och funderar en stund. De är första vargarna som hon kommer träffa i Numoori. Hon rör sig emot rösterna.
Ju närmare hon kommer desto mer går det upp för henne att det är rösten av en hane och en tik. Hon ser två kroppar mellan träden, båda i färgskalan av brunt. Den underbara doften av en blodig hare fyller hennes nos. Hon inser plötsligt att magen inte varit full på några dagar. Buken gör ifrån sig några tysta klagomål. Hon står länge och betraktar dem båda från ett tyst avstånd. Men vår varg bestämmer sig och kliver ut i gläntan, samtidigt som dimman följer sin mästares tassar. Hona ser på de båda individerna med nyfikna och klara ögon. Hon känner den lugna stämningen men väljer att vänta lite tills de båda noterat innan hon har sett henne och talar sedan med sin eleganta röst,
"Goddag, rofyllda främlingar.".

Mörkret föll över hela skogen. De svarta, hotfulla molnen samlades för strid. Erakan kände vinden blåsa starkt i pälsen, kunde smaka storm på tungan och höra det avlägsna dånet. Friden varade än, men snart skulle den gå om intet.
Tills vidare valde han att ignorera det.
Då Rain talade, blev han först förskräckt vid blotta tanken - dels att hon trodde att han utan vidare anklagat henne för mordförsök, och till andra delen att han med sin taktlöshet då förolämpat henne.
Skammen brände under huden, där bara han kunde känna den. Öronen vreds ursäktande åt sidan, och han tog till orda för att förklara sig.
"Nej, nej, vid gudarna! Jag misstror inte ert ord. Det är bara att bytet är rätteligen ert, och att ta det bara sådär vore makabert av mig" svarade han, försökte med rösten hastigt förklara att han inte alls hade menat att förolämpa hennes gästfrihet.
Hans blick förflyttade sig mot bytet, stirrade lätt på det med en hungrig blick. Trots hennes verbala godkännande tog det fortfarande emot att hugga in. Han höjde huvudet för att tyst söka efter ett tillstånd han redan fått.
Mitt i en rörelse stannade han till, som om han hört något. Men trots det att nackhåren bara med ren vilja hindrades från att resas, valde han att ignorera det. Att hans känsliga öron plockade upp ljud var ingen ovanlighet, och inte heller var det omöjligt att han bara hört en fågel eller annat litet djur. Eller till och med hallucinerat det.
Dock ryckte han strax till igen, när ljudet av steg denna gång blev omöjligt att ignorera. De var så lätta, nästan helt ljudlösa. Hade han inte trott bättre skulle han ha sagt att det var en hind som var påväg rätt mot dem. Underligt, misstänksamt.
När sedan en varg uppenbarade sig, var förvåningen i hans ansikte uppenbar. Att en varg kunde röra sig så tyst visste han inte var möjligt. Som valp hade han alltid snappat upp ljuden långt före sina syskon, och till och med före sina föräldrar.
Mot främlingen nickade han artigt, huvudet nästan nere i en bugning.
"Hälsad främling" svarade han, skulle ha rest sig om han var säker på att benen skulle bära honom.

Främlingen verkar väldigt underlig. Men han verkar inte vara farlig. Eller så är allt bara ett skådespeleri. Men Rain tror inte illa om honom i alla fall. Men man kan aldrig vara säker på vem man har att göra med. Hon ler lätt när han verkar försöka förklara sig.
"Bytet är ert nu. Jag gav det till er. Jag behöver det inte själv". Säger hon och sitter lugnt kvar där hon sitter. Öronen klipper mjukt till på huvudet och tippar sedan framåt. Den klarblå blicken studerar hanen.

Dova ljud hörs från skogen. Lätta steg. Vem som helst skulle nog inte uppfatta dem. Men Rain vrider lätt på huvudet och ser in i skogen. Fortfarande med delvis uppmärksamhet på Erakan. Snart faller hennes klarblå blick på en ljus varg som kommer gående. Rain sänker huvudet lätt till hälsning. Inte tillräckligt djup för att räknas som bugning. Men artighet vilar ändå i rörelsen.
"Goddag". Säger hon och ler lätt mot den ljuda tiken.

[Rain rör sig även hon nära på ljudlöst och med fjäderlätta steg eftersom hon har ninjablod i sig. Men Erakan blev visst inte lika förvånad över det som över Phoebe]

Hon mötte de båda vargarnas blickar och log lite lätt med mungiporna. Hon nickar lätt, som en svag bugning tillbaka emot den andra tiken. Långsamt tassade hon närmare de båda och ställde sig endast några meter ifrån dem båda. Hennes mage kände doften av harkroppen, men hon ignorerade dess klagande helt och hållet.
"Mitt namn är Pheobe, dotter av Tylon och Abigail. Får jag fråga vad eder båda kallas?" hennes röst klingade vackert. Hon avancerade språket en aning, något som hennes mor lärt henne göra. Alla dessa underliga ord.

Hon satte sig ner och lika plötsligt som dimman hade krupit in över marken, försvann den. Hon klippte lätt med öronen och lät svansen röra sig långsamt över backen. Hon såg på harkadavret igen. Kände hur saliven bildades i munnen. Hon var nog ganska hungrig ändå. Hon såg bort emot hannen. Han såg svag ut i sina lemmar. Antagligen var han mer i behov av den här haren än vad hon själv var. Och dessutom, hur oartigt skulle det inte vara att be att få någon annans byte?
Nej, skulle hon ha mat, fick hon jaga den själv.
"I'm starving, anyone up for a hunt?" talade hon, utan att ens märka att hon bytte till sitt modersmål, Nimorian.

Erakan var förvirrad. Den nya främlingen var minsann inte blyg, snarare tvärt om. Dessutom, om han skulle säga det själv, så framstod hon aningen underlig med sitt språk.
Dock som den väluppfostrade varg han var, valde han att inte anmärka något. Kort kastade han en blick mot Rain, kollade om hon tyckte samma sak.
Haren låg kvar på marken, inte alls bortglömd men dock ignorerad för stunden - till hans mages förtret.
Det ställde honom också inför ett nytt dilemma. Av de tre i sällskapet, var två tikar. I första hand var bytet Rain's, och det var bara med övertalning från hennes sida som han kunde överväga att ta haren från henne. Din ouppfostrade jävel. I sällskap med ytterligare en hona så hade hon förtur på maten, så som hans traditioner bjöd. Att själv äta på bekostnad på någon annan, hur än främmande och suspekt, var inget han kunde göra.
Med andra ord, Erakan var förvirrad. När magen och huvudet sade olika saker, brukade resultatet bli en soppa.
"Hälsad, Pheobe" svarade han, undrade om han gjorde någon oförätt om han inte lade till vilka hennes föräldrar var.
"Jag är Erakan" han höll det simpelt, ingen mening att uppge onödig information. Han sträckte på ryggen, försökte att inte tappa för mycket av den inbyggda, inövade stoltheten.
Dock när tiken började tala om jakt kunde han inte låta bli att rynka på nosen. Dels för att hans nimorian var rostig och otränad, och dels för att hopande mörka ovädersmolnen inte var lovande för jakt. Bytesdjur kunde känna av stormar bättre än många andra djur, hade hans far sagt, och om inga sådana fans att finna var det bäst att söka skydd.
Tanken på hans far gjorde honom upprörd, men han dolde det väl och pressade undan minnena där de hörde hemma.
Istället vred han tillbaka blicken till Rain. Det kändes onödigt att jaga när det både fanns en hare här, och att med kaoset snart i antågande verkade det inte vidare smart att utsätta sig för extra fara.
Dessutom visste han inte om hans skadade ben skulle klara av en jakt. Det var en dov värk, som var ständigt närvarande men ändå så lätt att han ibland glömde bort den. Det var inte heller något han ville skryta med, så om möjlighet fanns dolde han hellre sin skada än uppvisa sådan svaghet för främlingar som han inte kände. Fanns ingen heder i att vara skadad.
Ovanför ryckte vinden i taket av löv, blottade gluggar av mörka hål vittnade om de mörka, hotfulla molnen. Erakan valde att inte säga något, gav istället Rain utrymme att uttrycka sig.

Hon studerar den ljusa tiken som presenterar sig som Phoebe. Sedan talar Erakan. Han presenterar sig han med. Då är det bara hennes tur.
"Mitt namn är Rain". Även om hon är stolt över sitt blod så nämner hon bara sina föräldrar när det passar. Och Erakan nämnde inte sina föräldrar så då behöver inte hon det heller. Hon har fått en god uppfostran. Och hon ger alla den respekt de förtjänar. Och om de ger henne respekt tillbaka. Så för många ord i en mening behövs ibland inte om man handlar mer respekt. Rain har även hon märkt av ljuden från Phoebe's mage. Ännu en hungrig varg. Men haren har hon gett till Erakan. Den är hans och han verkar i störst behov av att få fylla buken.

Phoebe börjar tala på ett annat språk. Som tur är Rain familjär med det. Även om hon själv inte talar det så ofta så förstår hon det bra.
"Tyvärr. Jag är inte hungrig och Erakan här verkar inte vara i kondition för en jakt". Säger hon och sänker huvudet lite lätt ursäktande. För hon vill inte verka ohövlig eller något. När hon höjt huvudet lite igen och ser på Phoebe öppnar hon munnen igen.
"Och med tanke på det ostabila vädret så skulle jag anse att det inte är rätt tillfälle för en jakt. Det finns nog inte många bytesdjur att finna i närheten". Hon säger det med tanke på dem allas hälsa. Om ohälsa kan undvikas så borde det det. Hon ser på Erakan igen.
"Ni borde äta haren för att återfå lite energi. Ni ser verkligen ut att behöva det". Hon ser på Phoebe igen.
"Tyvärr hade jag bara en hare. Och Erakan verkar behöva den mer än både du och jag". Hon sänker huvudet igen i en respektfull och artig gest. Vill som sagt inte hamna på kant med någon. Hon hoppas att Phoebe förstår. Rain känner sig dock lite nedstämd över att ignorera Phoebe's kurrande mage. Men hon kan inte göra mer just nu.

OFF: Det råkade bli två (a)

Pheobe såg på dem båda. Hon hade inga problem med att se att Erakan inte var i form för att jaga, han behövde haren. Men hon hade svårt att undgå sin egen hunger. Hon ville hitta ett eget byte som hon kunde fälla och slita i stycken.
"Well, I understand your decisions and I respect them fully, but I need to fill my stomach with something. Then I guess I will have to leave you both here. It was nice to meet you both, Rain and Erakan, and may the luck be ever in your favour." sade hon enkelt, och började röra sina tassar i motsatt riktning ifrån det hållet hon hade kommit. Hon ville absolut inte vara otrevlig, men hungern ilade genom henne och hon började känna sig svag. Faktum var att Pheobe aldrig hade varit bra på att stå emot den stora fienden, hungern, eftersom hon alltid hade haft tillgång till mat.
Hon stannade in för en kort sekund, vände huvudet så att hon såg på de båda och sade,
"Erakan. Eat the damn rabbit."

[OFF: hah, sorry. Kände att det blev lite segt, och jag vill inte dra ner på ert roll. Så ni får helt enkelt rolla själva :) ]

Erakan var paff. Tacksam för att Rain räddat hans stolthet, men paff över den nya honans ord. Att själv erkänna att benet smärtade och tröttheten hotade under ytan var inget han kunde göra, inget han kunde uttrycka utan att verka svag. Därför var han tacksam över Rains ord och beslut, för han själv skulle inte ta dem.
"Desamma till dig, främling" svarade han, men han var inte säker på om den vita tiken hörde honom då hon redan var borta.
Misstroget såg han på haren från sin plats på marken. Så nära, så lockande. Så förbjuden.
En envis del av hans hjärna visste att han behövde den, att han annars var så svag av hunger att han inte skulle klara att jaga en egen. Den andra delen, vägrade acceptera främlingen vänlighet, troget troende att stolthet och värdighet löser alla problem.
"Är du säker att du inte vill ha den?" frågade han, sneglade en extra gång på den bruna tiken, noterade att en fågel i bakgrunden rörde på sig. Dess rörelser var omöjligt att missa ljudet från.

[Sorry för det sega svaret ^^']